I förberedelesetid

Ursäkta att det blivit lite långt mellan blogginläggen här; det har varit så väldigt mycket med alla saker som kör igång här i höstinledningen. Vi har en väldig positiv trend hos oss på Kungsgymnasiet, största elevkullen någonsin, och vi håller på att göra ett antal förändringar för att ytterligare stärka regionens enda kristna gymnasium.

Därutöver håller jag på att jobba med de sista artiklarna i Claphaminstitutets serie om dödssynderna i Världen Idag. En annan artikelserie ligger i planeringsstadiet, och så vill jag flagga lite för ett annat hyperspännande projekt som är i slutfas och är tänkt att offentliggöras om några veckor.

Plus förberedelse inför Tännsjö också då. Jag noterar att hans argumentation i det här ämnet tycks svagare än på andra områden där han är lika klockren som hans etik är obehaglig. Det verkar bli en intressant kväll. Att döma av ansiktsuttrycken på fotona på den här infolänken ser jag rätt inspirerande ut jämfört med de övriga medverkande...

Så i allt detta försöker jag prioritera min tidsanvändning för att försöka satsa på rätt grejer. I afton var det skogen med barnen, imorgon ska vi åka tillsammas på träningstävling i friidrott. Det känns som viktiga projekt det. Fast på ett annat sätt.

Jag debatterar Torbjörn Tännsjö i september

Då var detaljerna klara, så jag släpper nyheten den här vägen. Bakgrunden är att Christer Sturmark som deltog i samma panelsamtal om dödshjälp i höstas bjöd in mig att skriva en essä om dödshjälpfrågan utifrån kristen synvinkel för deras nya tidskrift SANS. Numret kom härom dagen, artikeln finns att läsa här. Jag måste säga att det var en hedrande förfrågan av dem att ta in en röst med motsatt ståndpunkt, så jag tog då också tillfället i akt att hålla en tydlig men förhoppningsvis också en öppet resonerande ton.

Artikel med motsatt ståndpunkt skrevs av Torbjörn Tännsjö, och i anslutning till lanseringen av aktuellt nummer med tema medicinsk etik ville de anordna en offentlig debatt, och valde då oss båda.

Debatten hålls i ABF-huset i Stockholm tors 8/9 kl 18.00 Rubriken blir: Aktiv dödshjälp - hot eller möjlighet? Moderator är PC Jersild, som såvitt jag uppfattat saken står på samma sida som Tännsjö i dessa frågor. Men jag hoppas ändå att han ska utföra sin roll på ett sakligt sätt.

Man känner väldigt blandade känslor inför att debattera en person som Tännsjö. Hedrad över att bli tillfrågad, eftersom han är Sveriges mest namnkunnige nutida filosof. Jag har bollat lite tankar med andra kristna debattörer, och ingen av dem hade haft offentligt debatt med honom tidigare. Den ende jag på rak arm kommer på har debatterat Tännsjö är William Lane Craig. (länk till den debatten finns på denna Youtube-kanal). Och det är klart, han rör sig ju på en akademisk nivå som jag inte direkt kan göra anspråk på att hålla. Så det är möjligt - även om jag finner det otroligt - att Tännsjö inte tidigare har debatterat en svensk kristen företrädare offentligt, och att jag i så fall skulle vara först att ta duvningen. (Skriv gärna annan uppgift i kommentarfältet om någon känner till någon tidigare debatt.) Och den känslan är förstås något surrealistisk.

Man känner sig också utmanad. Tännsjö är en mycket stringent filosof där det inte alls är lika lätt att hitta blottor i argumentationen som hos andra ateister, som exempelvis den filosofiskt mindre skolade Sturmark. Den vane bloggläsaren vet att jag hyser uppskattning för Tännsjö för att han olikt många andra ateister håller en konsekvent linje i sin argumentation. Obehaglig, men konsekvent. Det vittnar om en intellektuell hederlighet, även om jag förkastar hans grundsyn. Men det är bättre att mötas med blanka vapen än att fäktas med en fiende som flyter omkring som en oformlig amöba utan vare sig kärna eller gränser. Men Tännsjö är en verklig utmaning att möta.

Och så känner man till slut också ett visst obehag, eftersom Tännsjös etik är så obehagligt inhuman, inte minst i synen på aktiv dödshjälp. Att möta den typen av argumentation som inte ber om ursäkt för sig är känslomässigt utmattande.

Men framför allt tror jag det kommer att kunna bli väldigt givande att ändå ta kampen och föra fram en livets kultur i kontrast till Tännsjös hotande dödskultur. Hoppas att några bloggläsare i Stockholmstrakten kan komma med på debatten; alla behöver inte stå i frontlinjen, men vi är många som behöver kämpa kampen tillsammans. Väl mött där och då!

Begravning

När jag var elva fick jag en bibel som gåva av församlingen där jag gick i barnverksamhet. Min fru fick en likadan i något högre ålder. Med tid och nyöversättning har vi dock båda skaffat andra biblar, och de röda exemplaren med sina namn, dedikationer och ungdomligt färgade understrykningar blev liggande.

Vad gör man med en bibel som använts färdigt? Jag vet inte hur ni gör när ni förpassar en helig skrift till de sälla jaktmarkerna? Slänga i soporna känns omöjligt. Återvinning? Tja, kanske, men ingen hedrande plats att lämna en bibel på. Vissa biblar har jag gett bort till olika boksamlingar, men en personlig? Bränna känns ju vanhelgande. Låta ligga och damma igen på en hylla tills den faller sönder av sig själv likaså. Återstår gör då: den judiska varianten.

Ortodoxa judar har en tradition att när en torahrulle slitits ut eller skadats så mycket att den inte längre kan användas i gudstjänsten grävs den ner i jorden. Jag tycker det är en fin tradition som helighåller Guds ord och också hjälper oss att visa vördnad för det Gud har gett människan genom sin lag.

Så idag tog jag en spade och två röda biblar och begav mig längst bak i trädgården under en björk där vi låtit gräset växa högt. Någon må anse mig vara fånig. Det tar jag gärna. Jag uppskattar de där rituella handlingarna som väcker mitt hjärtas förundran för Guds under. I sammnträdesvärlden lägger man mer eller mindre oviktiga papper "till handlingarna". Att i djup tacksamhet få återbörda Guds skapande ord tillbaka till den jord ur vilken vi alla kommer, det är större.

Att ropa och vara tyst

Den är alldeles fantastiskt fascinerande, kortserien Den stora tystnaden i SVT. Tyvärr går den in i allför snabb medietystnad, försvinner bort från SVT Play efter bara en vecka (och det tycks mig svårare att spela in program ju mer avnacerad tekniken blir). Men se den gärna, medan tid finns. Människor med vitt skilda bakgrunder och inställning till tron som i tystnaden förs inför sig själva, och parallellt också - inför Gud.

Det är fler än en av oss som blir smått tokiga på det här aldrig sinande mass- och socialmediala bruset (där denna blogg självfallet också ingår). Där vi alldeles, alldeles för sällan hamnar i situationer där vi på allvar tvingas möta oss själva, eller vår medmänniska. Utan kontemplation dör vi inombords.

Missförstå mig inte; jag jobbar just nu på höga varvtal med utveckling av både skola och skrivprojekt, kör aktiv mejltrafik med att spika definitioner och upplägg inför debatten som jag nämnde i föregående bloggpost (mer info inom kort).

Mission - att utföra ett uppdrag är ytterligt viktigt för att jag ska känna att jag fungerar som människa. Men kontemplationen är precis lika omistlig. När aktiviteten ökar blir andakten så mycket viktigare för att finna och bevara oss själva.

Balans, mina vänner. Ett kungarike för lite balans.

Debatt på gång

Jag har fått förfrågan om två väldigt skilda uppdrag de sista dagarna, ett läromedelsprojekt och en debatt i september som bör kunna bli riktigt intressant. Tufft motstånd, men intressant. Jag återkommer inom kort när detaljerna kring debatten blivit spikade.

Lägger ut predikan om världens mest omaka arbetskamrater

Jag skruvar lite svenskt generat på mig, för nu har jag fått så ovanligt mycket positiv respons på min predikan hemma i Kungsporten härom veckan om de ack så olika men ack så nödvändiga parhästarna Paulus och Barnabas, och vad Gud kan lära oss genom deras livsöden. Det finns mycket att ta till sig där, som man ofta inte tänker på när man läser igenom texten lite ytligt. Jag skickar med en länk till predikan här, scrolla ner till 24/7. Själva rubriken blev lite mysko, antingen pratade jag otydligt eller så hörde teknikern lite illa när han frågade om vad vi skulle sätta för rubrik. Det har nog rättats till när det här läses...

Nu har det gått helt snett i Clapham

Ibland ryggar man till när platser eller begrepp som man annars förknippar med något mycket positivt dras i smutsen. När jag såg de första rubrikerna om oroligheter i Tottenham bekymrade jag mig först ett ögonblick över vad som nu kunde vara på tok hos laget i mitt hjärta. Oroligheterna visade sig dock vara av klart allvarligare natur än vad som är brukligt i fotbollssammanhang.

Det enda som tycks drabba Tottenham Hotspur är att lördagens ligapremiär ställs in efter vandalisering av biljettkontor etc. Det obehagliga är dels att våldet fått en så anmärkningsvärd spridning, dels den till synes totala bristen på politiska motiv ("nihilistiska" upplopp tyckte jag mig uppfatta med ett halvt öra att Andres Lokko sade i Aktuellt).

Debattörer - framför allt på vänsterkanten - brukar annars vara snabba med att förkunna upplopp av olika slag är moraliskt berättigade protester mot något slags orättfärdig överhet. Så inte här. I Clapham och andra förorter och städer i England tycks det istället vara ett fullskaligt uttryck för den råa egoismen. Ungdomar förstör och stjäl för att de ser en möjlighet att göra det. Inga plakat, inga ideologiska krav. Enbart aggression och snöd vinning. Åtminstone två dödssynder som kommer till okontrollerat uttryck.

Nej, argumenten för att människan är innerst inne god och bara behöver göra sig fri från förtryckande auktoriteter fortsätter att eka tomt. Precis som för 200 år sedan när William Wilberforce och hans medarbetare verkade i samma stadsdel, Clapham, är vårt kall att motarbeta girighet och annan egocentrering, och istället riskera vår egen personliga trygghet i syfte att övervinna det onda med det goda. Det är alldeles uppenbart att kristna sammanslutningar med ett fokus bortom oss själva - både vi som verkar inom Claphaminstitutet och många andra - fyller en väldigt angelägen funktion i vår värld idag.

Köp inte den här boken!

Jag noterar idag en intressant parallell i var det betecknas som comme il faut att använda bilder för att chockera och bilda opinion. Läs mera på Samvetsbloggen.

Nåväl, jag hade utlovat en liten sågning av känd bok. 600 000 böcker tror jag han har sålt, Jonas (artistnamn!) Jonasson. Men jag tycker nog ändå inte du behöver gå åstad och skaffa "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". Jag tjuvläste fruns ex som de läser i sin dambokklubb av pålysningarna om Forrest Gump-vibbar och intressanta kopplingar till 1900-talshistorien. Men blev klart besviken.

Visst, Jonasson är en synnerligen flyhänt författare med en fantastisk fantasi att knyta ihop en kul/spännande berättelse. Men det fanns ju inget som helst djup i berättelsen! Så kopplingarna till Forrest Gump var väldigt överdrivna. I den filmen fanns det en värme och en medmänsklighet som jag tyckte mycket om. Medan hundraåringen Allan och hans kumpaner genom livet i huvudsak verkar drivas av ett enda intresse: att få en skvätt brännvin.

Och det är klart, det är ju mer inspirerande att läsa en bok där inte samtliga inblandande har i stort sett samma burdusa, distanserade och genombanala inställning till livet. Det där kan vara kul en stund. Men inte en hel resa genom nutid och dåtid. Baksidetextens citat där Lasse Berghagen gav omdömet "Den roligaste bok jag någonsin läst" borde ha varit varning nog. Nej, skaffa ni andra böcker som sommar- eller höstunderhållning. Så kul var det inte, herr Jonasson.

Skriver i Världen Idag om dödssynden vrede på Utöya

TIllsammans med två medförfattare har jag idag en obehagligt aktuell artikel om vrede i Världen Idag i Claphaminstitutets artikelserie om de sju dödssynderna. Vi hade egentligen planerat in en redan färdig artikel om avund, men tragedin i Norge kom emellan. Det var en tuff artikel att jobba fram med den hemska aktuella kopplingen. Jag ser att redaktören plockat bort inledningen som skildrade hur vreden till slut exploderade hos mördaren Breivik. Kanske blev det för känslostarkt på opinionsplats.

Med avund som väntar om två veckor funderar jag nu på vilken av de njutningsfixerade synderna lusta eller frosseri som bör komma därnäst. Kanske kommer någon aktuell koppling på endera av dem. Det brukar ofta göra det.

Avslutningsvis funderar jag på att skriva några rader om en bok igen, jag brukar ju plocka fram någon bok jag vill rekommendera lite då och då. Men nu lutar jag åt att såga en känd bok i nästa inlägg. Jo, så får det nog bli.

Åter till normaliteten, lite i taget

Livet börjar så smått återvända till det normala efter ondskans utbrott i vårt västra grannland. Men det onda tycks inte vinna den seger som mördaren Breivik hoppades. Känt bibliskt språkbruk återfinns i en av ungdomarnas öppna brev till mördaren. Det är vackert, ljuset när mörkret är stort runtomkring.

Igår lyckades jag för första gången i sommar lägga mig en stund i hängmattan. Tio lååånga lediga minuter. Iochförsig uppblandade med avklädning av lillflicka, hjälp med kissande i gräset, påklädning, samt ordningsskripande i storpojkarnas kurragömma. Men ändå. Tio minuter i ryggläge. Det är inte var sommar minsann.

Jag har också i efterhand satt mig lite djupare in i forskningsrapporten om att ett ökat bibelläsande ger ett starkare fokus på exempelvis ekonomisk och social rättvisa och andra politiskt korrekta dygder som trons kritiker gärna hävdar att religionen motverkar. Trons kritiker tycks dock ha fullt upp med att häckla kristna, så nyheten är inte speciellt intressant där. Tråkigt det, efter den självrannsakan över sitt religionshäcklande som Humanisterna och till och med Tännsjö gav uttryck för efter händelserna i Norge. Fascinerande det där att forskning som inte överensstämmer med egna fördomar inte är speciellt intressant. Men vissa ögonbryn tycker jag ändå att rapporten skulle höja. Det tycks den vara värd.