Hitchens skapar lite extrajobb

Jahaja, här gick man och trodde att ett av årets sista projekt hade kommit i hamn, och så går Christopher Hitchens och dör. Inte oväntat, men för undertecknad blev det vid en något oläglig tidpunkt, som innebär en returbiljett tillbaka till arbetsbordet. Mer info kommer på andra sidan årsskiftet.

Hitchens var en av de mer flyhänta nyateistiska skribenterna, som tveklöst delade ut en del oöverlagda rallarsvingar nu och då, men från och till presenterade riktigt läsvärda resonemang, inte minst när det gällde ofödda människors värde. Jag utvecklade frågan på Samvetsbloggen vid tidigare tillfälle. Jag skulle vilja våga hoppas att Hitchens valde att komma till vila i frid.

Vänskap väcker ateist?

Mitt i alla oroande nyheter från runtom i världen nås vi av en uppfriskande nyhet. Det handlar om Christopher Hitchens - inte okänd på denna blogg - som fått oväntad medicinsk och vänskaplig hjälp från ingen mindre än Francis Collins, den varmt kristne forskaren som ledde arbetet med att kartlägga det mänskliga genomet. Ärkeateisten Hitchens säger, till synes något ambivalent, att Collins aldrig säger om han ber för honom; men "det gör han antagligen". Men relationen dem emellan tycks fördjupas under den livshotande cancer som Hitchens lider av. Det är intressant det där ,att det så ofta räcker med att människor börjar prata med varandra för att de ska sluta slänga stenar och bomber eller skriva hånfulla pamfletter mot varandra. Jag vågar påstå att det nog är precis så som Gud har tänkt det.

Föreningen Arga Ateister rider igen

Dagen har idag en kortare artikel på det kända temat "arga ateister". Jag har studerat nyateisternas retorik lite mer djupgående, och kan bara konstatera att analysen är korrekt. det finns en häpnadsväckande aggressivitet och vulgaritet i flera av de mest kända nyateisternas angrepp. De slår också undan benen på varje seriös diskussion i ämnet.

Christopher Hitchens ger ett talande exempel när han i "Du store Gud?" jämför de ”godtrogna idioter som sagt sig tro på gud” med ”de intelligenta och vetgiriga ateisterna”. Jotack. Med ett så tydligt vi och dom-tänkande är det svårt att se någon möjlighet till verkligt samtal i frågan. Eller Richard Dawkins i "Illusionen om Gud": ”När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många leder av en vanföreställning kallas det religion". Ja, det konstruktiva samtalet har väl ganska svårt att ta sig vidare efter ett sådant frontalangrepp.

Eller kanske, allra obehaligast - Sam Harris i "The end of faith": "Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

Om det här är exempel på den frigörande och toleranta världen som kan byggas utan religion tror jag inte att jag har lust att vara med där.

Min vän den glade Hitchens

Jag sitter här och jobbar med Christopher Hitchens och andra muntra nyateister. (Projekt fortfarande hemligstämplat, slå Julian Assange en signal så får ni veta...) Jag måste säga att när man har låtit honom och hans gelikar ligga ett tag blir man aningen chockad när man plockar upp den igen och läser vilken hätsk retorik de faktiskt för. Vad sägs om den här glada och sakliga beskrivningen när Hitchens ger sig ut att jämföra de "godtrogna idioter som sagt sig tro på gud" med "intelligenta och vetgiriga ateisterna".

Det blev liksom inte speciellt mycket saklighet och tolerans kvar till själva jämförelsen där.

Men det är klart, Hitchens kanske helt enkelt tillämpar den gamla retoriska flyktvägen när argumenten tryter: Höj rösten. Men speciellt vackert låter den inte.

Lite tillägg till dagens Lennox-artikel

Idag inleds Apologias Tro och vetenskap-konferens med John Lennox. Han är ju tidigare inte så känd i Sverige, så dagens intervjuartikel är kanske för många den första bekantskapen med honom.

Jag fick med de flesta av de ämnen vi diskuterade i artikeltexten, men skulle vilja dela en liten utvikning vi gjorde om när Richard Dawkins i en av deras två debatter sade att det är möjligt att göra ett vettigt argument (a serious case) för en deistisk gud - dvs en gud som en gång satt igång universum och sedan dragit sig tillbaka för att aldrig mer ingripa - även om han själv inte accepterade det argumentet.
- Det här var ju ett alldeles häpnadsväckande påstående, menade Lennox. Jag undrade då hur han själv såg på påståendet såhär i efterhand.
- Dawkins centrala argument är ju att det inte behövs någon intelligens för att förklara universum, och att i nästa andetag säga att det kan finnas vettiga argument för deismen, är ungefär som om jag skulle säga att det finns vettiga argument för ateismen även om jag själv inte accepterar dem. Hans uttalande är helt inkonsekvent, och jag tror inte han själv inser vad han egentligen sade.

Vi talade också en del om vikten av att låta ödmjukhet och en hjärtlig inställning vara en självklar följeslagare när vi debatterar dessa frågor. - Christopher Hitchens skulle debattera mig varannan dag om jag ville, men jag känner att det inte är rätt sätt att agera, menade han. Och det är nog en klok strategi, att använda sin klokskap på fler än en arena, och inte låta bataljen bli det enda sättet att kommunicera tron. Lennox är utan tvekan värd att lyssna till. Sturmark sade när jag träffade honom igår att teve är med och spelar in, så förhoppningsvis får vi alla möjlighet att lyssna till den godmodige men synnerligen skarpsinnige irländaren.