När ondskan kommer riktigt nära

Avslutningen på temaveckan och besöket av förintelseöverleverskan Livia Fränkel blev riktigt givande. Det är underligt det där, när man för första gången ställs inför en människa som själv vistats i historiens mörkaste rum tänker man sig att berättelsen ska tala ännu starkare än när man hört den av andrahandsvittnen, alternativt genom mediernas filter. Så kändes det ändå inte riktigt. Händelserna kommer liksom så nära att man nästan inte kan relatera till det fasansfulla. Under frågestunden efteråt var den en elev som undrade om de överlevande blev vänligt bemötta när de kom till Sverige. Föreläsaren visste inte riktigt hur hon skulle besvara frågan. Jo, inte var de otrevliga direkt. Men människorna här i sitt trygga svenska bo kunde inte förstå mer än en smula av de fasor som Livia, hennes syster och de övriga överlevarna hade varit med om. De kan inte klandras. Men de förstod verkligen inte.

Ondskan blir närmast ogreppbar när man får höra någon själv berätta om hur hon den första morgonen, efter att ha fått skallen rakad, klätts av naken och iförts Auschwitz fångdräkt. Höra hur hon frågade de andra flickorna i rummet: "När får vi träffa vår mamma och pappa?, och hur en annan flicka drar henne bort till fönstret, pekar ut på röken som stiger upp från byggnaden längre bort, och kort säger: "Där bränner de era föräldrar och era syskon." Den välplanerade ondskan blir alltför svindlande att kunna ta in känslomässigt. Men jag tror att det blev en väldigt viktig stund för eleverna från vår skola och de andra två skolorna som kom med som gäster.

Inte minst för det som jag försökte anknyta lite till i avslutningen av hennes föreläsning, hur vi ska se på och relatera till annan orättfärdighet vi möter i samhället idag. Här gav hon mer handfasta råd om hur unga och gamla kan visa sann solidaritet med de utsatta och på så vis väcka samvetet hos en slumrande bred opinion till försvar för sanning, till försvar för de förtryckta.

Reaktionen i det städade Sverige blir annars så lätt att om vi ser en mustaschprydd man i bruna kläder ställa sig på ett torg i Tyskland och ropa på världsherravälde så måste vi stoppa honom. Men så lätt är det självfallet inte. Djävulen har en obehaglig förmåga att byta mundering ochg på så vis undgå omvärldens dom, ibland ända tills det är försent. Den stora utmaningen är att se de situationer i vårt land och i vår omvärld som är så allvarliga, så orättfärdiga att vi som mänsklighet inte har rätt att gå Neville Chamberlains linje och hoppas på det bästa. Om eleverna vågar och väljer att växa en bit som modiga och agerande människor så tror jag den här temaveckan har fått betyda mycket.

Var Hitler ett monster?

Författaren Barbro Eberan har idag en tankeväckande understreckare i SvD om vårt ständigt återkommande behov av att demonisera Hitler. Jag har varit inne på temat tidigare, men det förtjänar att understrykas igen: det finns en uppenbar fara med att förvandla Hitler, hans ideologi i Mein Kampf och offentliga tal, samt hans politiska gärning som verk av ett monster, väsensskilt från oss själva. När Hitler alltför lättvindligt avfärdas som demon blir vi samtidigt våra egna änglamakare (i självupphöjande bemärkelse). Eberan skriver:

Men alla rationella Hitlertolkningar till trots spökar Hitler vidare som mytisk gestalt, och den fascination han utövar tycks snarare tillta än avta med växande avstånd till hans Tredje rike. I filmer och böcker förlöjligas han som psykopat med sjukligt självhävdelsebegär, som hysteriker med storhetsvansinne, som drogmissbrukande neurotiker… Men bilden av honom som monster är så djupt förankrad i vårt kollektiva medvetande att alla försök att avdemonisera och trivialisera honom har slagit fel. Hitler, det är uppenbart, har i vår sekulariserade västerländska kultur fått överta den rollen djävulen hade i kristna tider och därför projiceras allt ont på honom.
Hitler fascinerar oss för att han får oss att känna oss goda, säger psykoanalytiker. Om vi projicerar det onda i oss själva på honom kan vi leva vidare i övertygelsen att sådant människoförakt inte är möjligt i vårt moderna upplysta samhälle. Attentaten i Norge visar hur farlig den illusionen är.

Det är bara att titta oss själva i vårt samvetes spegel för att inse att vi på intet sätt är så artmässigt annorlunda än Hitler och övriga nazistledare, som kunde vara ack så sympatiska på vissa plan, men samtidigt företräda en ondskans ideologi. Utan att namnge någon tror jag ändå att vi alla kan ge exempel på personer i vår samtid som även de står för en människofientlig ideologi. Att dra paralleller till Hitler är inte detsamma som att likställa nutida personer eller ismer med nazismen. Men parallellerna finns, och de måste få dras i ett öppet samtal.

Bristen på civilkurage blir en obehaglig påminnelse i boken De mänskliga rättigheternas väg som jag just nu recensionsläser. De allierade kände via flyktingars vittnesmål alltför väl till förintelselägren i öst, men valde likväl att inte slå ut tillfartsvägarna till Auschvitz. Bombplanen behövdes bättre på annat håll, lät det. Nej, Förintelsen var möjlig inte på grund av en mans monsterskap. Utan på grund av de många som lät en våldsam form av socialdarwinism ta över samhället utan att sätta stopp.

Efter debatten med Torbjörn Tännsjö var det en kvinna som stannade kvar och ville prata en stund efteråt. Hon var överlevande från Förintelsen, och frågade mig distinkt: "Var fanns Gud i Bergen-Belsen?"Frågan var ställd utifrån en större sorg och smärta än de flesta av oss kan relatera till. Hennes föräldrar dödades. Själv kunde hon dock inte än idag känna någon stor glädje över att ha överlevt. Minnena var för onda.

Att ge tillfredsställande svar på en sådan fråga låter sig inte göras lättvindligt. Jag försökte hjälpligt bekräfta hennes smärta, och därifrån vänta strålkastaren till de tillfällen där Gud liksom stigit ner även i detta historiens mörkaste rum. Exempelvis genom prästen fader Kolbe, som offrade sitt liv för att rädda en oskyldig medfånge i Auschvitz.

Ja, Hitler stod för en djupt ondskefull ideologi. Men han bar den inte själv. Det var alltför många vanliga människor som aktivt eller passivt hjälpte honom att bära den och samtidigt stjälpa världen i kaos och död. Änglarna som vågade gå godhetens och livets väg fanns här och var. Därhelst de fanns, fanns också Gud. Men de var alldeles, alldeles för få. Var finns godhetens änglar idag?

Sista domen från Förintelsen?

Återigen söker medierna högvilt i en rättegång om för länge sedan begångna brott mot mänskligheten. Det är den nu 89-årige John (f.d. Ivan) Demjanjuk, som åtalas för medhjälp till mord på 27.900 människor i förintelselägret Sobibor.

Rättegången väcker en del funderingar kring rättsprinciper, som exempelvis DN tar upp. Bland annat kan man funrea över att den gamle mannen verkade förhållandevis nära medvetslöshet när han rullades in i rättssalen. Är det rätt att åtala en man som tycks vara i mycket dålig kondition och av allt att döma kommer att avlida tämligen fort efter, eller kanske till och med före en eventuell fällande dom? Rättsläkaren hade dock garanterat att han förmådde genomföra en rättegång.

En annan fråga gäller preskriptionstiden; är det rimligt att åtala en person nästan en normal livslängd efter att brottet begåtts? Då Tyskland strukit preskriptionstiden för mord är det i deta här fallet möjligt.

Ytterligare funderingar kan man ha kring ansvarsfrågan. Ett antal av Demjanjuks överordnade har tidigare åtalats och då friats. Kan det innebära att den åldrade lägervakten inte hade så stort ansvar för sina handlingar som åklagaren vill göra gällande.

För att stämma överens med vår rättskänsla bör svaret på de tre frågorna bli: ja, ja och ja. Den som begått brott av så svår art bör alltid dömas och bestraffas, vårt samvete kräver inget mindre än det. Men vi bör inte heller låta hämndmotiv driva oss i sådana här fall. Rättsprinciper bör aldrig ledas av en strävan att via ett hårt straff försöka reglera en moralisk skuld som är för stor för att någonsin kunna betalas tillbaka.

Det tycks stå utom rimligt tvivel att Demjanjuk har varit med om att utföra horribla gärningar. För detta bör han dömas. Vilken hans personliga skuld är, och vilket straff han förtjänar är upp till rätten att avgöra. Och just så måste det få vara.