När den mentalt efterblivne Lennie Small av ovarsamhet klämmer en mus till döds i John Steinbecks fantastiska kortroman Om möss och människor är det illa. Det är också ett förebud inför bokens klimax när tragedin plötsligt blir ett faktum, när Lennie inte kan kontrollera sina väldiga krafter och i panik råkar bryta nacken på Curleys fru (vars betydelse i denna värld är så liten att hon inte ens får framträda med eget namn). Att dräpa en mus är ett förebud, men bokens egentliga budskap handlar om dräpande av människor. Det finns en absolut moralisk skillnad mellan att ta en mus liv, och att ta en människas liv.
Den där boken slog mig när jag sett brottstycken från nyhetshändelserna kring eldning av Koran och överlagt mord på oskyldiga. Det första: olämpligt, helt onödigt provocerande, dumt. Det andra: en moralisk skändlighet. Men har inte reaktionerna här ändå hamnat helt snett? Helig skrift-brännaren utmålas både på hemma- och bortaplan som den store brottslingen. Och även om mördarna kanske inte ursäktas, så överslätas deras agerande ändå ofta som ett förståeligt svar på en otolererbar provokation. Hans agerande var världspolitiskt ohyggligt dumt. Men det var inte ett absolut moraliskt ont. Det verkliga brottet är talibanernas mord på oskyldiga på andra sidan jordklotet.
Bokbål som protest är generellt en dålig idé. Men det är likafullt en demokratisk rättighet. Att i det läget ta till ond bråd död som motmedel är en primitiv och fullständigt oacceptabel respons.
Jag funderar lite på vad reaktionen hade blivit om någon sur ateist hade ställt sig på torget eldat upp en Bibel. Jag hade tveklöst känt mig sårad. Men jag hade inte slängt bomber i huvudet på pyromanen. En sådan tanke hade inte föresvävat någon hängiven Jesu lärjunge.
Kristendomen är ingen hedersreligion. Vår uppgift som Jesu lärjungar är inte att skydda vår mästare från att skändas. Vår kallelse är att följa Honom som själv valde att offentligt låta sig hånas, bespottas och torteras till döds. Att se sin Mästare dragen i smutsen, och att om det är tvunget låta oss själva dras med där bakom är ett helt naturligt inslag i den kristna tron.
Vår tro har ingen heder att försvara. Den verkliga äran ligger i att frivilligt och i kärlek lägga ner sina vapen och ge sitt liv för andra. Där ligger en avgörande skiljelinje mellan kristet och muslimskt tänkande.
Snart är det påsk.
Mina tankar här är absolut ingen polemik mot ditt huvudbudskap, om onödig provokation och oacceptabelt våldsamt svar på denna. Hemska hatiska handlingar båda. Hatet begriper jag inte alls i pastorns fall. Känner honom för dåligt. (Jag har alltid svårt för hat.)
SvaraRaderaDet underliggande missnöjet och hatet i Afghanistan är för mig något mera begripligt. Dock är förstås inte handlingarna försvarbara. Speciellt inte från dem som hetsar. Stort ansvar på presidenten och på olika imamer och andra ledare.
Vilken religion är egentligen bättre eller sämre? Kristendom eller Islam? Båda religionerna har genom historien varit våldsamma. I olika perioder och på olika platser. Men båda har också bidragit till positiva saker på sina håll i världen. Under kortare eller längre perioder.
Båda har samma ursprung och inspiration. Muhammed fick inspiration i ett samhälle, som var präglat av samma våld som finns beskrivet i Gamla testamentet. Båda är tillkomna under perioder med stor våldsanvändning. Så som jag läst mig till och uppfattat det. Har ”heder” funnits med från början i Islam? Har det inte funnits inslag av hederstänkande inom Kristendomen?
Min slutsats: Man måste väl ta i beaktande under vilka förhållanden de två religionerna verkar i dagens värld. Inte jämföra svenska kristna med afghanska muslimer.
Håller med i flera stycken, Inga. En sak vi bör hålla i minnet är dock hur anhängarnas agerande stämmer in på religionsgrundarens budskap och agerande. I islams fall finns det en oundviklig koppling till våld hos Muhammed. Men hos Jesus är det i princip omöjligt att finna stöd för våldet som väg.
SvaraRadera