Jag småläcker om titel på nya boken

Då har julhelgen förflutit och mat och materia influtit i miljoner svenskars lekamen och vardagsrum. Jodå, här också. Vi försöker hålla konsumismen och frosseriet inom rimliga gränser, men frestelsen till övermått finns ständigt där.

Nåväl, med mellandagarna inför oss och det nya året ytterligare några dagar bort börjar det bli tid att skåda framåt. Jag hoppas att det nya året kommer att kunna bli verkligt givande. Inte då främst för mig själv, utan att jag med ny bok och olika engagemang ska kunna ge något värdefullt vidare till andra av bestående värde till andra människor.

Just givandet är ett av de teman som den kommande boken kommer att sätta fokus på. Efter årsskiftet planerar jag att allt tydligare sätta mitt fokus på budskapet i den nya boken. Jag har släppt titeln till några utvalda, förhoppningsvis lever läsarna av denna blogg i jämbördig ovisshet. Men ni kan få klura lite några dagar till.

Det har fallit sig så att jag håller mig kvar i känd och beprövad modell. Ni ska få några ledtrådar. Än en gång hämtas titeln från följande: känd låttitel, textförfattare - ateist, sångare - homosexuell. (Nå, i båda de senare fallen kanske etiketterna inte har använts ända sedan den aktuella låten släpptes, men idag är det väl så de beskriver sig.) Så frågan är: vad kan jag månne ha på lut den här gången? Svar utlovas på andra sidan årsskiftet!

I denna natt blir världen ny!

Julen är en så fantastisk högtid. Inte reklamavbildningen med allt materiellt överdåd som helgen kan bringa. Allt det där ger mig en kväljande känsla. Men förundran inför den händelse när evigheten tar steget in i tiden och människans tillvaro skiner under dessa dagar igenom i vårt sekulariserade Sverige, och jag tycker det är vackert. Det skedde på så penningfixerade sammanhang som Bingolottos uppesittarkväll, i radios helgprogram eller på julaftonens tevesända konserter. Det är den Stora Berättelsen vi knyter an till. Det är där det bränner till, det är där det blir på riktigt.

Samtidigt var dagens nyhetsrapportering med död och elände över världen knappast en skildring av verklig julefrid. Längtan efter den sanna friden lämnar oss inte, hur gudsfrånvänd vår kultur än blir. Vi behöver lämna hatet och striden och följa herdarna till det stall där hoppet föddes denna natt. Låt mig avsluta med slutraderna på Lundells decemberklassiker som jag tog mig friheten att sjunga på årets skolavslutning. En välsignad jul tillönskas alla!

Var inte rädd för det som är verkligt,
fred och lugn inatt i mänskoland
fred och lugn inatt i mänskoland
fred och lugn inatt i mänskoland

Livets mening ligger i att...

Min artikelserie i Världen Idag enligt upplägget i Vem tänder stjärnorna slutar alltså - precis som i  boken - med frågan om livets mening. Människosläktet ställer sig denna fråga, inte minst idag i den tid och kultur då väldigt många har skaffat allt som går att köpa för pengar, och ändå känner sig otillfredsställda. 

Grundfrågan lyder: Finns det en objektiv mening eller syfte med vår existens, oberoende av vår egen inställning till denna eventuella mening, eller är vår tillvaro helt oplanerad och i avsaknad av syfte eller tanke. Nästa viktiga - men trots allt sekundära - fråga handlar om hur vi bäst skapar mening i själva livet. Låt oss skilja på dessa frågor. Den första är ontologisk, den andra mer praktisk. Låt oss i första hand koncentrera uppmärksamheten på den första, så följer den andra sedan på ett naturligt sätt ur den första. Och i denna hamnar de gudlösa världsbilderna slutligen i det gemensamma svar som de i grunden bär med sig. Jag skriver (för mer djupgående sammanhang rekommenderas papperstidningen eller boken): 

"I frågan om livets mening har ateismen och panteismen till slut flutit ihop till en unisont förkunnad grundsyn: Livet har absolut ingen mening överhuvudtaget. Vi föds, vi lever, vi dör. Antingen en enda gång, eller som ännu ett kapitel i en oändlig serie återfödelser. Men i inget av alternativen har människan något personligt ursprung, eller något uttalat syfte med sitt liv. Det flammar upp, brinner en kort stund och dör sedan bort. Utan att ha betytt någonting i ett större perspektiv.
...

Vad spelar det för roll om Sisyfos visslar en glad melodi eller förbannar sitt grymma öde under tiden han släpar sin sten uppför berget? I slutänden: ingenting. Han är likafullt fjättrad i sin hopplösa situation, och ingen underhållning på vägen kan förändra den. Han finner ingen verklig mening inom sin egen monotona tillvaro, oavsett vad han fyller den med. För att hitta en eventuell mening måste han gå utanför sin egen trånga värld. Han behöver söka sig tillbaka till sitt sanna hem.

...
Den som till slut har funnit sitt rätta hem frågar inte längre efter livets mening. Han eller hon befinner sig ju i själva verket mitt i den. Och det är just dit Gud önskar att vi ska styra våra steg. Att komma hem är inte detsamma som att bara sätta på sig tofflorna, slå sig ner i fåtöljen och slappna av. Närheten till vår kärleksfulle Fader öppnar istället våra ögon och låter oss se vår medmänniska på ett nytt sätt. Fadern driver oss ut att bekämpa det onda, att älska andra människor, göra gott mot dem och bjuda med dem in till den fest som förberetts också för dem."

Visst finns det mål och mening med vår färd. Vi kan sannerligen glädja oss över att det finns ett verkligt syfte med människans tillvaro, givet av Honom som skapat oss. Låt oss alltmer hängivet leva i det syftet.

Sista artikeln idag!

... Men jag är jättetrött efter sista arbetsveckan och lägger ut utdrag ur artikeln imorgon istället. Wiedersehen!

Dan före dan före...

Jag börjar snart gå in för landning inför julhelgen. Sista artikeln i serien - den om livets mening - går på fredag, utdrag kommer här då. Och imorgon torsdag kör vi skolavslutning på Kungsgymnasiet. Tillsammans med rektor har jag skrivit en insändare till lokaltidningen om att här visar sig en av de stora styrkorna hos kristna friskolor, att vi har både rätt och möjlighet att göra den hur kristet präglad vi vill. Får se om de tar in den imorgon.

Själv har jag fått en lite oväntad ingivelse och tänkte låta mitt eget bidrag på julavslutningen utgöras av.... Ulf Lundell. Gissa vad!

Skriver på Newsmill om kristna friskolor idag

Expressen hade i fredags en anmärkningsvärt trångsynt ledare på temat religiösa friskolor, där även kristna friskolor fick sig en stor släng av sleven, trots att det tycks som att det som ledarskribenten egentligen ondgör sig över är muslimska friskolor. Knappast en speciellt liberal inställning det heller, men det hade varit mer hederligt att i så fall skriva det rakt ut.

Jag skriver därför ett genmäle på Newsmill tillsammans med Bo Nyberg som är ordförande i Kristna Friskolerådet. Själv skriver jag i egenskap av ordförande av riksförbundet KLEO - Fria Gymnasister. Våra medlemmar vill bli respekterade för sitt eget val av skola, och har inget intresse av att bli påklistrade de negativa epitet som Expressens ledare vill nedvärdera dem med.

Artikelserie fortsätter: vägen till den sanna lyckan

Idag går så den fjärde delen i artikelserien i Världen Idag om människans stora frågor. Efter att ha brottat sig igenom ondskans problem och det ultimata lidandet - döden - ställs vi inför frälsningsfrågan, eller med mer sekulära ord: Hur når vi den sanna lyckan?

Jag tar upp Internationalens andra vers, som frimodigt förkunnar den religionsfria vägen till lyckans land:
I höjden räddarn vi ej hälsa;
ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa,
och samfälld skall vår räddning bli

Resultatet av kommunismens segertåg över världen blev som bekant ett helt annat, inte avsevärt himmelskt rike. Men vart ska en gudsförnekare då gå? Här följer två kortare utdrag ur artikeltexten.

"Ateister som insett marxismens baksidor fortsätter likväl att förkunna himmelriket på jorden. Humanisterna målar oförtrutet upp en gudlös och upplyst framtid med godhet och lycka till alla. Deras strävan efter en bättre värld är tveklöst lovvärd. Men deras framgångsrecept saknar dessvärre en viktig ingrediens: verklighetsförankring.

En av 1900-talets viktigaste lärdomar är att människan definitivt tycks sakna förmågan att frälsa sig själv. Visionen om det religionsfria lyckoriket skjuts alltid upp, paradiset ligger alltid bakom nästa hörn. Alister McGrath skriver: 'Visionen må leva kvar hos vissa, men icke desto mindre befinner den sig mitt i ett landskap som täckts av spillrorna efter dess misslyckanden.'
...

Så länge människan saknar gemenskap med sin Skapare är hon också otillfredsställd. Här konkurrerar de olika religionerna med sina respektive erbjudanden om den bästa frälsningsvägen. Jesus från Nasaret avstod från att gå in i denna batalj. Istället valde han att i sin död och uppståndelse själv gå i förväg och bygga upp den bro mellan Gud och människa som vi själva raserat.

 
Ateismen och panteismen börjar i människans tro på en bättre värld, men de slutar båda i hopplöshet. Om Jesus å andra sidan var och är den han sade sig vara, då är försoningsverket fullbordat. Jesus har i så fall gett oss hoppet tillbaka. Han har öppnat dörren till gemenskap med Gud och med varandra. Han har gett oss det verkliga livet."

Ny artikel om läget i Egypten idag

Jag har råkat ramla in i en rätt produktiv period just nu. Sista veckorna har jag med intresse försökt följa utvecklingen i Egypten, som ju kan vara en dominobricka som kan vända arabvärldens folkrikaste nation, och troligen även ytterligare länder i en klart oroväckande riktning. Förhoppningarna finns fortfarande att riktningen kan bli positiv, men varningsklockorna ringer onekligen starkare än jubelropen just nu.

Jag utvecklar ämnet i en artikel i nättidningen Liv och Rätt idag med rubriken "Vad vill Mursi?" - en fråga som inte är alldeles lätt att besvara. Kanske inte ens för honom själv. Kan för övrigt varmt rekommendera en nätprenumeration av tidningen, den har generellt en imponerande hög journalistisk nivå (mina egna alster oräknade i omdömet) och ger ofta värdefulla fördjupningar i angelägna ämnen.

Ny artikel - Idag: Död

Idag går så min tredje artikel i den Vem tänder stjärnorna-inriktade serien om människans stora existentiella frågor på kultursidan i Världen Idag. Ämnet idag är döden, världsbildernas inställning till döden och vad som väntar på andra sidan. Här följer några kortare utdrag. För den som vill diskutera innehållet, minns att utdragen är just utdrag. För att få bättre koll på sammanhanget rekommenderas att läsa artikeln i sin helhet i papperstidningen, alternativt skaffa hela boken.

"...Ändå visar sig de flesta ateister ha en betydligt mer komplex syn på döden än deras världsbild egentligen tillåter. Bakom denna strikt materiella yta syns ändå ett förbluffande levande hopp om en fortsättning. Många dödsrunor beskriver hur uttalade gudsförnekare nu ”ler i sin himmel”, trots att ingen av dem trott på vare sig Gud eller himmel. Dessa ord uttrycker att djupt inne i oss alla finns en röst som säger att döden trots allt inte är slutet. 
...
Nej, vi upplever vår tillvaro i enlighet med nyckelfrasen i filmen Gladiator: ”Det vi gör i livet, ger återklang i evighet”. Ateismens svar håller inte att möta liv och död med. Apologeten Ravi Zacharias skriver:

”Efter att ha dödat Gud står ateisten utan orsak till sin existens, utan moral att ta till sig, utan mening med livet, och utan hopp bortom graven. Det är betecknande hur frånvaron av framtidshopp har en enorm förmåga att sträcka sig in i nuet och till slut förgöra livets konstruktion, precis som termiter skulle göra med ett gigantiskt byggnadsverk i trä.”
...
Insikten att döden inte är slutet bekräftas allra främst av Jesu uppståndelse. Händelserna den där påsken kring år 30 har ingen annan trovärdig förklaring än att Jesus uppväcktes från de döda, och att han därmed öppnat dörren till ett evigt liv med honom. De ord som aposteln Johannes fick höra från den uppståndne Herren var inte bara riktade till honom personligen, utan gäller alla människor i alla tider: 'Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.'"

Advent - artikel på vänt

Tänkte bara pålysa att planerad artikel om världsbilderna och döden kommer i Världen Idag på onsdag istället för idag. Kulturredaktören tyckte det kunde vara läge att lägga in några artiklar om kyrkoåret och advent idag istället, det fyller nog sin funktion i en tid när det uppenbarligen behövs en folkbildningsinsats på det området. Så ett artikelutdrag och eventuellt följande samtal kring döden och närliggande ämnen får därmed dröja till onsdag.

Med önskan om en välsignad advent!

Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.
Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det
att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad,
och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand
för alla sina synder.
En röst ropar i öknen: "Bered väg för HERREN,
bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.
Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas.
Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark.
HERRENS härlighet skall uppenbaras,
alla människor skall tillsammans se den.
Ty HERRENS mun har talat.

(Jesaja 40:1-5)

Okränkt

Jag har i afton varit med familjen på adventsamling med förstaklassen där minste pojken går. Uppfriskande tydlig redogörelse om Jesus och intåget i Jerusalem, glada och fina sånger om Messias, fin dikt om den kommande konungen, som sonen läste högt. Ja, vi tror att det var sonen, han lyckades helt gömma ansiktet bakom pappret med texten, så en viss osäkerhet råder ännu...

Det underliga var att ingen reste sig och ropade "Kränkt!". Alla verkade förvånansvärt glada och tacksamma över den fina samlingen med sitt ljusa budskap. Konstigt. Vi har ju hört så allvarliga farhågot och varningar i pressen om dessa hemska tilltag att anordna adventsamlingar med kristet innehåll. Vilket torde bli svårt att undvika eftersom advent är en uteslutande kristen högtid. Eller kan det möjligen vara så att nutidssvensken längtar efter och faktiskt också gläder sig åt ett rakt och frimodigt högtidlighållande av de högtider vi har som inramning av året?

Den här larviga debatten om högtidens plats i kommunala skolor tycks vara ännu en orsak att stärka kristna friskolor. Idag hade vi styrelsemöte i elevföreningen KLEO, där jag är ordförande. Jag tror att vi fyller en uppenbart viktig uppgift i dagens skolvärld. Imorgon ska jag hålla morgonsamling på vår skola och läsa Jesajas ord om att bereda vägen för Gud, sedan ska vi ha något slags adventgudstjänst för eleverna. Det vill säga: vi ska ha en härlig inledning på adventstiden. 

Givande diskussion!

Just nu är det ett klart givande meningsutbyte i bloggposten nedan i anslutning till den gångna fredagens artikel om ondskans och lidandets problem. Jag håller i skrivande stund på att slutföra kommande fredags artikel om döden. Två veckor senare kommer artikeln om livets mening, vi kan lämpligen spara den diskussionen tills då, ser att några har smugit iväg i den riktningen.

Pga det - åtminstone just nu - goda samtalet tror jag att jag sparar övriga aktuella ämnen som just nu engagerar mig väldigt mycket (skickade manus till ny bok till layout igår) för att hålla ihop det här samtalet tills artikelserien fullbordats. Fortsätt gärna en konstruktiv diskussion i syfte att söka sanningen. Då har vi också förutsättning att nå den.

Ny artikel om världsbilderna och ondskans problem

Jag tycker att samtalet i föregående bloggpost med tiden har antagit en sakligare, mer lyssnande ton. Jag uppskattar det. Inte minst diskussionen mellan Daniel W och motparter känns givande.

Angående förslaget att utbyta texter och försöka hitta gemensamma definitioner är jag försiktigt positiv. Bombardemanget tidigare har skapat stora frågetecken om huruvida ett sakligt samtal är möjligt. Låt oss fundera vidare på saken.

För övrigt tycker jag att Patrik N:s inlägg på Humanistbloggen om hans personliga världsbild har en fin och mycket mänsklig ton. Uppskattar även det. Att vilja och hoppas att en viss världsbild är sann är inget tillräckligt skäl att också hålla den för sann. Därför är sanningsfrågan den som avgör saken. Men det är ett gott mänskligt drag att våga blotta vad vi djupast sett söker. Det gör att andra kan få spegla sina egna innersta tankar i någon annans. Kanske kan det också ge en ledtråd om vilka vi egentligen är.

Idag publicerar Världen Idag mitt andra bidrag i serien på Vem tänder stjärnorna-temat. Den här gången handlar det om vilka konsekvenser de olika världsbilderna får för frågan om ondskans och lidandets problem. Ett ämne som varje världsbild, varje livssyn behöver ta på det allvar den förtjänar. Jag har försökt göra det i en tydlig men ödmjuk ton. Om jag lyckas är det upp till läsaren att bedöma. Deltagare i kommentarfältet får dock gärna även de försöka kommunicera i ovan nämnda ton.
Här följer två korta utdrag, för hela texten - se papperstidningen.

"Nutida sekulärhumanister beskriver gärna religionen som roten till allt ont. Inställningen bär dock med sig flera problem. Ett är svårigheten att över huvud taget tala om ont och gott i en gudlös värld. Den ateistiske filosofen Jean-Paul Sartre såg det som ”mycket bekymmersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner också varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel… Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig har någon tillgång till stöd och hjälp”
(...)
Den kristna tron har inga fullkomliga svar på varför olika typer av lidande drabbar människor. Men - och det är ett viktigt men - det har ingen annan världsbild heller. I en gudlös värld är vi fångar i ett meningslöst lidande där ingen hör våra rop på hjälp. Den kristna tron pekar istället på en Gud som känner vår uppgivenhet, vår ångest och vår smärta. Gud är ingen passiv åskådare till vårt lidande. Han är en deltagare, så aktiv att han redan själv har genomlidit allt vi går igenom när han utan egen skuld lät sig förrådas, dömas, torteras och avrättas."

Till försvar för...

Jag är trött. Och bekymrad. Över flera saker. Jag längtar efter för det goda samtalet, där man med ömsesidig respekt kan brottas med olika frågor och ideer i strävan att tillsammans vilja nå närmare sanningen. Det brukar vara gott för alla människor som inte tror sig själva äga den fulla insikten om allting och som vill växa i kunskap och vishet. Jag anser mig tillhöra den kategorin, och uppskattar varje gång jag möter andra med samma inställning.

Som jag skrivit tidigare har jag ingen ambition att vinna en debatt för debattens skull. Jag är ute efter att nå fram till människors hjärna och hjärta med det budskap som jag tror kan föra människor hem till sitt livs yttersta mening och syfte. Jag har som ambition att efter bästa förmåga försvara sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. När jag upplever att något av dessa nyckelord är under attack är det där jag vill försöka sätta in försvaret. Boken Vem tänder stjärnorna? fokuserar på det första: sanning.

Boken och många av inläggen på denna blogg handlar om att försöka presentera en saklig men absolut inte neutral beskrivning av de tre världsbilder som dominerar den existentiella diskussionen: ateismen, panteismen och teismen. I andra sammanhang använder jag hellre begreppet materialism om den första världsbilden, men då boken är tänkt för en tämligen bred publik har jag valt att använda det vanligare använda begreppet ateism. Har inget emot att använda materialism istället om läsare föredrar det, det är i första hand en smaksak.

Jag ser två grundläggande sätt att försvara sanningen i en världsbild. 1: Presentera skäl för att dess grundläggande påstående är sant. (Materia är det enda som existerar/bakom allt finns en opersonlig andlig verklighet/Gud finns), och 2: Visa att världsbilden går att följa till dess logiska slutpunkt vad gäller dess konsekvenser för övriga stora existentiella frågor.

I Vem tänder stjärnorna lägger jag stort utrymme på att försöka visa att ateismen och panteismen inte kan presentera tillräckliga sådana skäl under punkt 1, och att vi som sanna människor inte förmår följa dem till dess logiska slutpunkter under punkt 2, medan jag ser goda skäl att hålla Guds existens för sann, samt att en biblisk världsbild stämmer väl överens med hur de allra flesta människor upplever sin mänskliga existens.

Detta förefaller åtminstone enligt mitt förmenande som ett sunt sätt att vilja försvara en viss tro. Ateisten är fullt fri att skriva en motsvarande skrift, faktum är att vill minnas att jag i bokens förord också inbjuder till detta som ett led i ett fortsatt respektfullt samtal.

Jag har haft en mängd stimulerande och engagerande samtal på en mängd platser kring bokens innehåll och argumentation, men de senaste dagarnas retorik på denna blogg och på Humanistbloggen, här ("Per Ewert skriver gissningsvis som han gör för att han vill kasta smuts på de som inte tänker som han tänker, han gillar helt enkelt inte att människor tänker annorlunda än vad han gör") eller här (hitta på och gör en bloggpost av diverse låtsascitat från undertecknad)  har tyvärr gått en bra bit utöver vad jag upplevt tidigare. Debattstilen hos ett antal av er gudsförnekare/religionskritiker//sekulärhumanister/ateister eller vad ni nu vill kalla er har gjort att jag i viss mån förlorat hoppet om möjligheten till ett ärligt och öppet samtal. Tyvärr.

Jag lider inte av sådan melaglomani att jag anser mig vara så intressant att jag eller denna blogg skulle förtjäna den här typen av uppmärksamhet eller inlägg som borde gå mogna och tänkande människor förnär. Så frågan är vad som är orsaken till det här väldigt uppdrivna tonläget.

För att förtydliga ännu en gång: det är idéerna jag jämför och värderar, inte människorna som uttalar dem. Charles Darwin var som bakant tämligen flyktig i sin personliga bekännelse, vissa stunder bekände han sig som teist, andra som icke-troende.Det jag velat visa i resten av frågorna i boken samt i den artikelserie som på fredag kommer med sitt andra avsnitt på Världen Idag kultur är de existentiella konsekvenser som materialismen (om det ordet gillas bättre) och panteismen får, jämfört med en biblisk teism.

Det jag inte gör är att hävda att alla/de flesta ateister säger/gör/tycker si eller så i sig själva eller på grund av sin ateistiska/materialistiska världsbild. Det jag säger är att materialismen såväl som teismen får vissa idémässiga konsekvenser vad gäller människans natur, moralen, livets mening etc. Vissa personer agerar i enlighet med dessa konsekvenser, vissa gör det inte. Men jag säger samtidigt att vi människor - framför allt de som vill kalla sig humanister - inte kan ställa upp på vissa av dessa konsekvenser, utan har en annan hållning, exempelvis vad gäller människans natur och moralen. Detta är just det jag vill påvisa: att många ateister känner ett behov av att distansera sig från sin de fulla konsekvenserna av sin världsbild är ett tecken på att de är sanna människor, och därmed också ett tecken på att materialismen/ateismen inte är en världsbild som håller att basera sitt liv på.

Tidigare har jag kunnat föra sakliga diskussioner med olika personer om de här svaren, men har på senare tid mött allt underligare bemötanden från gudsförnekare av olika snitt. Vissa har ondgjort sig över när jag själv beskrivit vissa konsekvenser av en materialistisk världsbild. OK, jag citerar istället ledande filosofer. Ajaj, säger kritikerna, du kan ju inte citera kristna filosofer. OK, då summerar jag vad ateistiska sådana säger om sin världsbild. Nejnej, säger kritikerna, det här är ju sammanfattningar, inte citat, det blir fabulerande. OK, jag tar konkreta citat som rakt uppochner skriver konsekvenserna av sin världsbild. Usch fy, nu tar du ju enskilda citat, det här är ju inte vad han egentligen menade. OK, då väljer jag ett längre citat. Då möts jag av de mer bisarra anklagelserna jag mött - att jag hämtat citaten från "kreationistisk litteratur" (att jag i själva verket tagit citat från mina eget inköpta och vällästa ex av exvs Darwins böcker spelar troligen ingen roll för den som inte vill lyssna eller samtala). OK, då försöker jag hitta citat från personer som själva inte tagit ställning, men belyser konsekvenserna av en materialistisk världsbild. Ånej, säger kritikerna igen, man behöver ju inte alls hålla med om allt den här personen säger bara för att man är ateist. Underkänt igen. Och så vidare, och så vidare.

Jag noterar inom parentes sagt att sekulärhumanister inte brukar vara riktigt lika noggranna med att presentera hela sammanhanget eller sätta citatet i sin historiska kontext när det gäller citat från Gamla Testamentet, som man gärna droppar ut lite här och där med avsikt att visa på den onda eller undermåliga religionen. Värt att betänka kanske.

Jag ser helt enkelt inte hur man ska kunna föra en saklig diskussion med en motpart som konsekvent underkänner varje beskrivning av innebörden i deras världsbild, utan att själv försöka argumentera för en alternativ och logiskt konsekvent beskrivning av sin inställning. När jag exempelvis använder Darwin, Dawkins eller någon helt annan som exempel på det här området gör jag det alltså inte för att diskutera deras vetenskapliga hypoteser eller teorier, utan för att belysa materialismens konsekvenser exempelvis för frågan om vilka vi människor är. Den som påstår att jag egentligen vill angripa det eller det bör ge goda skäl för den anklagelsen. I annat fall är det kanske lämpligare att utgå från vad jag faktiskt skriver. Vad gäller människans natur försvarar jag övertygelsen att vi är skapade av en Gud som älskar oss och har ett syfte med våra liv, och jag argumenterar mot materialismens inställning att människan och alla våra förmågor är "ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler", för att återigen citera ateisten pch DNA-upptäckaren Francis Crick.

Frågan gäller inte om de som utförde Förintelsen var ateister, gudstroende eller vad de var är inte den viktigaste frågan. Personer av alla bekännelser kan utföra goda eller onda gärningar, därom är vi alla överens. Den avgörande praktisk-politiska frågan är vilken människosyn och vilka värden vi bygger våra handlingar på. Jag menar att de som var skyldiga till Förintelsen och andra brott mot mänskligheten agerade utifrån en människosyn som liknade Cricks, snarare än den som säger att varje människa är objektivt värdefull och okränkbar. Den som tycker annorlunda har förstås rätt att arguemntera för detta. Men håll er då till sakfrågan, inget annat.

Om någon nu vill argumentera för en annan definition än Cricks, eller att materialismen skulle ge en radikalt annorlunda syn på människan än den jag just gett är man självfallet fullt tillåten att göra så. Men man bör då rikta den kritiken mot Crick, inte mot undertecknad. Men det blir fullständigt omöjligt att föra ett sakligt samtal om den ena parten uteslutande ägnar sig åt att ogiltigförklara varje citat som tycks besvärande och slå undan benen på allt motparten säger eller komma med rader av nedsättande omdömen om vederbörande istället för att själv presentera ett respektfullt svar. De senaste dagarnas tirader har gjort att jag funderar allvarligt på om det är meningsfullt att skriva mina inlägg om stort och smått. Om ett sakligt och respektfullt samtal är omöjligt avstår jag hellre.

När jag för några år sedan gick en högskolekurs i frågor kring skapelse och evolution med en uttalat ateistisk och för den delen också lite väl öppet missionerande lärare frågade en av mina ateistiska medstudenter i känd något stickig stil: "Går du den här kursen för att försöka hitta försvar för en kreationistisk hållning?" Jag svarade helt sanningsenlingt: "Nej, jag går den här kursen för att jag vill få reda på sanningen." Medstudenten funderade en stund, och så sa han eftertänksamt: "Då är du nog modigare än de flesta."

Så kanske det kan vara. Men jag vill ändå våga hoppas att vi är några till som inte bara är ute efter att få våra egna föreställningar bekräftade, utan som ärligt vill söka sanningen om livet, universum och allting. I så fall finns det ändå hopp.

Puh!

Det har blivit nästan ogörligt att följa kommentarermängden i föregående bloggpost, dels för att kommentargadgeten till höger har pajat, dels för att Blogger har lagt in den iofs vettiga hanteringen att nya diskussioner kan skapas till enskilda kommentarer. Men det blir något bökigt att följa när antalet kommentarer blir många. Ska försöka hinna skriva en kortare respons till diskussionen imorgon.

Ny artikelserie på Vem tänder stjärnorna-temat

Tidningen Världen Idag hörde för en tid sedan av sig och önskade en artikelserie för kultursidan på temat från Vem tänder stjärnorna. Vi valde då att koncentrera oss på frågorna 2-6, det vill säga en belysning av hur de stora världsbilderna besvarar de stora existentiella frågorna. Den första och huvudsakliga frågan om Guds existens har tidningen redan täckt i läsvärda kulturartiklar. Vi valde därför att just i den här serien lämna den frågan därhän.

Vi inledde i fredags med frågan om hur världsbilderna beskriver människans natur. Här kommer ett kortare utdrag - för hela texten hänvisar jag till papperstidningen. Artikelserien fortsätter under kommande fredagar, följ den gärna i tidningen.

"DNA-upptäckaren och ateisten Francis Crick går möjligen ännu längre, när han säger att människan och alla våra förmågor är 'ingenting mer än beteendet hos en stor mängd nervceller och deras åtföljande molekyler'.

Om människan bara är resultatet av genernas lek äger vi således varken värde eller fri vilja. Ateismens människosyn har genom historien fått ödesdigra konsekvenser - från Darwins förakt för svaga och sjuka, via Nietzsches övermänniskoideal och vidare till brännugnarna i Auschwitz. (...)

Där ateismen och panteismen driver människan in i ett ständigt vacklande mellan att försöka leva konsekvent mot sin världsbild och samtidigt fungera som en verklig människa, erbjuder den kristna tron istället en harmoni. Vår känsla om oss själva är korrekt - vi äger en rad verkligt unika egenskaper, gåvor från den evige och kärleksfulle Gud som skapat oss och gjort det möjligt att leva i djup gemenskap med varandra och med Skaparen själv."

Kommenterar Humanisterna i dagens Världen Idag

På väg hem från Göteborg i måndags (fantastiskt inspirerande att besöka en så stor och väl fungerande kristen skola som LM Engströms gymnasium i staden, vi är många som har mycket att lära av dem) ringde en reporter från Världen Idag. Hon hade läst föregående blogginlägg, och mot bakgrund av den nyligen avgångne ordföranden i Unga Humanister ställde hon några intervjufrågor om debatten kring kulturen i Humanisterna utifrån hur jag hade upplevt den.

Artikeln är med i tidningen idag, jag är väl inte ordagrant rätt citerad, men jag tycker andemeningen gick fram tillräckligt väl. Tycker dock jag ser aningen surmulen ut i sammanhanget, då de båda avbildade humanisterna torde ha större anledning än jag att känna sig lite nedstämda i nuläget. Jag tror de tog den där bilden inför fjolårets debatt om dödshjälp, och jag tyckte inte det var läge att se jättemunter ut just där...

Vad sammanhanget beträffar är jag är inte ute efter att slå mynt av tråkiga händelser inom Humanisterna eller Unga Humanister. Jag har därför ingen avsikt att försöka göra någon poäng av de händelser som vevats de senaste dagarna eller hävda att de påstådda handlingarna skulle vara på något vis generella för den sekulärhumanistiska rörelsen - det har jag ingen aning om. Men det ligger en viktig tanke i den avgångna ordförandens ord om Humanisterna som så rabiat religionsfientliga att andra, viktigare hänsyn får ge vika. Som jag säger i artikeln tror jag att den aktuella situationen har skapat ett viktigt läge för den sekulärhumanistiska rörelsen att välja väg: religionskritik till varje pris eller arbete för ett humanare samhälle. Det vägvalet ska bli intressant att följa.

Nu hoppas jag att åtminstone jag ska vara färdig med den här diskussionen för ett tag framöver. Är fullt upptagen med vardagsgöra och spännande planer inför våren. Återkommer inom kort om detta.

Hellre kämpa för än kämpa mot

Jag är inte överdrivet förtjust i att bedriva polemik och behöva ägna massa energi åt att hålla stånd mot diverse angrepp. Jag är mycket mer förtjust i att förkunna och förmedla det glada budskapet - evangeliet. Men ibland blir angreppspolitiken från sådana i den grupp som kallar sig Humanisterna så frekvent att vissa av oss upplever att vi behöver lägga mer energi än vi önskar till att gå till motvärn.

Jag har flera gånger försökt hitta områden där både kristna och sekulära humanister skulle kunna hitta gemensamma referenspunkter till försvar för ett mer humant samhälle och till skydd för människan, inte minst i fjolårets debatt med Torbjörn Tännsjö. Men vid det och andra tillfällen har jag gång på gång upplevt hur en stor majoritet av dem som kallar sig Humanister har satt ett större värde på att håna eller bekämpa kristna än på att samverka i humanistisk anda. Råkade just nu se bland kommentarerna på YouTube (där debatten nu setts över 3000 gånger) att någon ger den lindrigt balanserade sammantagna analysen att "Per Ewert är en [svordom] idiot från vad jag kan se". Jag tar inte jätteilla vid mig, eftersom jag ser sådana här formuleringar som mer riktade mot min roll som debattör än mot mig som person. Men visst är det beklagligt att skälen att se ner på religiösa människor för många verkar vara långt viktigare än att försöka bygga ett gott och omtänksamt samhälle.

Nu ser jag att även Unga Humanisters nyligen avgångna ordförande Jessica Schedvin kastar in handduken med motiveringen: "Nu är det mer än en månad sedan jag lämnade ordförandeposten i Unga Humanister och medlemskapet i Humanisterna. Det är nu jag fattar hur stor del av mitt liv det fick ta och hur mycket felprioriterat det var att försöka gå in och förändra någonting som inte gick att förändra. Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte."

Tråkigt. Men kanske ofrånkomligt för den som vill något mer än att bara bråka med meningsmotståndare.

Imorgon ska jag åka och besöka två av landets kristna gymnasieskolor i rollen av ordförande för vår organisation KLEO. Det ska bli gott att knyta starkare kontakter för byggandet av en öppnare och varmare skolvärld. Resten av veckan ska jag jobba dedikerat med redaktörens kommentarer till min kommande bok, där jag vill försöka hjälpa många till ett värdigare liv - utan att ständigt försöka slå ner på mina medmänniskor. Dessa uppgifter tycker jag känns klart mer meningsfulla än att ägna all energi på att bekämpa alla som inte tycker som jag. Hade varit roligt om många fler av dem som kallar sig Humanister hade tänkt detsamma.

Slutreplik ordväxlingen med Humanistbloggen

Anders Hesselbom har skrivit en svarsreplik om förhållandet mellan tro och vetenskap. Som även en medateist beskrev i en kommentar i föregående bloggpost inledde Hesselbom samtalet i en allt annat än kontaktskapande ton när han utan fog klistrade på undertecknad ståndpunkten att jorden är 6000 år.

I sin replik säger Hesselbom inget direkt nytt i sak, men håller sig iallafall huvudsakligen ifrån samma typ av osakliga angrepp. Han håller fast vid att Guds existens är en vetenskaplig fråga som enligt hans förmenande är felaktig, på samma sätt som ståndpunkten att jorden är 6000 år gammal är felaktig. Inställningen leder till en del problem. Jag skulle på ett liknande sätt kunna rada upp flera påståenden som jag skulle beskriva som felaktiga, exempelvis såhär: Kebnekajse har en höjd av 413 meter över havet; skåningar har sämre komihåg än andra; materia är det enda som finns.

Jag tror att samtliga dessa påståenden är felaktiga. Problemet är förstås att frågorna och framför allt möjligheten att besvara dem ligger på helt olika nivåer: den första undersöks med direkt empiriska naturvetenskapliga metoder, den andra med sociologiska eller etnologiska humanvetenskapliga metoder, den tredje med filosofisk metod. Vi har heller inte rätt att beskriva samtliga påståenden vi avfärdar som felaktiga såsom felaktiga med samma grad av säkerhet, helt enkelt för att de inte bevisas med samma grad av säkerhet. Gudsförnekare i strävan efter att avskaffa Gud med vetenskapens hjälp gör väl i att göra detta med starkare vetenskapsfilosofiskt resonemang. Se även Stefan Gustavssons krönika i ämnet i dagens Världen Idag.

När Hesselbom dessutom tar till åståenden som att svagheten i de traditionella argumenten för Guds existens "måste erkännas av den som inte försanthåller tandféns existens eller Det Flygande Spaghettimonstrets existens, eftersom argumenten är lika användbara (eller oanvändbara) i deras försvar" blir det väldigt svårt att fortsätta föra samtalet på en vuxen nivå. Tyvärr.

Generande osakligt angrepp från Humanistbloggen

Ibland blir man ärligt imponerad av en ideologisk motståndare argumentation. På den ateistiska sidan finns flera goda debattörer som rent debattmässigt gör väl ifrån sig, uttrycker sig respektfullt och på ett sakligt sätt avslöjar eventuella blottor i motståndarens argument. Men ibland ser man också exempel på motsatsen. Anders Hesselbom, en av skribenterna på Humanistbloggen, ger idag ett så virrigt och snedsparkande angrepp på (och här får jag gissa lite, han svingar så ofokuserat att det är lite svårt att se vad han egentligen vill slå på) kristna i allmänhet och undertecknad i synnerhet att man bara sitter och skakar på huvudet.

Jag försöker bena ut vad skribenten egentligen vill slå fast, men bloggposten är en sådan radda av illa använda retoriska grepp att det är svårt att få ordning på. Rubriken "Guds existens är den centrala frågan" är alldeles rimlig, men sen börjar snurren.

Redan inledningen: "Varför försöker lite mer entusiastiska kristna skapa en dikotomi mellan vetenskap och religiös tro?" är konstig. Men jag trodde i min enfald att de som vill förklara vetenskap och gudstro som inkompatibla är ju gudsförnekarna, inte de kristna? Jag har tvärtom konsekvent lyft fram åsikten att gudstro och vetenskap går mycket väl hand i hand. Men gåtfullt nog lyfter skribenten sedan som avskräckande exempel fram - undertecknad! "Ett iögonfallande exempel är läraren och apologeten Per Ewert, som gått i bräschen när det gäller att etablera alternativa, mer trosinriktade, vägar till kunskap." Här blir det fullständigt obegripligt exakt vad jag sagt eller skrivit som skribenten vill ondgöra sig över. Vad betyder "trosinriktade"? Som varje förstårsstudent får veta bygger all kunskap på någon form av grundläggande trosåskådning. Tro i sig kan inte vara problemet, det måste rimligen gälla någon form av tro som skribenten inte själv omfattar.

Så kommer då lösningen: "Jag tänker givetvis på skapelsetro." Även här blir argumentationen svårgreppbar. Varje gudstroende forskare är i rimlighetens namn att betrakta som skapelsetroende eftersom man tror att Gud har skapat världen, men det går förstås att definiera begreppet smalare än så. Är det något sådan smalare tolkning som skribenten avser? Eller menar han att ståndpunkten att Gud existerar och har skapat världen a priori är otänkbar och därmed ovetenskaplig? Förutom de enorma problem skribenten skulle få för att bevisa detta innebär det också att i princip samtliga forskare från den vetenskapliga revolutionen och fram till år 1800 kastas överbord, och att även alla de gudstroende ledande forskare som verkat därefter måste förkastas. För att försöka sig på något sådant bör man nog - för att uttrycka sig försiktigt - vara utrustad med en rätt stor portion frimodighet.

Därefter nämner skribenten att jag medverkat med ett kapitel i boken "Gud och hans kritiker". Korrekt så långt. Därefter nämns att samma bok handlar om andra saker än jag skrivit om. Jag är osäker på om jag ska förstå det som ett argument mot mig eller mot boken som sådan. Synpunkter på annat än jag själv skrivt bör väl i det fallet som brukligt riktas mot aktuell författare eller mot bokens redaktör. Sen citeras jag med att det är "väl känt" att designargumentet fått större betydelse under senare år. Men är inte det en ganska etablerad samtidsbild? Eller är det någon som vill ifrågasätta det påståendet? Och märk väl, även om man skulle vilja göra det, säger det samtidigt inget som helst om huruvida designargumentet är falskt eller inte.

Efter detta ramlar inlägget över i begrepp som kreationism, ungjordskreationism och att vissa hävdar att jorden är 6000 år gammal. Här blir det helt enkelt obegripligt om skribenten utan att ange någon som helst källa vill klistra de epiteten på mig, eller om det helt enkelt rör sig om svepande etiketterande som smetar av sig var som helst, även undertecknad. Men det är ett väldigt fult sätt att bedriva debatt, att klämma till med något begrepp man vet att åhörarna ogillar och därefter inte säga det rätt ut, men mellan raderna kleta fast det på någon meningsmotståndare. Det är sannerligen inget speciellt hederligt sätt att diskutera. Om Anders Hesselbom vill angripa några av de ståndpunkter jag försvarar vort det tveklöst hederligare att peka ut och citera några sådana och därefter försöka ge hållfasta argument mot dem. Att istället hålla på med sådana här slängar utan att egentligen påstå någonting alls i sak är däremot ohederligt i allra högsta grad.

Bloggposten avslutas därefter på en nivå som jag tror generar inte bara mig utan även de intellektuellt skarpa ateistiska skribenter som jag hänvisade till i inledningen: "'jag tror på Gud' är inte alls ett vettigare uttalande än 'jag tror att jorden är 6000 år gammal', ur ett intellektuellt perspektiv" 

Nej, jag ämnar inte lägga någon energi på ett ens bemöta ett angrepp på den nivån. Snälla ni ivriga gudsförnekare, om det ska finnas någon möjlighet till ett seriöst samtal vore det klädsamt om ni undvek att släppa fram argumentation av den här typen. Det ställer verkligen inte er sak i god dager. Alls.

Om den här röran är den skarpaste kritik som gudskritikerna kan komma med - och om undertecknad skulle förtjäna att vara exempel på en av de allvarligaste fienderna till sann vetenskap - då förstår jag verkligen ingenting. I så fall lär det knappast dröja speciellt länge innan den nyateistiska rörelsen imploderar in i sin egen tomhet. Är det kanske rentav det vi börjar se?

Myten om det religiösa våldet

Dagen hade härom dagen en både belysande och perspektivskapande artikel om och med William T. Cavanaugh som nyligen varit på sverigebesök. Hans budskap sammanfattas i att det inte alls är så som sekularisterna vill göra gällande, att religionen i sig bär med sig ett frö till våld och konflikt.

Cavanaugh visar istället att många av de konflikter som gärna förses med religiösa etiketter i realiteten bäst förklaras med sekulära orsaker. Han sammanfattar religionskritikernas grundläggande syn på dessa ack så efterblivna religiösa personer: "Deras våld är religiöst och därför är det irrationellt och splittrande. Vårt våld å andra sidan är sekulärt, rationellt och fredsskapande, alltså måste vi bomba dem tills de vet bättre." Cavanaugh lyfter bland annat fram den framstående nyateisten Sam Harris önskan om att slå till militärt mot sådana - främst muslimska - stater som hotar västerlandets ideal. Cavanaugh citerar Harris hårdföra inställning: "Vi måste fortsätta att spilla blod i vad som i slutänden är ett idéernas krig.”

Sammanfattningsvis leder detta William Cavanaugh från att helt ta avstånd från myten om den medfött våldsamma religionen: "I praktiken är det så att Harris logik skiljer sig väldigt lite från Bush-doktrinen som säger att Amerika har de liberala ideal som är ”rätta och sanna, för varje person, i varje samhälle, och att vi måste använda vår makt att verka för dessa värden, på alla kontinenter, om så krävs måste Amerika använda militära medel för att sprida och befästa dessa värderingar”.

– Våldet får näring i behovet av fiender, behovet av att skilja ut oss från de andra. En sådan uppdelning av världen gör den begriplig för oss, men den gör den omöjlig att leva i för många andra. Ett sätt att bekämpa denna uppdelning är att göra sig av med myten om det religiösa våldet."

Alltid bra med perspektiv - eller hur?

Bokplaner klarnar bit för bit

Om någon undrar över hur det går med manus till den kommande bok som jag satt och slet med i somras kan jag meddela att jag och förlaget har kommit fram till att boken bör komma ut före sommaren nästa år. Vilket betyder att det blir några månaders hårdkörning nu inför release med olika typer av förarbete och planering. Tufft, men oj så spännande jag tror det kan bli!

Det vi just nu sitter och pular med är en spikad titel. Det har visat sig svårt att riktigt landa där. Blir det för klurigt kanske jag helt enkelt får ta och utlysa en förslagstävling här på bloggen - det har ju gått väl förut! Mer info utlovas när ytterligare steg tagits.

Hoppas på Gud eller vetenskap?

Jaha, då verkar det plötsligt som att den kristna sidan "vann" i fallet Baumgartner. Inte för att hans sky-fall (kunde inte motstå den aktuella ordvitsen...) ingick i något slags världsbildstävling, men jag såg att ateisten Ricky Gervais efter hoppet twittrade:
"Hej Religion.
I dag har jag säkerställt att en fallskärmshoppare kom ner tryggt och säkert medan du har gjort så en flicka blev skjuten i huvudet.
/ Hälsningar Vetenskap"

Baumgartners hopp var alltså en del i en batalj mellan religion och vetenskap, och den senare segrade. Nu ser jag dock i Dagen att rymdhopparen sagt att "Om något går fel är Gud den enda som kan hjälpa." Så då måste vi väl i rimlighetens namn byta segrare i kampen, det var visst Gud som hade kontrollen, inte vetenskapen.

Nåväl, jag är nu i grunden inte alls speciellt road av att försöka göra varje händelse eller personlig berättelse till något slags tävling mellan världsbilder, där det hela tiden gäller att hitta en vinkling där man söker hitta en formulering som gynnar den ena sidan och motverkar den andra. Bitte Assarmo pekar i Världen Idag på några paralleller som visar hur banalt Gervais exempel blir:

"Som om vetenskap alltid är av godo. Som om religion alltid är av ondo. I själva verket skulle man lika gärna kunna uttrycka det så här:
"Hej Vetenskap.
I dag har jag bidragit till att människor skickar hjälp och förnödenheter till utsatta människor medan du har slösat pengar och resurser på en egotrippad fallskärmshoppare. / Hälsningar Religion"
Eller varför inte:
"Hej Vetenskap.
Under Andra Världskriget skänkte jag tröst åt soldater och civilbefolkning medan du hjälpte Hitlers läkare att mörda 5 000 handikappade barn.
/ Hälsningar Religion""

Nej, kan vi inte göra så helt enkelt att vetenskap får bedrivas och att människor får utföra sina handlingar utan att detta så att säga ska kidnappas av religionskritiker som hela tiden vill påpeka att närhelst vetenskap används så är religionen samtidigt på förlorarsidan. För så är det naturligtvis inte alls. De två kan och har länge kunnat samspela på sina respektive områden. Därför är det heller inte orimligt att den hoppande österrikaren kunde hänföra sin tacksamhet till Gud, lika gärna som till vetenskapen. I det senare fallet vet han kanske inte exakt vem som äras bör. I det förra fallet vet han det nog mycket väl.

Kommentarer kring debatten mot Sturmark

Då har jag haft helgen på mig att komma ikapp mig själv lite grann. Här följer några kommentarer kring min debatt med Christer Sturmark i fredagens Människor och Tro. (Vad min egen insats beträffar får väl någon annan än jag själv fälla omdömet.)

Perspektivet: Blev aningen mer konfliktorienterat än jag önskat. Exempelvis när programledaren frågade mig varför det är så viktigt för mig att bekämpa nyateismen, vilket inte är en rubrik som jag skulle sätta på mig själv. För mig är sanning, ödmjukhet och rättfärdighet de ledord jag vill följa. Där något eventuellt behöver motarbetas är det i så fall om någon aktivt vill bekämpa ovanstående.Men att förkunna det glada budskapet om Jesus är åtminstone för mig alltid viktigare än att försöka bekämpa eventuella fientliga personer eller ismer. Jag fick därför ägna lite tid åt att försöka omformulera själva problemformuleringen. Men jag tyckte det var något svårt under de knappa nio minuter vi hade att hinna bort från konfliktscenariot och vidare in på det som förhoppningsvis skulle kunna förena oss båda kontrahenter. Speciellt eftersom mitt hopp om att kunna enas kring att den osakliga och nedsättande retorik som de mer extrema av nyateisterna står för inte är värdigt ett gott samtal dessvärre slog fel.

Det som bekymrar mig allra mest med debattens utfall var att Christer Sturmark inte alls visade något intresse av att - vilket hade varit mycket klädsamt - markera tydligt avstånd från de allra gräsligaste påhoppen från andra nyateistiska förkunnare. Det gäller Dawkins (När en person lider av vanföreställningar kallas det mentalsjukdom – när många lider av vanföreställningar kallas det religion, plus många andra liknande exempel), det gäller Hitchens (som jämför "de intelligenta och vetgiriga ateisterna" med de "godtrogna idioter som sagt sig tro på gud"), och det gäller den stora svansen som gärna häller all sin frustration över alla religiösa personer i allmänhet, vissa av oss i synnerhet. Och mest konkret handlade det om det aktuella och fullständigt besinningslösa påhopp på Humanistbloggen som jag ogärna citera ordagrant i radion, men kan ju passa på att förtydliga här.

I tisdags publicerade de "humanistiska" bloggarna ett stand up-nummer där talaren, utan att ikläda sig någon annan roll, utan att skoja till det, helt frankt förkunnade om varje person som tror på Gud: "You´re a borderline f***ing mentalist, you're an idiot, you're like 13-year-old kid who still believes in Santa, f*** you! (..-) The mentally insane and religious people, they're the same f***ing bad."

Nu kanske någon vill försöka försvara, förmildra eller på annat sätt vifta bort ovanstående. Tro mig, det gör inte saken bättre. Att uttrycka sig på sådant här sätt är förnedrande för var och en som känner sig utpekade, men än mer för den som utrycker sig på detta sätt i ett öppet demokratiskt samhälle. Men allra mest förnedrande är det nog för de åhörare som skrattar rakt ut åt den här typen av rejäl vuxenmobbning. Förnedrande både för för dem, och för de kommentarer som applåderar sådana här uttalanden och gärna vill höra mer av dem.

Jag förstår helt enkelt inte. Vad vill man egentligen ha sagt med att ständigt jämställa normala - och gudstroende - människor från samhällets alla skikt med gravt psykiskt sjuka? Vill man tas på allvar? Kan man tänka sig att säga samma sak om mer fokuserade grupper? "Muslimer är idioter." "Hinduer lider av borderlinestörning." "Mentalt störda och buddhister är lika *** illa."  Jag kan inte med uppbådande av min allra bästa vilja förstå hur man kan kalla sig för humanist i något som helst begriplig betydelse av ordet och samtidigt ställa sig bakom eller skratta åt en sådan här retorik. Om man å andra sidan menar att kampen mot alla andra filosofier än ateism är så viktig att samtliga nedsättande eller hatiska verbala påhopp är acceptabla redskap i kampen kanske agerandet är förståeligt. Men något moget intryck i det offentliga samtalet ger det sannerligen inte.

Att Christer Sturmark inte med ett ord tog avstånd från sådana här uttalanden från nyateismens ledande företrädare, från dem som följer efter, eller från sådana som lyfts fram som goda exempel av ledande "humanister" i Sverige, utan istället avfärdade frågan som "sandlådenivå" är inte bara djupt beklagligt. Så länge Humanisterna officiellt och inofficiellt håller den här typen av uttalanden om ryggen gör man sig i praktiken omöjlig som trovärdig och respektfull samtalspartner i ett modernt demokratiskt samhälle.

För att hitta något positivt att säga uppvisade debatten dock åtminstone några glädjande tecken. Sturmarks ståndpunkt att en en Skapare som en gång format detta välkalibrerade universum så att liv och vi själva skulle kunna uppstå "behöver inte komma i konflikt med vetenskapen". Även om Sturmark inte säger sig dela uppfattningen att en sådan Gud existerar är det ändå klart glädjande att Humanisternas ledare i Sverige trots allt visar en så sund öppenhet i frågan om Skaparens existens, till skillnad från många andra som intar en betydligt hånfullare hållning. Det var också positivt att Sturmark underströk att han "skulle inte drömma om att säga att religion bara är skadligt, det är klart att den inte är", vilket även det är en öppnare och självfallet även sundare hållning än Dawkins och andra mer hårdföra agitatorer.

Med det sagt vill jag ändå försöka se ett hopp till kontaktpunkter med Christer Sturmark själv som person. Det var också en sådan kontakt i längtan efter ett människovärdigare samhälle som vi åtminstone snuddade vid precis i avslutningen. Men för den grupp han företräder innebär Sturmarks val att inte markera ett tydligt avstånd från en sådan retorik som aldrig skulle användas på någon annan plats i samhället att den sekulärhumanistiska rörelsen på något sätt ställer sig själva utanför ett sakligt offentligt samtal. Och det beklagar jag djupt.

Slut!

Slut på veckan.
Slut i kroppen. Förhoppningsvis ännu inte alldeles slut i huvudet.
Alla aktiviteter under veckan har varit spännande och givande. Men nu är jag trött. Nu ska jag sova en stund.
Klippet från dagens debatt med Sturmark försöker jag lägga in här. Kommentarer kommer senare. Trevlig helg! Och godnatt.

Helspäckad men helspännande vecka framför!

Den kommande veckan ser ut att kunna bli en av de mest späckade jag varit med om. Alla inslag känns synnerligen värdefulla och stimulerande att ge mig in på. Men allihop råkade nu komma i just samma vecka, vilket känns något oroande för orken - inte minst för frun som ska hantera hemmafronten. Men - utöver den vanliga skolundervisningen, föräldramöten och andra vardagsgrejer gäller

Måndag: Förlagsmöte - vi håller på att sätta huvudplaneringen och börja jobba redaktionellt med min kommande bok som jag nämnde en del om i somras. Mer info kommer när vi kommit en bit längre i arbetsprocessen. Men det känns förstås väldigt spännande att komma några steg närmare en färdig produkt.

Måndag-tisdag: Rundresa med besök på tre av Sveriges kristna gymnasieskolor som jag besöker i egenskap av ordförande i den nya organisationen KLEO. Europarådet tog i förra veckan en resolution på friskoleområdet som i vissa stycken var bra, i andra stycken något oroande. Därför kommer jag att träffa skolledare och elever för att dela en del tankar kring hur vi kan stärka elevers rätt att själva välja sin skola. Återkommer med med info angående detta.

Onsdag: Föreläsa i hemförsamlingen i den klart spännande satsningen Kungsporten Akademi, där jag talar över ämnet "Från mig till dig - Att presentera evangeliet i en sekulariserad nutid".

Torsdagen verkar behaga vara förhållandevis vanlig.

Och på fredag är det alltså pålyst någon form av debatt med Christer Sturmark i P1:s Människor och Tro. Har ännu inte fått närmare information än så. Och sedan avslutas veckan med att undervisa konfirmander i en annan församling i Huskvarna.

Efter det tänker jag nog försöka sova en stund.

Kort sagt: en väldigt intensiv, men förhoppningsvis även väldigt givande vecka. Den som vill får gärna be om kraft och vishet - inte bara till mig utan även till familjen därhemma.

Ateismen dödförklarad?

Vi har nu spikat att jag deltar i P1:s Människor och Tro fredag den 19, såvitt jag förstod producenten blir det ett temaprogram om nyateismen, där jag är inbjuden att debattera ämnet mot Christer Sturmark; i skrivande stund vet jag inte närmare upplägg än så. Tror det blir en annorlunda känsla eftersom jag inte har möjlighet att ta mig upp till huvudstaden till direktsändningen utan får vara med på länk från en studio i Jönköping.

Med tanke på ämnet känns det dock något betryggande att se Patrik Lindenfors kommentar i en tidigare bloggpost: "Om man ska vara petig så påstår jag mer än så: Påståendet 'Materia är det enda som existerar' är testbart, testat och funnet felaktigt."

Onekligen ett spännande ställningstagande från andra sidan skyttegraven! Ska vi därmed helt enkelt skriva under dödsattesten för materialismen - och därmed även ateismen? Nu finns det ju förstås enstaka personer som inte vill sätta likhetstecken mellan de båda, men jag skulle nog säga att merparten gör det. Möjligheten finns förstås att den organiserade nyateismen väljer en linje där de öppnar för att en klassisk materialistisk världsbild är falsk. Det vore i sig en klart spännande utveckling.

Inbjuden till debatt i Människor och Tro

P1:s Människor och Tro ringde just upp och undrade om jag ville komma och debattera mot någon från Humanisterna på temat nyateismen. Det beror lite på om vi lyckas lösa det logistiska med att ta mig till lämplig radiostudio vid lämpligt tillfälle, men jag hoppas att det ska gå att reda ut. Återkommer med närmare besked om vi kommer till skott.

Nu förkunnar vi evangeliet i Sverige!

Jag har ägnat helgen åt att besöka Götabro kursgård utanför Örebro och vara med på mitt första möte i Evangeliska Frikyrkans samfundsstyrelse, som jag blev invald i våras. Det är ganska omfattande möten, den här gången var det fredag kl 10 till lördag kl 17.

För den som inte är så bevandrad i samfundseografin är Evangeliska Frikyrkan - där vår församling Kungsportskyrkan är med - en halvannat decenium gammal sammanslagning av de tre samfunden Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet, som stod varandra nära i teologi och uttryckssätt. Men EFK är definitivt ingen krympande rörelse som ägnar sig åt att krympa fronten mot en elak omvärld. Det händer väldigt mycket spännande i samfundet.

Det var flera engagerande saker som kom upp under mötet, men det jag reagerade mest positivt på var att det finns en skjuts i samfundets svenska arbete som jag blev väldigt inspirerad av (samfundet har av tradition en stor yttre mission). Se gärna EFK:s strategidokument för Sverigearbetet. Jag tycker det finns en offensiv friskhet i det dokumentet som jag hoppas och tror kan få betyda en hel del för vårt land. Vi fick uppmuntrande statistik om att antalet människor som låter döpa sig ökar - och dopsifforna ökar mest i de län som är mest sekulariserade. Vi fick också veta att vi som länge sänt missionärer till andra länder snart ska få ta emot missionärer från fjärran land, sända hit för att förkunna det glada budskapet om Jesus i ett sekulariserat Sverige.

Nu är EFK inte ett sådant samfund där allt styrs centralt och där förhoppningsvis några bra saker kan sippra ner till de lokala församlingarna. Samfundet är snarare en samarbetsorganisation för lokala evangeliska församlingar. Så samfundsstyrelsen har inte - och ska heller inte ha - någon större maktutövning av vad samfundets församlingar ska och inte ska göra. Men jag ser fram emot att få vara en del i att vara med och samordna det fantastiska arbete som görs i alla lokala församlingar. Arbetet är stort, men i allra högsta grad angeläget!

Anfäkta och regera - nu är jag arg!

När vi är på semester i Stockholm med familjen brukar vi ha vårt vattenhål i Kulturhuset vid Sergels Torg. Någon gång har vi spelat schack på mellanvåningen, ännu oftare besök Rum för barn längst upp. Suttit på sagostund, tittat i böcker, klättrat i deras lekmöbler, målat i deras konsthörna. Förra gången blev vi lätt irriterade över att de tagit bort möjligheten att ta med barnvagn upp, vilket komplicerade situationen lite. Det kunde vi väl iofs leva med. Men nu tror jag vi bojkottar eländet för gott.

Jag kan komma på tusen Kapten Haddockska invektiv att slänga över den klåfingrige biblioteksansvarige som nu vill slänga ut för honom ovälkommen litteratur. Själv hyser jag en nästan överdriven faibless för Tintin, kan albumen nästan utantill. Min hängivenhet för den unge journalisten (som aldrig skriver en artikel) var också orsaken till att jag undvek biofilmen, då den sades ha förvanskat originalet alltför mycket.

Nu är det inte min persinliga smak som gör att jag går i taket, utan agerandet i ett öppet samhälle. Att utifrån personliga, samtidsfärgade glasögon börja slänga ut böcker som inte överensstämmer med en viss aktuell diskurs. Vi börjar alltså med Tintin, därefter väntar fortsatt bokbål. (Böcker med hårdpärm återvinns inte, så förmodligen är det väl just det öde som väntar Hergés hjälte.)  "I stället är utrensningen av Tintin en del i en helt ny vision som Behrang Miri arbetat fram för Kulturhusets räkning. En vision som ska styra Kulturhusets verksamhet utifrån diskrimineringslagen."

Problemet är förstås att den ansvarige själv sätter sig som domare över vilka typer av diskriminerande böcker han vill utplåna från landets offentliga boksamlingar. Det finns mängder av böcker som i bild eller text uttrycker sig gravt nedsättande mot kristna. Kommer biblioteks-Behrang att rensa ut dessa böcker? Knappast, hans korståg har siktet väl inställt åt annat håll: "Nu har personalen fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska eller homofobiska värderingar." Så nu vet ni vad som gäller, författare som knystat något om sexualmoral eller olika folkslag. Är ni inte med Behrang så är ni emot.

Ingen lag har tvingat bibliotekarien till denna självpåtagna utrensningsaktion. Han har själv tagit på sig ett kall som han därutöver ha ambitionen att sprida vidare; nåde den biblioteksanställde som inte skickar ideologiskt felaktig litteratur till bränning. Statlig censur är farligt i ett samhälle. Självcensur kan vara precis lika farligt.

Edit onsdag: Nu fick ju Behrang väldigt snabbt omvända sig under galgen och gå på semester en stund. Gott så. Men bara förslaget, tanken, handlingen är fortfarande djupt oroande. Läs David Eberhards lysande ironiska inlägg i ämnet. Jag råkade också få ta del av den kulturartikel om den stora välsignelsen i böcker och bibliotet, skriven av den judisk-rumänske författaren Norman Manea, och som DN som av en ren slump råkade ta in samma dag som kulturskymningen sänkte sig över Kulturhuset. Artikeln är ren njutning att ta del av - läs!

Så försöker vi skriva om evangelierna igen...

Några korta rader (mer är det inte värt) som respons på den sedvanligt generande mediehajpen kring yttereligare en synnerligen svag men teologiskt omtänkande historisk källa till Jesu liv. En kort förklarande text från det icke speciellt apologetiskt inriktade CNN. Också en kommentar från en nytestamentlig forskare. Mer än så tror jag knappast vi behöver lyfta fram.

En enkel historievetenskaplig grundregel bara: nyupptäckta källor med motsägande information skriver om historien om och endast om dessa källor är bättre än de vi redan har. Om deras källvärde däremot är radikalt sämre än de vi redan har - varför då bry oss om dem överhuvud taget?

Ny artikel om USA-valet och abort publicerad idag

Jag skriver idag i nättidningen Liv och Rätt en lite längre artikel som fördjupar resonemanget i den artikel på SvD.se som jag och Tuve Skånberg undertecknade förra veckan. Studera den gärna och ta del av exakt vad Republikanerna egentligen föreslår på abortområdet. Jag tror att den genomsnittlige svenska läsaren kommer att bli förvånad av hur lite deras förslag avviker från vanliga europeiska ståndpunkter.

Skylla och Karybdis i Syrien

Idag när vi skulle åka hem från centrala Jönköping kom plötsligt en lång procession bilar med syriska flaggor rullande, tutande och uppenbarligen genomförande något slags manifestation. När sverigebeflaggade bilar gör på liknande sätt har det normalt varit någon större idrottslig seger. Men så kunde väl knappast vara fallet med Syrien? Jag såg också att flera bilar hade kors hängande i innerbackspegeln. Någon bil hade också en stor bild på landets diktator Bashar al-Assad.

Jag började ana sambandet, och vi (de två minsta barnen var hos mormor) fick ett plötsligt infall att hänga på processionen för att se vart den tog vägen och kanske kunna träffa några inblandade och höra vad de ville säga. Det blev ett rätt långt varv på Jönköpings gator innan processionen stannade och vi hoppade ut för att se om vi kunde få kontakt med någon av de bilburna demonstranterna.

Och mycket riktigt, vi stötte snabbt på ett antal ivrigt tobaksbolmande och synnerligen engagerade syrisk-ortodoxa kristna som intog den i Sverige tämligen ovanliga uppfattningen att diktatorn al-Assad absolut måste få sitta kvar. Orsaken: De tyckte absolut inte att Bashar al-Assad var den främste härskare som tänkas kan. Men de var synnerligen oroade över att de krafter som bekämpar honom i ett inbördeskrig som tycks sakna lösning är ännu värre. Kristna förföljs och hotas till liv och hem av militanta islamister som står redo att fylla maktvakuumet efter en fallen despot med sharialagar och trycka den lilla religionsfrihet som ännu finns i Syrien helt och hållet under jord.

Utan att köpa hela deras resonemang ville vi ändå visa de syriska demonstranterna ett stöd i sin kamp för sin rätt att finnas och utöva sin tro här, där och överallt. Den mänskliga rättigheten får aldrig gömmas undan i en naiv förhoppning att om bara diktatorn faller kommer lyckans land. Det gjorde det inte i Irak, inte i Egypten. Oskyldiga kristna bör inte säljas ut heller i Syrien. Kampen för demokrati och religionsfrihet är alltför angelägen för att förrådas av fromma förhoppningar.

Skriver om abort och USA-valet i Svenska Dagbladet

Jag och Tuve Skånberg har idag fått en debattartikel om abortfrågan och USA-valet publicerad hos Svenska Dagbladet.

Bakgrunden är följande: i söndags morse innan vi åkte till kyrkan hörde jag brottstyckten ur Godmorgon Världens reportage om demokraternas partikonvent inför presidentvalet. Bland annat berättade reportern om uppseendeväckande beslut från republikanernas konvent veckan före. De skulle bland annat ha tagit ett nytt beslut om att förbjuda alla aborter, inklusive i fall som orsakats av våldtäkt eller incest.

Jag tyckte den sakuppgiften lät alltför underlig för att vara rimlig. Jag kollade därför upp saken i republikanernas valplattform, som är enkelt åtkomlig här. Abortfrågan (och för den delen: även dödshjälp och övriga människovärdesrelaterade frågor) återfinns under rubriken "The Sanctity and Dignity of Human Life" Och situationen stod fullständigt klar: rapporteringen var överdriven, felaktig och direkt vilseledande. Jag fann även att andra medier förde vidare samma oriktiga budskap, och skrev därför en debattartikel tillsammans med Tuve, som Svenska Dagbladet tog in. (Jag lämnade med en brasklapp att vi i detta fall kunde utelämna den kritik som framfördes mot även deras tidnings felaktiga rapportering, men de valde hedrande nog att låta den stå kvar)

Artikelns spik handlar dels om att förtydliga vad republikanernas förslag faktiskt innebär, och att dessa förslag inte ligger speciellt långt från den allmänna svenska inställningen, och dels om att ifrågasätta svenska journalisters sätt att medvetet eller omedvetet ge en felaktig rapportering i denna fråga där korrekta fakta är en omistlig grund för att kunna fatta rätt beslut i en etiskt svår fråga.

I skrivande stund har artikeln uppåt 150 kommentarer, och vid en snabb genomläsning ser jag faktiskt ingen som menar att vi har fel i sak. Vissa är förstås rätt otrevliga och tycker att vi är blåsta i största allmänhet; det kan jag leva med. Men att även kommentatorer som inte håller med oss i abortfrågan som sådan bekräftar det vi påstår tycker jag nog ändå känns som ett väldigt starkt stöd för vår tes.

Glädjen över att bli omsprungen

Idag körde skid- och orienteringsklubben ett fyrakilometers motionslopp här i Forserum. Jag tänkte mig att det nog fick bli sista gången som jag slog de största pojkarna, 11 och 10 år; nästa år blir de kanske för svåra tänkte jag mig.

Min plan gick riktigt bra i början. Störste pojken gick ut lite för hårt och fick håll efter knappa kilometern och började gå. Pappa gled triumferande om. Yngre brodern låg långt bak i fältet och förmodades hamna en rejäl bit efter i mål. Mina planer på triumf i familjekampen höll utmärkt i sisådär tre kilometer (förutom att vi sprang lite fortare än beräknat, så frun hann inte fram med de beställda vattenmuggarna efter halva sträckan...) Sen råkade jag gå in - om inte i väggen, så iallafall i en släng av rigor mortis. Jag hörde plötsligt stegen från de unga jagande elefanterna höras allt närmare bakom mig och i slakmotan på väg upp mot mål blåste de om mig i rask fart, jag hade inte ett dyft att sätta emot.

Jag var en slagen man. Jag var en mycket upprymd man.

Glädjen kom av att mina pojkar gjorde sitt bästa. Vilka placeringar de fick i loppet som sådant var mindre viktigt. Det stora var att de tog sina förutsättningar och utifrån dem gjorde de en insats som vi knappt trodde var möjlig. De höjde sig över sin gamle far och över den nivå som både jag och de trodde att de skulle mäkta med.

Jag tycker själv att jag ändå gjorde en rätt hygglig insats i loppet. Men jag gladde mig storligen över att bli omsprungen. Ungefär som Gunde Svan när han i VM 1991 (vill jag minnas att det var) kom i mål överlycklig över att ha fått stryk - den gången av Torgny Mogren på femmilen. Han var på väg ut, och gladde sig mer över att någon annan hade tagit över hans mantel än han sörjde över att ha förlorat.

Det är en påminnelse hos var och en som på något sätt är en ledare eller föregångare på vilket område det än må vara: En god ledare är en person som tycker om att bli omsprungen. Den ledare som lägger mer energi på att hålla andra på mattan än på att hjälpa dem att flyga hamnar i ett felaktigt fokus. Men när man finner sann glädje i att kunna peppa någon annan att lyckas ännu bättre än man själv gjort, då har man nått den mognad som en god ledare behöver ha.

Dawkins dissar vidare

Jag var inte med på Richard Dawkins föreläsning i Stockholm i förrgår. Den var säkert intressant när han rörde sig inom sitt huvudområde, sin hyllning till vetenskapen. Men det är när han tar detta tema några steg längre än till de resultat som vetenskapen i sig kan ge som Dawkins faller in i sin nedlåtande och intoleranta retorik.

Jag såg däremot Dawkins på Skavlan ikväll och kände ungefär just så: när han talade om vetenskapen och dess skönhet är jag helt med på tåget. Men de nedlåtande slängarna kommer. Och det gör de när han går vidare och sätter likhetstecken mellan naturvetenskap och naturalism - ståndpunkten att den enda verklighet som existerar är den inomvärldsliga, den som kan undersökas med hjälp av vetenskapliga medel Vilket naturligtvis i grunden är en självmotsägelse, eftersom den ståndpunkten i sig inte kan bevisas med vetenskapliga medel. Den är en filosofisk ståndpunkt, inte en vetenskapligt grundad sådan. I teorin kan den naturligtvis vara korrekt. Men den kan också vara helt eller delvis felaktig.

Igår eftermiddags inträffade ett lite lustigt sammanträffande: vi hade tittat på en intervju med nämnde Dawkins på religionslektionen i skolan. Eleverna, även de som inte säger sig tro på Gud (jadå, vi har sådana elever också, var så säkra...) var ganska samstämmiga i sitt omdöme att Dawkins uttalade sig både svepande och nedlåtande mot dem som inte tycker just som han. Under lektionen brummade telefonen; jag tog inte samtalet men kollade efteråt. Då var det en journalist från Världen Idag som strax ringde upp igen och önskade få mina kommentarer på några citat som han lyft ut från Dawkins föreläsning. Ni har kanske sett dem i övriga medier sedan dess, men det var citat av typen att han förundrar sig över hur intelligenta människor som själva kan knyta sina skor ändå kan hålla sig med något så orimligt som en gudstro. Uttalanden av det slaget gör förstås mest att debattören själv genom sin attityd skrämmer bort vanliga sökare.

Jag ringde iallafall tillbaka och försökte  på kort varsel ge några förståndiga synpunkter på några av dessa formuleringar; det hela finns att läsa här. Citaten kanske hamnade lite grann i oordning, men jag hoppas jag ändå kunde förmedla en vettig analys av Dawkins retorik. För jag kan knyta skorna. Och jag tror på Gud. Känner mig dessutom väldigt övertygad om att den kombinationen är alldeles rimlig.

Breivik oskyldig?

Jag har ägnat mig lite grann åt det norska språket idag. Jag såg en så välskriven artikel från den norska tankesmedjan Skaperkraft, vars arbete påminner om det vi bedriver här i Sverige inom Claphaminstitutet, och frågade om vi fick översätta och publicera den på vår hemsida. Så jag har suttit och översatt idag, och på kuppen även hunnit lära mig några nya norska uttryck (exempelvis att "enkelte" inte alls betyder samma sak som enkla).

Men artikelförfattaren Espen Ottosen lyfter fram några viktiga poänger när det gäller vår världsbilds betydelse för vår syn på den fria viljan och därmed också vårt moraliska ansvar. Det är förfärande att studera Sam Harris ateistiska grundsyn och hans därpå förljande inställning till ansvaret för handlingar av den arten som massmördaren Breivik utfört. Men det är konsekvent. Vilket i förlängningen indikerar att den världsbild som vi upplever som omöjlig att följa till sin logiska slutpunkt också känns mycket tveksam att hålla för sann. Läs artikeln här.

Hade vi inte nästan allt?

Jag lyckades få en stund ikväll att titta på större delen av sista avsnittet om åttiotalets musik. Jag har sett brottstycken av tidigare avsnitt. Av det jag sett verkar serien välgjord och fångar mycket av de där stämningarna som ligger där någonstans i bakhuvudet.

Avslutningen kändes dock något melankolisk. Några av de mest välkända namnen paraderade förbi med tillbakablickar på hur stora de faktiskt var som artister innan utförsbacken började. Michael Jackson - snart fångad i sin berömmelse. Den avskärmade honom från verkligheten och tog hans liv. Whitney Houston - snart fångad av drogerna. De åt upp henne inifrån och tog hennes liv.

Det skar i hjärtat av att höra Whitney på höjdpunkten av sin karriär sjunga om den kärlek som känns som den har nästan, nästan allt det där vi längtar efter. Men så kom det där förföriska men livsfarliga lockelsen efter att livet kanske skulle kunna maxas med ytterligare något som kan fylla den där eventuella luckan i jakten på total tillfredsställelse. Och så dras man ner i den destruktiva spiral som aldrig behagar sluta av sig själv innan man nått botten.

Serien pekade till slut framåt mot den oklara gräns när 80-talet gick över i 90-tal. Och ett nytt sorts band vrålade ut "Here we are now - entertain us!" ALlt som de hade fått räckte inte. De krävde mer. För Kurt Cobain slutade den ursinniga jakten i ond, bråd död. "Didn't we almost have it all?" hade Whitney sjungit några år tidigare. Jo, det hade vi faktiskt. Det hade ni. Men vi gav upp det för ett intet. Skatten brändes upp inför våra ögon.

Må vi idag finna och därefter med all kraft vi har hålla fast vid livets verkliga och väldiga skatt.

Ljuset lyser i mörkret!

Då tror jag att den tillfälliga mediestormen här i Forserum är över för ett tag. Det var väldigt vad det snurrade till där ett tag. Men idag är det som vanligt här. Barnen på öppna förskolan leker mittemot, centrum var lugnt och stilla, dagis och skola går sin gilla gång, och de somaliska barnen tågade förbi härutanför som vanligt. Gott så.

Hoppas att fredagskvällens manifestation med fackeltåg kan skicka goda signaler om gemenskap och ljus som inte hindras av mörka krafter. Flera goda krafter i samhället har samverkat, jag ska inte ta åt mig någon ära alls för fackeltåget och de andra initiativen, det är andra som har dragit i de trådarna, men det är gott att få vara med på det sätt man kan. Jag har skrivit en nyhetsartikel om fackeltåget och den lokala församlingens arbete med somalierna i dagens Världen Idag (endast i papperstidningen).

Vår lillflicka hamnade däremot mitt i mediehajpen på fredagskvällen. Alla pratade om fackeltåget, och hon invände högljutt att det här väl inte var något tåg! Aftonbladets reporter råkade snappa upp orden och tog med dem i tidningen, ihop med ett citat av frun.

Sedan råkade den lilla vännen gå bort sig i folkvimlet på Centrumplan och blev ledsen, men fick hjälp av en farbror som satte henne på axlarna för bäst överblick och jag hittade henne strax. Men lite omtumlad var hon, och just då stack TV4 fram micken under näsan på mig. Jag kände mig klart ofokuserad och tänkte att det där inte blev något vettigt alls, men ser på klippet att jag nog lyckades sammanfatta det ganska bra med bilden av ljuset som övervinner mörkret. Ska säga att de också klippte ihop två formuleringar rätt snyggt. Och lilla vännen ser förhållandevis nöjd ut i klippet också där hon äter sin tröstbulle på pappas arm...

TIll försvar för ett kolorerat Forserum

Det har varit mycket Forserum i riksmedierna här några dagar. Och det är inte under speciellt trevliga omständigheter heller. Idag var det en tidning som ringde och bad mig att skriva en artikel om situationen och kyrkans reaktioner. Jag har egentligen slutat skriva nyhetsartiklar, men gör ett litet undantag för de här händelserna på hemmaplan.

Bakgrunden är följande: för några år sedan flyttade ett stort antal somaliska familjer in i samhället. Den lokala församlingen (inte min egen, vi är alltså med i Kungsporten i Huskvarna) har gjort mycket för att få somalierna att känna sig hemma och skapa kulturmöten snarare än -krockar.

Det har överhuvud taget gått mycket smidigare än man kunnat befara när en stor grupp människor plötsligt hamnar i en helt ny miljö. De somaliska barnen har fungerat förhållandevis väl i skolan där våra barn går (jag hann se att vår mellanpojke gjorde en synnerligen fin utspark på gympan på Aktuellt när de använde lite skolbilder). Visst har en del somalier gjort saker som jag tycker är orätt, precis som många svenskar har gjort detsamma. Ungdomsgänget som nu ger sig på somalier har tidigare gett sig på oss och andra. Det har varit obehagligt, inte tu tal om det. Det finns dock under inga omständigheter något försvar för den förföljelse, trakasserier och våld som vissa ungdomar har gjort sig skyldiga till och fått till resultat att somalierna nu vill flytta från orten och inte skicka sina barn till skolan.

Samhällsföreningen anordnar ikväll ett fackeltåg för att visa stöd för våra nyinflyttade ortsbor. Självfallet är jag med där. I vårt ort och vårt land ska alla vara lika välkomna, om man är man eller kvinna, jude eller grek. Alla är vi skapade och älskade av Gud. Alla behövs vi - i världen och i lilla Forserum.