Artikel om den fantastiske Wilberforce publicerad idag

Tänkte inte på det när jag skrev gårdagens inlägg om den brittiske juristen som lade sin framgångsrika och ekonomisk lukrativa karriär i malpåse för att satsa sitt liv på dem som ingen annan ville hjälpa. Men idag publicerar Världen Idag en artikel jag skrivit om den otroligt beundransvärde William Wilberforce, som - inte helt på egen hand, men nära nog - lyckades avskaffa första slavhandeln och därefter också själva slaveriet i det brittiska imperiet. Också han valde bort ytlig karriärism för att göra allt han förmådde för att upprätta de människor som av andra förklarats sakna människovärde och rättigheter. Tänk, det är nästan så att man känner vissa vibbar som känns igen även i vår tid...

Nå, inte heller Wilberforces inledande karriär var mycket att skryta med. Men efter att ha mött Gud på ett genomgripande sätt gick han in i en alldeles fantastisk uthållighet i parlamentet, genom nederlag efter nederlag till slutlig seger. Hans arbete imponerar så otroligt på mig (och många andra), och skänker inspiration till att fortsätta arbetet i exempelvis Claphaminstutet, som tagit sitt namn just från Wilberforce och hans medarbetares engagemang utifrån just londonförorten Clapham.

Artikeln finns enbart för prenumeranter på tidningens hemsida, vi har dock lagt den på www.claphaminstitutet.se Avslutningen följer här:

"En månad efter Wilberforces död föll klubbslaget i parlamentet som innebar slutlig befrielse för slavarna i det brittiska samväldet. En man hade sett sitt förslag röstas ner gång på gång, sett sina entusiastiska tal falla till marken utan resultat. Men för varje gång hade rättfärdighetens och människovärdets flamma fått ytterligare lite näring. Och till slut hade den tillräcklig kraft att bränna av slaveriets kedjor. Till slut hade den uthållige politikern lyckats.William Wilberforces arbete för människovärde och befrielse för de fångna behöver fortsätta även bland oss idag.

Många av oss behöver ta upp hans mantel och fortsätta arbetet, ända fram till den dag profeten Amos profetiska vision fullbordas, när vi får se 'rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström'."

Nu har det gått helt snett i Clapham

Ibland ryggar man till när platser eller begrepp som man annars förknippar med något mycket positivt dras i smutsen. När jag såg de första rubrikerna om oroligheter i Tottenham bekymrade jag mig först ett ögonblick över vad som nu kunde vara på tok hos laget i mitt hjärta. Oroligheterna visade sig dock vara av klart allvarligare natur än vad som är brukligt i fotbollssammanhang.

Det enda som tycks drabba Tottenham Hotspur är att lördagens ligapremiär ställs in efter vandalisering av biljettkontor etc. Det obehagliga är dels att våldet fått en så anmärkningsvärd spridning, dels den till synes totala bristen på politiska motiv ("nihilistiska" upplopp tyckte jag mig uppfatta med ett halvt öra att Andres Lokko sade i Aktuellt).

Debattörer - framför allt på vänsterkanten - brukar annars vara snabba med att förkunna upplopp av olika slag är moraliskt berättigade protester mot något slags orättfärdig överhet. Så inte här. I Clapham och andra förorter och städer i England tycks det istället vara ett fullskaligt uttryck för den råa egoismen. Ungdomar förstör och stjäl för att de ser en möjlighet att göra det. Inga plakat, inga ideologiska krav. Enbart aggression och snöd vinning. Åtminstone två dödssynder som kommer till okontrollerat uttryck.

Nej, argumenten för att människan är innerst inne god och bara behöver göra sig fri från förtryckande auktoriteter fortsätter att eka tomt. Precis som för 200 år sedan när William Wilberforce och hans medarbetare verkade i samma stadsdel, Clapham, är vårt kall att motarbeta girighet och annan egocentrering, och istället riskera vår egen personliga trygghet i syfte att övervinna det onda med det goda. Det är alldeles uppenbart att kristna sammanslutningar med ett fokus bortom oss själva - både vi som verkar inom Claphaminstitutet och många andra - fyller en väldigt angelägen funktion i vår värld idag.

Dödssynderna i full blomning!

Har just kommit hem från en på flera sätt omvälvande semesterresa i barndomens sommartrakter. Kanske kommer några mer personliga ord om detta.

Vill bara passa på att puffa för den artikelserie om dödssynderna som vi i Claphaminstitutet startat i samarbete med Världen Idag.

Igår onsdag gick en mer utredande bakgrundsartikel på kulturplats (utlagd på Claphaminstitutet.se), samt den inledande artikeln om den grundläggande och allra farligaste synden: högmod.

Jag fungerar som huvudredaktör för artikelserien, och ett antal andra skribenter kommer att vara medförfattare. Vi lägger nu sista handen vid artikeln om girighet som blir nästa destruktiva last att nagelfara och skärskåda. Utan att tala alltför mycket i egen sak hoppas jag att det här ska bli en riktigt intressant artikelserie att följa.

Upplevt i huvudstaden

På hemväg från Claphaminstitutets rådsmöte som vi höll i Stockholm igår kväll. Oj, vad många utmaningar det finns i Sverige och världen som behöver mötas. Så många människor som utsätts för olika typer av övergrepp. Vi kan aldrig hjälpa alla. Men vi kan göra något. Vi kan - som William Wilberforce och den ursprungliga Claphamgruppen - försöka öppna fler människors, politikers och opinionsbildares ögon för att arbeta för det goda och rätta. Här har Clapham och många andra ett stort och viktigt uppdrag. Arbetet fortsätter!

På promenaden över till Östermalm (känns alltid som lite hotfull bortaplan för en Hammarbyare som undertecknad) och Elimkyrkan (där den likaledes hammarbyitiske Stefan Swärd är pastor, så jag vågade mig dit jag också) var det några saker som slog mig.

Stureplan: Sveriges ekonomiska centrum, samlingsplatsen för de flådigaste av flådiga. Men betongsvampen som är Stureplans symbol och centralpunkt är rent gräslig. Ful, sliten, allmänt sjaskig. Det är klart finare hemma i mitt av vintersnön något takdemolerade uterum. Välkomna hem, alla miljonärer, så ska ni få en skvätt kaffe och lite gemenskap. Under Svampen såg jag varken eller.

Jag satte mig istället ner i Hedvig Eleonora kyrka för en stund av andakt. Intressant det där med gamla kyrkor. Verksamhetsmässigt och teologiskt må kanske flera Stockholmskyrkor ha fjärmat sig en rejäl bit från klassisk kristen tro. Men ett kyrkorum byggd till Guds ära, smyckad med allehanda symboler för Herrens härlighet är ändå alltid en plats för tillbedjan. Det behöver vi. Kyrkorummet hade blivit till ännu större välsignelse om det hade varit pluralis med människor inne i kyrkan. Men singularis tillsammans med Gud är ändå inte så illa!

Ny hemsida färdig - clapham.se

Den senaste veckan har jag jobbat mycket administrativt i två spår: dels har jag skrivit på ansökningar till Skolinspektionen för Kungsgymnasiets räkning, vi räknar med att växa framöver.

Och dels har jag gjort en ny hemsida för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag fungerar som Fellow och informationssekreterare. Sidan kommer under den närmaste tiden att i första hand fungera som ett artikelbibliotek med de bästa och mest uppmärksammade smakproven från institutets produktion under de närmare tre år som vi har funnits till. När jag nu tittar på resultatet kan jag å Claphams vägnar känna en stolthet och tacksamhet över att institutet har gjort ett arbete med en sådan bredd och djup. Vissa är snabba att fälla nedsättande tillmälen om Claphams verksamhet. Jag tycker att de i så fall gör väl i att först ta närmare del av de teman som vår produktion täcker.

Gå gärna in på clapham.se och studera innehållet och lägg sidan till bland dina favoriter. Ambitionen är att sidan med tiden ska bli ett av Sveriges viktigaste webbplatser för kristen opinionsbildning, och vi kommer fortlöpande att fylla på med nytt material.

Nu förbereder vi oss inför den kommande julhelgen där vi återigen får fira vår Frälsare Jesu Kristi födelse. Och kom ihåg: julafton är en vanlig vardag, det är på lördag som den stora dagen infaller!

Ingen konflikt mellan tro och vetenskap

Tänkte förklara vilka lustiga turer en frilansskribent kan åka med på ibland. Eftersom det är Internationella astronomiåret till minne av Galileis upptäckt av att jorden snurrar runt solen istället för tvärtom ville jag gärna göra en kulturartikel om vad Galileis konflikt med kyrkan egentligen handlade om.
Jag kontaktade Dagen med förfrågan, men deras kulturredaktör hade fullt den vecka där det fanns en bra nyhetsspik att hänga upp det på. Vände mig istället till Världen Idag som tog in artikeln härom veckan (ej tillgänglig på nätet). Tyckte dock att artikeln kunde ha ett läsvärde för en större grupp så jag tog jag skrev om den och tog den vidare för att processas genom Claphaministitutet, varvid två andra Fellows bearbetade den ytterligare och skrev under. Sedan sände Claphams direktor artikeln vidare till några tidningar, varefter jag nu ser att den efter fullbordad runda hamnade i Dagen idag. (Plus någon mer publikation framöver, tror jag.) Så kan det gå! Förhoppningsvis är artikeln nu klart bättre än i mitt första utkast. Enda felet var att professor Yvonne Maria Werner uppges ha fått fel bild i tidningen. Hoppas det blev rätt på undertecknad... Få se när papperstidningen kommer om en stund.
Men budskapet är väl värt att understryka när humanisten Sturmark skrivit en hel bok med målet att visa att tro och vetande är inkompatibla så visar affären Galilei att konflikten egentligen handlade om något annat än vi idag har fått intryck av. Om vår tro på en Skapare är riktig kan vi frimodigt och nyfiket ta del av vetenskapens rön. Skaparen hotas inte av att vi undersöker den värld han skapat.