Jag skäms

Det är bra att göra det ibland. Skämmas. Åtminstone i de fall vi har anledning till det. Och det är betydligt oftare än vi får intrycket av nutidens "lätt och lagom-budskap" som återfinns i så gott som all marknadsföring idag. Och i alldeles för mycket kristen förkunnelse.

Vi började läsa en ny andaktsbok av den kinesiske broder Yun nu ikväll. Hans livsberättelse slår i stort sett alla andra. Det stora med Yun utgörs inte av häftiga händelser. Snarare av förföljelse, fängelse och tortyr, och det resultat hans uthållighet lett till.

Bokens första kapitel handlar om omvändelsen. När vi vågar titta på oss själva från utsidan och konstatera att vi långtifrån alltid lever som vi lär reduceras den självtillräcklighet som så många i västvärlden idag är så bra på. Och vad har jag att säga till mitt försvar när jag speglar mitt eget liv i Yun, om trots sin egen fantastiska liv ändå ser behovet av en ständig personlig omvändelse? Ingenting.

Omvändelsen är ett alltför ovanligt tema i den nutida västerländska förkunnelsen som så ofta fått karaktären av "må-bra-budskap". Francis Schaeffer, som jag gärna inspireras av och citerar menade att han behövde ägna 90% av tiden åt att förkunna synd och omvändelse. Just på grund av de självbekräftande budskapen är i så översvallande dominans i övrigt i samhället.

Detta förkunnade Schaeffer på 70-talet. Och vi kan knappast hävda att självbekräftelsen som livssyn har minskat sedan dess. Omvändelsen är helt nödvändig för verklig frihet. Andra må tycka att det inte gäller dem. Men det gäller i högsta grad för mig.