söndag 30 maj 2010

Gripande tevedokumentär slår sönder ateisternas människosyn

SVT visade ikväll den smått fantastiska dokumentären På egna ben om den gravt... ja, det är svårt att hitta rätt ord för det som hämmat den snart 30-årige Magne Skåden från Norge sedan krumma barnsben.

Magne hade inte kunnat gå eller kommunicera sedan födseln. Men hans föräldrar hade nu bestämt sig att låta sonen gå igenom en amerikansk terapimetod, och tittarna fick följa resan genom terapin och utvecklingen därefter. Jag har ingen aning om vilken filosofi som låg bakom terapin, inte heller om hur stora mentala framsteg Magne egentligen kan bevisas ha gjort.

Men något alldeles fantastiskt har helt uppenbart hänt. Från en totalt fysiskt och psykiskt inlåst individ till en människa som går, och som - åtminstone som det tycks - meddelar sig klart och intelligent i skrift.

Det intressanta är att Magne fram till 27 års ålder inte visade något tecken på självmedvetande och rationalitet, vilket enligt utilitarister som Peter Singer skulle innebära att Magne inte var en person, och därför inte heller hade en självklar rätt till liv. Men det finns mer i en människa än vad vi först ser! Detta är av oerhörd vikt när det gäller vår människosyn i teori och praktik. Där dödens kultur sprids avfärdar man gärna den fysiskt eller mentalt handkappade som onyttig, oförbätterlig och onödig.

Men dolt bakom Magnes alla lager tycks det hela tiden ha funnits en klart intelligent människa. Institutet bakom terapin hade en slogan i stil med "Intelligens är inte detsamma som hjärnkapacitet". Och det är just själva innebörden i den judisk-kristna människosyn som jag presenterar och försvarar i "Ecce Homo - Se människan". En människas inre liv kan inte reduceras till summan av hennes hjärnaktivitet. Det finns mer där, något som inte kan visas i en EEG-graf. Mycket, mycket mer. Det finns en själ, en verklig person. Vi kommer inte alltid åt den. Men den gudaskapade personen finns där. Och den måste vi skydda och försvara med all den kraft som behövs.

lördag 29 maj 2010

Francisco Ayala reder ut begreppen kring tro och vetenskap

Francisco J. Ayala är en kristen forskare, och av världens mer framstående molekylärbiologer (tillika evolutionist, om någon gudsförnekare skulle önska avfärda honom på förhand). En läsare tipsade om en Ayala-artikel i The Guardian, där han presenterar en dräpande kritik av bland andra Richard Dawkins syn på vetenskapens roll, och jag länkar gärna vidare till hans läsvärda artikel här.

Ayalas udd är riktad åt båda håll, dels mot de gudstroende som inte vill veta av vetenskap, men - vilket är det mest relevanta i dagens ultrasekulariserade västerland - framförallt mot de ateister som vill ge vetenskapen sådana metafysiska drag den inte själv gör anspråk på:

"Some scientists deny that there can be valid knowledge about values or about the meaning and purpose of the world and of human life. The biologist Richard Dawkins explicitly denies design, purpose and values. In River out of Eden, he writes:
"The universe that we observe has precisely the properties we should expect if there is, at bottom, no design, no purpose, no evil and no good, nothing but blind, pitiless indifference."
William Provine, a historian of science, asserts that there are no absolute principles of any sort. He believes modern science directly implies that there are no inherent moral or ethical laws, no absolute guiding principles for human society.
There is a monumental contradiction in these assertions. If its commitment to naturalism does not allow science to derive values, meaning or purposes from scientific knowledge, it surely does not allow it, either, to deny their existence."

Det vore positivt om svenska och utländska gudsförnekare kunde göra en klädsam reträtt på detta område.

torsdag 27 maj 2010

Jodå, Jesus blev korsfäst!

Så har det då återigen blivit en höna av en fjäder. Dagens artikel om Gunnar Samuelssons avhandling är i och för sig något rörigt skriven, och det framgår inte helt vad hans forskning egentligen kommit fram till vad beträffar korsfästelser och avrättningar i antiken, eller i Nya Testamentet.

Så det är inte helt lätt att veta var hans forskning, eller möjligen den - som så ofta - lite väl frimodige rubriksättaren gått fel. För självfallet finns det synnerligen god historisk bevisning för att Jesus faktiskt blev korsfäst. Nu framgår det alltså inte i vilken mån som Samuelsson endast utgått från evangelierna som nytestamentliga källor; Paulus är i flera stycken en minst lika god källa. Men sammantaget har vi fler starka historiska belägg för att Jesus avrättades genom korsfästelse. Jag skulle kunna göra en lång redogörelse kring detta, men avstår just för att saken är såpass tydligt historiskt belagd att det helt enkelt inte finns utrymme för något seriöst tvivel kring korsfästelsen.

Det är uppenbarligen alltid lika frestande att klämma till med en kontroversiell eller kontrafaktisk rubrik och få många läsare. Men, som sagt, i det här fallet är det lite oklart om det draget ligger främst hos forskaren eller hos Dagens rubriksättare. Men självfallet är det klokare att hålla sig till det som är historiskt mest trovärdigt än det hypotetiskt spektakulära.

tisdag 25 maj 2010

Bekänner fotbollsfärg

OK, då är nog tiden mogen att säga något om mina åtminstone tidvis väldigt starka fotbollsfaiblesser. Med risk att hamna i det jag kommer ihåg att Magnus Uggla svarat på frågan: "Vadårå, varför skulle jag säga vilket lag jag håller på? Så skulle ju dom som håller på andra lag inte köpa mina plattor ju!" Men den risken tar jag... :-)

Om någon råkade se nån som var lik mig tjoandes på läktaren på den tevesända matchen JSödra-Hammarby så var det nog jag. Passade på att ta med de två stora pojkarna på match. Jag håller alltså sedan början av 90-talet på de stolta söderbröderna i Hammarby. Det finns något väldigt speciellt i Bajens syn på sig själva som förening, jag skrev faktiskt en B-uppsats i historia i ämnet en gång i tiden. En del av texten ligger förresten utlagd här på Hammarby Fotbolls hemsida utan underskrift, får nog betraktas som ett av mina mest okända alster på nätet (ser nu att texten behöver uppdateras).

Hammarby har en stolthet över att vara losers som jag gillar skarpt. Som bajare lever man i något slags svårgripbar verklighet sedan 2001 när laget faktiskt vann SM-guld. Och verkligheten blev ännu mer svårhanterlig nu i våras när bandyn till slut tog guld efter sju raka finalförluster. Den där längtan till det ouppnåeliga är på något sätt formande för människan, och den delen är nu förlorad. Men nu ligger Bajen iallafall än en gång i superettan, och gjorde i afton dessutom ett försvarsmässigt fiasko med förlust borta mot Jönköping Södra. Så nu känner man sig ganska hemma igen!

Och i engelska ligan tillhör jag för första gången på rätt länge de stora vinnarnas skara, eftersom Tottenham Hotspur nu till slut lyckades lägga beslag på fjärdeplatsen och kvala in till Champions League. Detta lag ligger iochförsig på längre geografiskt avstånd, och antalet matcher blir av förklarliga skäl ytterst få. Men Spurs har varit ett självklart "vi" längre än med mer närliggande Hammarby. Här var det Gary "The Queen Mother of football" Lineker som blev dragningskraften som fick mig att välja lag, vilket kom väldigt lägligt då jag 1991 råkade vinna en resa till FA-cupfinalen i den första teve-lek jag deltog i som osnyten yngling. En final som Spurs för övrigt vann, efter en än mer magnifik triumf över de rödtröjade kollegorna i norra London vars namn en sann Spurssupporter mycket ogärna säger högt.

OK, jag är fortfarande precis lika medveten som tidigare att fotboll är fotboll, inte allt. Inte livets mening, men den är ett klart fascinerande sätt för människor att mötas i envig och att tillsammans med likasinnade mana fram sina egna. Men visst finns det drag där fotbollen framstår som ett tydligt religionssubstitut, där känslor kommer fram som egentligen har sin rimliga plats i gudstjänsten. Jag tycker fortfarande att det var djupt beklagligt att djurgårdarna som samlats i Humlegården gjorde klart mera väsen av sig än de mångfaldigt större skarorna som formerades i tåget till Jesusmanifestationen. På den ena arenan är frimodigheten stor, det finns nog anledning att höja denna även i den kyrkliga sfären.

Men för många fyller fotbollen och klackkulturen helt klart en andlig funktion. I Bajenklacken används för ibland en ramsa "Jag tror inte på Jesus, jag tror inte på Gud, jag tror bara på Hammarby, vårt kära Hammarby". Tydligare blir det väl knappast. Själv tror jag på Gud. Och på Jesus. Samtidigt tycker jag att fotboll kan vara väl så engagerande som mycket annan mänsklig verksamhet.

måndag 24 maj 2010

Ecce Homo-föreläsning utlagd på nätet

Jag har svårt att lyckas ladda upp en hörbar version av förra måndagens föreläsning från Jönköpings Stadsbibiliotek när vi släppte Ecce Homo. Men om ni går till SEA:s hemsida finns filen där att lyssna på eller ladda ner, klicka här.

lördag 22 maj 2010

Jesusmanifestationen! Stor tumme upp, liten tumme ner

Trött och hemma igen efter en fantastiskt givande men också lite slitsam dag på Jesusmanifestationen med familjen. Roligt också att hälsa på gamla och nya läsare som jag inte träffat förut och som kom fram och hälsade.

Några kommentarer kring själva manifestationen:
Tumme upp: 25 000 (TJUGOFEMTUSEN!!) deltagare i Kungsträdgården!! Här vill jag - och det vet jag inte om andra har gjort - anknyta till Stanley Sjöbergs vision som han delade för nu nära tre år sedan om hur han såg just 25 000 kristna i Kungsan framför sig. Trevlig vision, men i praktiken otänkbart. Nu var vi där. Fantastiskt, Stanley! Fantastiskt, alla ni andra som var med och drog mindre eller väldiga strån till denna gemensamma stack! Och framför allt - ett outsägligt stort tack till den Jesus som vi alla samlades kring.

Bjuder också på en liten tumme ner. Engagemanget bland flera deltagare. Kanske är det priset man får betala för en stor uppslutning. Första året när jag hade förmånen att vara Dagens huvudbevakare var det nästan ofattbart och rörande, den glädje och glöd som kännetecknade tåget som kom från Söder in mot centrum. I huvudsak invandrarkyrkor, men ändå. Engagemanget var alldeles fantastiskt. I år råkade vi i vårt tåg från Humlegården hamna bakom Svenska Stumfilmsföreningen på utflykt. De som var bakom sjöng och tjoade på rätt hyggligt, men de framför oss i tåget var helt omöjliga att få med i sång och glam för folket som stod och såg på tåget och behövde se att den Jesus vi samlats kring verkligen vill och kan ge nutidsmänniskan verklig glädje. Svenskar är inte alltid det mest fartfyllda folket.

25 000 samlades. Visionen är fullbordad. Nu är det dags att ta den till nästa steg runtom i Sverige. Må vi vara många som bär visionen vidare.

fredag 21 maj 2010

Ecce Homo i Dagen idag, Jesusmanifestationen imorgon!

Idag har Dagen en intervjuartikel från Ecce Homo-releasen. Ger en saklig bild av skriften och föreläsningen tycker jag. Länk till Jönköpingspostens artikel får vi däremot vänta på, det är en av väldigt få tidningar som fortfarande vägrar finnas på nätet. (Därför vet inte heller jag om artikeln varit inne där än, vi har SmålandsTidningen hemma hos oss). Här finns däremot artikel hos JNytt.

Imorgon: Himlatåget till Jesusmanifestationen med familjen, på mellanpojkens födelsedag dessutom! Ska bli väldigt roligt att följa med tåget, båda föregående åren har jag varit i tjänst under helgen och skrivit för Dagen. Nu när jag börjar agera lite mer i samhällsdebatten känner jag det lite olämpligt att skriva nyhetsartiklar, annat än i undantagsfall. Håller mig nog i huvudsak till kulturfronten framöver. Men i år blir första gången jag tar tåget till manifestationen och kan delta helt civilt. Ser mycket fram emot morgondagen!

Edit: Oj, det var ett häftigt format på papperstidningen som kom i lådan nu! Kolla in den!

onsdag 19 maj 2010

Överst på nattduksbordet?

Jag känner att jag måste dela med mig av ett kortvarigt trauma (nåja...) ikväll när jag skulle bringa ordning bland de senaste dagarnas post. På grund av extrem tidsbrist har jag hamnat efter med ett antal Dagen och Time med mera. Lade ifrån mig några tidningar på nattduksbordet.

Några ex av Dagen hamnade då ovanpå Bibeln. Överst hamnade fredagstidningen med Lars Ohly på framsidan. Det där kändes inte som en riktigt bra rangordning, så Ohlytidningen åkte en liten bit åt sidan. Nu kanske jag framstår som helt övernitisk, men för mig känner jag det som en rätt bra princip att inte lägga någonting ovanpå Bibeln. Vi i den kristna kulturen - i synnerhet den frikyrkliga - har i mångt och mycket förlorat den vördnad för Skriften som finns i exempelvis judisk tradition. Så för mig är det ett sätt att för mig själv visa en vördnad för Bibeln att låta den ligga överst.

Nåväl, jag känner mig knappast evigt förtappad för den vertikala ordningen på mitt nattduksbord, (jag hade iochförsig ett värre tillfälle i vintras när Bibeln en rätt lång stund råkade hamna under Ingemar Hedenius "Tro och vetande") Men det vore lite intressant att höra om bloggens läsare tycker att jag agerar smått stolligt. Hur agerar ni till vardags; hur betraktar och brukar vi Bibeln som rent fysiskt objekt?

måndag 17 maj 2010

Fin release!

Så var då Ecce Homo officiellt släppt. Är nu duktigt trött efter kvällens föreläsning och alla andra vitt skilda uppgifter under dagen. Bra frågestund efteråt också, och en god och inspirerande stämning tycker jag. Rätt bra medietäckning också, få se vad resultatet blir. Min föreläsning spelades in på MP3, kommer att lägga ut den inom kort här.

Nu: vila en stund innan lillan ska få en dos välling mitt i natten. Hon ska nämligen sövas för magnetröntgen av hjärnan imorgon och måste fasta inför den. All oro efter födseln är ännu inte borta. Men hon är så välkommen och älskad, även om något skulle ha varit fel i kropp eller hjärna. Just ett sådant samhälle önskar jag ikväll att alla barn skulle kunna få födas in i.

söndag 16 maj 2010

Fel att döda men rätt att döda

Såhär kvällen före premiärföreläsningen om Ecce Homo har jag ställt samman en förhoppningsvis intressant powerpointpresentation i ämnet. Samtidigt har jag letat fram ett videoband om dödsstraff som jag tänkte visa i skolan imorgon.

Och här kan jag inte låta bli att fundera lite över hur de här två frågorna sammanfaller, eller rättare sagt, diveregerar så betänkligt i den svenska debatten. I den debatt jag spelade in för ett antal år sedan var de tvungna att leta fram en såpass politiskt perifer figur som Ny Demokratis John "Det var bättre förr, när lejonen åt upp barnen i Afrika" Bouvin som försvarare av dödsstraffet. Att ställa sig positiv till dödsstraff, om så ens för de mest skändliga brott vi kan tänka oss, är i stort sett politiskt omöjligt i Sverige.

Vill här passa på att tillägga att även jag ställer mig negativ till dödsstraff - av flera orsaker. Men det är ändå noterbart att samma människor som absolut inte kan tänka sig att avrätta en massmördare samtidigt ser det som etiskt fullständigt oproblematiskt att utan eftertanke låta döda oskyldiga ofödda människor. Inte så få debattörer betraktar det till och med som en mänsklig rättighet att låta döda dessa ofödda människor. Jag har oerhört svårt att se konsekvensen i det här resonemanget. Någon som får ihop det hela?

lördag 15 maj 2010

How great Thou art!

En engagerad läsare skickade ett mejl (går bra att göra även för övriga på info@vemtanderstjarnorna.se om ni önskar skicka över något tips eller dela något mer personligt) med en presentation som tar tittaren med på en rent häpnadsväckande resa ut i makrokosmos, för att sedan vända och istället fortsätta in i mikrokosmos.

Kolla gärna presentationen här (med lite fördjupande text) eller här (börjar resan längst bort i makrokosmos men har större möjlighet att styra resan själv)! Det är väl använd tid. Skaparen är sannerligen visare än alla ord kan beskriva. Och ju mer vi begriper av skapelsen, desto mer fascinerande framstår Skaparen - fantastiskt!

fredag 14 maj 2010

Sammanställer argument

Jag är med familjen hos mina föräldrar en sväng här under långhelgen, men har tagit med laptopen och håller på att sätta samman en presentation för måndagkvällens föreläsning/release av "Ecce Homo - Se människan" (Stadsbiblioteket i Jönköping kl 18 för den som bor här i närheten).

Det som tar längst tid med att ställa samman innehållet är att hitta relevanta bilder att använda. Själva argumenteringen är något enklare, inte minst för att jag anknutit till temat på tidigare föreläsningar, om än inte så praktiskt filosofiskt som den här gången. Men framför allt framstår ju den uppenbara brist på argument hos dem som representanterar den dödens kultur som alltför ofta omgärdar det ofödda och det åldrande livet. Hoppas lyckas rensa undan denna svaga argumentation och ersätta den med en tydlig men samtidigt ödmjuk röst för livet. Jag tror det kan bli en spännande kväll.

onsdag 12 maj 2010

God och destruktiv konst, del II

Gårdagens incident med Lars Vilks som i en föreläsning visade sexuella filmklipp där profeten Muhammed väcker precis samma fråga som jag funnit anledning att ta upp här tidigare: är all konst av godo i sig, enbart genom att skaparen kallar det för konst.

I det här fallet verkar det vara mindre fråga om seriös konst än om tonårsaktig provokation för att skapa reaktioner. Jag har väldigt svårt att finna något försvar för Vilks agerande som enbart tycks ha skett i avsikt att provocera och såra. Ja, han bör ha en juridisk rätt att säga och göra det han gör. Men det gör inte att hans agerande är moraliskt berättigat. Konst måste få fortsätta att produceras - ja. Men det måste också få fortsätta att ifrågasättas.

tisdag 11 maj 2010

Om god respektive destruktiv litteratur

För att spinna vidare på bokbålsdiskussionen läser jag en artikel på DN med en lite annorlunda inriktning. Det är - en artikel om en bok om Hitlers böcker. Alltså inte de han skrev själv, utan om de böcker han hade i sitt bibliotek. Läsvärd artikel. Sen tar jag mig iofs friheten att vara lite skeptisk inför en episod, när författaren "tagit sig fram till sidan 159 och vänder blad gör han en fasansfull upptäckt: ”Inbäddat i – vecket hittade jag ett tjockt svart hårstrå … som såg ut att komma från en mustasch.”" Den enda kvarlevan efter Hitler, funnen i en bok i ett bibiotek? Njaa, låter kanske aningen för anekdotisk...

Men artikeln plockar ändå fram några relevanta frågor på bordet. Vilken roll spelar böcker för personers och samhällens utveckling? Babel visade häromsistens ett inslag på samma tema, och de tog där upp en bok av en amerikansk rasbiologisk ideolog, som man där menade var väl så viktig för Hitlers ideologiska utveckling än alla antisemitiska borgmästare i världen. Hade det varit bättre om någon hade gjort sig av med samtliga ex av den boken så att den aldrig hade kommit i Hitlers ägo?

Återigen, jag jämställer inte på något vis Gardells verk med den här typen av propaganda. Men det finns fog för en diskussion kring vilken typ av litteratur som kan bygga ett varmt och gott samhälle och tro/ideologi, och vilka böcker som snarare raserar. Det är inte självklart vare sig hur man ska försöka göra en sådan distinktion eller hur man ska behandla den senare kategorin. Bokbål är kanske knappast den klokaste strategin. Men vem har sagt att man bara behöver diskutera självklara saker? Tydliga avståndstaganden från litteratur man upplever som destruktiv måste hur som helst få fortsätta ha sin plats i det offentliga samtalet.

lördag 8 maj 2010

Är bokbål alltid moraliskt fel i sig?

Det har blivit en rejäl snurr kring förkunnaren Holger Nilsson som bor här i bygden, och hans uppmaning till offentlig bränning av Jonas Gardells böcker "Om Gud" och "Om Jesus". Och som vanligt när det ropas på offentlig bränning av böcker, eller för den delen av budbäraren, finns det anledning att stanna upp en liten stund och fundera över vad det hela egentligen handlar om.
Ett: Gardell presenterar en teologi som ligger en bra bit ifrån klassisk kristen tro och bekännelse. Därför finns det all anledning att ta avstånd från hans böcker, inte minst eftersom de har fått ett sådant enormt insteg i det offentliga samtalet om Gud och Jesus.

Två: Sådana avståndstaganden har redan gjorts på ett klokt resonerande sätt. Den första skriften i SEA:s skriftserie Brytpunkt (där min "Ecce Homo - Se människan" alltså nu kommer som nummer 2) är Stefan Gustavssons klockrena genomgång "Om Jesus och Jonas". Det finns också fler skrifter och debattartiklar som har sagt samma sak, i stort sett alltid med en ödmjuk men samtidigt tydlig ton i samtalet. Detta är, såvitt jag ser det det absolut bästa sättet att bemöta Gardells teologi.

Tre: Och här sticker jag ut hakan lite. Det inte helt självklart att avfärda bokbål som moraliskt onda i sig. I vissa fall kan de snarare betraktas som ett synnerligen starkt avståndstagande från ett budskap man uppfattar som destruktivt. Jag kommer väl ihåg ett klipp från filmen "Transformations" som visar hur den kristna tron har förvandlat områden som präglats av kriminalitet, drogmissbruk, korruption och självmord. I en sådan stad på Grönland bestämde sig invånarna för att gemensamt bränna upp de kulturella uttryck som de tidigare hade tagit in, och som personerna upplevde hade lett dem in i djup andlig och kroppslig misär. Och åtminstone i filmen verkade det tydligt att "ritualen" kännetecknades av en verklig, befriande glädje istället för en aggressiv våldsmentalitet.

Så den som vill hävda att offentlig bränning av böcker, filmer eller annat är moraliskt fel i sig bör presentera argument för detta. Det finns en skiljelinje mellan att på detta sätt visa sitt avstånd från en viss ideologi och att offentligt försöka vanhedra en person, ett folk eller ett land. Därför är exvs flaggbränning förbjudet, eftersom det vanhedrar ett land och dess folk. Därför vore det vanhedrande att offentligt bränna en persons självbiografi, eftersom det skulle vara liktydigt med att offentligt brännmärka personen, snarare än dennes åsikter. Därför var även nazisternas bokbål ett moraliskt övergrepp, eftersom de valde ut en viss folkgrupp (judarna) och deras kulturella uttryck och gjorde det utifrån en ideologi där inte bara ideologier graderades, utan även människor. Inför sådant har vi all anledning att visa vårt djupaste avståndstagande.

Så om någon önskar anordna en offentlig bränning av "Vem tänder stjärnorna?" skulle jag inte se att detta med nödvändighet vore moraliskt förkastligt. Allt beror på i vilken kontext och i vilket syfte något sker. Om det vore för att såra eller skada mig som person vore det fel, om det å andra sidan bara vore ett uttryck för att min övertygelse att Gud existerar skulle det vara svårare att hitta ett tvingande moraliskt krav att ta avstånd från detta. Jag skulle säkert bli djupt sårad, men jag skulle också hoppas kunna finna ett sätt att samtala med dem som tagit så extremt starkt avstånd från mitt alster. Just den viljan till kommunikation tycker jag dock i huvudsak har saknats hos doktor Gardell. Och det gynnar honom inte i det här samtalet.

Fyra: Själv för jag diskussionen på ett helt annat sätt än Holger Nilsson, och jag skulle säga att det var en ovis uppmaning. Bokbål är självfallet oftast uttryck för en obehaglig pöbelmentalitet, och ett sätt att undfly debatten. Men i ett väl genomtänkt och moraliskt riktigt sammanhang kan det ha sin plats. Om det är så att Gardells böcker om Gud och Jesus är heretiska och har lett människor bort från en verklig gemenskap med Gud (vilket till min och andras stora sorg faktiskt är fallet), och att de som läst dem upplever att böckerna har lett dem fel, och därför efter moget övervägande vill samlas och offentligt visa att de nu lämnar detta budskap bakom sig och vill gå vidare i livet - om så är fallet och de i samband med detta vill elda upp sina böcker, då känner iallafall jag att jag inte har tillräckligt mycket på fötterna för att säkert slå fast att de gör fel. Det går alldeles utmärkt att säga emot, men det bör då göras med goda argument.

Det kan mycket väl vara så att Holgers uppmaning är rent kontraproduktiv, att han ger Gardell vatten på sin kvarn och samtidigt ger medelsvensson bilden av att kristna är våldsamma mörkermän. Detta kan mycket väl bli de tråkiga konsekvenserna. Men det betyder likväl inte att uppmaningen med säkerhet är moraliskt förkastlig i sig. Just när alla ropar som högst kan det därför finnas anledning att stanna upp och tänka efter en smula innan man beslutar sig för att tända luntan.

Holger har ett stort patos för evangeliet, och lider med många av oss andra när den verklige Jesus vanhelgas. Och då ropar han. Ofta högt, ibland kanske mindre genomtänkt. Men Jesus sade å andra sidan att om inte vi ropar, kommer stenarna att börja ropa. För någon måste göra det. Och ibland kan det kanske vara bättre att ropa för högt än att inte ropa alls. Eller vad säger ni?

fredag 7 maj 2010

Officiell Ecce Homo-release spikad

Då har vi till slut hittat ett fungerande datum för offentlig föreläsning och officiellt släpp av "Ecce Homo - Se människan!". Att försöka boka en föreläsning med en kristen organisation på Jönköpings bibliotek har visat sig vara nästan lika svårt som på stadsbiblioteket i Pyongiyang. Nå, det kanske inte var enbart för att det var SEA som bokade som det var struligt. Men byråkratin och inte-mitt-ansvar-mentaliteten var ganska framträdande...

Nu har vi iallafall ett spikat datum, och de som bor i närområdet får gärna boka in måndagen den 17 maj och föreläsning om det hotade människovärdet och den dödens kultur som hotar att tränga sig på alltmer, samt om hur vi istället kan bygga en livets kultur i dagens Sverige. Närmare info kommer senare.

onsdag 5 maj 2010

Livets förlorade mening identifierad i tunnelbanan

Jo, jag lovade ju igår att ge en liten inblick i hur frågan om livets mening ramlade rakt över mig från tunnelbanefönstret på väg till föreläsningen på Kungsholmen. (Dagen skriver om Credos kreativa initiativ och gårdagens föreläsning idag.)

Jag har nämligen suttit och haft Telias marknadsföring på span ända sen i december. Kommer ni ihåg deras julkampanj? Kollade just nu och den ligger faktiskt kvar här. Temat var "Underhållning som aldrig tar slut" Var inte det en ganska frimodig ambition så säg!

Jag kunde förstås inte låta bli att göra en liten reflektion vid åsynen av en sådan reklamslogan. Vi kan hoppa över det uppenbara problemet att finna en evigt verkande underhållning. Men en sådan slogan sätter samtidigt Telias reklamfolk i en lite knivig sits. För vad ska de göra i framtiden? Om deras erbjudande faktiskt skulle vara sant, varför skulle någon kund i så fall få för sig att någonsin köpa ytterligare tjänster? Om underhållningsbehovet skulle vara mättat skulle de ju därmed ha grävt sin egen grav.

Nej, det var nog bara att vänta på nästa reklamkampanj och undersöka i vilken mån den skulle strida mot det vidlyftiga löftet. Och visst har jag sett reklam där de fortsätter att sälja tjänster, men jag har inte sett någon så tydlig som affischen på tunnelbanan. Nu kommer jag inte ihåg själva formuleringen, men det handlade om att alla måste pallra sig hem det fortaste de kan, för Telia har nu något slags nätabonnemang där man kan spela spel med sina kompisar med superbra pingtid.

Har ingen aning om vad pingtid är, men reklambudskapet var tydligt. Även om man i julas hade köpt "underhållning som aldrig tar slut" verkar Telia nu känna att vi behöver ytterligare en dos underhållning. Sen är vi nog tillfredsställda. Ja, ända tills upplevelseindustrin lyckas hitta eller skapa ytterligare ett invärtes tomrum som måste fyllas. Och så fortsätter det. Underhållning tycks vara ett ganska svagt redskap för att besvara människans sökande efter livets mening. Men det är ett av de ytterst få alternativ som står till buds för människan utan Gud.

tisdag 4 maj 2010

Det gick hett till i Stockholm!


Allra hetast var det i elledningarna på järnvägen som gjorde att mitt tåg blev stående så nära, men ändå så långt ifrån. Två timmar tog det att ta sig den kvarstående biten som annars skulle körts på tre minuter. Så det första skolbesöket fick tyvärr utgå. Men jag förstod att det lokala Credofolket istället fick riktigt bra personliga samtal med de besökande. Ibland blir det bättre när talaren inte kommer. Så oumbärlig är man inte.

Apropå det råkade jag träffa en av Sveriges mer kända pastorer på vägen och vi kom att prata lite om just den detaljen, och han delade en del personligt just om den här konflikten mellan bekräftelsebehovet, att själv synas och höras på en stor scen, och det verkliga uppdraget att älska och ge något till dem man är satt att betjäna. Hälsosamt resonemang - för honom, för mig och egentligen alla andra. Inte för att jag är van att åhöras av några stora massor. Men den där självfixeringen har en ful ovana att dyka upp i alla upptänkliga sammanhang. Om alla pastorer och förkunnare skulle både fundera över detta och leva efter det skulle vi nog få en mognare kyrka. Framförallt skulle medelsvenssons bild av kyrkan förbättras drastiskt.

Nåväl, jag kan däremot glädja mig åt en väldigt god föreläsningsstund på Kungsholmens gymnasium på eftermiddagen när jag väl tagit mig in i stan. Fina engagerade kristna ungdomar, och intresserade åhörare. Det kom upp en intressant tanke under den följande frågestunden - vad säger man till dem som säger att jag har allt jag behöver utan Jesus, behöver inget mer. Och jag tog då tillfället i akt att koppla till en på samma gång väldigt förvånande men samtidigt fullständigt förutsägbar annons jag såg i tunnelbanan på väg in till stan. Och den sade väldigt mycket om just den frågan.

Men den analysen får ni om någon dag. På återseende!

söndag 2 maj 2010

Förbereder mig för 10000-kronorsfrågan

Nej, nu ska ni inte dra några massmediala växlar på den här rubriken. Jag håller mig nog undan tevefrågesporter ett tag efter Vem vet mest i vintras. Däremot ska jag till Stockholm på tisdag, där jag är inbjuden att föreläsa på två gymnasieskolor där de lokala Credogrupperna har genomfört ett slags opinionsundersökning med namn från den kända frågetävlingen med stort allvar och väldiga kunskaper.

De kristna skolgrupperna har helt enkelt låtit sina skolkamrater få skriva ner vilken fråga de skulle vilja ställa till Gud om de fick chansen. Jag har fått resultaten och håller nu på att sammanställa två ganska lika men ändå delvis skilda föreläsningar där jag på 45 minuter plus frågestund ska försöka hinna ge trovärdiga svar på de vanligaste av de frågor som eleverna ställt.

Om det var intressanta frågor? Tveklöst. Blir det en spännande dag? Tror jag definitivt. Hur går det? Det får du läsa här på bloggen på tisdag eller onsdag.