Jag lyckades få en stund ikväll att titta på större delen av sista avsnittet om åttiotalets musik. Jag har sett brottstycken av tidigare avsnitt. Av det jag sett verkar serien välgjord och fångar mycket av de där stämningarna som ligger där någonstans i bakhuvudet.
Avslutningen kändes dock något melankolisk. Några av de mest välkända namnen paraderade förbi med tillbakablickar på hur stora de faktiskt var som artister innan utförsbacken började. Michael Jackson - snart fångad i sin berömmelse. Den avskärmade honom från verkligheten och tog hans liv. Whitney Houston - snart fångad av drogerna. De åt upp henne inifrån och tog hennes liv.
Det skar i hjärtat av att höra Whitney på höjdpunkten av sin karriär sjunga om den kärlek som känns som den har nästan, nästan allt det där vi längtar efter. Men så kom det där förföriska men livsfarliga lockelsen efter att livet kanske skulle kunna maxas med ytterligare något som kan fylla den där eventuella luckan i jakten på total tillfredsställelse. Och så dras man ner i den destruktiva spiral som aldrig behagar sluta av sig själv innan man nått botten.
Serien pekade till slut framåt mot den oklara gräns när 80-talet gick över i 90-tal. Och ett nytt sorts band vrålade ut "Here we are now - entertain us!" ALlt som de hade fått räckte inte. De krävde mer. För Kurt Cobain slutade den ursinniga jakten i ond, bråd död. "Didn't we almost have it all?" hade Whitney sjungit några år tidigare. Jo, det hade vi faktiskt. Det hade ni. Men vi gav upp det för ett intet. Skatten brändes upp inför våra ögon.
Må vi idag finna och därefter med all kraft vi har hålla fast vid livets verkliga och väldiga skatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar