Fokus. Fokus. Fokus!

Fokus helt rätt Idag delade vår pastor Hans Jansson (som jag uppskattar väldigt mycket. Och det säger jag inte för att jag borde som församlingsmedlem. Utan för att jag faktiskt gör det. Det blev för övrigt en olämpligt lång parentes det här. Måste göra något åt den ovanan. Tyder på dåligt fokus.) visionen för det kommande året i församlingen på den årliga visionsgudstjänsten. Rubriken lyder: "Ett år med Jesus." Tycks kanske hårresande simpelt, men känns mycket lovande, precis på kornet.

Det verkar för övrigt vara en vattendelare genom kristenheten: när kristna förkunnare talar väldigt mycket mer om Gud och möjligen även Anden, men ytterst lite om Jesus är det kanske tid att lyssna till den lilla varningsklocka. Inte alltid, men ibland. Det kan fungera att förkunna en Gud eller kanske till och med en Ande som är trevlig i största allmänhet. Men när det gäller personen Jesus så kommer vi plötsligt mycket närmare ett avgörande. Följa eller förkasta? Tillbe eller korsfästa? Det kan bli ett spännande år.

Fokus åt pepparn För att fatta mig kort: Idag var en av de absolut sämsta dagarna någonsin för en trogen Tottenham-supporter. År som slutar på siffran 1 är traditionellt år för stora triumfer. Under förra seklet vann vi minst en stor titel varje sådant år efter 30-talet (1941 spelades ingen fotboll av förklarliga skäl). Och dessutom två dessförinnan. FA-cupen var det stora målet i år, efter att ligacupen är förlorad, och ligan framstår som omöjlig. Hoppet om Champions Leauge är väl rätt svagt, måste jag erkänna. Och så gick det som det gick idag. Två straffmål och en utvisning i baken på två minuter. Och så sen några mål till. Och som salt i såren vann det röda laget från längre bort på gatan (som Spurssupportern ogärna nämner vid namn) trots utvisning på mål i slutminuterna. En usel fotbollsdag.

Fokus strålande Om jag inte har nämnt det tidigare så är jag, eller åtminstone har varit stor Sherlock Holmes-fantast. Har läst allt på både svenska och engelska, och gillar skarpt den överintelligente detektivens bravader. (Gillar inte alls den flod av finessbefriade deckare somnumera väller över alla bräddar.) Men när jag har sett honom på film har jag undantagslöst blivit besviken. det har alltid blivit taffliga försök att göra om den smarte hjälten, nu senast i Guy Richies drygt året gamla film. Minst dåliga är nog de gamla svartvita rullarna med Basil Rathbone. Men nu såg jag det väldigt våghalsiga försöket att stöpa om Holmes anno 2010-tal i SVT ikväll. Det kunde ha gått fullständigt åt skogen. Ojojoj, det blev helt motsatt.

Här har manusförfattarna och regissören lyckats alldeles lysande med att göra om Holmes i den ursprungliga versionen, hans ibland odrägliga, ibland briljanta personlighet och intelligens till en högteknologisk nutid. Och dessutom fångat samma fascinerande, snillrika och ofta rätt våldsbefriade dramatik som i Conan Doyles bästa berättelser. Dessutom en rolig hint till oss Holmes-nördar när texten "Rache", skriven av en döende krinna tolkas exakt motsatt den betydelse som fanns i En studie i rött. Jag bugar och bockar, och ser med stor förväntan fram emot de två kommande äventyren.

Replik på ateist-replik

Vill bara skicka med Claphaminstitutets slutreplik på ett osakligt svar som ateisten Patrik Linell skrev på den debattartikel jag länkade till i förra bloggposten. Här fungerar den pressetiska principen om rätt till bemötande väl. Även om jag förstås kan tycka att Linell var dålig på att lyssna till vad hans kristna motparter egentligen sade. Men rätten att yttra sig är viktig, så ock att få möjlighet att korrigera det som blivit fel - hos såväl en själv som hos en debattmotståndare.

Clapham-artikel betonar kopplingen mellan tro och vetenskap

Fyra med-fellows i Claphaminstitutet har fått in en läsvärd artikel i SvD om kopplingen mellan tro och vetenskap. Lika förhånad av sekularisterna som påtaglig i det idéhistoriska och vetenskapliga sammanhanget.

Artikeln avslutas med ett citat från den ateistiske filosofen Quentin Smith, som skildrar hur universiteten hade blivit nästan helt sekulariserade vid mitten av 1900-talet, men att någonting sedan har hänt i den akademiska världen: ”Naturalisterna har på kort tid insett att de bara är i knapp majoritet, och att många av de ledande tänkarna är teister … Gud är inte ”död” i den akademiska världen; han återuppstod vid slutet av 1960-talet och lever nu i högönsklig välmåga.”

Ibland krockar det rejält i kopplingen mellan religionsbekämparanas världsbild och själva verkligheten.

Lägger politiska förslag

I afton har jag varit på årsmöte med lokalavdelningen i Kristdemokraterna. Som alltid glad stämning (har förstått att de är osams med varandra i nästan alla andra partier i Nässjö...) och smäktande fiolspel av yours truly.

Jag hade skrivit två motioner till KD:s riksting i sommar, och som fick stöd av årsmötet. En motion om förstärkt skydd för sk "whistleblowers"; den som avslöjar omoral i samhället ska ha stöd, inte repressalier. Den andra motionen handlade om vikten av att agera mot utsorterande fosterdiagnostik som märker ut barn med handikapp som sedan kan aborteras. Men vi behöver inte använda alla metoder bara för att de är medicinskt möjliga att använda, vi kan avstå av etiska skäl.

Den första motionen har nog goda chanser att gå igenom, den andra blir svårare. Tänk vad klurigt det är att värna ofödda människors rättigheter i Sverige. Men det får ändå inte hindra oss från att fortsätta hamra på den spiken - om och om och omigen. Att skriva debattartiklar och liknande som jag ofta jobbar med annars är mer pang på. Politikens kvarnar mal långsamt. Men de mal iallafall. Bara att mala på i den takt som det är möjligt.

Dagen när Nietzsche upplyste oss

Det är inte ofta man når den där elektriska känslan på en lektion i en vanlig gymnasieklass. Idag tycker jag inog iallfall att vi åtminstone var rätt nära. Vi knöt ihop övergången 18-1900-tal i filosofikursen, hur det moderna projektet var på väg att kollapsa under sin egen tyngd för att ersättas av postmodernismen och hur det slutliga sammanbrottet kom med Nietzsche.

Jag passade då på att läsa den mustaschpryddes egen märkliga text om dåren som insett att mänskligheten dödat Gud, och vad följderna nu blir:

"Vart färdas vi nu? Bort från alla solar? Flyr vi inte alltid från allt för jämnan? Framåt, bakåt, åt sidorna, åt alla håll? Finns det några upp och ner kvar? Irrar vi inte omkring i ett ändlöst ingenting? Känner vi inte andetagen av ett tomrum? Har det inte blivit kallare? Blir det inte bara mörkare och mörkare hela tiden?"

Det är nästan omöjligt att värja sig för det existentiella mörkret som vältrar sig över den värld som förvandlat sig själva till Guds dödgrävare. Och det vara bara dåren som var vis nog att förstå den fulla innebörden i vad som skedde. Jag upplevde att den insikten drabbade oss påtagligt i klassrummet idag också.

Därefter ägnade vi oss åt att hitta exempel på musikaliska exempel på den runtflyende postmodernismen som förgäves jagar runt efter den sanning som man kastat ut. Förslag, någon? (Eleverna gav riktigt goda sådana, återkommer med dem.)

Min vän den glade Hitchens

Jag sitter här och jobbar med Christopher Hitchens och andra muntra nyateister. (Projekt fortfarande hemligstämplat, slå Julian Assange en signal så får ni veta...) Jag måste säga att när man har låtit honom och hans gelikar ligga ett tag blir man aningen chockad när man plockar upp den igen och läser vilken hätsk retorik de faktiskt för. Vad sägs om den här glada och sakliga beskrivningen när Hitchens ger sig ut att jämföra de "godtrogna idioter som sagt sig tro på gud" med "intelligenta och vetgiriga ateisterna".

Det blev liksom inte speciellt mycket saklighet och tolerans kvar till själva jämförelsen där.

Men det är klart, Hitchens kanske helt enkelt tillämpar den gamla retoriska flyktvägen när argumenten tryter: Höj rösten. Men speciellt vackert låter den inte.

Syndafallet tydliggörs i Tunis

Jag ser att sedvanligt mönster upprepas i Tunisien. Diktator (eller i det här fallet möjligen halvdiktator) släpper makten och flyr landet. Förtrycket upphör, jubelscener inträder - omedelbart uppstår harmoni, fred, glädje.

Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
Och ingen känner längre till det ordet militär
På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog
Och alla drack varandra till och dansade och log

Inga plundringar, kaos och våldsamheter sker. Människan är innerst inne god. Eller?

Diskuterar censur på Samvetsbloggen

Har ikväll skrivit ett inlägg på Samvetsbloggen på temat Dire Straits-censur. Ibland blir det bara för larvigt hur mycket fokus vissa grupper kan lägga på en mild västanfläkt i vattenglaset. Kanske säger det mer om dem än om det man lägger sådan kraft på att censurera.

If you can't beat them, join them

Det är en odiskutabel verklighet att religionen, inte minst den kristna tron går starkt framåt över världen. Ett lika odiskutabelt, men likafullt förbryllande faktum är att vissa kristna grupper i vårt land tycks ha drabbats av katastrofalt dåligt självförtroende inför en omgivande kultur som dragit alltmer åt sekulariseringens håll. Det finns en klassisk strategi att bekämpa en stark fiende: "If you can't beat them, join them." Stategin fungerar uppenbarligen lika utmärkt idag som förr. Det är hög tid att agera i motsatt riktning.

Biskom em Björn Fjärstedt har på senare tid tagit bladet från munnen i flera angelägna frågor och visat sitt tydliga missnöje med vägvalet hos dessa förskrämda kristna som agerar bleka mumlare där landet istället behöver en röst som ropar i öknen. Han gör så även i ett läsvärt debattinlägg UNT idag: "I den nedtoningen ligger ett fenomen, som religionssociologin egentligen vet om: det är kyrkan i meningen dess offentliga företrädare och dess teologer, som sekulariserats."

Läs, begrunda - och förvandla.

Köp och lata dig till lyckans land!

Idag är jag arg. Vad är det med vår tid som gör att den välmående västerlänningen har förlorat så mycket av insikten om sakers och människors värde, förlorat så mycket av förundran och tacksamhet inför livet? Jag råkade få Jönköpingsposten i lådan i morse istället för den vanliga lokaltidningen, och de hade ett reportage på temat ung och bortskämd. Kanske var syftet just att uppröra. Då lyckades de rätt bra. Åtminstone med undertecknad.

Flera av de intervjuade ungdomarna (vars föräldrar utgjorde något slags osynliga sufflörer därbakom) gav exempel på en hårresande egocentrering. Hjälpa till hemma? Inte att tänka på. Det som en av de intervjuade tonårstjejerna ogillar mest i livet var "Att känna mig begränsad för att jag inte har pengar." Välkommen till verkligheten. Samma intervjuperson stod för övrigt över svar på frågan om hur hon definierar ordet bortskämd. Insikt om ordets innebörd saknades uppenbarligen.

Det är för all del inte bara ungdomar som bär skulden för sin egen bortskämdhet. Vilket märks på några av de besynnerliga citaten från intervjuade föräldrar som inte vill ställa krav på sina barn "för jag vet hur mycket de har att plugga på." Jotack.

Ytterligare upprörd blev jag av att ögna igenom den karriärinriktade föräldratidskriften "Mama", som min fru fått ett provex av. Här beskrev (den rimligen välbetalda) chefredaktören helt oförblommerat hur hon och hennes man inte hade någon som helst koll på pengar. När den tionde i månaden kom var pengarna oftast slut. Då blev det havregröt en stund, och sen sprätt på allt när den nya lönen kom. Tjoho.

Jag kan se ett moraliskt värde i att beskriva sina egna tillkortakommanden, men när en superegoistisk och materialistisk livsstil istället görs till frigjort coolt exempel, då är jag inte med längre. Det blir bara ett exempel på extremt tunnelseende utan vare sig självrannsakan eller empati.

Jag har hört något om att barn svälter ihjäl i världen, att miljarder människor får kämpa mot sjukdom, förtryck och naturkatastrofer. Men jag kan förstås ha fel. Vilken tur att vi själva är så lyckliga i vår konsumtionshysteri. För det är vi väl?

Visst finns det mål och mening med vår färd, men...

Karin Boye hade en viss poäng när hon skrev att det är vägen som är mödan värd. Men i praktiken är vi nog ändå ganska överens om att det är målet, resultatet som är det centrala när slutredovisningen väl ska skrivas.

Igår satt jag och frun och pratade med våra afrikanska vänner, med flera intressanta reflektioner. För dem framstår det som så underligt hur svenskar i gemen verkar leva utan något större livsmål. Mer än att öka sin egen bekvämlighet, alltså. Men målen, att ge ett avtryck i tiden som betyder något i ett större perspektiv - var finns de?

Jag drog mig till minnes en undersökning jag vagt kom ihåg att jag läst härförleden. Sakuppgifterna är då något dimmiga i mitt minne. Men slutsatsen tydlig. Ett amerikanskt universitet hade undersökt vilka förstaårsstudenter som hade en formulerad målsättning med vad de ville bli, vad de ville göra med sina liv. Endast 10% hade en sådan tydlig målsättning.

När de följde upp studien tio år senare visade det sig att det inte var överdrivet många av dem som hade en målsättning som faktiskt hade nått just det mål som de hade satt upp. Men det intressanta var att de 10% som hade en tydlig målsättning nu tjänade lika mycket pengar som de 90% som inte hade någon tydlig målsättning alls.

Penningen är självfallet inte det enda måttet på verklig framgång i livet, knappast ens det viktigaste. Men undersökningen pekar ändå på hur viktigt det är att människan vågar titta över randen till det glas där vi lyckas hålla oss vardagsflytande. Det finns så väldiga behov utanför glaset. Men det kräver en beslutsamhet av oss att ta oss an uppdraget därutanför. Jesu liknelse om de givna punden som ska förvaltas gäller nog vår konsumtionshysteriska tid, vår självupptagna kultur mer än någonsin.

Vill du veta en hemlis?

Nej, jag har absolut inga superavslöjanden att komma med. WikiLeaks och andra har tagit på sig den uppgiften med full kraft. Men outtalat mål att inga hemlisar ska finnas i världen längre. Nu verkar förstås WikiLeaks och Julian Assange själva inte leva riktigt som de lär. Och frågan är om det är riktigt klokt att varje kort ska upp på bordet - inklusive dina och mina.

Jag ser här lite i efterhand att min artikel om hemlighet, öppenhet, nåd och sanning var inne i Världen Idag i onsdags. Läs den gärna i papperstidningen - kulturartiklar finns ej på nätet för icke-prenumeranter. Ett utdrag följer dock nedan:

"Ökad kunskap om andra har en förfärande tendens att slå över i antingen avund eller självrättfärdighet. En total exponering av allas hemliga brister och felsteg skulle snart få absurda konsekvenser. Värdigheten och respekten för medmänniskan går raskt förlorad i övertygelsen om att det alltid finns något skumrask bakom fasaden. Förr eller senare trillar ändå skelettet i garderoben ut; ingen är bättre än någon annan. Denna känsla faller i det längre perspektivet över i en likgiltighet där vi cyniskt rycker på axlarna åt såväl felsteg som genuin godhet.

Den stora frågan när vi står inför möjligheten att avslöja en hemlighet är vilka motiv vi drivs av. Är det yttersta målet att döma eller upprätta? Motivet bakom de gångna månadernas avslöjanden av konung och politiker verkar luta klart åt det förra. Evangeliets mål är däremot rakt motsatt. ”Sanningen ska göra er fria”, sade Jesus. Den verkliga befrielsen ligger inte i mediedrevens avslöjande av varje felsteg hos en medmänniskas, utan i sann insikt om oss själva. Först då kan upprättelsen träda in i domens plats. Först då kan vi gemensamt hitta ett sätt att hålla oss mitt på den väg där öppenhet och hemlighet, nåd och sanning kan få leva tillsammans i sund harmoni."

Snedvridet och snuttifierat om påvepredikan kring skapelsen

På temat "klart svag kosmologi" tar DN idag upp ett referat av påvens trettondagspredikan om skapelsen. DN skriver att om orsaken bakom universum: "En tillfällighet, säger de som tror på vetenskap. Guds handling, säger de kristna. Påven slår ihop teorierna och hävdar att Gud ligger bakom ”big bang”."

Dikotomin är naturligtvis sned på mer än ett håll här. Problem 1: Det ligger ingen motsättning mellan att a) tro på vetenskap och b) vara kristen. Till saken hör förstås den lilla men ack så pikanta detaljen att den som först lanserade Big Bang-teorin på 1920-talet var den belgiske fysikern Georges Lemaitre. Ja, han hade ett litet intressent fritidsintresse också. Han var katolsk präst.

Det skulle ju vara något oväntat om hans teori skulle tala mot hans gudstro, vilket DN:s referat tycks säga mellan raderna. De flesta menar ju tvärtom att Big Bang talar tydligt för en skapare, vilket också är en central del i min argumentation i Vem tänder stjärnorna.

Och problem 2: Det är inte de som "tror på vetenskap" som säger att universum uppstod av en ren tillfällighet. Det är materialisterna/ateisterna. Vi kristna säger istället att en sådan fantastisk händelse, att allting uppstod ur ingenting bätre förklaras av en aktiv handling av en allsmäktig Skapare. Vilket alternativ som verkar vetenskapligt och filosofiskt rimligast tycks inte svårt att avgöra om man inte redan på förhand har avfärdat möjligheten till Guds existens.

Frågan om hur universum uppstod är en vetenskaplig fråga. Frågan om varför är en metafysisk fråga. På den första torde kristna och ateistiska forskare komma till ganska lika slutsats (ja, nu var de flesta gudsförnekare i början klart raljerande över Lemaitres teori, eftersom de såg vartåt den pekade.) På den andra blir slutsatserna olika. Men att - som DN implicerar - mena att påven bara försökt trolla fram en slug kompromiss för att försöka behålla sin tro trots att vetenskapen skulle tala emot den är inte speciellt hederligt. Inte mot påven. Och definitivt inte mot seriös vetenskap.

Bättre då att stämma in i påvens ord, också citerade i Dagen: "När vi betraktar universum bjuds vi in att läsa in någonting djupt i det: skaparens visdom och den outtömliga kreativiteten hos Gud."

Edit: Ser förresten att Aftonbladet är lika raljerande/fördummande. Jag vill verkligen inte tro att deras kunskap om kristen filosofi eller vetenskapssyn är så grund som den korta artikeln gör gällande. Men man upphör inte att förvånas över vilken väldigt brist på vetenskaplighet man kan tänka sig att plocka fram för att försöka framställa den kristna tron i dålig dager. Det är inte svårt att tänka tanken att det kanske egentligen något annat som ligger bakom...

Kul förening: Ateister som är arga på Gud (!?)

Härom året läste jag Jean-Paul Sartres självbiografi "Orden" (för nutidssvensken kanske mest känd som Robin Hoodad julklapp i Karl-Bertil Jonsson julafton på teve...). Bitvis intressant, bitvis dödstråkig. Men det var ett tema som återkom sida upp och sida ner genom hela den världsberömde ateistens memoarer: Gud.

Det ligger något fascinerande freudianskt i det här oerhörda intresset hos många ateister för den Gud vars existens de entusiastiskt förnekar. Ingmar Bergmans självbiografi som jag även den läste för några år sedan är (nästan) lika fylld av resonemang kring den Gud han avfärdat. Fast här med än starkare aversion: ”Jag kan inte behärska min olust, jag hatar Gud och Jesus, särskilt Jesus som är äcklig med sina tonfall, sin slaskiga nattvard och sitt blod.”

Varifrån kommer den här våldsamma aggressionen mot Gud, när man samtidigt hängivet hävdar hans icke-existens? Dagen tar idag upp en liknande intressant företeelse, en socialpsykologisk studie som visar att av alla olika slags bekännelser så är det ateister som är mest upprörda på Gud. Visst har gudstroende ända sedan Jobs dagar uttryckt sin frustration över det man ser som orättfärdigt handlande hos Gud. För många är det en naturlig del av livsvandringen, en del i att bättre lära känna sig själv - och Gud. Men ateister som är upprörda på Gud?? Låter ungefär lika rimligt som samfundet "Klimatskeptiker som är ursinniga över den globala uppvärmningen". Eller föreningen "Förintelseförnekare som avskyr gaskamrarna i Auschwitz".

Och bara för att förekomma angrepp från skyttegraven på andra sidan: företeelsen är förstås i sig inget argument mot ateismen som sådan. Men det är ändå ganska svårt att komma undan slutsatsen att många av dagens hängivna ateister har valt sin livssyn mot bakgrund av någon inneboende aversion mot Gud eller några av hans anhängare. Men vore det då inte ärligare att säga det?

Sugit rent

Jag gillar att dammsuga. Känner att det kommer så många bra ideer under tiden, de sprutar liksom bara in i skallen samtidigt som damm och skräp sprutas in genom munstycket. Idag tyckte jag att jag kom fram till ett riktigt bra (möjligen alltför optimistiskt) upplägg av olika skrivprojekt under året. I afton satte jag punkt för det första lilla exemplet på ett sådant - en kulturartikel på temat hemlisar i spåren efter WikiLeaks och kungaboken. Resultatet läses i Världen Idag inom kort. I nästa vecka börjar vi ta tag i nästa projekt. Det blir spännande det!

Det enda kruxet är att frun tycker att städningen samtidigt blir på tok för slarvig...