Ikväll lånade jag Stig Dagermans novell Att döda ett barn ur hustruns arbetsmaterial. Har läst den förut, men ujujuj, vad den är stark. Jag lipar oavbrutet under läsningen. Andas tungt. Leta fram novellen och läs den; jag tolkar en viktig del i sensmoralen som att ge så mycket kärlek man kan medan tid finns. För vi vet aldrig när en olycka eller annat kan ända den där tiden mycket abrupt.
Jag hade lite liknande tankegångar i eftermiddags, då jag fick bud att Sven Lidman jr gått ur tiden för någon dag sedan (Edit: Dagen har snappat upp dödsfallet med lite fördröjning). Jag tänkte tillbaka på intervjun jag gjorde med honom för ett knappt halvår sedan och hur han då, vid 90 års ålder var vid god själslig vigör. Jag fick också uppfattningen att han blev genuint glad och tacksam över att ha fått ut sitt budskap om försoning med historien och att jag kunnat hjälpa honom att göra det på ett sätt som gav honom ett slags tillfredsställelse på ålderns höst när kroppen började vissna alltmer. Det kändes också som att den gamle redaktören liksom levde upp i sitt arbetsjag när vi kom att diskutera några formuleringar i texten och hans målsättning att försöka hitta ett bra sätt att sprida den bok som intervjun kretsade kring.
Varje gång vi kan hjälpa en ung, medelålders eller gammal människa att känna sig behövd och värdefull går vi Guds ärenden. Alla människor behöver få uppleva den känslan, både att få ta emot den och ge den. För vi vet aldrig när möjligheten inte längre finns. Som Dagerman avslutar sin novell: "Men så obarmhärtigt är livet (...) att allting efteråt är för sent." Så låt oss göra det vi kan medan tid är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar