Jag har just fått publicerad min första och gissningsvis också sista kulturartikel på temat sjöfart. Ser den införd med snygga bilder i Dagen idag (endast tillgänglig på nätet för dig som prenumererar). Men sjöfartstemat får i det här fallet ett större existentiellt djup än vanliga båttexter - Titanic-katastrofen är förstås något större än en vanlig båtfärd.
På söndag är det exakt 100 år sedan den till synes osänkbara lyskryssaren gick till havets botten. Som bärare av det sena 1800- och tidiga 1900-talets fartblinda framtidstro blev den också en tydlig symbol, en första allvarlig reva som snart skulle få hela den grundsynen att kollapsa iochmed Första världskriget, Depressionen och sedan det Andra världskriget. Efter detta kom optimismen att ersättas av de mer pessimistiska - men synbart mer realistiska - ismer som existentialism och postmodernism.
Men Titanic ger förstås också ett antal tänkvärda paralleller till nutiden. Jag skriver:
"Människans hopp om att bemästra sin omvärld, att finna en ”teori för allting” tycks lika stark idag som för 100 år sedan. Steven Pinker [vars sekulärt optimistiska förkunnelse jag sammanfattat i föregående stycke] och andra må sjunga om den sköna nya värld som är på intåg. Men även om samhället på vissa sätt har blivit mindre våldsamt finns det flera frågetecken under ytan. Vad kan bli följderna om någon släpper lös de internationella spänningar som – precis som vid förra sekelskiftet - ligger som ett ständigt närvarande hot? Hur ska vi förklara den våg av stress, depressioner och brustna relationer som präglar vår tid? Vi ser också en världsomspännande trend där antalet självmord ökar bland de unga. Varför berövar fler unga människor sig livet, när deras framtid tycks mer lysande än för någon annan tidigare generation? Någonstans under den välpolerade nutida ytan tycks det som att kärleken i samhället har kallnat - vilket någon visst förutsade för tvåtusen år sedan."
Visar inlägg med etikett sekularisering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sekularisering. Visa alla inlägg
torsdag 12 april 2012
lördag 15 januari 2011
If you can't beat them, join them
Det är en odiskutabel verklighet att religionen, inte minst den kristna tron går starkt framåt över världen. Ett lika odiskutabelt, men likafullt förbryllande faktum är att vissa kristna grupper i vårt land tycks ha drabbats av katastrofalt dåligt självförtroende inför en omgivande kultur som dragit alltmer åt sekulariseringens håll. Det finns en klassisk strategi att bekämpa en stark fiende: "If you can't beat them, join them." Stategin fungerar uppenbarligen lika utmärkt idag som förr. Det är hög tid att agera i motsatt riktning.
Biskom em Björn Fjärstedt har på senare tid tagit bladet från munnen i flera angelägna frågor och visat sitt tydliga missnöje med vägvalet hos dessa förskrämda kristna som agerar bleka mumlare där landet istället behöver en röst som ropar i öknen. Han gör så även i ett läsvärt debattinlägg UNT idag: "I den nedtoningen ligger ett fenomen, som religionssociologin egentligen vet om: det är kyrkan i meningen dess offentliga företrädare och dess teologer, som sekulariserats."
Läs, begrunda - och förvandla.
Biskom em Björn Fjärstedt har på senare tid tagit bladet från munnen i flera angelägna frågor och visat sitt tydliga missnöje med vägvalet hos dessa förskrämda kristna som agerar bleka mumlare där landet istället behöver en röst som ropar i öknen. Han gör så även i ett läsvärt debattinlägg UNT idag: "I den nedtoningen ligger ett fenomen, som religionssociologin egentligen vet om: det är kyrkan i meningen dess offentliga företrädare och dess teologer, som sekulariserats."
Läs, begrunda - och förvandla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)