Sekulär fanatism farligare än den vill framstå

Helgtid i Sverige - och som så ofta har sekularistagitatorerna tagit tillfället i akt med en debattartikel i DN idag. Samma ämne som vanligt, lite annan vinkel. Tråkigt, och inte så lite naivt.

För visst vet vi att en teokrati kan negligera mänskliga rättigheter, det är bara att titta på dagsnyheterna och följa eftervalsdramat i Iran för att konstatera detta. Men sekularismens fanatiker blundar samtidigt för det uppenbara - att en statligt påtvingad sekularism löper en överhängande risk att resultera i just det förtryck man ville avskaffa. Historiens läxa förskräcker.

Sekularismen är inte lösningen, utan blir ett hotande damoklessvärd som hänger över mänskliga fri- och rättigheter. Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion. Vi har anledning att se med oro på sekularisternas utspel. Relgionsfriheten är och förblir mycket viktig att värna.

Jag tar avstånd från mitt eget Dagenreportage

Nå, det vore förstås att ta i att jag vill avsäga mig hela innehållet såsom jag komponerade ihop det. Men jag är mycket skarpt kritisk till den teologi som framförs. Here´s the story.

När jag öppnade denna blogg skrev jag att min grundtanke varit att lyfta fram sådant smo kristna är överens om, inte sådant man är oense om. Nu ser jag mig dock nödgad att komma med några synpunkter på det reportage jag skrev i torsdagens Dagen (dock enbart tillgänglig för prenumeranter tror jag), inte minst för att klargöra min egen hållning.

Jag fick en fråga från min redaktör (som jag f.ö. har ett väldigt gott samarbete med) om jag kunde åka och bevaka en samling i Växjö som en person utanför kyrkan har startat tillsammans med den lokala missionskyrkan. Ett strålande initiativ som jag också försökte fånga i rubriken "En plats för sökare som vill bli finnare", vilket även var den beskrivning som initiativtagaren satte på sig själv.

Det budskap som framfördes av Stockholmsprästen och musikern Ingmar Johánsson var dock så långt ut på skalan att det kan diskuteras om det faktiskt var kristet i verklig, traditionell mening. Han berättade på ett personligt och naket sätt om den svåra olycka som hans bonusson drabbats av. En svår händelse som i all smärta ändå kan göra något gott för dem som står runtomkring. Jag har ingen anledning att betvivla vare sig Ingmar Johánssons personliga engagemang för sina närmaste eller hans inre utveckling.

Den teologi han framförde bar dock med sig så stora frågetecken att jag inte vill låta den stå oemotsagd. Hans föreläsning kretsade kring frågan om Gud är ett subjekt - ett personligt Du, eller om Gud är ett verb, något som sker mellan och i oss. Och mellan - och ibland på - raderna låg ståndpunkten att det senare nog är fallet. Budskapet var samma postmoderna refräng som hörts av så många andra nytolkare av det kristna budskapet. Vi kan inte ge några svar, utan bara fler frågetecken. Gud tar alltid emot oss som vi är, och han definierade här Gud som "det kärleksfulla minne vi för evigt kommer att leva vidare i." Jesus Kristus definierades som "din och min förmåga att på djupet finnas till för oss själva". Formuleringar så udda att jag valde att inte ta med dem i tidningen.

Min fråga är då - och ni ateistiskt inriktade läsare får gärna tycka till här också: Fyller sådana här definitioner av Gud någon verklig funktion? Är Gud enligt denna definition möjlig att acceptera eller avfärda på något meningsfullt sätt? Läsaren inser säkert min ståndpunkt i frågan. Och jag blev väldigt sorgsen över att få ta del av det budskap som riskerar att lämna den seriöse sökaren mer villrådig och hemlös än hon var när hon kom.

En nyhetsartikel tar dock generellt inte ställning till ett visst budskap, utan här är det journalistens uppgift att förmedla budskapet och låta läsaren själv ta ställning. Det jag kunde göra var att ställa en undrande fråga till den medarrangerande pastorn, som beklagligt nog svarade tämligen accepterande. Tidningens åsikt framförs istället på ledarplats. Och här skrev Elisabeth Sandlund en synnerligen läsvärd ledare i ämnet härom veckan, vilket blev en god och välkommen markering av Dagens inställning.

Här bemöter hon bland annat en biskop som menade att alla människor är lika välkomna att förkunna sin tro i kyrkan, även om de predikar en tro som ligger långt ifrån klassisk kristen tro: "De hör enligt honom också hemma i kyrkan, som bör ge "utrymme och näring åt deras andlighet". Det låter vackert men är i själva verket djupt problematiskt, ännu en variant på temat att ge folket det folket vill ha. All andlighet är inte god andlighet. Att vara övertygad i sin tro är inte tillräckligt - den stora frågan är vad man tror på."

Huvet på spiken, om ni frågar mig. Jag tror att Ingmar Johánsson går fel. En definition av Gud och människans förhållande till honom som blir så slätstruken att den berövats allt meningsfullt innehåll skadar mer än det kan ge. Då tar jag hellre en dos rakryggad ateism.

Guds formkurva på uppgång!

Det ska slås fast allra först: Det finns rapporter som även pekar i en annan riktning. Och frågan om Guds existens avgörs inte av opinionsundersökningar. Men det är ändå synnerligen intressant att läsa diskussionen kring boken "God is back" på DN:s ledarsida idag.

Religionssociologen Peter Berger var en av de som på 1960-talet dömde ut Gud som en idé på enkelriktad väg till sin snara begravning. Idag är han en av alla de som kunnat konstatera att han hade helt fel. Religionen i allmänhet och teismen i synnherhet har haft en remarkabel återkomst i debatt och hjärtan under de senaste åren.

Religionens framgångar i U-länder går förstås alltid att avfärda med imperialistiskt överseende tongångar. Men här i vår sekulariserat upplysta del av världen?

Men oavsett opinionskurvors uppgång eller nedgång ligger den springande punkten - som DN mycket riktigt konstaterar - självfallet i själva sanningsfrågan. Vem tänder stjärnorna? Finns Gud eller inte? Ateisternas hopp om den självdöende religionen slog fel. Varför? Ett huvudskäl är självfallet att argumenten talar tydligt för Guds existens - hur gärna polemiserande humanister än önskar att de inte gjorde det.

Thomas Österberg kommenterar här.

Och PS igen: Analysen av mitt eget reportage i torsdagstidningen kommer snarast. Jag har dock ett liv utanför datorn att sköta också... ;-) DS

Då förstår jag Humanisternas motiv...

Aha! Sturmark var i en klargörande debatt med Elisabeth Sandlund i teve i morse. Och vi hoppades väl på tunga argument för tesen "Gud finns nog inte". Men sådana uteblev - igen. Istället blev det ett politiskt propagandatal för att Humanisterna borde få mer stålar. Och som jag förstår verkade det också vara hela poängen med kampanjen.
Framstår som ett praktexempel på ohederliga kampanjmetoder. I boken är jag ju såpass tillmötesgående att jag föreslår att om det finns goda skäl att tro att Gud nog inte finns, så bör vi alla bli hängivna ateister. Men om Humanisterna inte vill lägga ett enda argument bakom en kampanj med det namnet, utan bara snöd vinning, finns det självfallet inga rimliga skäl till att vi ska tro att Gud inte finns.
Fram till dess att Humanisterna på ett trovärdigt sätt kan avfärda de fem argumement jag tar upp i boken (och som också används frekvent i den religionsfilosofiska debatten), samt därtill presentera goda argument för att Gud nog inte finns, har vi all anledning i världen att tro på Guds existens.
Var ligger era argument, kära humanister?

PS: De klargörande kommentarer jag utlovade till mitt Växjöreportag i Dagen igår torsdag kommer, förhoppningsvis imorgon lördag. DS

Intellektuellt ohederliga humanister

Jaha.
Förra veckan gav jag ros åt Gunnar Ståldals och Humanisternas initiativ att starta en tankesmedja, med motiveringen att varje seriös diskussion är av godo. Så länge man agerar intellektuellt hederligt.
Nu har Humanisterna dessvärre satt upp ett extremt snedvridet test, där själv frågorna ich svarsalternativen implicerar att var och en som inte delar en sekulärhumanistisk inställning är dum i huvudet. Kanske ett fungerande tretoriskt grepp. Men absolut inte intellektuellt hederligt, vilket även Birger Thureson noterar. Tråkigt. Varför göra så, kära Humanister?
Själv tycker jag min utgångspunkt känns hederligare, att fråga Vem tänder stjärnorna? och redan i utgångsläget ange att min bok vill vara saklig, men samtidigt tar tydlig ställning i frågan. Varför väljer ni ateister en annan linje?
Edit 11/6: Roger Arnfjell gör nu den självklara motdraget, www.gudfinnsnog.nu Utmärkt initiativ! Hoppas på fler kloka och aktiva kristna som agerar för gudstron.

Förebild eller icke förebild?

Den gångna helgen gjorde jag två väldigt olika reportage för Dagen. Jag har haft som princip att så långt det är möjligt skriva om och lyfta fram personer och händelser som är goda förebilder ochsom kan inspirera oss att göra något gott och växa som människor.
Det finns så många som skriver om folk som gör tokigheter eller är osams med varandra. Det behövs självfallet också i en seriös tidning, men för egen del upplever jag mig mer manad att så långt det är möjligt skriva om de positiva förebilder som finns att lyfta fram. Tass Saada, som jag intervjuar i dagens tidning är ett klockrent sådant exempel.
Han började sitt liv helt snett och vigde först sitt liv åt att döda judar, därefter åt att gynna sig själv och strunta i andra människor. Men när han mötte Jesus för sexton år sedan förändrades hans liv och han själv på ett förbluffande sätt, och han arbetar idag för försoning, fred och förlåtelse i på Västbanken. En fantastisk berättelse om en fatastisk förändring av livsväg. Helt enkelt - en verklig förebild att lyfta fram. Och samtidigt ett slag i ansiktet på gudsförnekarnas argument om den onda religionen. I Tass Saada har vi ett lysande en kristna trons förmåga att förvandla människor och vända ont till gott.
I torsdagens tidning kommer en helt annan typ av artikel, jag känner att jag behöver återkomma med kommentarer till den. På återhörande då.