Vet du vad du vet, va? (En sågning av empirismen)

Jag lovade tidigare ett uppföljande inlägg på den rätt långa diskussion vi hade i samband med skärskådandet av argumenten, eller möjligen bristen på desamma, hos ateismen. Det fanns ett resonemang som återkom i den här diskussionen, och som förekommer då och då i diverse sammanhang, men det är icke desto mindre så problematiskt att jag vill stanna till lite extra inför det.

Patrik N skriver att "jag utgår från att allt som finns är det som vi kan uppfatta med våra sinnen". Patrik Lindenfors fortsätter samma tanke med formuleringen att "vi kan inte veta någonting om omvärlden som vi inte har sinnesinformation om."

Problemet med en sådan här typ av sträng empirism, som hävdar att sinnena är vår enda väg till säker kunskap är förstås att den upphäver sig själv. Den självklara följdfrågan lyder ju: HUR VET DU DET? Om påståendet är korrekt finns det ingen möjlighet att nå denna kunskap med sinnenas hjälp, den måste inhämtas förnuftsmässigt, intuitivt eller på annat sätt som inte är kopplade till våra sinnen.

När jag bad Patrik L att förtydliga sitt påstående menade han att det i och för sig är möjligt att det skulle kunna finnas något mer än detta. "Men detta "mer" är oåtkomligt för oss. Varför? För att den enda informationskanal vi verkar ha med omvärlden är just sinnesinformation."

Nyckelordet här är förstås "verkar". Och det är en sund brasklapp att lägga in. Brasklappen måste in om vi ska kunna leva som sanna människor i den här världen. För oavsett hur mycket ateist man nu är, så verkar det finnas ett flertal företeelser som tycks oss både verkliga och trovärdiga, men samtidigt är mer än bara materia, mer än något som enbart kan upplevas med hjälp av våra fem sinnen.

Nutida ateister lutar sig ofta mot empiristen David Hume, vilken i slutet av sin i praktiken gudsförnekande bok An enquiry concerning human understanding ville införa ett slags test för hur vi kan skilja trovärdig information från opålitlig:
"Om vi tar en bok i vår hand, om teologi eller metafysik exempelvis, låt oss då fråga: Innehåller den några abstrakta resonemang, baserade på matematiska beräkningar? Nej. Innehåller den resonemang om fakta och existens, baserat på erfarenhet eller experiment? Nej. Kasta den i så fall på elden, för den kan bara innehålla ordklyverier och illusioner."

Efter denna redogörelse infinner sig omedelbart en intressant fråga: Vad ska vi göra med Enquiry, den filosofiska klassiker som Hume avslutar med just detta test? Beskrivningen av testet klarar ju själv inte testet! Den kan varken prövas via experiment eller via matematiska beräkningar, utan utgör bara en grundprincip som författaren helt enkelt förutsätter utan att kunna bevisa. Slutsatsen måste följaktligen bli att även Humes egen bok innehåller meningslös information, och därmed själv borde bli lågornas rov tillsammans med all annan flumlitteratur. Vilket rimligen inte var vad författaren hade tänkt sig.

Ett sådant här sätt att betrakta verkligheten kollapsar helt enkelt under sin egen tyngd. Kanske det då är läge att fråga sig om en strängt materialistisk och empiristisk världsbild verkligen är värd att följa.