Kvällen när jag såg djävulen

Jo, jag vet, det låter väl drastiskt. Men SVT:s Korrespondenternas senaste avsnitt om barnslaveri visade upp människor med en syn på andra människor som knappast kan betraktas som annat än hämtad direkt från helvetet. Och så skapar de just ett sådant helvete för kidnappade/inköpta barn.

Bordellmamman i Bangladesh med sin inställning till sina underlydande, gång på gång på gång skändade slavinnor kan inte heller hon betraktas som mycket annat än rent djävulsk. Framför allt är det reporterns moraliskt utmanande fråga "Hur skulle du tänka om din egen dotter jobbade här?" och hennes kallhamrade svar "Det gör hon!" som biter sig fast. Precis som den Onde endast kommer för att stjäla, slakta och förgöra är det precis det bordellmamman gör med de unga flickor som inte ser någon annan räddning ur avgrunden än döden.

Det finns förstås en risk med sådana här program, att man ser det hemska som så hemskt att man skjuter det ifrån sig, det onda som så omöjligt att rubba att man faller över i cynism och handlingsförlamning. Gör inte det. Det finns mängder av sätt att faktiskt göra något. Programmet visade hur USA-korrespondenten Stefan Åsberg köpte en flicka (halvtomhalvt) fri från en tillvaro som ändå inte var så illa som den intervjuade flickan i Bangladesh som jag förmodar fick förbli i djävulens rike.

En grupp jag osökt kom att tänka på är den kristna organisationen International Justice Mission (länkningen funkar inte ikväll, www.ijm.org) som arbetar med att befria de slavar som står allra längst ner i mänsklig förnedring. Om varje människa är skapad till Guds avbild, önskad och älskad har vi också en moralisk plikt att göra det vi kan för att rädda den som ingen räddning ser. Som det heter i evangelium enligt Bamse: "Ingen kan göra allt - men alla kan göra något." Låt oss följa det budet.

Har ateister eller kristna värst människosyn?

Jag ser att Dilsa Demirbag-Sten från Humanisterna intervjuas i Dagen idag. Hon visar visserligen en något överraskande positiv inställning till vissa religiösa inslag. Men hon ramlar också i några av de vanliga retoriska fallgroparna. Den om människovärdet till exempel.

Det kan tänkas att rubriken spetsar till det något jämfört med hennes egna ord. Men hennes poäng tycks ändå vara: kristendom och andra religioner representerar en taskig människosyn. Exempel: kvinnor och homosexuella. Vidare argumentering i ämnet saknas.

Här återkommer en vanlig ateistisk myt - att en kulturellt eller etiskt styrd hållning är identiskt med människosyn. Olika människor kommer till olika inställning till jämställdhet och sexualetik. Och de gränslinjer som dras upp gör det defintivt inte efter skiljelinjen religion-ateism. Men som sätt att avfärda religion i allmänhet (och kan man tänka sig: kristendom i synnerhet) är generaliseringen alltför grov, för att inte säga helt substanslös.

Skillnaden i ontologisk beskrivning av människan som sådan har däremot en mycket tydlig skiljelinje. Den går jäms med religiösa gränser. Men den går knappast i den riktning som sekulärateisterna vill tro.

Kristen människosyn: Varje människa är skapad av Gud, med ett högt syfte och ett objektivt okränkbart värde som en avbild av Skaparen själv.
Ateistisk människosyn: Vi är fordon för våra gener, en av slump och naturligt urval sammansatt samling atomer ute på en ytterst sett meningslös resa från ingenting till ingenting.

Vilken av dessa grundsyner som känns mest människovärdig kanske inte behöver poängteras ytterligare?

Vem är jag?

Ja, det är just frågan. Jag ger ju ett försök till presentation här till höger, i något slags prioriteringsordning som jag kan stå för. Det var dock länge sedan som någon ställde frågan rakt ut till mig. Men i går hände det.

Jag påbörjade filosofikursen för årets treor på Kungsgymnasiet, och som jag brukar lät jag dem börja att fundera över frågan "Vem är du?" i cirka en kvart och sedan ge möjlighet till fullständigt valfri form av redovisning. Som vanligt vitt skilda typer av svar, några mer, några mindre genomtänkta. Nästan alla dock på något sätt tänkvärda.

Men sen gav de osnytna slynglarna sig till att bolla tillbaka frågan till magistern! "Och vem är du själv då?" Generellt brukar jag i en sådan här kurs undvika att direkt uttrycka mina personliga/privata ståndpunkter. Men visst, eftersom ungdomarna nu inte behagade ge sig...

Så det blev på stående fot något i stil med: Jag är en människa, skapad till Guds avbild, älskad och värdefull, med syftet att älska och göra gott mot mina medmänniskor och förvalta det pund, de förmågor som Gud gett mig ansvaret för.

Jodå, det finns miljoner sätt att ge en mer genomtänkt presentation av mig/sig själv, både ur kristen och ur allmänmänsklig synvinkel. Men något sådant här blev det. Framstår kanske vid första anblicken som något katigt. "Jag är värdefull jag , hej och hå..." Men jag tycker att vi i Jantelagens rike behöver våga lyfta fram oss själva som värdefulla, begåvade. Det vill säga: acceptera att Gud verkligen velat och givit något gott med just mig. "Älska din nästa som dig själv." Ett av Bibelns allra högst ställda moraliska mål. Som självfallet blir väldigt fattigt så länge vi inte vågar älska och acceptera oss själva.

Kanske skulle någon vilja ändra något, lägga till något som framstår omistligt i en kort presentation. Alla tankar är välkomna. Privat tänkta eller delade på blogg. För du som läser här - vem är du själv?

Väx upp!

Jag har ägnat kvällen åt att titta på fotbollsfilmen Goal! tillsammans med de stora pojkarna, som sparkar boll i den lokala idrottsföreningen. Filmen kretsar kring Newcastle United - har inget emot dem, såg dem för ett antal säsonger spela 1-1 på White Hart Lane. (David Ginola gjorde målet för Toons innan han hamnade hos oss i Spurs.)

Själva manus är väl rätt förutsägbart, men filmen är ändå klart sedelärande ur många aspekter. Framför allt för temat att våga växa upp över omgivningens nedtryckande icke-förväntningar och bli den man är skapad till. Temat är så upprepat att det i princip är uttjatat. Men ändå lika förtvivlat viktigt i vår samtid där tidskrifternas framsidor och nätets framgångsrika ikoner blir hägrande spegelbilder.

Den sekulära ideologi som säger att människan är sig själv nog går gång på gång i stöpet. Människan är och förblir atomer, något större finns inte att växa upp till. Men ingen ska komma och säga att man inte är OK precis som man är. En biblisk människosyn säger något väsenntligt annorlunda: att människan är något så mycket större. Men samtidigt inte fullkomlig precis som vi går och står. Potentialen är enorm. Och kärleken alltid total.

Sedan är det förstås alltid fascinerande att se hur religionen, bönen och övertygelsen och Guds aktiva hand framstår som så självklar i kulturer på ett visst avstånd från Försäkringskassans förlovade land. Fint också att få dela det med barnen. Sveriges offentliga bild av Gud är allt annat än den som Han själv vill förmedla. Vilken tur att vi har möjligheten att växa upp och se något mer. Något större.

Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde

Kom på att det här inlägget som jag lade på Samvetsbloggen igår kunde passa även här. Håll till godo. Tänkte för övrigt ta mig iväg och försöka möta ett antal läsare nästa vecka, håll utkik efter mer info inom kort här på bloggen.

Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.

När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”

Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.

Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?

Minns att vi är stoft...

Jag sitter här och känner mig lite kluven den här veckan. Är på ett härligt familjeläger på Senoren, men missar samtidigt sommarens Oasmöte för första gången på ett antal år. Jag var tillfrågad att hålla ett seminarium på mötet, men vi tog ett unisont familjebeslut att satsa tiden på familjelägret även i år, det var så givande i fjol. Hoppas att samma krock inte inträffar nästa år...

Jag ser på Dagens Oasblogg att ikväll talar Yassir Arafats tidigare chaufför Tass Saada, som idag blivit en överlåten kristen och samtidigt arbetar för relationer mellan araber och judar. Jag gjorde en intervjuartikel med honom i Dagen förra gången han var på Sverigebesök (hittar dessvärre inte länken, Dagens sökfunktion har en del kvar...), han hade en del politiskt brännbara synpunkter som jag valde att inte ta med i texten, de skulle förändra artikelns fokus alltför mycket. Men han är en fascinerande man med en minst lika fascinerande historia.

Jag ser också att morgonens bibelstudium med Martin Jonsson inleddes med orden "Betänk, människa, att du är stoft". Apropå det ämnet var det en vän på lägret som i likhet med undertecknad arbetar som gymnasielärare, och han berättade att en gudsförnekande kollega en dag hade satt sig i sinnet att avprogrammera honom, och tog upp några grässtrån och förklarade: "Det här är precis samma materia som i jorden och inne i oss. Vi är materia. Det behövs ingen skapare!" Varpå vännen såg den självklara kontringen: "Men det är ju exakt vad det står i Bibeln: Gud tog stoft från marken och inblåste livsande i och så blev människan en levande varelse!" Touche!

Att vara stoft kan ofta leda till en sund eftertanke. Men det kan också vara en anledning till jublande tacksamhet!

Gripande tevedokumentär slår sönder ateisternas människosyn

SVT visade ikväll den smått fantastiska dokumentären På egna ben om den gravt... ja, det är svårt att hitta rätt ord för det som hämmat den snart 30-årige Magne Skåden från Norge sedan krumma barnsben.

Magne hade inte kunnat gå eller kommunicera sedan födseln. Men hans föräldrar hade nu bestämt sig att låta sonen gå igenom en amerikansk terapimetod, och tittarna fick följa resan genom terapin och utvecklingen därefter. Jag har ingen aning om vilken filosofi som låg bakom terapin, inte heller om hur stora mentala framsteg Magne egentligen kan bevisas ha gjort.

Men något alldeles fantastiskt har helt uppenbart hänt. Från en totalt fysiskt och psykiskt inlåst individ till en människa som går, och som - åtminstone som det tycks - meddelar sig klart och intelligent i skrift.

Det intressanta är att Magne fram till 27 års ålder inte visade något tecken på självmedvetande och rationalitet, vilket enligt utilitarister som Peter Singer skulle innebära att Magne inte var en person, och därför inte heller hade en självklar rätt till liv. Men det finns mer i en människa än vad vi först ser! Detta är av oerhörd vikt när det gäller vår människosyn i teori och praktik. Där dödens kultur sprids avfärdar man gärna den fysiskt eller mentalt handkappade som onyttig, oförbätterlig och onödig.

Men dolt bakom Magnes alla lager tycks det hela tiden ha funnits en klart intelligent människa. Institutet bakom terapin hade en slogan i stil med "Intelligens är inte detsamma som hjärnkapacitet". Och det är just själva innebörden i den judisk-kristna människosyn som jag presenterar och försvarar i "Ecce Homo - Se människan". En människas inre liv kan inte reduceras till summan av hennes hjärnaktivitet. Det finns mer där, något som inte kan visas i en EEG-graf. Mycket, mycket mer. Det finns en själ, en verklig person. Vi kommer inte alltid åt den. Men den gudaskapade personen finns där. Och den måste vi skydda och försvara med all den kraft som behövs.

Bra förtydligande om människovärdet av Seidal

Idag jobbar jag med full fart på en miljöpublikation som jag är redaktör för. Ecce Homo sägs ska komma från trycket i början av nästa vecka, återkommer om detta då. Det är lite kul det där, när någon hyggligt aktiv författare eller skribent publicerar ett alster har det normalt gått ett tag sen man jobbade intensivt med det, och därför är man ofta mentalt inkopplad på ett helt nytt projekt... Men jag lovar att vara på tårna även i människovärdesfrågan.

Tomas Seidal har ett bra klarläggande på debattplats i Dagen idag, efter ett dimmigt inlägg i frågan härförleden som satte fingret på det faktum att själva processen när ett ägg befruktas och celldelningen inleds är ett komplicerat förlopp. Detta kom även upp i diskussionen kring mitt gästinlägg på Humanistbloggen. Detta faktum har dock ingen viktig betydelse för den etiska diskussionen om hur vi ska betrakta ett liv på embryo- eller fosterstadiet. Seidal skriver:

"Människolivet blir inte ett dugg mindre skyddsvärt för att befruktningen inte sker på ett ögonblick, utan är en process på flera timmar. Tror Bergström på allvar att alla vi som är kritiska till den svenska abortlagen, och all annan lagstiftning som mer eller mindre bortser från det ofödda barnets värde, grundar vår uppfattning på hur långt ett ögonblick är?"

Så självklart att det egentligen inte skulle behöva sägas. Men det behöver det tydligen ändå.

Moraliskt horribelt biståndskrav

Såhär på aftonkvisten ser jag dagens hårresande debattartikel i SvD, där företrädare för sex riksdagspartier (alla inte riksdagsledamöter, tack och lov) kräver att för att framtida bistånd till Tanzania ska delas ut, ska landet erbjuda tonårsaborter.

Artikeln tar upp företeelser i Tanzania som är klart problematiska och etiskt ganska okomplicerade, och som därmed kan rendera kontruktiv kritik. Men att därifrån ta steget att inkludera tonårsaborter i resonamanget, och därtill kräva att Sveriges regering går till Tanzanias dito och kräver "gör abort, eller svält" kan knappast beskrivas på annat sätt än som horribelt. Det är cyniskt mot både mödrar, foster och Tanzania som land. På detta sätt hamnar de tänkta mottagarna i ett moraliskt dilemma som ingen människa bör behöva göra. Döda dina barn, så får du en slant.

Förslaget uttrycker en kulturimperialism som övergår nästan allt som åtminstone vårt land har skådat. Jag sörjer och skäms om vartannat.

(Apropå detta ämne kan jag avslöja att jag i några veckor har arbetat med ett spännande skrivprojekt som är tänkt att bli klart om en inte alltför avlägsen framtid. Mer info släpps här på bloggen inom kort.)

Artikel på Newsmill idag

Jag fick lite blodad tand sent igår kväll och skruvade ner den bloggiska tonen något på föregående inlägg om mediestormen runt Tiger Woods och skickade in artikeln till Newsmill, där den kom in idag.
Jag glömde dock i sena aftonstunden bort att lägga in en poäng som kanske är den allra mest centrala i ämnet. Nämligen avgörandet av vilka gärningar som borde betraktas som moraliskt föredömliga repektive förkastliga i en sekulär medievärld, där människan generellt inte är något mer än en rent evolutionär produkt.
En stilla fundering som då uppstår: I en darwinstisk värld är vinnaren samma sak som den individ som är mest framgångsrik i att para sig och därigenom förhoppningsvis kunna sprida sina gener vidare till kommande generationer. Att leva så borde i så fall vara det absolut främsta av livsstilsval. Så vad är då problemet med Tiger Woods liv och leverne? Varför döms den som tycks handla helt i enlighet med människans evolutionärt betingade natur? Där är en annan poäng som är värd att fundera över...

Omtagning!

Såhär inför den nya veckan ögnar jag igenom floden av lappar från barnens skola, och ser att rektor inte är nöjd med gruppbilderna på klasserna. Fotografen sägs ha varit för dålig och alla gruppbilder ska därför tas om. Även hos oss på Kungsgymnasiet kom fotografen tillbaka i veckan och tog om bilden på treorna. I vårt fall var eleverna lite för roliga på bild, så det dög inte.

Besluten var säkert motiverade på båda håll. Men de väcker en intressant tanke. Om vi människor bara är farkoster för våra gener är det fullständigt avgörande vilket intryck vårt yttre kan förmedla. Tillräckligt attraktivt - så klarar vi oss i kampen för överlevnad och fortplantning. Men om vårt yttre inte räcker till i konkurrensen löper vår genpool allvarlig risk för utplåning.

Denna grundsyn är diametralt annorlunda än Bibelns, som ger människan ett oändligt högt värde som Skaparens avbild. Då slipper vi försöka slå knut på oss själva för att försöka uppnå en så attraktiv bild som möjligt för att kunna slå oss fram i konkurrensen. Det gör inget om vi inte är snyggast i fotokatalogen. Vi är vackra och älskade ändå.