Varför kommer inte Gud till mitt vardagsrum och trollar lite?

Humanistbloggen är en av de bloggar jag följer mest frekvent. Ömsom med intresse, ömsom med förfäran. Ibland med förundran över vilken svag argumentation som man kan presentera i ateismens namn.

Idag fastnade jag för en kommentar som väcker ett antal frågetecken, där en person först avfärdar den grundläggande kristna synen på sanning som "otroligt löjlig". Och så kommer följande löfte att "kommer Du dragandes med Gud till mitt vardagsrum, och jag får hälsa på honom och han visar sig villig, att utföra av mig specificerat underverk och han gör det så tror jag på honom. Till dess.... icke."

Jag vill inte låta förnumstig i överkant, men jag tror att jag har hört motsvarande ungefär tusen gånger. Oftast låter jag bli att svara, nu tar jag svaret en gång till.

1) De som ställer upp krav av det här slaget visar en förbluffande förmåga att slingra sig ur, att hitta de mest kreativa bortförklaringar om det faktiskt verkar som att Gud varit i aktion. Vilket tyder på att man kanske allra helst av önskar hålla Gud utanför sitt liv. På senare år allra tydligast redovisat av Eva Dahlgren, som satte upp samma krav på Gud, men sen landade i slutsatsen att hon sade nej för att hon inte VILL tro.

2) Guds högsta önskan med människan är inte att hon ska acceptera hans existens som sanningsutsaga. Det vore i så fall väldigt enkelt att fixa till någon lämplig kosmisk show en gång per generation, så var det klart sen. Men Guds syfte med människan är något mycket större än så. Nämligen innerlig gemenskap. Och det uppnår man sällan med en magiker på en estrad.

Det är därför som Gud istället kom på ett annat sätt. Han kom ridande på en åsna. Många jublade över hans ankomst, andra planerade hans avrättning. Men o, vad jag är tacksam att Gud inte valde att komma som Joe Labero. Inga häftiga partytrick, utan bara djupaste kärlek till dem som var helt tömda på den varan.

Trollkarlar har kommit och gått. Och småningom glömts bort. Men snickaren från Nasaret har överlevt längre. Han lever i evighet. Ha en välsignad adventstid!

Dagens...

...trams,

... och glädje!

Personer med Downs syndrom snart helt utplånade?

DN trycker idag en kortfattad, men likafullt mycket sorglig nyhet om kopplingen mellan fosterdiagnostik och aborter. Eller nyhet förresten – det har ganska länge varit känt att ju mer information om olika former av handikapp som fosterdiagnostiken kan tillhandahålla, desto mindre andel av barn med genetiska handikapp eller funktionshinder får födas. Och nu kan man skönja det möjliga slutmålet: De ska bort. Allihop. Nu kommer också en ny teknik som med ett enkelt blodprov mycket tidigt i graviditeten kan ge information om genetiska avvikelser. Marita Wengelin från Svenska Downföreningen är oroad. Undra på det:
"Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.
– Jag tror att det vore olyckligt för samhällsklimatet att vi inte tillåter alla människor att finnas. Det är det som blir följden"

I den här DN-notisen är det barnen med Downs Syndrom det handlar om. En annan gång kan det vara en annan grupp som lyfts fram. Rättare sagt: de lyfts bort från de levandes skara. Och det är en sådan sorg att dessa människor inte får äga rätten att betraktas som människor med samma värde som andra, inte får äga rätten till liv. Dessa två principer är de bärande länkarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men när det gäller ofödda barn verkar man ha fattat ett kollektivt beslut om att dessa rättigheter inte längre gäller. Ingen har skrivit under ett sådant beslut, ingen önskar att det ska gälla en själv.

Oavsett vinkling, oavsett vilken grupp som utsätts är själva resonemanget så obehagligt förvridet. För det är ju inte så att det är oönskade egenskaper som tas bort från människor. Det är människorna som tas bort.

Kan Humanisterna verkligen betraktas som humanister?

Docent Anders Gerdmar har skrivit en klart tankeväckande artikel på Newsmill där han ifrågasätter Humanisternas rätt att lägga beslag på begreppet humanister. Jag måste medge att jag har känt precis samma funderingar sedan föregående veckas samtal om människovärdet som inte blev så vänskapligt som jag hoppades, utan där de humanistiska företrädarna visade sig vara förfärande inhumana.

Jag tror det är tid för en rejäl självreflektion bland Humanisterna med stort H. Ligger fokus på att värna människan, eller är det snarare att hitta maximalt många sätt att slå fast tesen: "Påven är dum"?

Reder ut begreppen på Samvetsbloggen

En liten pålysning: jag har lagt ut ett förklarande inlägg på Samvetsbloggen om vad begreppet samvetsfrihet i verkligheten handlar om. Christer Sturmark gjorde en retorisk knorr i vårt panelsamtal förra veckan som försökte blanda bort korten och påvisa att samvetsfrihet är något helt annat än det som frågan faktiskt gäller. Gå gärna in och läs mer där.

Samtal pågår...

Jag tänkte bara hänvisa till att det ännu pågår en klart intressant diskussion kring Guds eventuella icke-existens kring förra veckans bloggpost. Antalet kommentarer har nu passerat 60, and counting... Jag avser att komma med en post med ytterligare invändningar mot ateisternas resonemang inom kort, men vill invänta något förtydligande först.

Under tiden har jag viktigare saker framför mig. I natt: hjälpa lillflickan som börjat sova - fastän ytligt - i eget rum. I morgon bitti på tåget till jobbet: läsa klart en bok om Fader Vår. Den andra i ämnet som jag läst på ett halvår faktiskt. Diskussion utan vare sig omsorg bön blir inte mycket att hänga i granen. Jag vill gärna försöka ha med båda.

Humanister mot människolivet - är det rimligt?

Jag har repat mig känslomässigt en smula från gårdagskvällens samtalssession med Humanisterna, som visade sig bli klart mer debatt- än samtalskväll. Och tänkte därför komma med några kommentarer.

Min utgångspunkt med kvällen var ända sedan ett trevligt lunchmöte med Humanisternas lokalordförande i våras att vi skulle försöka hitta ett ämne där vi skulle kunna hitta något slags common ground och föra ett ganska vänskapligt samtal om något ämne som engagerar oss båda, trots skillnad i grundläggande världsbild. Det var också den utgångspunkten jag anlade när jag blev intervjuad i lokalradion tidigare på eftermiddagen. När jag förberedde mig valde jag att denna gång utgå inte från Bibelcitat (som jag visserligen vill ha som grund för allt jag gör), utan från Humanisternas egna dokument om människan, hennes värdighet och värde, om människors ömsesidiga beroende av varandra, och om livets betydelse. Detta för att på bästa sätt försöka hitta gemensamma anknytningspunkter där vi i vår strävan efter att värdesätta människan skulle kunna enas kring vissa medicinsk-etiska förhållningssätt.

Det gick väl sådär.

Carin Stenström gjorde en mycket saklig och proffsig insats som moderator, det var båda arrangerande sidor överens om. Vid min sida medverkade överläkare Albert Sundberg från Eksjö lasarett, som kunde ge en praktiskt orienterad bild av människan i livets slutskede, och förklarade att även om han mött några patienter som i ett visst skede önskar att få dö, så har han inte mött någon som efter samtal och omtanke önskar fullfölja tanken. Både han och jag underströk att sjukvårdens uppgift måste vara att bota, lindra och trösta -aldrig avliva.

Från den andra sidan upplevde jag dock dessvärre att framförallt läkaren Gunnar Hagberg anlade ett allför högt tonläge, som kändes allt annat än humanistiskt. Han såg inga som helst vare sig praktiska eller teoretiska problem med att sjukvården aktivt skulle börja döda patienter. Exempelvis avfärdade han rakt av handikapporganisationernas oro inför dödshjälp, även när jag citerade dem direkt. Han menade vidare att vi läste varnande rapporter från Hollands erfarenheter "som f-n läser Bibeln".

Christer Sturmark förde den väntade argumentationen, dels om religiösa som är dumma i största allmänhet, och dels om att om samvetsfrihet införs så kan vegetarianska kockar vägra laga mat, brevbärare vägra dela ut post de inte gillar etc. Den andra punkten var väldigt enkel att korrigera, den första lämnade jag därhän.

Men i övrigt tycker jag att Sturmark hade en åtminstone något mer resonerande ton. Han tog avstånd från en del av Torbjörn Tännsjös ruskiga etik, och kunde liksom resonera kring saker vi var oense om. Jag förstod också att hans engagemang för aktiv dödshjälp kunde vara grundat i en personlig upplevelse av hans far som avled i en svår sjukdom. Jag kan respektera ett sådant ställningstagande.

Men framförallt när det gällde Hagberg måste jag säga att jag kände mig både debattmässigt och emotionellt frustrerad, att gång på gång försöka lägga fram att det är dumt om samhället dödar människor, och inte få någon positiv respons på detta. Det kändes klart obehagligt, och jag vill för mitt hjärta hoppas att de flesta åhörarne, humanister inkluderade, upplevde att detta var ett klart obehagligt sätt att bemöta en så viktig fråga. När jag kom hem sedan var det väldigt svårt att varva ner, inte för den animerade diskussionen, den tycker jag är stimulerande. Nej, snarare för den här "dödens ängel" som tycktes sväva över diskussionen.

Under den följande frågestunden blev det ändå så att samtliga frågeställare riktade samma frågetecken som vi inför Humanisternas syn på liv och död. Det kändes viktigt. Jag kände det också angeläget att flera gånger återkomma till vikten av värme, kärlek och sann omsorg om medmänniskan i livets slut, om vikten av att bygga en livets kultur, inte dödens. Jag vill ändå hoppas att det budskapet gick fram även till åhörare och massmedia.

Men jag känner mig också frustrerad över alla varma, människovänliga humanister som tvingades åhöra det här dödsorienterade budskapet som ligger väldigt långt från den humanism som har förkunnats under sekler, oavsett om grunden varit kristen eller sekulär. Precis som att det vore självklart för varje ateist att om påven är för något, så måste man vara emot. Och likaledes: om Tännsjö har sagt något, så måste man vara för. Detta är inte människovärdigt.

Jag tror att Humanisterna själva kände att det här inte blev något positivt intryck från deras sida, att det nog var ett oklokt drag att kalla in Hagberg bara för att han råkar vara ateist och har diskuterat dödshjälpfrågan tidigare. Jag tror att deras förbund skulle vinna mycket på att ta ett rejält samtal kring de här frågorna, och slå fast om de bara är en organisation för dem som är arga på kristendomen, eller om de faktiskt vill värna människan. Gårdagens signaler var klart obehagliga.

Inför samtalskvällen med Humanisterna imorgon

Det har blivit en ganska intressant diskussion i samband med mina kommentarer till Patrik Lindenfors gästinlägg om hans - i min mening klart tunna - argument för sin ateistiska världsbild. Följ den gärna fortsättningsvis också.

Just i afton håller jag på att sammanställa ett antal synpunkter och argument för livet, och mot den kultur av död som jag fått intrycket att Humanisterna avser att företräda i morgondagens panelsamtal. Det ligger något underligt i det där, Humanister som vill argumentera MOT människans rätt till liv. En humanistisk ståndpunkt borde ju rimligen vara precis tvärtom, det ligger liksom i sakens natur...

Nåväl, jag hoppas att vi kan få ett sakligt samtal där vi kan hitta åtminstone några punkter där vi kan bli överens. Det är åtminstone mitt mål med kvällen. Jag lovar att återkomma med reflektioner efter kvällen. Jag lovar dock inte att det blir redan imorgon.

Patrik Lindenfors har definitivt inte visat att Gud inte finns

Jag ska inte säga att jag har legat sömnlös över Patrik Lindenfors gästinlägg på temat "Därför tror jag att Gud inte finns." Men jag har känt mig, och gör för den delen fortfarande, en smula osäker på hur det bäst bör bemötas. Inte så att argumentationen är så vattentät att jag inte förmår slå hål på den. Utan snarare att den är lite trassligt formulerad, så det är lite klurigt att bemöta den på så tydligt sätt som jag skulle önska. Men jag måste ändå säga att det ateistiska credot var tunnare än jag hade förväntat mig.

Nåväl, såhär ser Patriks argumentation ut efter att han har fått möjlighet att förtydliga den. Den föreligger i tre steg. Vi tar ett i taget.

1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. Vi kan inte uppfatta någonting som inte fungerar enligt naturlagarna.
3. Därför kan vi inte veta någonting om något utanför naturlagarna. Det går därför inte att veta om Gud finns eller inte.

Premiss ett är möjligen lite otydlig, men knappast problematisk. Problemet ligger i den andra. Utmaningen gällde att visa att det inte finns något utöver materia. Och om jag förstår Patrik rätt så förutsätter han a priori att det inte är möjligt att uppfatta (oklart om han avser uppfatta via sinnena eller förnuftet) något som inte fungerar (även här otydligt exakt vad "fungerar" avser). Men slutsatsen tycks visa att det är omöjligt att veta något om Gud även om han skulle existera.

Flera problem: Det är självfallet möjligt att en existerande Gud: 1) har designat naturlagarna, 2) kan agera i enlighet med dem, och 3) kan överträda dem. Naturlagarnas existens utesluter alltså inte Gud. Patrik har dessutom inte alls gett något argument för varför det inte skulle kunna finnas något utöver den naturliga världen. Argumentet utgör i bästa fall ett cirkelbevis som förutsätter det som skulle bevisas.

Nästa punkt:1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. Anta nu existensen av något som inte fungerar enligt naturlagarna.
3. Då stämmer inte längre 1 eftersom vi existerar något som vi inte kan uppfatta. Vi har en självmotsägelse i vår logiska slutledning.

Även här bygger slutsatsen - i bästa fall - på ett cirkelresonemang som förutsätter att det inte finns något som kan överträda naturlagarna. Men det var ju just det som skulle bevisas! Argumentet står alltså fortfarande och stampar på ruta ett.

Slutligen:1. Naturlagarna fungerar så som vi kan uppfatta dem.
2. De räcker för att förklara verkligheten. (Vi är inte där ännu, men på väg dit.)
3. Då har vi en helt igenom sammanhängande bild av verkligheten som inte inkluderar någon Gud. Vi har inte visat att Gud inte finns, men att han är onödig som förklaring.

Inte heller här har Patrik bevisat något. Premiss två är i bästa fall en anti-from förhoppning om att naturlagarna en gång i framtiden skulle kunna räcka för att förklara hela verkligheten. Det vill säga: det som jag brukar kalla "atheism of the gaps". Patrik har fortfarande inte gett något argument för varför det inte skulle vara möjligt att något övernaturligt existerar.

Inte ens i den avslutande slutsatsen tycker han sig se skäl till att tro att Gud inte finns. Han har möjligen försökt visa att Gud inte är en nödvändig förklaring. Men den ståndpunkten kallar vi ju agnosticism, inte ateism!

Så - för att sammanfatta: på uppmaningen att ge skäl till påståendet "Därför tror jag att Gud inte finns" landar Patrik Lindenfors i ett "atheism ot the gaps" och ett cirkelresonemang som redan på förhand utgår frånatt Gud inte existerar, och når en slutsats som i bästa fall pekar på agnosticism, inte ateism.

Om det här är det bästa som ateisterna kan komma med, tror jag de gör väl i att drastiskt omvärdera sin världsbild.

Samtal med Humanisterna, nästa etapp

Sådärja, då var allt igång igen efter lovet. Det blev goda möten och föreläsningar i Falun, hälften av åhörarna var i tonåren, andra hälften uppåt pensionsåldern. Spännande pedagogisk utmaning - men roligt!

Jag ska nu sätta mig och börja repetera och punkta upp relevanta saker som kan tänkas komma upp vid torsdagens panelsamtal med Humanisterna på Jönköpings stadsbibliotek kl 18.30. Ja, samtal och samtal - min tanke var att försöka få till ett så gott samtal som möjligt, där vi förhoppningsvis skulle kunna hitta några gemensamma punkter. Men när de nu kallade in en tydlig dödshjälpförespråkare och Christer Sturmark så blir det förmodligen lite mer debatt av det hela. Men det ska nog kunna gå väl det också. Att vara Humanist borde ju rimligen innebära att man på så många sätt som möjligt är FÖR människan. Att i det läget argumentera för att människor ska dödas torde kräva sin man. En kristen utgångspunkt framstår som enklare att försvara när det går till debatt. Hoppas och tror på en intressant kväll iallafall.

Jag ska också sätta mig och försöka formulera ett klokt svar på Patrik Lindenfors argumentation kring frågan om varför vi skulle tro att Gud INTE finns. Det blev en intressant och långdragen diskussion kring detta, se bloggposten nedan. Min replik kommer så snart jag hinner. (Svårigheten består inte i att försöka finna svagheter i argumentationen - utan just i att finna tiden att plita ner dem.)

Kör på, kungen! (Eller hur var det nu...?)

Jag blir så trött på massmedia ibland. Orkar inte ens lägga ut någon länk och ge nåt slags ytterligare bekräftelse åt hyenorna. Mest funderar jag över inkonsekvensen. Ena dagen är det aja-baja att partaja runt och förlusta sig med unga damer. Övriga dagar på året skriker kvällstidningslöpsedlarna ut att livets mening är - just detta.

Jag för gärna en saklig diskussion kring detta. Både när det gäller konung och pöbel. Men skäms inte kvällspressen över sin upenbara brist på konsekvens i de -förvisso fernissatunna - etiska resonemangen?

Mycket nu igen

Då var det återigen några dagar när det fyller på fastän jag har lov från den vanliga undervisningen. Tänkte träffa läkaren Albert Sundberg imorgon och förbereda oss för nästkommande veckas panelsamtal, där vi representerar Svenska Evangeliska Alliansen, som för debatten med Humanisterna och den nedresande Christer Sturmark. Ska bli spännande, det är ju det första arrangemang som vi båda motsatta föreningar gör här lokalt.

Jag tittar också över föreläsningar inför helgens ungdomskonferens i Falun, där jag ska hålla två pass om Guds existens och uppståndelsen. Inga nya teman förstås, men det är förstås alltid klokt att rekapitulera innehållet och ändra sådant som kan förbättras.

Jag gläder mig också över att ha fått väldigt många positiva reaktioner på intervjuartikeln jag gjorde med Sven Lidman jr i Dagen i förra veckan. Det senaste var att en norsk tidning ville översätta och publicera artikeln där också. Det har jag faktiskt aldrig tidigare varit med om, har ingen aning om hur den typen av överenskommelser görs. Men det är förstås glädjande om budskapet om försoning kan nå så långt som möjligt. Det är dessvärre inget vi har alltför mycket av inom kristenheten. Men den vägen är fortfarande farbar - för oss alla.