Jag och frun lyckades ägna kvällen åt att se andra halvan av Lasse Hallströms film Ciderhusreglerna, som vi köpt för ett tag sedan. En rätt ovan företeelse i nuläget att hinna titta en stund på film efter nattningen av barnen. Men inbäddat i filmen låg ett av de mest obehagliga moraliska budskap jag sett.
Jag har grunnat lite på vilka exempel som behöver bytas ut när vi nu planerar att översätta boken till engelska (se bloggposten nedan om fundering kring engelsk titel). Filmen Såsom i himmelen som jag tar upp under ondskans och lidandets problem är ett sådant exempel som hänger löst, även om den blev Oscarsnominerad. Men det är alltid klurigt att hitta klockrena exempel på ett helt annat språk som slår fast någon poäng som jag lyft fram i den svenska texten. Men som jag uppfattar det gör Lasse Hallström och manusförfattaren John Irving (som även skrivit romanen som ligger till grund för filmen) samma ideologiska slutledning i Ciderhusreglerna som Kay Pollak gör i Såsom i himmelen, men han gör det mer subtilt i manus och skådespeleri, och det är alltid snyggt. Sedan målar Pollak ut en tydligare frälsningsväg än Irving/Hallström gör, den nyckeln i budskapet lämnar Cirehusreglerna något mer till tittaren. Inte alltid fel, men det gör samtidigt att budskapet hänger lite mer i luften.
Pollak utropar i Såsom i himlen med all önskvärd tydlighet sitt tydliga credo: "Det finns ingen synd!". I Ciderhusreglerna uppfattar jag Irving/Hallströms nyckelscen som det tillfälle där när den känslomässigt utslätade huvudpersonen Homer läser upp husets smått bisarra regler (skrivna av någon okänd och sedan länge glömd individ) för de illiterata inneboende, varpå arbetsledaren (som samtidigt är den som våldfört sig på sin egen dotter och gjort henne gravid) reser sig upp, går genom rummet och säger följande:
"They outrageous, them rules. Who live in this cider house? Who grindin' up those apples, pressin' that cider, cleanin' up all this mess? Who just plain live here, just breathin' in that vinegar? Well, someone who don't live here made those rules. Those rules ain't for us. We are supposed to make our own rules. And we do. Every single day."
Välformulerat. Men moraliskt hårresande. Om vi för upp resonemanget till det större perspektivet - och kanske är det just den parallellen som filmskaparna vill att publiken ska dra - skulle orden ha lytt något i stil med: "Om det finns en Gud, så har han skrivit störda regler. Han lever inte i den här världen, han fattar inte våra omständigheter. Jag föreslår att vi skiter i Guds helt irrelevanta så kallade regler och gör som vi själva behagar."
Filmens etiska konklusion: Otrohet - utvecklande och livsbejakande. Abort - alltid rätt om kvinnan så önskar. Incest - inget större problem, bara vi kan hantera följderna. Förfalskning - en lämplig metid för att nå önskade mål.
Och härmed hamnar mänskligheten i något slags obscen nyttoetik där inga objektiva regler längre finns, bara situationer som uppstår och som vi får försöka hitta ett sätt att hantera. Subtilt. Men rätt ruskigt om ni frågar mig.
Jag har grunnat lite på vilka exempel som behöver bytas ut när vi nu planerar att översätta boken till engelska (se bloggposten nedan om fundering kring engelsk titel). Filmen Såsom i himmelen som jag tar upp under ondskans och lidandets problem är ett sådant exempel som hänger löst, även om den blev Oscarsnominerad. Men det är alltid klurigt att hitta klockrena exempel på ett helt annat språk som slår fast någon poäng som jag lyft fram i den svenska texten. Men som jag uppfattar det gör Lasse Hallström och manusförfattaren John Irving (som även skrivit romanen som ligger till grund för filmen) samma ideologiska slutledning i Ciderhusreglerna som Kay Pollak gör i Såsom i himmelen, men han gör det mer subtilt i manus och skådespeleri, och det är alltid snyggt. Sedan målar Pollak ut en tydligare frälsningsväg än Irving/Hallström gör, den nyckeln i budskapet lämnar Cirehusreglerna något mer till tittaren. Inte alltid fel, men det gör samtidigt att budskapet hänger lite mer i luften.
Pollak utropar i Såsom i himlen med all önskvärd tydlighet sitt tydliga credo: "Det finns ingen synd!". I Ciderhusreglerna uppfattar jag Irving/Hallströms nyckelscen som det tillfälle där när den känslomässigt utslätade huvudpersonen Homer läser upp husets smått bisarra regler (skrivna av någon okänd och sedan länge glömd individ) för de illiterata inneboende, varpå arbetsledaren (som samtidigt är den som våldfört sig på sin egen dotter och gjort henne gravid) reser sig upp, går genom rummet och säger följande:
"They outrageous, them rules. Who live in this cider house? Who grindin' up those apples, pressin' that cider, cleanin' up all this mess? Who just plain live here, just breathin' in that vinegar? Well, someone who don't live here made those rules. Those rules ain't for us. We are supposed to make our own rules. And we do. Every single day."
Välformulerat. Men moraliskt hårresande. Om vi för upp resonemanget till det större perspektivet - och kanske är det just den parallellen som filmskaparna vill att publiken ska dra - skulle orden ha lytt något i stil med: "Om det finns en Gud, så har han skrivit störda regler. Han lever inte i den här världen, han fattar inte våra omständigheter. Jag föreslår att vi skiter i Guds helt irrelevanta så kallade regler och gör som vi själva behagar."
Filmens etiska konklusion: Otrohet - utvecklande och livsbejakande. Abort - alltid rätt om kvinnan så önskar. Incest - inget större problem, bara vi kan hantera följderna. Förfalskning - en lämplig metid för att nå önskade mål.
Och härmed hamnar mänskligheten i något slags obscen nyttoetik där inga objektiva regler längre finns, bara situationer som uppstår och som vi får försöka hitta ett sätt att hantera. Subtilt. Men rätt ruskigt om ni frågar mig.
Nåja, Per, jag delar mycket av din analys, men du kan väl ändå inte påstå att filmen skulle ge intryck av att incest inte är något större problem, bara för att man får abort? Faderns slutliga uppoffring - eller självbestraffning - för att rädda dottern från mordanklagelser är faktiskt gripande. Och många etiska frågor - inkl. den om när provocerad abort kan vara berättigad - lämnas snarare till diskussion och samtal än görs till föremål för "predikan" (där Så som i himmelen blev övertydlig). Det välsituerade unga parets abort t.ex. beskrivs ju knappast som något verkligt nödfall, och jag tror att den gamle läkarens dubbelhet som både ganska skrupelfri abortör (inte bara i nödfallssituationer, alltså) och kärleksfull barnhemsföreståndare är fullt möjlig.
SvaraRaderaOch jag tycker nog att filmens memento till oss konservativa kristna är ganska viktig och något jag gärna skulle diskutera med t.ex. läkaren Denis Mukwege i Kongo: när blir omständigheterna så vidriga och den psykiska pressen på en kvinna så stor att provocerad abort kan ses som inte bara juridiskt utan även moraliskt försvarlig (kanske inte självklar men i a f försvarlig)?
där har du en poäng, men vet du varför dr larch inte vill anställa enkristen läkare?
RaderaTack, Per, för att Du delar Dina tankar så öppet med oss här!
SvaraRaderaDet var länge sedan jag såg filmen Ciderhusreglerna, så detaljerna har fallit i glömska. Däremot kommer jag ihåg att jag reagerade ungefär på samma sätt som Du efter att ha sett den. Samtidigt, tänker jag, glömmer filmskaparna det viktigaste. Och det är nästan så att vi också gör det efter en så stark och fängslande film som denna.
Den Gud som skrev reglerna har ju faktiskt kommit som arbetare i Ciderhuset. Han har provat på livet och delat de usla förhållandena där. Han har visat att han till varje pris vill dela våra liv.