Tevekrönika

Har just satt slutpunkt i redaktörandet av vår nya antologi från Claphaminstitutet. Det var ett digert men väldigt roligt arbete. Vi har en lång lista på medverkande skribenter, raden av professorer och docenter och andra framstående akademiker och samhällsmedborgare är imponerande och ger en rejäl tyngd åt vår gemensamma produktion. Mer info om när och hur antologin går att beställa kommer här och på institutets hemsida inom inte några veckor.

Under tiden har jag hunnit titta lite grann på teve. Ikväll - parallellt med slutredigering - dokumentär om terrobrotten på Utöya och i Oslo. Ondskan blir nästan omöjlig att förhålla sig till när den kommer i så oväntad och ofantlig dos. Skildringen frossar inte i känsloyttringar, är rakt saklig. Men verkligheten icke desto mindre fruktansvärd.

Ett program som däremot belyste en verklighetsbild som inte är alls så fruktansvärd som propagandan (jo, det ordet är nog relevant här) om den sk "barnfattigdomen" säger var ju veckans Uppdrag Granskning. Janne Josefsson är ingen man vill ha i hälarna som statstjänsteman. Han har inga större dubier mot att sätta dit dem som inte utför sitt uppdrag att hjälpa utsatta människor. Men här vände han på ett väldigt förtjänstfullt sätt på situationen. Den bästa sammafattningen gjordes av en före detta medarbetare på Rädda Barnen (tror jag det var) som förklarade att det absolut finns barn och ungdomar som lever i extrema problem. Men dessa problem ligger nästan alltid på ett annat plan än det rent ekonomiska.

Jag har faktiskt berört exakt samma sak i ett kapitel i den kommande Guldet blev till sand. Parallellt med den historiskt och globalt sett extrema ekonomiska välmåga det svenska samhället upplever, lever många svenskar idag i en djup fattigdom. Men det är inte en finansiell sådan. Det gäller att våga se var den verkliga fattigdomen ligger. Först då kan vi öppna ögonen och famnen och hjälpa varandra att nå den verkliga rikedomen.