Vad naturvetare inte vet om de kan veta

Stefan Gustavsson har tidigare bloggat under Credoakademins domän, men har sedan ett tag en blogg under eget namn. Lika läs- och tänkvärt som alltid, kan starkt rekommendera att följa hans blogg. Jag vill speciellt slå ett slag för Stefans senaste inlägg som behandlar det ständigt levande temat om vetenskapens roll i förhållande till tron. Här som respons till ateistiska resonemang som menar att eftersom X procent av vetenskapsmän inom disciplinen Y inte tror på Gud så är detta ett argument för ateismen. Stefan svarar:
"Det är farligt att utifrån auktoritet inom ett område (naturen), få självklar auktoritet inom andra områden (som gudsfrågan). Det är ett väl underbyggt faktum att nazismen fick entusiastiskt stöd från den akademiska världen i Tyskland... Naturvetare har kompetens att uttala sig om naturen; i politiska, ideologiska, filosofiska, religiösa … frågeställningar har de ingen ensamrätt. Historien visar med all önskvärd tydlighet att i sådana frågor följer naturvetarna samma kulturella trender som andra. I det nazistiska Tyskland blev många nazister, i en allt mer sekulär kultur blir många ateister."

Är det i vår tid måhända kulturen som är ur led, inte gudstron?

Vad tänker ateister med egentligen?

Jag håller på med en lite längre recension av John Lennox "Guds dödgrävare" för tidskriften Theofilos, och sitter här och tittar igenom Apologias debatt mellan honom och Christer Sturmark, med Stefan Gustavsson som Lennox sidekick (det är inte vanhedrande att kalla Stefan så i det här fallet va?) och fascineras såhär en bit in i debatten av två saker.

Först: som engelsklärare blir man lite förfärad över vilket anmärkningsvärt svagt engelskt uttal som vissa världsvana personer har, tänker främst på Sturmarks sidekick, fysikprofessor Ulf Danielsson. Men vi får väl vänja oss om Mona Sahlin skulle råka bli statsminister. Ruskigt uttal där...

Nåväl, jag får väl erkänna att det ändå är en petitess i sammanhanget, även om jag undervisar i engelska på gymnasiet. Mer noterbart är hur svårt ateisterna har att ge en trovärdig respons på Lennox huvudargument, som han trots dess synbara simpelhet trummar in gång på gång i tal och skrift: att en naturalistisk världsbild underminerar själva det förnuft som ateisterna vill luta sig mot. För om hjärnan bara är en samling atomer som uppstått som resultatet av slump och naturligt urval, varför ska vi då lita på någonting som den säger?

Kanske kommer det ett bättre svarsförsök senare i debatten, men precis som i Lennox debatt med Richard Dawkins verkar de ha klara svårigheter att presentera ett hållbart svar på den invändningen mot naturalismen. Säger en hel del, eller hur?

Fram för mer humanistiska humanister!

Dagen tar idag i en intervju med två unghumanister upp den poäng som jag har berört i tidigare inlägg: Humanisterna framstår idag i allt för hög grad som en aggressiv grupp religionshatare, och i alltför liten utsträckning som en positiv kraft för människans status och skyddsvärde i samhället.

Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.

Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.

Antony Flew - att följa bevisen dit de leder

Antony Flew har avlidit. Efter att ha ägnat i stort sett hela sitt vuxna liv åt att argumentera för ateismen, såg han sig i en ålder av drygt 80 år nödgad att ändra ståndpunkt. Det måste finnas en Gud. "Jag menar att de mest imponerande argumenten för Guds existens är de som stöds av de senaste vetenskapliga upptäckterna." menade han.

Flews förändrade ståndpunkt är oerhört intressant. Men kanske lika intressant är hans tidigare åsiktsfränders reaktioner. Flew var lurad av kristna evangelister, dement och inte vid sina sinnens fulla bruk - eller bara sentimentalt drömmande om en himmel på ålderns höst. Men han kan inte vid på fullt allvar ha menat att han inte längre såg ateismen som den trovärdigaste världsbilden.

Detta trots att Flew gång på gång förklarade att han inte blivit kristen, utan snarare deist, det vill säga, trodde på en Gud som en gång satt igång universum, för att aldrig mer ingripa däri. Han förklarade sin nya position med att han hade valt att vägledas av den princip som han följt i hela sitt liv: ”Följ bevisen, vart de än leder”.

Jag tror att vi alla, både gudstroende och ateister egentligen vill ställa oss bakom ett sådant axiom. Varför har då gudsförnekare generellt så svårt att acceptera att en av deras mest prominenta företrädare menar att vågskålen numera tippat över - att den moderna vetenskapen numera pekar på att Gud faktiskt existerar? Eller är det helt enkelt så att det är andra bevekelsegrunder som gör att man valt en ateistisk livshållning?

Guds återkomst!

Svenska Dagbladet har startat en artikelserie om Guds återkomst. Det hela verkar mycket intressant och anknyter tydligt till det skeende som jag både vill peka på och vara med och forma. Dagens artikel kopplar till hur postmoderna filosofer återuppväckt Gud ur slummern de försökt vagga in honom och nutidsmänniskan i. Jag blir positivt förundrad över alla dessa tecken på att de i alla tider, i alla kulturer självklara frågorna om Gud återkommer i det offentliga samtalet.

I förra veckans debatt förde Christer Sturmark fram den gravt historielösa ståndpunkten att människan inte är speciellt religiös. Detta är naturligtvis helt taget ur luften. All historisk, sociologisk och antropologisk forskning pekar på att alla mänskliga kulturer har kännetecknats av religiösa inslag, av en längtan efter kontakt med någon eller något större än oss själva, vilket jag självfallet såg mig nödgad att påpeka.

När jag föreläser om de stora frågorna brukar jag ofta göra ett svep över de senaste två seklernas utveckling, där ateismens framgångssaga från 1960-talet bröts av den nyandliga panteismen. Perioden från 2000 och framåt brukar jag - med ett åtföljande frågetecken - kalla för Guds återkomst. Är det snart dags att ta bort frågetecknet?

Medvind i debattmotvind!

Det är lustigt det här, jag känner mig väldigt upprymd efter kvällens paneldebatt om Ingemar Hedenius och Tro och Vetande-debatten. Detta fastän jag blev alldeles ensam om min position då den ende som var tänkt att stå på min sida som Hedeniuskritiker (även om jag inte är säker på att han var kristen) uteblev utan känd orsak. Detta gjorde dock att jag fick ta lite mer plats i debatten som motvikt till Christer Sturmark och Lena Andersson som stod för den ateistiska linjen och en något problematisk relation till Olof Buckard som såvitt jag förstod det står för en kristet orienterad postmodernism utan riktigt sanningsbegrepp, kryddad med ett gäng spetsfundigheter och lite svordomar här och var för att provocera lite sådär lagom.

Det tar för mycket tid och utrymme att referera hela debatten; den spelades in på video, gissningsvis av det arrangerande förlaget Fri Tanke. Jag lovar att återkomma med info om detta ifall det är så att den kommer att läggas ut på nätet. Men jag är iallafall glad över att jag fick möjlighet att täcka in åtminstone några av de saker som jag ville poängtera. Jag underströk redan från början vikten av att söka den världsbild som tycks vara sann, och utmanade åhörarna att lyssna efter om motståndarsidan skulle presentera några argument för att deras ateistiska världsbild faktiskt var sann. Och de presenterade 0 (Noll!). Däremot fick jag själv möjlighet att peka på ett antal punkter där vår hjärna, vårt hjärta och vetenskapen pekar i riktning mot en kristen världsbild, och även ta upp några av de punkter där en ateistisk grundsyn blir ohållbar att leva med.

Om jag sedan verkligen lyckades nå fram med en argumentation ska jag förstås lämna till andra att bedöma. Men det jag tyckte var extra positivt var att jag hade möjlighet att understyka hur den kristna tron är mer än en intellektuell och eller retorisk övning, utan framför allt en relation med den Gud som skapat mig och oss alla, och som i oss har lagt ner en obändig längtan efter kontakt.

Att få ha hjärtat och inte bara hjärnan med i diskussionen tycker jag alltid känns angeläget. Detta tror jag också blir tydligt i relation till exempel Lena Andersson, som har en framtoning som jag upplevde som mycket burdus och ofta även väldigt osaklig. Detta såg jag mig också nödgad att påpeka vid några tillfällen och poängtera vikten av att försöka ha en vuxen och seriös debatt, vilket hon uppenbarligen inte gillade alls.

Då var det desto mer intressant att höra några av reaktionerna efteråt, när flera uttryckte förvåning och tydligt missnöje över Lena A:s aggressiva framtoning, och var mer positiva till min insats, även om de kanske inte hållit med mig helt i sak. Men det pekar på en viktig lärdom - att inte till varje pris försöka vinna en debatt. Man kan vinna debatten men förlora åhöraren. Och då har man förstås inte vunnit någonting alls.

Då var det mer givande att diskutera med Sturmark. Även om även han slirade lite vid sidan av korrekta fakta då och då så visar han ändå en viss respekt mot den som driver en motsatt ståndpunkt. Efteråt uttryckte han en önskan om att fortsätta debatten någon annan gång på tu man hand, för att få mer tid att lägga ut argumentationen ordentligt. Vi får se vad framtiden kan ha att bjuda på den fronten och hur det i så fall skulle kunna arrangeras.

Men sammantaget känner jag mig iallafall upprymd över att ha fått möjlighet att dela det kristna evangeliet med många människor, och förhoppningsvis också ha kunnat ha en hel del hjärna och hjärta med i budskapet. Ett stort tack till er som varit med och gett ert stöd på avstånd! Det stödet var betydelsefullt.

Och Gud sade: Varde ljus!

Det internationella astronomiåret går mot sitt slut. Har skrivit några tidigare texter i ämnet, exempelvis här och här, och självfallet gjort den djupaste genomgången i boken. Jag tycker generellt att ämnet har fått ovänat liten uppmärksamhet i Sverige, kanske på grund av att det har hamnat lite i bakvattnet av Darwinåret som ju också infallit i år.

För att summera året och titta tillbaka på kunskapens utveckling sedan Galileis dagar är det förbluffande hur den kristna världsbilden har stärkts av den kosmologiska forskningen. Dagen har idag en längre artikel i ämnet, där Per Hammarström gör en läsvärd introduktion till frågan. För varje objektivt tänkande människa framstår Big Bang-teorin - som ju introducerades av prästen och fysikern George Lemaitre - som en enda stor bekräftelse på skapelseberättelsen i Första Mosebok. Den Stora Smällen kan ju i enkla ordalag beskrivas som den största explosion av ljus och energi som inträffat i universums historia. "Gud sade: varde ljus. Och det vart ljus"

Ju mer vi studerar universum och dess ursprung, desto större anledning till förundran och tillbedjan. Det är den främsta bilden vi har av Gud. Eller som fysikpristagaren George Smoot sammanfattade sin forskning om fördelningen av materia i det synliga universum: "fingeravtryck från Skaparen." Må fler människor våga välja den inställningen under året som kommer.

Idag är jag handikappad

Ja, mitt handikapp är förhoppningsvis av högst tillfällig natur. Vi åkte till badhuset med familjen igår (ihop med ett oräkneligt antal Dreamhackande tonårsgrabbar höga på Jolt Cola), och kanske har jag fått vatten örat. Det är iallafall totalt lock för högerörat idag.

Detta tillfälliga lilla handikapp påminner om svårigheten att klara av livet för dem som lever med en konstant syn- eller hörselnedsättning. Jag hör visserligen bra med det andra örat, men det är svårare att uppfatta vad som sägs, och jag kan framförallt inte orientera varifrån ljuden kommer.

Att för en stund leva som ettöring väcker också en annan, existentiell jämförelse. Nämligen hur verkligheten ter sig för den som vill försöka tolka och förstå den utan Gud. Vetenskap och förnuft kan visserligen ge oss en ganska god förståelse av vår tillvaro. Men utan Gud blir vår kunskap fragmenterad och desorienterad. Vi kan se livets olika pusselbitar var för sig, men vi lyckas intefoga ihop dem till en sammanhängande bild som överensstämmer med den inre idé vi har om verkligheten, för att tala med Platons begrepp.

Först när vi tar in Gud som vishetens begynnelse blir det som att det andra örat kopplas på igen. Då får vi den fulla bilden av sammanhanget, vi kan ta till oss information och vi förstår vår egen plats i förhållande till omvärlden, både den synliga och den osynliga. Här kan vi även anknyta till Augustinus välkända analogi: Gud är som solen. Vi kan inte se direkt på honom, men utan hans ljus kan vi inte se någonting alls.

Religionsfrihet eller religionsfrihet?

Diskussionen om religionsfrihet tar sig ibland ytterligt konstiga proportioner, där religionsfrihet för vissa enbart tycks betyda "frihet från religion". Ungefär som om åsiktsfrihet skulle betyda "frihet från att utsättas för andras åsikter". Men då har man missförstått begreppet ganska grovt.

Ateisten Camilla Grepe och Dagen referererar hur hon har fått ett brev med hotfull mening efter att hon anmält en skola till Skolinspektionen för att en elev läst en bit ur den apostoliska trosbekännelsen i ett drama i skolan.

För det första: Brevet till Camilla Grepe var ett bedrövligt dumt tilltag, jag tar helt och hållet avstånd från sådana sätt att agera.

Och för det andra: Det måste betraktas som alldeles i hästväg överdrivet att anmäla en skola för att en elev läst trosbekännelsen i ett historiskt drama. Kan vi tänka oss parallellen att anmäla en skola för att någon elev skulle ha läst en rad ur Adam Smiths verk i ett drama om 1800-talets ideologier? Eller - ve och fasa - den revolutionära slutklämmen i Det Kommunistiska Manifestet? Självfallet inte. Både för att dessa skrifter(av någon svårbestämbar anledning) tycks vara mer politiskt korrekta än frasen "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig". Och för att jag som historielärare ser det som självklart att eleverna använder sig av relevanta citat i dramer eller historiska simuleringar. Allergin mot religiösa och filosofiska påståenden som är helt grundläggande för det mesta av västerländsk kultur och historia har helt uppenbart gått alldeles överstyr.

Så sammanfattningsvis: Hot är fel. Men Grepes anmälan är självfallet att betrakta som rena dumheter. Problemet är att den inte av alla tycks betraktas som sådan. Det är också noterbart att många väljer att förfasas av det första, men inte av det andra. Och det är ett annat, och kanske mer grundläggande problem i samhället.

Så gammalt är människosläktet

Här kommer då ett slutgiltigt facit: Universum, livet och människan skapades av Gud. Och det var (trumvirvel)... rätt länge sedan.

Men den som förväntar sig tydliga avhandlingar kring åldersbestämningar får vänta förgäves, åtminstone från min sida. Min erfarenhet är nämligen att dylika diskussioner leder bort från huvudfrågan och skapar en helt onödig polarisering.

Jag var tidigare idag i Vaggeryd och höll en Vem tänder stjärnorna-afton, och flera av frågorna under den efterföljande frågestunden rörde sig kring just dessa tidsbestämningar. Frågorna var säkerligen ärligt ställda, men jag valde, precis som vanligt att fokusera på argumenten för att världen är resultatet av en synnerligen intelligent Designer. För om jag skulle svara att allting är mycket gammalt finns risken att vissa kristna lyssnare skulle sluta lyssna. Medan ett svar som gav allting en mycket ung ålder skulle riskera att flera på den andra kanten skulle stänga av. Och båda responserna vore väldigt olyckliga.

Just därför har jag gjort ett aktivt val både i boken och under föreläsningar att peka på vetenskapligt baserade argument för Guds existens, men att jag undviker att ta ställning i mer sekundära frågor om exakt NÄR och HUR Gud skapade allting. Mitt råd är istället: Låt forskare forska med full frihet. För om Gud existerar och har skapat världen kan varje ärlig forskning bara resultera i att vi lär oss mer om skapelsen, hur den fungerar och hur den troligen har kommit till. Och åtminstone för min del leder sådana nya kunskaper inte till osäkerhet, utan klart hellre till en än större förundran inför Skaparen.

Ingen egentlig segrare i Sturmarkdebatt

Hemma igen efter kvällens debatt i Pingstkyrkan Huskvarna. Det samlade intrycket lyder: pendling mellan ganska glad och ganska bekymrad. Glad över att debatten faktiskt hölls, och under lämplig rubrik, samt för att Christer Sturmark äntligen svarade på en fråga jag ställt upprepade gånger. Bekymrad över den ofta alltför svaga argumentationen. Och då menar jag inte bara från den ateistiska sidan.

Som jag skrev igår var jag alltså något osäker på om predikanten Tommy Dahlman behärskade ämnet tillräckligt väl för att klara en debatt med en så driven retoriker som Sturmark. Visst visade han sig vara en engagerad och på flera sätt skicklig talare. Men, som jag befarade, fanns det svagheter i argumentationen. Dahlmans argument för Guds existens löd, som jag uppfattade dem:
1. Att denna debatt hålls, att vi faktiskt samtalar om Gud idag i ett civiliserat och utbildat samhälle.
2. Huvuddelen av mänskligheten är religiös.
3. Sekularismen misslyckades till och med när den drevs som allra längst, exempelvis i Sovjet.
4. Även i ett sekulärt samhälle finns andligheten kvar.
5. Godhet existerar, vilket tycks minimera ondskans problem.
6. Skapelsen är ett slags axiomatisk sanning som visar att Gud existerar oberoende av våra åsikter. (Här kopplade Dahlman i avslutningen till ett kraftfullt avståndstagande från evolutinsteorin, samt tog upp vetenskapliga fakta som stärker tron på en skapare.)

Såvitt jag ser det missade Dahlman tillfället att lyfta fram flera av de starkaste argumenten för Guds existens. De fyra första argumenten är i sig inga bärande argument för Gudstron, vilket meningsmotståndaren Sturmark också påpekade. I första hand är de goda skäl för ateisten att åtminstone börja fundera över saken, men som argument behöver de stödjas av andra sådana. I det femte argumentet kunde Dahlman tydligare ha lyft fram det moraliska argumentet, och i det sjätte fanns det stora möjligheter redan från början i debatten att lyfta fram exempelvis orsaksargumentet och designargumentet på ett mycket frimodigare sätt.

Låt mig göra klart att jag inte anser att Tommy Dahlman gjorde bort sig i debatten. Han fick fram flera bra poänger som inte direkt hamnade under några av argumentet ovan. Men han hamnade tyvärr på defensiven ett flertal tillfällen, vilket han inte hade behövt göra. Exempelvis valde han att inte lyfta fram erfarenheten som ett bärande argument, vilket exempelvis jag använder som ett av de fem bärande argumenten för gudstron. Denna Dahlmanska taktik skapade dock svårigheter under frågestunden när några i publiken med bistånd av Sturmark pressade Dahlman på om vi kan säga att Gud någonsin har gjort mirakulösa ingripanden över huvud taget och exempelvis helat människor. Nu hör det ju till saken att det finns mängder av sådana fall, men detta kom inte riktigt fram på önskvärt sätt, och Dahlman såg sig nödgad att avsluta diskussionen med en påminnelse om att hans motståndare nog snart behövde åka till tåget...

Låt det också sägas att Christer Sturmark presenterade sammanlagt noll (0) argument för sin tes att Gud inte finns. Istället ägnade han sig åt att försöka omintetgöra sin motståndares argument. Ibland gavs han för enkla smashlägen och kunde få skrattarna på sin sida, men faktum kvarstår: inga argument för ateismen presenterades under kvällen. Och det är naturligtvis ett talande tecken i sig...

Jag kunde dock glädja mig över att Sturmark under frågestunden faktiskt gav svar på frågan jag tagit upp dels i "Vem tänder stjärnorna?", dels i debattartikel och i bloggdiskussion - nämligen hur han ställer sig till Eva Dahlgrens ståndpunkt att hon valde att bli ateist för att hon "vill inte tro på Gud". Och här lyckades Christer Sturmark hålla den intellektuella hedern att han menade att vad vi vill inte har någon egentlig relevans för vårt ställningstagande. Det avgörande är förstås om det är sant eller inte. Ett glädjande ställningstagande som jag hoppas att han också står fast vid i sitt fortsatta sökande efter sanning. För då finns all sannolikhet att han också hittar hem till Gud.

Så sammataget var det en debatt utan egentlig segrare, Sturmark presenterade inga argument för sin sak, och Dahlman lade inte heller fram så starka argument som han skulle ha kunnat göra, och han hamnade också helt i onödan på defensiven vid några tillfällen. Någon annan som var med på debatten får gärna bekräfta eller kritisera min upplevelse av debatten. Jag tror dock att det finns många goda apologeter i Sverige som hade kunnat göra en starkare och mer påläst insats i en debatt av detta slag.

Jag vill ändå hoppas att Tommy Dahlman kunde så några korn i människors hjärtan och hjärnor som förhoppningsvis kan växa och hjälpa människor att sätta sin tro till Gud. För det har vi alla skäl att göra.

Om Skaparen, vetenskapen och exegetiken

Dagen har idag en intervju med professor Allan Emrén om skapelsen och Skaparen, i första hand i formen av en diskussion kring skapelseberättelsen i 1 Mosebok. Artikeln ska nog i första hand ses som en uppföljning av gårdagens artikel där Emrén uttalar sig om en av alla de tokstolle-idéer som dyker upp gång efter annan. Den här gången om att Bibelns skapelseberättelse skulle mena att Gud inte skapat universum, bara människor och djur.

Hypotesen är egentligen för fånig att kommentera överhuvud taget. Den pekar snarast på behovet av att hitta på en teori - graden av tokstollighet har här ingen som helst gräns - som skulle kunna eliminera eller åtminstone begränsa behovet av en Skapare. Sådana tillskruvade resonemang har dock föga att göra med sund vetenskap.

Emréns diskussion i dagens artikel är intressant, men en aldrig så god bibeltolkning kan aldrig nå ända fram till en fullgod beskrivning av förloppet när universum, livet och människan skapades. Det är till detta vi behöver vetenskapen. Artikelns rubrik (som jag gissar är något tillspetsad av redigeraren, det blir ofta så) hävdar att gudstron är den enda vetenskapliga, och det finns definitivt fog för att säga att teismen är den världsbild som vilar på den tryggaste vetenskapliga grunden.

Själv gör jag inget djupare exegetiskt studium för att försvara Skaparens existens. Det har sin plats, men det starkaste apologetiska verktyget i frågan är tveklöst de senaste decenniernas vetenskapliga forskning. För en djupare genomgång av detta, se första kapitlet i Vem tänder stjärnorna?

Barnatron fastslagen i forskning

Dagen har idag en artikel om att unga människors gudstro, det som ibland något nedsättande kallas barnatron - något man skyndsamt bör göra sig av med i vuxen ålder. Artikeln förklarar att forskningen visar hur övertygelsen om att världen har ett syfte, om att det finns en Designer finns nedlagd i barnens hjärnor redan från späd ålder.

Alla mänskliga behov tycks ha ett bestämt mål, rimligen gäller detta även vårt sökande, vår religiositet. Åter framstår hypotesen att det faktiskt finns en Designer som klart mer trovärdig än förklaringen att denna övertygelse hos barn och vuxna är en följd av det naturliga urvalet. Den som önskar visa motsatsen har en tung bevisbörda att bära.

Intressant men något underlig diskussion med ateister

Jag har en intressant diskussion med några talföra ateister på Humanistbloggen där bloggskribenten är upprörd över min och Stefan Gustavssons debattartikel om vilka grunder som Humanisterna och Eva Dahlgren har för sin tro på att Gud inte existerar.

Det är underligt hur lätt gudsförnekare hemfaller till extremt godtyckliga hypoteser, exempelvis den om ett multiversum. Det vill säga att det finns ett gigantiskt antal för oss osynliga universum som inte är möjliga för oss att undersöka. Med en sådan hypotes vill man kunna lösa frågan om varför vårt universum tycks vara perfekt designat för att kunna frambringa levande varelser som oss. En hypotes om något som är osynligt och omöjligt att undersöka men som skulle ha kunnat frambringa vårt universum. Hmmm.. är detta verkligen den högstämda vetenskaplighet som ateister vanligtvis brukar vilja framhäva för sin sak?

Detta samtidigt som det istället finns en radikalt enklare lösning som dessutom har stöd i andra argument - nämligen Gud. Men den energi och den påhittighet som människan kan uppvisa för att försöka undvika Gud är väldigt tankeväckande. Kanske har Eva Dahlgren trots allt rätt, att huvudargumentet för många ateister ändå är att man helt enkelt inte vill tro på Gud. Intressant.