Julen - djup och yta

Julen är här. Detta skriver jag sent på juldagskvällen - juldagen som ju är den stora dagen under helgen. I år blev första gången jag hissade flaggan på juldagens morgon (frun fick en flaggstång i födelsedagspresent i somras, men jag har förmånen att handha hissning och halning).

Julen bjuder även i år på en ständigt underliggande kamp mellan djup och yta. Av finanskrisen syntes inga stora spår när vi hade den dåliga tidsplaneringen att uppsöka det stora köpcentret i förrgår den 23 (för att infria minste pojkens mycket tydligf formulerade önskemål - en liten röd moped). Folk överallt, stress och prylar som även i år skulle införskaffas i mängder för att fylla den efterlängtade julhelgen med maximalt innehåll.

Och i teve avlöste julinslagen varandra. En del med tydligt fokus på något djupare, en koppling till människors längtan efter kärlek och frihet från den här världens olycka. Men alltför ofta ett ytligt tjoande om rödklädda och ho-hoande figurer. Som årets SVT-julkalender som kretsade kring jakten på den kidnappade tomten. Skulle barnen få sina klappar i tid?

Jodå, visst är det fint att barn får presenter, men detta extrema fokus på materiella prylar riskerar ändå att göra både föräldrar och barn till slavar under konsumismen och tappa fokus på julens - och livets - verkliga mening. Att den gemenskap som många delar under julen kan få bli en påminnelse om den gemenskap med Skaparen som Jesus kom för att upprätta i och med hans födelse i ett stall i Betlehem. Och att vi kan få öppna vår famn och vårt hem för dem som inte äger den vardagsgemenskap med andra människor som de längtar efter.

För vår del är tanken på barnet som föddes i Betlehem också en förväntan på det barn som vi hoppas få välkomna till vår familj om bara fem dagar. Vem är denna nya människa? Kommer den att vara frisk? Hur kommer den att klara av livet i den värld vi lever i? Hur kommer vi som föräldrar och familj att kunna ta emot den nya familjemedlemmen?

Det oskyddade barnet i krubban förmådde inte klara sig på egen hand, utan var utlämnade till och beroende av Marias och Josefs vård och kärlek. Barnet Jesus väcker tankar om vår egen roll, både som föräldrar och människor. Må vi i årets avslutning och ingången till det nya vara både visa och kärleksfulla föräldrar i relation till andra som behöver oss, men också barn som vågar låta oss vara sårbara och utlämnade till andra människor, men framför allt till den Gud som sände Jesus hit till jorden för att ge oss det verkliga livet.

Glädjens! Peter Englund tar över i Svenska Akademin!

Nej, ryktet om Guds död förefallet vara synnerligen överdrivet. Så även de kristnas röst i samhället. Det var riktigt glädjande att se att den lysnade historikern i nästa år får ta över den ständiga sekreterarstolen efter Horace Engdahl.

Dels eftersom han är en författare vars förtjänster övergår så gott som alla jag läst. Jag har läst de flesta av Englunds böcker och tog med skräckblandad förtjusning (begreppet här använt i sin bokstavliga betydelse) del av hans nyutkomna bok "Stridens skönhet och sorg", som jag recenserade i tidningen Världen Idag i fredags. (De har ej kulturartiklar på nätet, tidigare bloggpost om boken hittar du här.) Det enda problematiska i sammanhanget är väl att som ständig sekreterare i Svenska Akademin torde man väl ha avhänt sig varje möjlighet att själv få litteraturpriset. Vilket kanske är lite synd i Englunds fall. En annan förhoppning med stolsbytet är väl att vi nästa år slipper höra den sedvanligt Engdahlskt hyperunderfundiga litteraturprismotiveringen på samtliga levande och döda språk.

Sedan är det naturligtvis alltid roligt att tydliga kristna bekännare som Englund även idag 2008 får inte de finaste av stolar i de finaste av salar. Humanisterna får slå alltmer knut på sig själva för att hitta stöd för sin tes att varje person som kan tänka sig möjligheten att Gud existerar omedelbart diskvalificerat sig för varje form av upphöjd post.

Vi är helt uppenbart på väg att bevittna något som skulle kunna kallas Guds återkomst.

Surrealistisk dag - två!

Ja vad säger man... Det började bra, med tågresa till Göteborg och redaktionsmöte med en statlig myndighet som jag ska göra ett större skrivjobb för. Det är nog olämpligt att jag röjer projektet nu, publicering sker den 17 mars och slutprodukten ska ut över hela Sverige sen till sommaren. Ska bli kul!

Sedan på resan hem fick jag ett mejl med en förhandstitt på en av de mest översvallande recensioner jag sett, vilket ju var alldeles fantastiskt roligt med tanke på att den gällde "Vem tänder stjärnorna?" Vet ej ännu vilken tidning som tar in den, info kommer när det är dags. Men det var väldigt upplyftande läsning!

Men sen när jag hade tagit över två av pojkarna och kom hem med tåget stank Forserum av giftliknande gummiaktig lukt. Skulle just ringa Räddningstjänsten och kolla när jag fick ett annat samtal, och kunde inte ringa förrän vid sjutiden och be dem kolla upp den otäcka lukten. Ingen hade hört av sig tidigare, förklarade damen i växeln.

Tre minuter senare stod lågorna gigantiska från fabriken på andra sidan järnvägen och den otäcka lukten började läcka in i huset alltmer. Frun var samtidigt på julbjudning i Huskvarna och den minste pojken hos mormor och vi hade ingen bil att ta oss iväg med. Ringde då en god vän utanför samhället och bad om undsättning eftersom vi vetat sen förra branden för ett år sedan (!) att röken var rejält giftig. Vi sov över med familjen hos vännerna. Men upprörd till tusen var jag. Och är jag. Gjorde ett hätskt, men alldeles sant inlägg i SVT när jag var över hos brandmännen och fick en lägesrapport för vårt hus som ju ligger allra närmast och vid denna brand även i vindriktningen.

Slarvet är oförsvarbart. Få se hur fortsättningen blir. Alla överlevde, ingen skadad, och inget förstördes hos oss iallafall.

Och vi har tolv dagar kvar till beräknad födsel av bebis. Så hopp för framtiden finns det förstås fortfarande!

Idol - några sammanfattande reflektioner

Kevin Borg har vunnit talangtävlingen Idol. Och precis som i fallet Melodifestivalen är Idol ett intressant fenomen som säger mycket om vår egen tid. Några av årets iakttagelser:

Kevin är en lysande artist med en fantastisk karisma och förmåga att entusiasmera och glädja sin publik. Vi gillar också den blyga framtoningen, den stapplande svenskan och den ödmjukhet som tycks vara äkta hos den . Ändå var det något som stack i ögonen när kvällspressen letade skandaler under veckan. Det visade sig att Kevin inte kom helt från ingenstans. Han hade haft mage att medverka i det lilla öriket Maltas uttagning till Melodifestivalen. Fy på dig Kevin!

Efter att ha lusläst reglerna kom man ändå fram till att det var tillåtet att ha medverkat i teve tidigare. Men uppgiften satte ändå en tagg i hans svenska beundrare. För en av poängerna med Idol är att vi gärna vill rösta fram någon som har samma bakgrund som vi själva. En som kommer från ingenstans, som gärna är lite bortkommen och inte har fått chansen tidigare, men som nu blommar ut, når sin fulla potential och blir älskad och beundrad av alla. Som den blyge telefonförsäljaren och operasångaren Paul Potts som tycktes komma från ingenstans och sopa hem "Britains´s got talent" och lägga världen för sina fötter. Så den vi egentligen vill rösta på i sådana här tävlingar kanske egentligen oftast är - oss själva.

Ett annat intressant fenomen är förstås den valpige ynglingen Johan Palm. Hur flickor i yngre tonåren skriker sig hesa av åsynen av denna gosse som för några månader sedan var okänd för alla utanför den närmaste kretsen. Och som sannolikt kommer att återgå till en liknande tillvaro nu efter tävlingen. Vilket förstås kan vara oerhört traumatiskt för en ung kille som plötsligt får allas uppmärksamhet och någras dyrkan. Begäret efter den drog som stavas beundran kan vara snart sagt omöjligt att hantera för den som inte har ett högre fokus för sitt artisteri än att till nästan vilket pris som helst försöka hålla sig kvar i rampljuset. Hoppas det går bra för Johan.

Vilken oändligt mycket större lyskraft det finns hos Carola och hennes medverkan i programmet för några veckor sedan. Detta just för att hon inte satte fokus på sin egen person utan i den grandiosa finalen lät sin stämma ljuda för ett högre syfte: "I´m gonna keep on lifting my voice, and let the world know that Jesus saves."

Här får begreppet "Idol" sin verkliga mening!

CorVita i konkurs – nylansering på annat förlag för ”Vem tänder stjärnorna?”

Då släpper jag den information som hittills hållits inom en mycket snäv krets. Medieföretaget CorVita har gått i konkurs.

Jag är arg. Men förväntansfull. Jag är besviken och upprörd. Men jag ser samtidigt fram emot att att nu kunna inleda en ny och spännande satsning med ”Vem tänder stjärnorna?”.

I början av förra veckan blev jag kontaktad av ett bokförlag som önskade köpa rättigheterna till ”Vem tänder stjärnorna?”, då det varit allmänt känt att det gungat på CorVita, bolaget bakom Authentic Media som gett ut boken. Vi har nu därför planerat att det nya förlaget till att börja med tar över distributionen av boken och i nästa skede även utgivningsrättigheterna.

(Tillägg: Dagen skrev nu på förmiddagen att det är Livets Ords förlag som tar över boken, så då är det ingen mening med att jag håller på den informationen heller längre. Min erfarenhet och de kommentarer jag fått från olika håll under dagen säger att det är ett mycket professionellt förlag med ambitionen att bredda sig, precis som jag önskar göra med "Vem tänder stjärnorna?")

I fredags eftermiddags hörde Livets ord av sig med beskedet att vi nog skulle kunna inleda vårt samarbete fullt ut på en gång. Efter att gång efter annan ha försökt nå de ansvariga på CorVita som tycks ha gått under jorden ringde de till slut Malmö tingsrätt och fick då veta att CorVita försatts i konkurs i torsdags. Ingen hade meddelat mig. Ingen annan av de samarbetspartners jag talat med hade heller hört ett ord.
Om jag uttrycker mig synnerligen försiktigt: det kändes inte roligt.

En viktig anledning till att jag gick in i ett samarbete med Authentic var att de ägdes av Internationella Bibelsällskapet, då jag sökte en samarbetspartner med möjlighet att sprida boken i flera länder. När vi inledde vårt samarbete i våras lade vi upp en seriös strategisk plan, och tillsammans med redaktör Pierre och layoutare Egbert gjorde vi under sommar/tidig höst en riktigt bra produkt som släpptes i rätt tid med rätt möjligheter. Ett stort tack - ni har båda gjort ett bra jobb! Men det blev alltmer uppenbart att förlaget inte skulle följa den planerade strategin, och ungefär när boken skickades till tryckeriet tycks det som att all verksamhet i stort sett upphörde på förlaget. Både i den utlovade kontakten med andra länder och - framför allt – här i Sverige.

Som författare och frilansskribent har jag samarbetat med en rad medieföretag av olika storlek. Men ingenstans har jag upplevt något som varit ens i närheten av det kaos och den handlingsförlamning som rått på CorVita.
”Varför bytte du inte förlag då?” frågar sig vän av ordning. En bra fråga. Mitt svar är att jag alltid har ambitionen att fullfölja de samarbeten jag går in i, även om den andra parten ibland inte uppfyller sina åtaganden fullt ut. Sedan vill jag också gärna tro på människor när de lovar något. Dessutom: när vi inledde vårt samarbete i våras tycktes förlaget fungera förhållandevis väl, åtminstone på ytan.

De som skulle tagit sitt ansvar för CorVita har svikit det. Det är en sak att ha en sviktande ekonomi och då ta ansvar för sina samarbetspartners och avsluta verksamheten på ett snyggt sätt. Det är en annan sak att strunta i vad man lovat, att ideligen glömma bort självklara detaljer som inte kostar något, eller att helt släppa sitt ansvar och lämna kunder, författare, församlingar och andra organisationer i sticket. Detta är fel av alla företag. Men på ett kristet företag finns det anledning att ställa högre moraliska krav.

Bakgrunden till konkursen kommer att diskuteras bland många under den närmaste tiden, och där får andra parter ge sina bakgrundsfakta. Men jag blir både arg och besviken när jag får höra om människor som försökt köpa boken men inte lyckats för att förlaget glömt bort, alternativt valt att inte skicka ut böcker eller information om den.

Jag har inte skrivit ”Vem tänder stjärnorna?” för att själv hamna i fokus eller tjäna några kronor (vilket jag nu blir blåst på), utan för att nå ut med evangeliet så att människor ska kunna ta den kristna tron till sina hjärnor och sina hjärtan. Det är min kallelse, det är min dröm. Och den drömmen avser jag att hålla kvar och arbeta för.

Med sin bredd och sitt djup har jag hela tiden haft inställningen att ”Vem tänder stjärnorna?” kan få betyda riktigt mycket för många människor. Trots förlagets tillkortakommanden har projektet fått en spännande start. Omdömena har så här långt varit fantastiskt positiva, och jag ser nu fram emot ett kommande professionellt och fruktbart samarbete med mitt nya förlag. Boken kan fortfarande beställas via hemsidan som jag tillfälligt har pekat om till mig själv, och distributionen ska nu kunna fungera oklanderligt.

Avslutningsvis: Hoppet är aldrig ute för någon enda av oss. Inte ens för den som misslyckats kapitalt. Många är de som i nederlagets stund har slagit följe med profeten Jeremia och den promenad han tar i inledningen av sitt 18:e kapitel:
”Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: "Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord." Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det.”

Gud ger aldrig upp med någon enda av oss. Det finns alltid en möjlighet att börja om, att få en ny start. Vi kan alla göra fel, och därför bör var och en av oss också vara snar att förlåta. Men vi är många som skulle uppleva det som positivt om de som undvikit att ta sitt ansvar ville välja ödmjukhetens väg, träda fram och erkänna att man har brustit och be berörda parter om förlåtelse där man har svikit ett förtroende. Då finns en möjlighet till försoning, upprättelse och helande. Då finns ett hopp om en ny dag där solens strålar sakta kan få värma upp och ge nytt liv åt det som dött. Eller som kanske tillfälligt bara fallit i sömn?

Tillägg: Dagen har lagt ut en blänkare om konkursen.

Tidningen kommenterar även här och här.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö!

Tittade på Annas Eviga om himlen och en eventuell fortsättning efter döden ikväll. Främst är jag förstås glad över den ständigt vältaliga Elisabeth Sandlund som företräder en klassisk kristen grundsyn, även om jag tycker hon fick lite för lite tid i programmet som till ganska stor del kom att kretsa kring KG Hammars postmodernistiska syn på verkligheten. Men frågan om vad som händer efter döden söker svar. Och då finns det tydliga svar att välja mellan, vilka jag också rör mig kring i fråga 4 i boken. Vi har en utmaning att brottas med och värdera de olika svaren, och därefter ta ställning för ett av dem.

Men oj vad jag gillar Torbjörn Tännsjö. Ja, inte hans ateistiska grundsyn förstås. Men jag uppskattar varmt hans sätt att alltid söka tydliga ställningstaganden och stå för dem. "Jag tror väl mer som KG ungefär. Det vill säga inte alls." sade han, och hade all möda i världen att dölja det spjuveraktiva leendet över sitt rätt provokativa omdöme om den före detta ärkebiskopen. Tännsjö återkom flera gånger till att kyrkan faktiskt har tydliga trosbekännelser och att man i så fall bör stå för dem om man ska ha något existensberättigande.

"På ett sätt tycker jag att KG:s position är mera problematisk än Elisabeths", menade Tännsjö. "Samtidigt är ju KG:s position mera intellektuellt bekväm för mig. För då är vi ju i stort sett överens."
Tännsjö provocerar naturligtvis medvetet, men det ligger en hel del i vad han säger. Antingen tror man att människans medvetande har en verklig, personlig, objektiv fortsättning bortom döden. Eller också tror man som Tännsjö, att människokroppen ruttnar, och med den dör också allt vad medvetande heter. Men någon slags mellanposition där man försöker ha kvar kakan och ändå äta upp den gagnar ingen. Postmodernismen ger inga verkliga svar på människans stora frågor. Den skapar bara fler.

Tråkigt besked - nedläggning på kristna tidningsfronten

Möttes av ett tråkigt besked när jag öppnade tidningen Trons Värld idag för att se hur mitt reportage om Crossnet Flows femårsfest blev. Tidningen lägger ner efter nästa nummer. Hade inte fått den informationen, så det var om än inte helt oväntat så ändå överraskande i alla negativa bemärkelser. Det har varit väldigt fint och inspirerande att få vara frilansmedarbetare i tidningen under senare år, och jag vet att tidningen har betytt mycket för många läsare. KÄnns tråkigt att den upphör.

När tidskrifterna Exitera och Trots Allt lägger ner sina pappersversionen nästan samtidigt finns det helt uppenbart en lucka att fylla på tidnings- och tidskriftsfronten. Ett av motiven bakom mitt val att skriva "Vem tänder stjärnorna?" är ju att de existentiella frågorna är mer levande i det offentliga samtalet än på mycket länge. Vem känner sig manad att fylla tomrummet och fylla det med trovärdigt och inspirerande innehåll?

Oerhört imponerad av Peter Englunds nya bok

Jag har just mejlat in en recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget, kommer i Världen Idag om två veckor. Och jag känner mig alldeles betagen. Som historiker i botten har jag alltid höga förväntningar när jag läser Englund, men det här slår det mesta. När jag läser vad Englunds hemska och samtidigt djupt fascinerande skildring av kriget undrar jag nästan varför man själv bryr sig om att skriva böcker... Fast vi har ju något olika syfte, även om de ibland faktiskt kan tangera varandra.

Speciellt intresserad var jag av den här boken med tanke på den öppenhjärtiga intervjun som nyligen publicerades i Svenska Journalen, där Englund uttryckte en mycket tydligt formulerad kristen tro som i första hand är grundad på en stark personlig upplevelse, och i andra hand på rent rationella skäl. Skulle Christer Sturmark våga intervjua Peter Englund i sitt teveprogram+ Tveksamt. han avviker nog för mycket från Humanisternas norm för att passa in. En till synes kallhamrad akademiker som mest skriver om krig och allsköns elände, men samtidigt en djupt troende kristen.

Här ett utdrag ur min anmälan, där jag kopplar till den nära nog extatiska känsla som omgärdade krigsutbrottet runt om i Europa:

"Den där olustiga upphetsningen drabbar även mig som läsare. Med ohöljd fascination låter jag Englund beskriva för mig hur den nyzeeländske artilleristen Edward Mousley tvingas skjuta och äta sin häst sedan garnisonen spärrats in av de osmanska styrkorna utanför Bagdad. Hur Florence Farmborough, engelsk sjuksköterska i den ryska armén, förtvivlat försöker ta hand om alla sargade och döende människor. Och hur dansken Kresten Andresen, ofrivillig soldat i den tyska armén, kämpar, lider och till slut försvinner spårlöst vid Somme. Peter Englund skildrar vars och ens vardagliga verklighet så ett så målande sätt att läsaren i vart och ett av de 212 korta kapitlen känner att ”precis så här måste huvudpersonerna ha upplevt kriget.”

Men samtidigt äger jag när som helst möjligheten att lägga undan boken, ta en kopp kaffe eller slå på teven. Och jag kan identifiera mig med Englunds egen upplevelse av sitt besök på slagfältet i Verdun. ”Jag kände mig alltmer obscen, en fönstertittare som avsmakade den stora katastrofen som en sevärdhet.” Han funderar vidare att de hemska scenerna från kriget trots allt kan låta oss ”påminnas om den mörka skugga av förgänglighet som häftar vid hela vår civilisation.” "

Så kan det vara. Ondskan och lidandet utövar en gåtfull fascination på oss. Men de pekar samtidigt på köttets och världens förgänglighet och väcker vår längtan efter något högre, renare och godare.