Vandringen längs livets väg slingrar ibland lite mer än vanligt. Ömsom är vin, ömsom vatten. Förhoppningen är att slutet i samtliga fall ska bli gott.
Jag skrev igår kväll klart utkastet till artikeltexten jag nämnde tidigare, vilket jag anar kan bli den sista punkten i en långsträckt konflikt som jag nu hoppas ska få ett gott och framåtpekande slut. Resultatet bör kunna komma i Dagen någon gång nästa vecka.
Och lillflickan vår ser ut som om hon har legat i en blåbärstårta med halva ansiktet, vi var i förrgår med henne på första laserbehandlingen av hennes födelsemärke. Här hyser jag dock rätt så gott hopp om att den hy som idag är skrämmande blåsvart om cirka tio dagar kommer att se ännu vackrare ut än den gjorde tidigare (om det är möjligt!).
Jag sitter också och lägger sista handen vid de föreläsningar jag ska hålla på bibeldagar i skånska Åsljunga. Förutsättningarna har dock ändrats på en central punkt: den mycket vänlige och uppmuntrande prästen Janne Stjärne som ringde och bjöd in mig, och som sade så vackra ord om "Vem tänder stjärnorna?" att jag inte näns yppa dem offentligt avled i förra veckan. Men hans medarbetare sade att det bästa de kunde göra mot honom var just att hålla bibelveckan just som han hade önskat och planerat. För mig känns det då naturligtvis än viktigare än annars att förmedla ett budskap som doftar av både hjärta och hjärna. Hoppas att vi på det sättet tillsammans kan lysa frid över Jannes ljusa minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar