När ens barn rullas ut ur ambulansen

När en vårvinterlördag inte alls blir som man planerat,

när den emotsedda restaurangmiddagen med frun abrupt avbryts av svärfars ansträngda ord i telefonen som säger att ambulans anlänt för att hämta en krampande tvååring,

när man tar en alltför otränad språngmarsch den dryga kilometern till bilen längs det som var tänkt som en avkopplande strandpromenad, ömsom bedjande, ömsom andfått flämtande, med tankarna ständigt zickzackzickzackande genom hela ens varelse,

när man står som ett fån bakom en glasdörr och ser sekunderna släpa sig fram i väntan på att släppas in på barnakuten och annalkande ambulans,

när dörrarna öppnas och en okontaktbar liten ryckande flicka iklädd ett paket av slangar rullas in på akuten, ledsagad av fyra ambulansmän,

när man får lägga sin hand på den snart allt mindre sprattlande kroppen och får ta del av redogörelse om plötslig febertopp, oväntade kramper, andnöd och förlorat medvetande,

när man ligger och sjunger tyst i sjukhussängen bredvid ett litet barn som efter ytterligare medicinering efter hand börjar andas något lugnare i syrgasmasken, och får besked att reaktionen varit onormalt kraftig, men att värdena nu normaliseras och att orsakerna ska utredas noggrant,

när samma flicka till slut vaknar upp en liten stund, tittar ordlöst och något undrande på personerna runtomkring sängen på detta okända ställe, stoppar in sin lilla hand i pappas bröstficka och tryggt somnar in igen,

då vet man att man älskar.