Välkomna, bästa ateister!

Dagen rapporerar att en ny tankesmedja startas på måndag av en grupp inom Humanisterna, ledd av nestorn Gunnar Ståldal, som var frontfigur inom rörelsen långt innan Christer Sturmark lyckats höja hästsvans- och hipphetsfaktorn på senare år.

För egen del vill jag bara hälsa välkommen till en fortsatt uppfriskande diskussion om de stora frågorna i livet! Hoppas på ett alltmer fördjupat sökande efter sanning. För om vi är trygga i vår egen världsbild behöver vi aldrig vara rädd för detta. Som jag summerar diskussionen i boken: om ateismen efter en grundlig undersökning visar sig vara sann bör vi alla bli ateister. (Jag tror dock som bekant att det finns goda skäl att tro och agera i motsatt riktning) Hoppas att den nya tankesmedjan Fritänkarna.se verkligen också förmår tänka så fritt som namnet ger sken av. Lycka till!

Fastnat för Facebook. Fiffigt/farligt?

Ja, då har även jag blivit indragen i Facebook av frun (som imorgon ska ta en välbehövlig resa med bebis till väninna i Göteborg och Pingst-Oas. Man känner sig nästan barnlös när man bara har tre!) Har nu varit med några veckor och visst kan det vara skoj. Men Facebook har tveklöst sina risker.

Jag tänkte först bara sätta upp ett konto och sedan sitta och titta på texten "Per har inga vänner" och suga lite på känslan. Men sen ville frun bli vän med mig (vi måste alltså ha varit ovänner innan?) och sen började det rulla på.

Men det här begreppet, blir det inte aningen urvattnat om man, som jag sett hos vissa användare, har över 1000 så kallade "vänner"? Det är inte svårt att se hur ens bekräftelsebehov kan matas precis hur mycket som helst. Jaga jaga fler vänner, helst sådana som också har en viss status (ja, kära nån, det kallas till och med att man har kommenterat någons status när man skrivit) så att man kan känna en liten boost åt självkänslan. Kan vara jättetrevligt. Men kan också vara riskabelt, speciellt för den unga generation som redan i utgångsläget kämpar med frågan om vem man är och om man är värd något i andras ögon.

Sedan har jag noterat att upplägget bidrar till en samtalsnivå där man gärna håller sig på ett rätt ytligt plan och inte gärna tar upp sådant som kan kännas tungt. (Kanske av naturliga skäl, vem vill dela sitt livs sorger med 1000 personer?) Men på frågan "Vad gör du just nu" känner även jag frestelsen att skriva in något mysigt och fint. Man vill ju gärna verka lyckad, och man vill inte behöva blotta sig för mycket. Och då riskerar samtalet att hamna på en käck ooch ibland ganska ytlig nivå. Har hittills inte sett någon som skrivit: "Bråkar med frun/mannen". "Gråter." "Känner att livet är asjobbigt just nu."

Ytterligare en orsak till den oftast väldigt gladlynta tonen kan vara att man kan bocka för när man gillar ett inlägg. Men det finns ingen ruta för "Känner med dig." Och man skriver ju inte gärna "gillar detta" om en vän just skrivit att han eller hon är jättedeppig.
Sen finns det förstås också en risk att Facebookandet kan ta tid från de små stunder av eftertanke bön som vi behöver i vardagen. Såg till min tillfredsställelse att Peter Halldorf inte fanns med på Facebook. Än finns det hopp för världen... :-)

Så summa summarum: Facebook verkar jättetrevligt på en massa sätt, man får kontakt med många människor och kan skicka varandra små roliga och uppmuntrande hälsningar i vardagen. Och jag ser hur människor skriver både tankeväckande och ärliga inlägg. Allt det är jättebra. Men precis som i all annan kommunikation finns det risker. Vi gör nog väl i att tänka till ett varv extra då och då så att vi använder Facebook på ett förståndigt sätt. Och att vi inte tappar bort våra vänner ute i den riktiga världen.

Schyffert - briljant livs- och samtidsanalys

Alltid fascinerande att ta del av livsberättelsen från den som stått på toppen i en tid, i en kultur och i en livsstil som går på tvärs mot samvetets budskap. Den som smakat framgångens sötma, men också dess baksida i hela sin fulhet.
Oscar Wilde var en sådan, jag har rört mig mycket om honom på samlingar där jag talat på sistone. I hans livsöde fångades 1890-talet i all sin hedonistiska dekadens. Som visade sig leda rakt ner i avgrunden. Har nu lyssnat på en personlig analys från 1990-talets ironiska dekadens, när Henrik Schyfferts muntliga självbiografi sändes direkt i SVT. Alldeles lysande.
Där Wildes felval handlade om att låta njutningen försöka lösa ondskans och meningslöshetens problem handlade Schyfferts och hela den ironiska generationen (där även undertecknad ingår) om att låta ironin, vägran att ta ställning hålla lidandet och frågetecknen på avstånd. Båda livsvägarna höll - ett tag.
Även om inte Schyffert kollapsade på samma sätt som Wilde gjorde han ändå en fantastisk exposé om den tid som ledde fram till 90-talet och vad som skedde när ironin fick ta över. Efter ett tag stängs allvarsdörren. Och strax därefter glömmer man bort att den finns. Ända tills allvaret kastar sig över en med sin fulla kraft.
Schyfferts budskap? Att medvetet göra ett val och därefter ta de fulla konsekvenserna av sitt val. Ganska fascinerande, nästan ordagrant samma utmaning som jag avslutar med i "Vem tänder stjärnorna?" Det går bra att skoja om alkoholister, bara man kan hantera när en i gänget måste börja gå på AA-möten. Det är OK att vara ateist, om man samtidigt klarar av att följa den världsbilden när den verkliga ondskan, meningslösheten och döden kommer nära. Om man inte klarar det, kanske det finns anledning att ändra livsväg.
Schyffert kommer ihåg exakt datum och tidpunkt när han insåg att han nått till vägs ände. När han hörde en för honom totalt förhånad sång i ett sammanhang som plötsligt talade allvar, längtan och kärlek.
Can´t stop now, I´ve travelled so far
To change this lonely life
I wanna know what love is
Henrik Schyfferts budskap kan öppna mångas ögon. Må de finna Kärleken.

Dags att stoppa tillbaka champagnekorkarna, Ida?

Ja, kära nån, vilka svallvågor som det lilla fossilet "Ida" har orsakat över världen. Omedelbart vaknade darwinister och skapelsetroende till liv och började lägga fram sina bästa argument för varför fyndet visade att: darwinismen som orsakt till människans härkomst nu är slutglitigt bevisad, respektive: att fyndet inte alls utgör någon felande länk mellan apa och människa.
Och när vågorna har lagt sig kommer det senare lägret sannolikt ha hojtat till med störst förstånd. Men det finns en närmast religiös hängivenhet hos övertygade darwinister som driver dem att ta varje tillfälle att hamra in budskapet att människan är en naken apa, och inget annat. Och diskussionen kommer med säkerhet att gå vidare.
Jag håller just nu på med att granska en svensk översättning en engelskspråkig bok som varit en av de viktigaste i den världsvida debatten om kontroversen kring arternas, och deå framför allt människans uppkomst. Tror dock att förlaget vill hålla det hemligt ett tag till vilken bok det gäller så jag tiger stilla, men jag tror nog att boken kan bli både läsvärd och ge upphov till debatt när den kommer i Sverige, förhoppningsvis någon gång under hösten.

Ingen konflikt mellan tro och vetenskap

Tänkte förklara vilka lustiga turer en frilansskribent kan åka med på ibland. Eftersom det är Internationella astronomiåret till minne av Galileis upptäckt av att jorden snurrar runt solen istället för tvärtom ville jag gärna göra en kulturartikel om vad Galileis konflikt med kyrkan egentligen handlade om.
Jag kontaktade Dagen med förfrågan, men deras kulturredaktör hade fullt den vecka där det fanns en bra nyhetsspik att hänga upp det på. Vände mig istället till Världen Idag som tog in artikeln härom veckan (ej tillgänglig på nätet). Tyckte dock att artikeln kunde ha ett läsvärde för en större grupp så jag tog jag skrev om den och tog den vidare för att processas genom Claphaministitutet, varvid två andra Fellows bearbetade den ytterligare och skrev under. Sedan sände Claphams direktor artikeln vidare till några tidningar, varefter jag nu ser att den efter fullbordad runda hamnade i Dagen idag. (Plus någon mer publikation framöver, tror jag.) Så kan det gå! Förhoppningsvis är artikeln nu klart bättre än i mitt första utkast. Enda felet var att professor Yvonne Maria Werner uppges ha fått fel bild i tidningen. Hoppas det blev rätt på undertecknad... Få se när papperstidningen kommer om en stund.
Men budskapet är väl värt att understryka när humanisten Sturmark skrivit en hel bok med målet att visa att tro och vetande är inkompatibla så visar affären Galilei att konflikten egentligen handlade om något annat än vi idag har fått intryck av. Om vår tro på en Skapare är riktig kan vi frimodigt och nyfiket ta del av vetenskapens rön. Skaparen hotas inte av att vi undersöker den värld han skapat.

Se mig hos Ulf Ekman

Då har de lagt ut teveprogrammet där jag intervjuas av Ulf Ekman. Kommer även på Kanal 10 på måndag.

EDIT: Kommer senare i Kanal 10, det var en annan intervjuperson i måndags.

Jag var lite orolig över vilket intryck jag skulle ge i stolen - min fru säger att jag brukar vifta omotiverat med händerna när jag känner mig något nervös. Men jag tycker det blev ett riktigt bra samtal (ser dock att jag ha en tendens att skjuta ner ögonbrynen när jag vill understryka något).

Vi pratade förstås en del om boken, sen blev det en hel del om Jesus och om Oscar Wilde, vars livsresa ger en ovanligt äkta inblick i frågan om livets mening - med och utan Gud.
Jag hade dessutom förmånen att tala på Livets Ord i onsdags kväll, där jag och Stefan Gustavsson representerade Svenska Evangeliska Alliansen med möte på kvällen efter att tidigare på dagen ha inbjudit till föreläsning i Pingstkyrkan i Uppsala. Var något ovant med så stor estrad att tala från, men väldigt roligt att få medverka på den plats varifrån jag själv fått mycket gott genom åren.

Vet inte om mötet är utlagt på nätet, meddelar länk senare om jag hittar någon.

EDIT: 15/5. Nu ligger mötet utlagt här.

Stefan inledde kvällen med att lyfta fram Bibelns Jesus i kontrast till Gardells nydanande jesusbild. Om någon fiffig surfare kan fånga Stefans inledning där han visar upp ett helt bibliotek med nya Jesusbilder, den ena tokigare än den andra och lägga ut den på Youtube vore det strålande. Väl värt att se!

Sedan talade jag om livets mening med den förlorade sonen och Oscar Wilde som parallella fall i sitt sökande efter syfte och mening när man har upplevt allt men ändå känner sig alltmer hemlös och utan hopp.

Det här var ett litet test av hur det fungerar att kombinera konceptet föreläsning/möte med Evangeliska Alliansen, vi utvärderar och ser om det är möjligt att återkomma med en större satsning till hösten. Kändes hur som helst väldigt roligt att få medverka tillsammans med Stefan som är en så skicklig och samtidigt ödmjuk förkunnare som vi bör vara väldigt glada över att ha i Sverige.

Vi fortsätter förkunna Jesus!

Jesus fortsätter att engagera och glädja. Minnet från den gångna helgens Jesusmanifestation glädjer fortfarande mångas hjärtan och vi hoppas på en förhoppningsvis ännu bättre fortsättning nästa år.

Samtidigt fortsätter Jesus också att uppröra. "Fullständig förkastlig denna jesusidioti." skriver en anonym kommentator på förra inlägget. Frågan är förstås mer exakt vari det förkastliga ligger. Speciellt när man jämför med de uttryck i den efterföljande stoskholmsnatt som jag drog paralleller till i texten.

Men vi fortsätter oförtrutet att förkunna budskapet. Jag har förmånen att besöka Uppsala tillsammans med Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavsson på onsdag där vi föreläser i Pingstkyrkan på eftermiddagen kl 13 och framåt på temat "Åter till källorna". Om Guds existens och den historiske Jesus som förkunnades i huvudstaden i lördags, som kontrast till den annorlunda jesusbild som exempelvis Jonas Gardell förkunnar.

Sedan forsätter vi med möte på Livets Ord på kvällen på temat "En kväll om Jonas, Jesus och livets mening." För visst inser varje svensk innerst inne att vi kommer avsevärt närmare livets mening i gemenskapen och den jublande lovsången i Kungsträdgården än i stockholmsnattens primalskrik. Jesus är och förblir en källa till liv och glädje, samtidigt som han är en stötesten som människor värjer sig för. Men jag hoppas iallafall att samlingarna i Uppsala kan ge något betydelsefullt till flera kristna och även till dem som ännu inte tror. Väl mött där!

18 000 hyllade Jesus på Stockholms gator!

En fantastisk dag är till ända. Kanske är årets Jesusmnifestation den största kristna samlingen i svensk historia? (Den som vet annat besked får gärna ge sådant.) 18 000 människor - svenskar, nysvenskar, unga, gamla, män, kvinnor, barn - alla grupper i samhället fanns representerade.

För undertecknad blev dagen något annorlunda än ifjol då jag var Dagens bevakare (se fjolårets artikel här). I år åkte jag med hela familjen, och med fyra barn mellan fyra månader och åtta år blev det knappast hundraprocentig koncentration på vad som skedde på estraden. Dagen har dock föredömligt lagt hela gudstjänsten på nätet här. Men fantastiskt var det ändå att vara med (om än sporadiskt) på torgmötet, i år i Humlegården, följa tåget och ansluta till de väldiga massorna av sjungande, glada kristna i Kungsträdgården.

Om samlingen var enorm, både numerärt och rent andligt, var mediebevakningen oursäktligt svag. DN fokuserade först bara på att det här blir jobbiga trafikproblem, men har i efterhand lagt ut en förhållandevis rättvisande artikel. Bäst hittills. SvD rapporterar i notisform att här samlades visst 50% fler än som kom till gårdagens första majmöte i huvudstaden. Något som väl borde ha fått Svenskan att ge åtminstone 10% av det utrymme man lade på arbetarrörrelsens heliga dag.

SvT:s Rapport klämde i med hela 17 sekunder. Budskap: Ett gäng kristna samlades, inte för nåt speciellt egentligen (Läs: de kastade inte sten och slogs med poliser) utan "för den kristna trons kärna." En bedrift i sig att klara den skildringen utan att nämna Jesus.

Jesus är och förblir en stötesten för människan, förr och nu. Hans renhet och kärlek utmanar det i oss som inte är speciellt rent eller kärleksfullt. Har alltid gjort det. Det var därför man valde att avrätta honom för knappt 2000 år sedan. Därför är det i och för sig inte helt oväntat att bevakningen av samlingar som bara går ut på att upphöja Jesus tonas ner eller missförstås. Men vi får aldrig sluta göra det. Stort tack till alla som legat bakom denna jättesatsning!

Annars var även gårdagen med Oasmöte i Katarina kyrka en fin upplevelse. Lyckades till min glädje få en intervju med påvens predikant Cantalamessa, resultatet läses i tisdagens Dagen.

Och nu börjar lördagnatten här på Medborgarplatsen där vi bor på hotell. Många kommer att dricka för mycket. Många kommer att söka kickar, söka efter kontakt, söka efter den mening man ännu inte funnit i livet. Poliser kommer att tvingas göra ingripanden. Det entoniga discodunket har redan börjat nerifrån gatuplan.

Vilken enorm kontrast till det som 17 000 kristna ville förmedla tidigare idag. Vi får aldrig upphöra att förkunna Jesus. För han är den som människan innerst inne söker, men alltför sällan kan eller vågar treva sig fram till.