Jag har just fått publicerad min första och gissningsvis också sista kulturartikel på temat sjöfart. Ser den införd med snygga bilder i Dagen idag (endast tillgänglig på nätet för dig som prenumererar). Men sjöfartstemat får i det här fallet ett större existentiellt djup än vanliga båttexter - Titanic-katastrofen är förstås något större än en vanlig båtfärd.
På söndag är det exakt 100 år sedan den till synes osänkbara lyskryssaren gick till havets botten. Som bärare av det sena 1800- och tidiga 1900-talets fartblinda framtidstro blev den också en tydlig symbol, en första allvarlig reva som snart skulle få hela den grundsynen att kollapsa iochmed Första världskriget, Depressionen och sedan det Andra världskriget. Efter detta kom optimismen att ersättas av de mer pessimistiska - men synbart mer realistiska - ismer som existentialism och postmodernism.
Men Titanic ger förstås också ett antal tänkvärda paralleller till nutiden. Jag skriver:
"Människans hopp om att bemästra sin omvärld, att finna en ”teori för allting” tycks lika stark idag som för 100 år sedan. Steven Pinker [vars sekulärt optimistiska förkunnelse jag sammanfattat i föregående stycke] och andra må sjunga om den sköna nya värld som är på intåg. Men även om samhället på vissa sätt har blivit mindre våldsamt finns det flera frågetecken under ytan. Vad kan bli följderna om någon släpper lös de internationella spänningar som – precis som vid förra sekelskiftet - ligger som ett ständigt närvarande hot? Hur ska vi förklara den våg av stress, depressioner och brustna relationer som präglar vår tid? Vi ser också en världsomspännande trend där antalet självmord ökar bland de unga. Varför berövar fler unga människor sig livet, när deras framtid tycks mer lysande än för någon annan tidigare generation? Någonstans under den välpolerade nutida ytan tycks det som att kärleken i samhället har kallnat - vilket någon visst förutsade för tvåtusen år sedan."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar