Vi rättfärdiga mot de andra girigbukarna...

Tre medfellows i Claphaminstitutet har idag en insiktsfull debattartikel i Dagen på temat girighetskultur. Med det högst relevanta fokuset att vi hela tiden har en tendens att peka ut "den andre" som den gnidige girigbuken som hånas på torget.

Visst finns det all anledning att ta avstånd från de hutlösa belopp som chefer, direktörer och bonusfixare tar ut. Men vad är det som säger att vi själva skulle ha agerat annorlunda i deras kläder?

Det är nog välkommet att från politikerhåll ta avstånd från ekonomiskt orimliga bonussystem i statlig sektor. Men varför kommer detta rop just nu? Och vilka är det som ropar? En opinion som själv till 99% drivs av en inomvärldslig, materialistisk grundsyn med sitt satsa på dig själv-credo kan inte föra den debatten med trovärdighet. Mer rimlighet finns då att föra samma argumentation utifrån bibliska principer. Som Claphamfellows skriver: "Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken, av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare. Kärleken, den högsta prioriteten, förvrängs."

Om kärlek och ödmjukhet, istället för självrättfärdighet, får råda i det ekonomiska livet, skulle få av den senaste tidens ekonomiska haverier ha inträffat. Det är gott och väl att opinionen nu samfällt tycks ta avstånd från hutlösa löner och bonusar. Någon som tror att det håller över nästa högkonjunktur?

Oscar Wilde - en dyrköpt lärdom

Den som har läst sista frågan i boken har sett att jag med förkärlek lyfter fram Oscar Wilde som ett tydligt exempel på en konsekvent driven hedonistisk grundsyn - i avsaknad av en meningsskapande Gud finner han njutningen som den rimligaste livsfilosofin. Jag har även med något citat ur hans fängelseskrift De profundis där han blickar tillbaka på de katastrofala följder hans val av livsstil kom att få. Jag har den gångna veckan för första gången djupläst hela texten och är alldeles, alldeles betagen.

Mig veterligen finns stycket inte översatt till svenska, finns dock att läsa exempelvis på Wikisource. Texten kretsar kring två teman. Det ena är lidandet. Det självorsakade men upplysande lidandet:

"I must say to myself that I ruined myself, and that nobody great or small can be ruined except by his own hand. I am quite ready to say so. I am trying to say so, though they may not think it at the present moment. This pitiless indictment I bring without pity against myself. Terrible as was what the world did to me, what I did to myself was far more terrible still.

I was a man who stood in symbolic relations to the art and culture of my age. I had realised this for myself at the very dawn of my manhood, and had forced my age to realise it afterwards. Few men hold such a position in their own lifetime, and have it so acknowledged. It is usually discerned, if discerned at all, by the historian, or the critic, long after both the man and his age have passed away. With me it was different. I felt it myself, and made others feel it. Byron was a symbolic figure, but his relations were to the passion of his age and its weariness of passion. Mine were to something more noble, more permanent, of more vital issue, of larger scope.

The gods had given me almost everything. But I let myself be lured into long spells of senseless and sensual ease. I amused myself with being a FLANEUR, a dandy, a man of fashion. I surrounded myself with the smaller natures and the meaner minds. I became the spendthrift of my own genius, and to waste an eternal youth gave me a curious joy. Tired of being on the heights, I deliberately went to the depths in the search for new sensation. What the paradox was to me in the sphere of thought, perversity became to me in the sphere of passion. Desire, at the end, was a malady, or a madness, or both. I grew careless of the lives of others. I took pleasure where it pleased me, and passed on. I forgot that every little action of the common day makes or unmakes character, and that therefore what one has done in the secret chamber one has some day to cry aloud on the housetop. I ceased to be lord over myself. I was no longer the captain of my soul, and did not know it. I allowed pleasure to dominate me. I ended in horrible disgrace. There is only one thing for me now, absolute humility."

Det andra temat i Wildes text är - Jesus. En person som Wilde inte kan bli kvitt, en person som han betraktar ur alla upptänkliga vinklar och tankar och som han nu hyser en djup beundran för, i ljuset av sina egna tillkortakommanden:

"Of course the sinner must repent. But why? Simply because otherwise he would be unable to realise what he had done. The moment of repentance is the moment of initiation. More than that: it is the means by which one alters one's past. The Greeks thought that impossible. They often say in their Gnomic aphorisms, 'Even the Gods cannot alter the past.' Christ showed that the commonest sinner could do it, that it was the one thing he could do. Christ, had he been asked, would have said - I feel quite certain about it - that the moment the prodigal son fell on his knees and wept, he made his having wasted his substance with harlots, his swine-herding and hungering for the husks they ate, beautiful and holy moments in his life. It is difficult for most people to grasp the idea. I dare say one has to go to prison to understand it. If so, it may be worthwhile going to prison.

(...) Indeed, that is the charm about Christ, when all is said: he is just like a work of art. He does not really teach one anything, but by being brought into his presence one becomes something. And everybody is predestined to his presence. Once at least in his life each man walks with Christ to Emmaus."

Det här är en text som varje funderande människa borde läsa. En man som har gått igenom den skam och det lidande som Oscar Wilde gjorde, en man som varit på den absoluta toppen och skickats ner i rännstenen har åtskilligt att säga 2000-talsmänniskan. Var hon än råkar befinna sig på karriärs- eller livsstegen.

Frizl, skulden och straffet

Så har då livstidsdomen fallit i det nya årtusendets hittills kanske mest makabra brott. I rättegångens avslutning förklarade brottsligen Josef Fritzl: "Jag beklagar av hela mitt hjärta vad jag gjort min familj. Jag kan tyvärr inte längre gottgöra det" enligt DN. Detta - ehuru taffliga - försök till botgörning är ändå av intresse.

Händelserna i det underjordiska fängelset var en demonstration av genuin ondska. Den utstuderade beräkningen, förnedringen, avhumaniseringen – hela till vägagångssättet personifierade på något sätt den absoluta ondskan. I allt detta var det ändå intressant
hur Fritzl varken i brottsutredning eller i rättegången försökte försvara sina grymma handlingar. Han insåg hela tiden att det han gjorde var djupt orätt. Men han
förmådde ändå inte stå emot impulsen att göra det onda.

På morgonsamlingarna på vår skola Kungsgymnasiet har vi under fastan rört oss en del kring traditionella fasteteman som exempelvis försoningen. I morse föll det sig naturligt att beröra begreppet skuld, och jag bad eleverna fundera över varför Josef Fritzl valde att gömma sig bakom en blå pärm när han steg in i rättssalen. "Han skämdes", svarade en yngling. Säkert var det så. Och detta är intressant. Inte ens den grövste av brottsligar har möjlighet att fly undan sitt samvete. Han insåg att han handlat fel, fruktansvärt fel. Och nu var det för sent att betala skulden.

Nutidens credo, taget från filmen Så som i himmelen - "Det finns ingen synd!" klingar extra falskt den här fastetiden.

Gud finns i hjärnan - men inte bara där!

Dagen har idag en baksidestext om ytterligare en av de rapporter som knyter samman forskning i gränslandet mellan psykologi och teologi. DN har liten annan vinkling på samma tema (med lite fånig twist på slutet). Men som vanligt gäller frågan om de andliga upplevelser som människor erfar bara är hjärnspöken eller om forskarna faktiskt har lyckats närma sig det sätt varpå Gud gör sig känd i vårt inre. Själv menar jag att fakta och intuition talar starkt för det senare. Det tycks uppenbart att något i människan söker kontakt med en gudomlig verklighet. Och eftersom samtliga övriga instinkter och behov hos människor och djur har ett verkligt mål är det förstås rimligt att tänka sig att även den andliga längtan är kopplad till ett verkligt mål - till en Gud som finns till.

Forskningen går vidare, och TIME hade i förrförra numret en cover story om den fortsatta forskningen i ämnet, möjligen gör jag en artikel om detta vid ett senare tillfälle. Jag skrev dock ett större reportage om ämnet i Dagen ifjol, läs här.

PC Jersild dillar om ateistens dilemma (men säger också en del bra)

PC Jersild, erfaren skribent och läkare, skriver i lördagens DN om ateistens dilemma. Han har en del poänger, men resonemangets själva grund om vad ateism egentligen är rör sig dessvärre på en intellektuellt infantil nivå som aldrig skulle accepteras i Sveriges största morgontidning om ämnet inte gällde just det det gör.
Som jag skrivit tidigare hyser jag en viss beundran för Torbjörn Tännsjö, trots hans ateistiska grundsyn. Men han kan i varje fall föra ett filosofiskt stringent resonemang. Vilket Jersild inte alls lyckas föra i den här artikeln. Därmed inte sagt att hans ärliga frågor mot slutet bör avfärdas - tvärtom. Men det bör finnas en gemensam terminologi om vad vi egentligen diskuterar innan vi kan komma framåt i diskussionen.
Vi för ett samtal inom Claphaminstitutet om huruvida och i så fall hur vi bör svara på artikeln, möjligen kommer ett fylligare svar från undertecknad den vägen.