Trött

Stentufft debattklimat i gårkväll. "Som att vara utsläppt i en vargflock" kommenterade en efteråt. Försökte ändå peka konsekvent på en livets, värmens och omsorgens linje. Nu trött i kropp och själ. Lite mer ingående kommentarer kommer om någon dag.

Avfärd

Strax klar för avfärd norrut, jag ska passa på att besöka några av våra kollegor bland de kristna gymnasierna samt en del andra möten när jag ändå är i trakten av huvudstaden. Förberedelserna inför morgondagens debatt har gett en hel del ny kunskap, inte minst har jag fått nya kunskaper i det mystiska holländska språket!

Har lånat Anne Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som talbok att lyssna på under bilresan upp, kan tänka mig att den ger en del givande tankar i ämnet. Dagen har idag en intervjuartikel med undertecknad inför debatten. Väl mött imorgon, den som har möjlighet att vara med!

Du är inte välkommen, lilla vän

Förberedelserna inför Tännsjödebatten fick ett lite otrevligt avbrott idag med några timmars påtvingat fönsterarbete efter att någon roat sig med att slänga in ett äpple i fönsterrutan i arbetsrummet på nedervåningen. Inte lika roande för de boende som för kastaren.

Men i övrigt känner jag att tankarna börjar formera sig. Har läst Tännsjös bok "Du skall understundom dräpa!, lika obehaglig i argumentationen som titeln är provocerande. Jag noterar att Katrine Kielos i Aftonbladet skriver en välformulerad krönika på det tema som debatten kommer att beröra: en värld där en del är välkomna, andra inte. I det här fallet gäller det flickor/kvinnor. Kielos skriver:

Enligt beräkningar saknas det totalt 160 miljoner kvinnor i världen. Lika många som USA:s samlade kvinnliga befolkning.
Utraderade.
Eftersom de ansågs mindre värda.
...
De flesta könsselektiva aborter utförs efter vecka tjugo. Men tekniken utvecklas. Redan i dag kan man på dyra amerikanska kliniker designa ett embryo efter smak. Pojke, flicka, grönögd eller blåögd? Du väljer själv. Vi i väst verkar inte heller kunna förstå att barn inte tillhör sina föräldrar. De kommer genom dig, men inte från dig. De är ett mirakel som man får till låns. Inte en beställningsvara. Och de är vad de är.
Vem är du att tro att du har rätt att bestämma vare sig dess kön, eller dess ögonfärg?
Barnet är inte ditt. Inte på det sättet.

Det handlar inte om att välja till önskvärda egenskaper. Det handlar om människor. Riktiga människor, som väljs bort. Samvetets röst ropar, ropar, och ropar om igen. Livets röster blir fler mot dödskulturens hot. Låt oss backa upp varandra i den kampen.

I förberedelesetid

Ursäkta att det blivit lite långt mellan blogginläggen här; det har varit så väldigt mycket med alla saker som kör igång här i höstinledningen. Vi har en väldig positiv trend hos oss på Kungsgymnasiet, största elevkullen någonsin, och vi håller på att göra ett antal förändringar för att ytterligare stärka regionens enda kristna gymnasium.

Därutöver håller jag på att jobba med de sista artiklarna i Claphaminstitutets serie om dödssynderna i Världen Idag. En annan artikelserie ligger i planeringsstadiet, och så vill jag flagga lite för ett annat hyperspännande projekt som är i slutfas och är tänkt att offentliggöras om några veckor.

Plus förberedelse inför Tännsjö också då. Jag noterar att hans argumentation i det här ämnet tycks svagare än på andra områden där han är lika klockren som hans etik är obehaglig. Det verkar bli en intressant kväll. Att döma av ansiktsuttrycken på fotona på den här infolänken ser jag rätt inspirerande ut jämfört med de övriga medverkande...

Så i allt detta försöker jag prioritera min tidsanvändning för att försöka satsa på rätt grejer. I afton var det skogen med barnen, imorgon ska vi åka tillsammas på träningstävling i friidrott. Det känns som viktiga projekt det. Fast på ett annat sätt.

Jag debatterar Torbjörn Tännsjö i september

Då var detaljerna klara, så jag släpper nyheten den här vägen. Bakgrunden är att Christer Sturmark som deltog i samma panelsamtal om dödshjälp i höstas bjöd in mig att skriva en essä om dödshjälpfrågan utifrån kristen synvinkel för deras nya tidskrift SANS. Numret kom härom dagen, artikeln finns att läsa här. Jag måste säga att det var en hedrande förfrågan av dem att ta in en röst med motsatt ståndpunkt, så jag tog då också tillfället i akt att hålla en tydlig men förhoppningsvis också en öppet resonerande ton.

Artikel med motsatt ståndpunkt skrevs av Torbjörn Tännsjö, och i anslutning till lanseringen av aktuellt nummer med tema medicinsk etik ville de anordna en offentlig debatt, och valde då oss båda.

Debatten hålls i ABF-huset i Stockholm tors 8/9 kl 18.00 Rubriken blir: Aktiv dödshjälp - hot eller möjlighet? Moderator är PC Jersild, som såvitt jag uppfattat saken står på samma sida som Tännsjö i dessa frågor. Men jag hoppas ändå att han ska utföra sin roll på ett sakligt sätt.

Man känner väldigt blandade känslor inför att debattera en person som Tännsjö. Hedrad över att bli tillfrågad, eftersom han är Sveriges mest namnkunnige nutida filosof. Jag har bollat lite tankar med andra kristna debattörer, och ingen av dem hade haft offentligt debatt med honom tidigare. Den ende jag på rak arm kommer på har debatterat Tännsjö är William Lane Craig. (länk till den debatten finns på denna Youtube-kanal). Och det är klart, han rör sig ju på en akademisk nivå som jag inte direkt kan göra anspråk på att hålla. Så det är möjligt - även om jag finner det otroligt - att Tännsjö inte tidigare har debatterat en svensk kristen företrädare offentligt, och att jag i så fall skulle vara först att ta duvningen. (Skriv gärna annan uppgift i kommentarfältet om någon känner till någon tidigare debatt.) Och den känslan är förstås något surrealistisk.

Man känner sig också utmanad. Tännsjö är en mycket stringent filosof där det inte alls är lika lätt att hitta blottor i argumentationen som hos andra ateister, som exempelvis den filosofiskt mindre skolade Sturmark. Den vane bloggläsaren vet att jag hyser uppskattning för Tännsjö för att han olikt många andra ateister håller en konsekvent linje i sin argumentation. Obehaglig, men konsekvent. Det vittnar om en intellektuell hederlighet, även om jag förkastar hans grundsyn. Men det är bättre att mötas med blanka vapen än att fäktas med en fiende som flyter omkring som en oformlig amöba utan vare sig kärna eller gränser. Men Tännsjö är en verklig utmaning att möta.

Och så känner man till slut också ett visst obehag, eftersom Tännsjös etik är så obehagligt inhuman, inte minst i synen på aktiv dödshjälp. Att möta den typen av argumentation som inte ber om ursäkt för sig är känslomässigt utmattande.

Men framför allt tror jag det kommer att kunna bli väldigt givande att ändå ta kampen och föra fram en livets kultur i kontrast till Tännsjös hotande dödskultur. Hoppas att några bloggläsare i Stockholmstrakten kan komma med på debatten; alla behöver inte stå i frontlinjen, men vi är många som behöver kämpa kampen tillsammans. Väl mött där och då!

Begravning

När jag var elva fick jag en bibel som gåva av församlingen där jag gick i barnverksamhet. Min fru fick en likadan i något högre ålder. Med tid och nyöversättning har vi dock båda skaffat andra biblar, och de röda exemplaren med sina namn, dedikationer och ungdomligt färgade understrykningar blev liggande.

Vad gör man med en bibel som använts färdigt? Jag vet inte hur ni gör när ni förpassar en helig skrift till de sälla jaktmarkerna? Slänga i soporna känns omöjligt. Återvinning? Tja, kanske, men ingen hedrande plats att lämna en bibel på. Vissa biblar har jag gett bort till olika boksamlingar, men en personlig? Bränna känns ju vanhelgande. Låta ligga och damma igen på en hylla tills den faller sönder av sig själv likaså. Återstår gör då: den judiska varianten.

Ortodoxa judar har en tradition att när en torahrulle slitits ut eller skadats så mycket att den inte längre kan användas i gudstjänsten grävs den ner i jorden. Jag tycker det är en fin tradition som helighåller Guds ord och också hjälper oss att visa vördnad för det Gud har gett människan genom sin lag.

Så idag tog jag en spade och två röda biblar och begav mig längst bak i trädgården under en björk där vi låtit gräset växa högt. Någon må anse mig vara fånig. Det tar jag gärna. Jag uppskattar de där rituella handlingarna som väcker mitt hjärtas förundran för Guds under. I sammnträdesvärlden lägger man mer eller mindre oviktiga papper "till handlingarna". Att i djup tacksamhet få återbörda Guds skapande ord tillbaka till den jord ur vilken vi alla kommer, det är större.

Att ropa och vara tyst

Den är alldeles fantastiskt fascinerande, kortserien Den stora tystnaden i SVT. Tyvärr går den in i allför snabb medietystnad, försvinner bort från SVT Play efter bara en vecka (och det tycks mig svårare att spela in program ju mer avnacerad tekniken blir). Men se den gärna, medan tid finns. Människor med vitt skilda bakgrunder och inställning till tron som i tystnaden förs inför sig själva, och parallellt också - inför Gud.

Det är fler än en av oss som blir smått tokiga på det här aldrig sinande mass- och socialmediala bruset (där denna blogg självfallet också ingår). Där vi alldeles, alldeles för sällan hamnar i situationer där vi på allvar tvingas möta oss själva, eller vår medmänniska. Utan kontemplation dör vi inombords.

Missförstå mig inte; jag jobbar just nu på höga varvtal med utveckling av både skola och skrivprojekt, kör aktiv mejltrafik med att spika definitioner och upplägg inför debatten som jag nämnde i föregående bloggpost (mer info inom kort).

Mission - att utföra ett uppdrag är ytterligt viktigt för att jag ska känna att jag fungerar som människa. Men kontemplationen är precis lika omistlig. När aktiviteten ökar blir andakten så mycket viktigare för att finna och bevara oss själva.

Balans, mina vänner. Ett kungarike för lite balans.