Idag dök det upp ett nytt tillfälle att återigen fundera över begreppet skuld som jag tog upp i förrgårdagens inlägg. Fast den här gången från mer eller mindre motsatt politisk horisont.
De ivrigaste kritikerna mot tal om skuld, dom och straff brukar oftast befinna sig på den politiska vänsterkanten. Detta hänger i flera fall samman med en marxistisk syn på människan som innerst inne god, och där samhällets problem är inbyggda i själva systemet. Själva är vi mer eller mindre oskyldiga varelser i sammanhanget.
Å andra sidan är man från vänsterkanten ofta ganska ivriga att använda just den retorik som man annars skyr, när den kan riktas mot politiska antagonister. En sådan är Silvio Berlusconi, vars stab just nu tycks vara i full färd med att använda politikens samtliga bakvägar och tjuvknep för att skaffa den italienske premiärministern åtalsfrihet.
Proteststormen och de förlöjligande tillmälena om Berlusconi i svensk opinionsbildning kan å ena sidan betraktas som ett politiskt uttryck; det är svårt att tänka sig att samma retorik om samma typ av skandaler skulle gälla en vänsterpolitiker som exvs Hugo Chavez. Men alldeles oavsett detta är det självfallet djupt skamligt att systematiskt utnyttja rättsapparaten, media och sin politiska plattform för att undkomma sitt ansvar på det sätt som Berlusconi gjort och gör.
Den som gjort sig skyldig till brott bör ställas till svars och ges en rättvis rättegång och en rättfärdig dom. Detta oavsett namn, rikedom eller status i samhället. Kanske skulle en opartisk domstol ändå landa i att Berlusconi frikändes från brottsmisstankar. Men det vår rättskänsla kräver är ändå först av allt en obändig strävan efter att den skyldige ska fällas och den oskyldige frikännas. All annan grund för ett samhälle leder väldigt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar