Jag hyser en oförblommerad beundran inför längdåkning på skidor. (Förhoppningsvis!) ärlig kamp i spåret, där segraren måste klara av såväl lång, hård träning, som vädrets nyckfullhet och taktiskt rävspel. Jo, man kan förstås tycka att det är obegripligt illa planerat av VM-arrangörer att lägga en femmil med gemensam start samma dag som Vasaloppet. Nu resulterade ju båda loppen i minnesvärda stordåd, av vilka vi självfallet mest kommer att minnas Johan Olssons solobragd i Val di Fiemme. Kampen för den segern gav den också dess stora sötma.
Jag har ett kapitel i Guldet blev till sand som behandlar hur vissa grenar och arrangemang i idrottsvärlden i rent ekonomisk vinningstörst har tömts på sitt värde - medan publiken söker efter verkligt högstående idrottslig kamp, något som motsvarar det värde som entrépengen förmedlar. Och det gör publiken faktiskt helt rätt i.
Ett annat kapitel i boken tar för övrigt sin avstamp i ett av historiens - för nästan alla inblandade -bittraste skidlopp: tremilen i OS i Salt Lake City. Ni minns?
Idag är det exakt en månad kvar till bokrelease. Mer info kommer vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar