fredag 15 juni 2012
Inspirerande möten i Stockholm ger tro på ett liv efter sommarlovet
Man nu när England stängde fotbollsfönstret för Sverige kan jag plita ner några rader om mötena i onsdags. Vi var ett antal representanter från olika organisationer som fick möjlighet att möta Luca Volonte, gruppledare för EPP-gruppen i Europarådets parlamentariska församling och Daniel Lipsic, före detta justitieminister och inrikesminister i Slovakien som numera jobbar med människorättsfrågor, framför allt med inriktning på religions- och yttrandefrihet. Framför allt den senare upplevde jag som verkligt engagerad och sunt resonerande.
Jag besökte mötet som representant för den kristna gymnasieorganisationen KLEO, och flera av våra centrala frågor tangerades under mötet. Dels gav de både besökarna en genomgång av hur olika för oss relevanta frågor just nu behandlas i Europa, men det som framför allt var inspirerande var att möta människor från en lite större och öppnare värld än den sekularistiskt hämmande värld vi upplever i Sverige. Även om Europa under det senaste seklet har tagit farväl av mycket av sina kristna rötter menade de att det finns en stor folklig majoritet i vår världsdel som stödjer klassiskt kristet-etiska ståndpunkter. Det finns också goda möjligeter att utifrån internationella konventioner och resolutioner att hävda detta, och göra det på både moraliskt och juridiskt trygg mark.
Det är förstås ytterst larvigt av svenska religionskritiker att ropa i högan sky när en präst gör det man normalt alltid gör vid en samling: önskar deltagarna Guds välsignelse. Kanske hade Humanisterna - som för övrigt ges en rätt djupgående studie i Dagen idag - hellre sett att ledaren för en skolavslutning hade visat ointresse, irritation eller kanske till och med aggressivitet mot eleverna - så länge det har sekulära förtecken? Dessa tendenser i de kommunala skolorna, parat med det tryck som idag bedrivs mot de kristna skolorna understryker behovet av en organisation och ett internationellt samarbete som stärker rätten till en utbildning som överensstämmer med ens grundläggande religiösa och filosofiska värderingar.
tisdag 10 april 2012
Bloggtips som uppföljning av nyateismdebatten
Jag tänker också på ateisternas stora för-påsksamling i antireligionens namn. Richard Dawkins var förstås en av talarna, och uppges ha "called on attendees to "show contempt" for the beliefs of people of faith. "Mock them, ridicule them! In public!" he exhorted the crowd, according to Catholic News Agency." Ja, det låter ju som ett uppfriskande sätt att skapa det goda samhället. Om inte annat så ger det ju ytterligare bekräftelse åt vår tes att nyateisterna - och då talar vi alltså om huvudgestalterna, inte perifera gaphalsar - gärna använder en förskräckande nedsättande retorik. Frågan är vad det kommer sig av.
Den alltid läsvärde bloggaren Bill Muehlenberg (ligger som bloggtips i högerkant) skriver om de gåtfulla nyateisterna och deras stora hyllning till ingenting som de genomförde före påsk. Han anknyter till den oerhörda skillnad mellan det engagemang som skapas inför ett ingenting, jämfört med det engagemang som skapas bland dem som tror att Någon har älskat världen och utgivit sig för den.
"It is because Christians actually believe in something, rather than nothing, that they are worth listening to. They not only have positive beliefs, but these beliefs are translated into positive actions. That is why we have seen throughout the past 2000 years schools, hospitals, charitable works and other helpful social services established by Christians, but not by atheists.
It is hard for someone who believes in nothing to come up with anything which is socially redeeming or useful. A full-fledged commitment to nothing, or non-belief, will usually result in a whole lot of nothing. But those with positive beliefs in something positive will show all kinds of positive results."
Andres Lokko i SvD anknyter på sitt sätt till samma tema i sin påskhelgsfundering http://www.svd.se/kultur/lokko-djup-gudstro-ar-den-sista-utvagen_6982699.svd där han uttrycker en knappast ens motvillig beundran för Carola och andra artister som vågar möta och lyfta fram sin gudstro. Det är det som gör konsten angelägen. "Kanske är det därför jag misstror alla människor som inte håller den dörren i alla fall lätt på glänt. De kommer aldrig annars riktigt att kunna tillgodogöra sig vare sig rocken eller poesin."
Att inte heller Lokkos analys vågar sig ända fram - att han låter tron vara den sista utvägen när inget annat räcker till - kan vi i sammanhanget leva med. Birger Thuresson i Dagen sammanfattar bra http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg#9216:
"Jesus säger, att han är vägen, sanningen och livet. Inte sista utvägen, utan Vägen. Livsvägen. Hemvägen. Vilket inte hindrar sen påfart, som när rövaren på korset vände sig till Jesus med sin bön. Men påskdagens berättelse handlar inte om en logisk slutstation, utan om en dörr som öppnats till framtiden, var man än befinner sig i livet."
Just så är det. Vi går därför in i påsktidens fortsättning i glädje och tacksamhet över att Jesu uppståndelse bringar liv över hela verkligheten, både den nuvarande och den kommande.
måndag 27 februari 2012
Utmanar om kopplingen Sturmark och Tännsjö i ny nättidning
Jag blev tillfrågad att skriva en artikel i inledningsnumret med fokus på Torbjörn Tännsjös underliga (inte för hans del, men för den förment humanistiska tidningen) artikel i senaste SANS där han på ett mycket halsbrytande sätt väljer att jämställa humanism ochg nazism. Under rubriken "Torbjörn Tännsjö bjuder upp - vem vill dansa med?" skriver jag:
"Utifrån denna koppling finns det all anledning att ifrågasätta redaktionens omdöme att ge röst åt en så uppenbart inhuman inställning. Det reser också frågan huruvida Humanisterna verkligen vill ställa sig på människans sida, eller om man i praktiken anser det vara viktigare att ge röst åt en religionskritiker som Tännsjö, även i de fall han torgför en filosofi som går emot det som människor vanligen förknippar med humanism."
SANS hörde av sig och frågade om de fick publicera artikeln hos sig; jag bollade vidare frågan till Liv och Rätts redaktion, så vi får se om den kommer även där. Hur Humanisterna önskar positionera sig framöver är en angelägen fråga i det offentliga samtalet, diskussionen kring detta kommer förmodligen att fortsätta på olika platser.
lördag 3 december 2011
Humanisterna plockar fram skopan med ovett igen
Argument? Nejdå, det behövs förstås inte. Varje kristen person är ju på förhand avfärdad som dårhushjon, och varför ska man diskutera med sådana? Det är väl en sant humanistisk inställning, tycker ni inte det?
torsdag 28 april 2011
Wilkerson och Braw - sorgliga men ärliga besked
Wilkerson smekte aldrig sina lyssnare medhårs. Han var tydlig som få, ibland talade han kanske utan att ha reflekterat färdigt först. Men det är oändligt mycket bättre att tala när man känner en helig frustration än att tiga stilla och aldrig släppa in den frustrationen i sitt hjärta. Wilkerson var dock ärlig i sin ständiga längtan efter Guds rikes fulla genombrott i människors liv. Igår skrev han sin sista text på sin blogg:
"...To those going through the valley and shadow of death, hear this word: Weeping will last through some dark, awful nights—and in that darkness you will soon hear the Father whisper, “I am with you. I cannot tell you why right now, but one day it will all make sense. You will see it was all part of my plan. It was no accident. It was no failure on your part. Hold fast. Let me embrace you in your hour of pain."
Beloved, God has never failed to act but in goodness and love. When all means fail—his love prevails. Hold fast to your faith. Stand fast in his Word. There is no other hope in this world."
Det var de sista orden från David Wilkersons penna. Nästan som om han såg slutet närma sig. Ärligt, tydligt, hängivet. Hatten av för en hängiven gudsman. Vem tar upp manteln?
Samtidigt har Christian Braw en mycket välskriven artikel i dagens tidning om ärlig ateism (Nietzsche och Russell, som erkänner att ateism=hopplöshet) respektive oärlig ateism (Humanisterna, som talar om värden som inte finns på ett objektivt sett i en gudlös värld). Även här ser vi behovet av ärlighet. Den kan vara smärtsam. Men sanning är ändå alltid sanning.
söndag 21 november 2010
Kan Humanisterna verkligen betraktas som humanister?
Jag tror det är tid för en rejäl självreflektion bland Humanisterna med stort H. Ligger fokus på att värna människan, eller är det snarare att hitta maximalt många sätt att slå fast tesen: "Påven är dum"?
fredag 12 november 2010
Humanister mot människolivet - är det rimligt?
Min utgångspunkt med kvällen var ända sedan ett trevligt lunchmöte med Humanisternas lokalordförande i våras att vi skulle försöka hitta ett ämne där vi skulle kunna hitta något slags common ground och föra ett ganska vänskapligt samtal om något ämne som engagerar oss båda, trots skillnad i grundläggande världsbild. Det var också den utgångspunkten jag anlade när jag blev intervjuad i lokalradion tidigare på eftermiddagen. När jag förberedde mig valde jag att denna gång utgå inte från Bibelcitat (som jag visserligen vill ha som grund för allt jag gör), utan från Humanisternas egna dokument om människan, hennes värdighet och värde, om människors ömsesidiga beroende av varandra, och om livets betydelse. Detta för att på bästa sätt försöka hitta gemensamma anknytningspunkter där vi i vår strävan efter att värdesätta människan skulle kunna enas kring vissa medicinsk-etiska förhållningssätt.
Det gick väl sådär.
Carin Stenström gjorde en mycket saklig och proffsig insats som moderator, det var båda arrangerande sidor överens om. Vid min sida medverkade överläkare Albert Sundberg från Eksjö lasarett, som kunde ge en praktiskt orienterad bild av människan i livets slutskede, och förklarade att även om han mött några patienter som i ett visst skede önskar att få dö, så har han inte mött någon som efter samtal och omtanke önskar fullfölja tanken. Både han och jag underströk att sjukvårdens uppgift måste vara att bota, lindra och trösta -aldrig avliva.
Från den andra sidan upplevde jag dock dessvärre att framförallt läkaren Gunnar Hagberg anlade ett allför högt tonläge, som kändes allt annat än humanistiskt. Han såg inga som helst vare sig praktiska eller teoretiska problem med att sjukvården aktivt skulle börja döda patienter. Exempelvis avfärdade han rakt av handikapporganisationernas oro inför dödshjälp, även när jag citerade dem direkt. Han menade vidare att vi läste varnande rapporter från Hollands erfarenheter "som f-n läser Bibeln".
Christer Sturmark förde den väntade argumentationen, dels om religiösa som är dumma i största allmänhet, och dels om att om samvetsfrihet införs så kan vegetarianska kockar vägra laga mat, brevbärare vägra dela ut post de inte gillar etc. Den andra punkten var väldigt enkel att korrigera, den första lämnade jag därhän.
Men i övrigt tycker jag att Sturmark hade en åtminstone något mer resonerande ton. Han tog avstånd från en del av Torbjörn Tännsjös ruskiga etik, och kunde liksom resonera kring saker vi var oense om. Jag förstod också att hans engagemang för aktiv dödshjälp kunde vara grundat i en personlig upplevelse av hans far som avled i en svår sjukdom. Jag kan respektera ett sådant ställningstagande.
Men framförallt när det gällde Hagberg måste jag säga att jag kände mig både debattmässigt och emotionellt frustrerad, att gång på gång försöka lägga fram att det är dumt om samhället dödar människor, och inte få någon positiv respons på detta. Det kändes klart obehagligt, och jag vill för mitt hjärta hoppas att de flesta åhörarne, humanister inkluderade, upplevde att detta var ett klart obehagligt sätt att bemöta en så viktig fråga. När jag kom hem sedan var det väldigt svårt att varva ner, inte för den animerade diskussionen, den tycker jag är stimulerande. Nej, snarare för den här "dödens ängel" som tycktes sväva över diskussionen.
Under den följande frågestunden blev det ändå så att samtliga frågeställare riktade samma frågetecken som vi inför Humanisternas syn på liv och död. Det kändes viktigt. Jag kände det också angeläget att flera gånger återkomma till vikten av värme, kärlek och sann omsorg om medmänniskan i livets slut, om vikten av att bygga en livets kultur, inte dödens. Jag vill ändå hoppas att det budskapet gick fram även till åhörare och massmedia.
Men jag känner mig också frustrerad över alla varma, människovänliga humanister som tvingades åhöra det här dödsorienterade budskapet som ligger väldigt långt från den humanism som har förkunnats under sekler, oavsett om grunden varit kristen eller sekulär. Precis som att det vore självklart för varje ateist att om påven är för något, så måste man vara emot. Och likaledes: om Tännsjö har sagt något, så måste man vara för. Detta är inte människovärdigt.
Jag tror att Humanisterna själva kände att det här inte blev något positivt intryck från deras sida, att det nog var ett oklokt drag att kalla in Hagberg bara för att han råkar vara ateist och har diskuterat dödshjälpfrågan tidigare. Jag tror att deras förbund skulle vinna mycket på att ta ett rejält samtal kring de här frågorna, och slå fast om de bara är en organisation för dem som är arga på kristendomen, eller om de faktiskt vill värna människan. Gårdagens signaler var klart obehagliga.
onsdag 10 november 2010
Inför samtalskvällen med Humanisterna imorgon
Just i afton håller jag på att sammanställa ett antal synpunkter och argument för livet, och mot den kultur av död som jag fått intrycket att Humanisterna avser att företräda i morgondagens panelsamtal. Det ligger något underligt i det där, Humanister som vill argumentera MOT människans rätt till liv. En humanistisk ståndpunkt borde ju rimligen vara precis tvärtom, det ligger liksom i sakens natur...
Nåväl, jag hoppas att vi kan få ett sakligt samtal där vi kan hitta åtminstone några punkter där vi kan bli överens. Det är åtminstone mitt mål med kvällen. Jag lovar att återkomma med reflektioner efter kvällen. Jag lovar dock inte att det blir redan imorgon.
måndag 8 november 2010
Samtal med Humanisterna, nästa etapp
Jag ska nu sätta mig och börja repetera och punkta upp relevanta saker som kan tänkas komma upp vid torsdagens panelsamtal med Humanisterna på Jönköpings stadsbibliotek kl 18.30. Ja, samtal och samtal - min tanke var att försöka få till ett så gott samtal som möjligt, där vi förhoppningsvis skulle kunna hitta några gemensamma punkter. Men när de nu kallade in en tydlig dödshjälpförespråkare och Christer Sturmark så blir det förmodligen lite mer debatt av det hela. Men det ska nog kunna gå väl det också. Att vara Humanist borde ju rimligen innebära att man på så många sätt som möjligt är FÖR människan. Att i det läget argumentera för att människor ska dödas torde kräva sin man. En kristen utgångspunkt framstår som enklare att försvara när det går till debatt. Hoppas och tror på en intressant kväll iallafall.
Jag ska också sätta mig och försöka formulera ett klokt svar på Patrik Lindenfors argumentation kring frågan om varför vi skulle tro att Gud INTE finns. Det blev en intressant och långdragen diskussion kring detta, se bloggposten nedan. Min replik kommer så snart jag hinner. (Svårigheten består inte i att försöka finna svagheter i argumentationen - utan just i att finna tiden att plita ner dem.)
lördag 23 oktober 2010
Nyhet - tar upp samtal med Humanisterna på två fronter
1: Vi i Svenska Evangeliska Alliansen i Jönköping kommer torsdagen den 11/11 kl 18.30 i Stadsbiblioteket att arrangera ett panelsamtal tillsammans med Humanisternas lokalavdelning. Temat är människovärdet, med speciellt fokus på dödshjälpfrågan.
Från vår sida medverkar jag själv samt Albert Sundberg, överläkare vid Eksjö lasarett (som precis som jag även är Fellow vid Claphaminstitutet). För Humanisterna kommer Christer Sturmark (behöver väl ingen närmare presentation) samt Gunnar Hagberg, fd ordförande för föreningen Rätten till en värdig död.
Vår förhoppning är att det ska bli ett gott samtal med människolivet i fokus, snarare än frän debatt. Nu har Humanisterna valt två personer som accepterar (i Hagbergs fall med ett mycket aktivt stöd) aktiv dödshjälp, men jag hoppas ändå att vi kan hitta vissa gemensamma ståndpunkter trots våra motsatta utgångspunkter.
Moderator för kvällen blir Carin Stenström, fd chefredaktör för Världen Idag. Antalet sittplatser är begränsade, så den som vill vara säker på att få plats bör komma en stund före 18.30.
Också pålysning nr 2: Humanistbloggen bjöd tidigare in mig att skriva ett gästinlägg på temat "En kristen ser på Humanisterna", och jag återgäldade det med att bjuda in Patrik Lindenfors att skriva ett gästinlägg här hos mig på temat "Därför tror jag att Gud inte finns". Nu har han mejlat in sitt inlägg, som jag kommer att lägga ut nu på måndag. Det ska bli intressant att följa hans argumentation, hoppas att flera läsare vill ta aktiv del i debatten.
tisdag 13 juli 2010
Fram för mer humanistiska humanister!
Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.
Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.
tisdag 20 april 2010
Gästbloggar på Humanistbloggen idag
torsdag 25 mars 2010
Samåkt med Sturmark idag
Han hade varit i stan och invigt en lokalavdelning för Humanisterna, och vi hann få ett bra samtal på vägen hem till Forserum. Framförallt var jag intresserad av på vilka punkter vi kunde hitta en gemensam ståndpunkt i anslutning till den kommande Ecce Homo-skriften. För en sann humanist borde ju aktiv dödshjälp vara något man aktivt torde ta avstånd från. Det finns ju inget självklart i att en ateist nödvändigen måste tycka som Torbjörn Tännsjö. Sturmark själv var inte på min linje, men när vi diskuterade de olika argumenten verkade det som om han inte hade tänkt igenom frågan på djupet. Det vore roligt om vi kunde hitta någon klok representant från "andra sidan" som kunde dela vår kamp för människolivet.
Det positiva med en debattör som Sturmark är att han tycks uppriktigt intresserad av sanningsfrågan, en uppskattning som han även bollade tillbaka till mig. Och om två parter gemensamt söker efter sanningen - även om de utgår från olika utgångspunkter - finns goda skäl att de faktiskt också ska kunna finna den. Vi bekymrade oss båda över sanningsflykten i den liberala kyrkan, men också över aggressiviteten hos vissa ateistiska debattörer (av vilka vi nyligen haft offentligt samtal med en...)
I övrigt hann vi även dela lite bebisprat, här har jag ju haft nåden att bli välsignad med mer erfarenhet än den nyblivne pappan till ressällskap. Faderskapet borde ju även det väcka en större förståelse för livets värde, speciellt i dess lilla, oskyddade form. Det vore väldigt positivt om vi inom SEA skulle kunna komma lite längre i ett fruktbart samtal med Humanisterna i dessa frågor och tillsammans dra ut till försvar för livet - hela livet.
måndag 22 mars 2010
Min debatt med Sturmark & Co utlagd på nätet

Då har det humanistiska bokförlaget Fri Tanke lagt ut paneldebatten vi hade på Historiska Museet i förra månaden. Debatten finns utlagd på YouTube, uppdelad i smådelar. Jag tog mig friheten att göra en spellista här så att den kan åhöras i sin helhet utan avbrott.
På bilden från vänster syns debattörerna: Christer Sturmark (engagerad, ibland ganska provokativ), Olof Buckard (just här intensivt bläddrande, annars på gränsen till bullrig, men icke desto mindre svårfångad i sin position), undertecknad (hej vad glad jag är fastän ensam som försvarare av en klassisk kristen tro), samt Lena Andersson (ber? Nej, så väl är det kanske inte. Men hon höll ganska låg profil utöver en del lite mer hätska utfall).
Vi har först ett inledningsanförande, därefter ganska fri debatt, därpå frågestund där flertalet frågor kom att riktas till mig, gissningsvis beroende på att flertalet åskådare stod på samma sida som Sturmark & Co. Men det var bara roligt. Och sen blev det en kanske lite oplanerad avslutning -där jag råkade få sista ordet genom att på fråga från Sturmark kunna sammanfatta bokens fem argument för Guds existens!
Det är alltid svårt att veta om man lyckas hitta en god debatton och klara argumentationen på ett bra sätt, speciellt eftersom det här var min första debatt av detta slag. Bloggläsarna får gärna ge ris eller ros, båda kan vara användbara inför eventuellt andra kommande debattillfällen.
torsdag 18 februari 2010
Medvind i debattmotvind!
Det tar för mycket tid och utrymme att referera hela debatten; den spelades in på video, gissningsvis av det arrangerande förlaget Fri Tanke. Jag lovar att återkomma med info om detta ifall det är så att den kommer att läggas ut på nätet. Men jag är iallafall glad över att jag fick möjlighet att täcka in åtminstone några av de saker som jag ville poängtera. Jag underströk redan från början vikten av att söka den världsbild som tycks vara sann, och utmanade åhörarna att lyssna efter om motståndarsidan skulle presentera några argument för att deras ateistiska världsbild faktiskt var sann. Och de presenterade 0 (Noll!). Däremot fick jag själv möjlighet att peka på ett antal punkter där vår hjärna, vårt hjärta och vetenskapen pekar i riktning mot en kristen världsbild, och även ta upp några av de punkter där en ateistisk grundsyn blir ohållbar att leva med.
Om jag sedan verkligen lyckades nå fram med en argumentation ska jag förstås lämna till andra att bedöma. Men det jag tyckte var extra positivt var att jag hade möjlighet att understyka hur den kristna tron är mer än en intellektuell och eller retorisk övning, utan framför allt en relation med den Gud som skapat mig och oss alla, och som i oss har lagt ner en obändig längtan efter kontakt.
Att få ha hjärtat och inte bara hjärnan med i diskussionen tycker jag alltid känns angeläget. Detta tror jag också blir tydligt i relation till exempel Lena Andersson, som har en framtoning som jag upplevde som mycket burdus och ofta även väldigt osaklig. Detta såg jag mig också nödgad att påpeka vid några tillfällen och poängtera vikten av att försöka ha en vuxen och seriös debatt, vilket hon uppenbarligen inte gillade alls.
Då var det desto mer intressant att höra några av reaktionerna efteråt, när flera uttryckte förvåning och tydligt missnöje över Lena A:s aggressiva framtoning, och var mer positiva till min insats, även om de kanske inte hållit med mig helt i sak. Men det pekar på en viktig lärdom - att inte till varje pris försöka vinna en debatt. Man kan vinna debatten men förlora åhöraren. Och då har man förstås inte vunnit någonting alls.
Då var det mer givande att diskutera med Sturmark. Även om även han slirade lite vid sidan av korrekta fakta då och då så visar han ändå en viss respekt mot den som driver en motsatt ståndpunkt. Efteråt uttryckte han en önskan om att fortsätta debatten någon annan gång på tu man hand, för att få mer tid att lägga ut argumentationen ordentligt. Vi får se vad framtiden kan ha att bjuda på den fronten och hur det i så fall skulle kunna arrangeras.
Men sammantaget känner jag mig iallafall upprymd över att ha fått möjlighet att dela det kristna evangeliet med många människor, och förhoppningsvis också ha kunnat ha en hel del hjärna och hjärta med i budskapet. Ett stort tack till er som varit med och gett ert stöd på avstånd! Det stödet var betydelsefullt.
torsdag 11 februari 2010
Så blir debatten med Humanisterna
Nu har jag iallafall fått lite närmare info från förlaget Fri Tanke. Samtalet kommer att röra sig kring frågan om huruvida Hedenius är relevant idag, och den spikade deltagarlistan ser ut såhär:
Magnus Alkarp – arkeolog, författare och musiker (Har skrivit en kritisk recension av Tro och Vetande i UNT, i övrigt vet jag inget om honom.)
Lena Andersson – författare, journalist och debattör (Visar ibland prov på en rent hårresande oseriositet, ett exempel här, där "Alla moderna människor inser att kristendomen är en mytologi". Sedärja, det var en reflektion det.)
Olof Buckard satiriker, kulturjournalist och predikant (Känner till honom för lite, men nog ringer det mer satiriker än predikant i mina öron vid hans namn.)
Christer Sturmark – författare, föreläsare och ordförande i Humanisterna (För en seriös argumentation ibland, är bara provocerande ibland, hoppas att Christer väljer det första.)
Också undertecknad, som jag gissar blivit inbjuden eftersom jag i Vem tänder stjärnorna? håller Hedenius grundprincip " att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant", även om jag kommer till en helt annan slutsats än han.
Om någon bloggläsare har någon ytterligare info som kan vara relevant om de övriga debattörerna får ni gärna ge sådan.
Moderator är Sara Larsson – redaktör för tidskriften Humanisten. Så nog ligger det en viss tonvikt på den religionskritiska sidan, men så kanske det får vara när det är de som arrangerar. Kvällen kommer att inledas med att var och en får ge sin personliga reflektion om Hedenius och hans betydelse, och sedan en såvitt jag förstår det mer fri - och förhoppningsvis fruktbar - diskussion.
Entrén är gratis, men man måste förhandsboka biljett här. Jag skulle förmoda att den ateistiska sidan kommer att ha sitt folk med i publiken. Men även jag ser förstås gärna att även kristna kommer med till Historiska Museet nu på torsdag den 18 kl 18-20 och är ett stöd i tanke och gärna även i bön. Det behöver jag.
Som jag skrivit tidigare är mitt mål inte att kriga mig fram till seger i debatter. Visst, jag vill på ett trovärdigt sätt förkunna och försvara den kristna världsbilden, men det yttersta målet är förstås inte bara att människor ska få en intellektuell förståelse av att kristendomen är sann. Ett betydligt viktigare mål är att de i nästa skede vågar närma sig den Gud som skapat oss och som inget hellre vill än vår gemenskap. Det är mitt djupaste syfte med bok och förkunnelse, och det är för det syftet jag också är beroende av stöd.
lördag 30 januari 2010
Ska delta i debatt med Humanister
Debatten/samtalet utgår från förlagets nyutgivning av 1900-talets viktigaste svenska debattinlägg, Ingmar Hedenius "Tro och Vetande". Några andra namn var klara, lovar att återkomma så snart jag fått den spikade listan och vilken exakt rubrik man väljer för kvällen.
Det ska hursomhelst bli intressant att få möjlighet att diskutera ämnet med drivna meddebattörer så att båda sidor förhoppningsvis kan få komma fram på ett rättvisande sätt, så att intrycket inte bara blir ett inhamrande av de gamla vanliga provokationerna om den vetenskapsfientliga religionen, utan även en ärlig insikt om svagheten i en ateistisk syn på tron och vetandet.
Intresserade som har nära till Strockholm kan iallafall föra in Historiska museet torsdagen den 18 februari, kl 18-20 i agendan. Men, som sagt, närmare info kommer så snart jag har sådan att ge.
måndag 5 oktober 2009
Sekulär eller sekulär?
Humanisterna ger generellt sken av att mena det första, som varje trosuppfattning borde vara beredd att acceptera. Men deras agenda tycks alltför ofta sträva mot det andra. Och med historiens facit för ögonen bör vi vara på vår vakt mot sådana strävanden.
lördag 30 maj 2009
Välkomna, bästa ateister!
För egen del vill jag bara hälsa välkommen till en fortsatt uppfriskande diskussion om de stora frågorna i livet! Hoppas på ett alltmer fördjupat sökande efter sanning. För om vi är trygga i vår egen världsbild behöver vi aldrig vara rädd för detta. Som jag summerar diskussionen i boken: om ateismen efter en grundlig undersökning visar sig vara sann bör vi alla bli ateister. (Jag tror dock som bekant att det finns goda skäl att tro och agera i motsatt riktning) Hoppas att den nya tankesmedjan Fritänkarna.se verkligen också förmår tänka så fritt som namnet ger sken av. Lycka till!
lördag 10 januari 2009
DN:s Hans Bergström hoppar i galen tunna
Däremot avfärdar han raskt gudstron med de klassiska argumenten "Gud är elak" och "Vem skapade Gud?" Det är väl känt att dessa båda argument skjuter bredvid målet. De är dessutom självmotsägande respektive felaktigt formulerat. Jag diskuterar båda argumenten i boken, och det är uppenbart att de inte utgör hållbara skäl för att förkasta gudstron. Tråkigt att Hans Hergström gör en så grund och i viss mån även hånfull analys.