tisdag 15 september 2009

Ecce homo - se människan

Händelserik dag idag. Först besök på Universitetssjukhuset i Linköping och lättande medicinskt besked för en i familjen. Tog sedan en promenad genom den vackra stadskärnan som alltid fyller en med sådan harmoni och tänkte mig upp till biblioteket en stund för att sedan avsluta med en stund i domkyrkan.

Men halv två fick kyrkklockorna och de tillströmmande prästskjortorna mig att tänka om. Vad var nu på gång? Jag tog mig in i kyrkan och fick bevista invigningen av fotografen Ivar Sviestins utställning om sitt Global Photo Project. Naturliga, osminkade bilder på ansikten från hela världen. Från små, oförstörda barn till vuxna, mogna, sårade och fårade människor. Från födelse till livets slut. Hur långa serierna blir avgörs av hur lång medellivslängden är i det aktuella landet. Ett fascinerande projekt.

Skribenten i mig vaknade snabbt till liv när jag insåg vad det handlade om, reportage kommer i Dagen om några veckor.

Vi åkte sedan vidare till Mammons tempel utanför stadskärnan. Mina ögon fastnade där speciellt på en reklambild med ett budskap som motsade det som visades i domkyrkan. Affischen bjöd in till covershowen Killer Queen som snart anländer till Linköping och ett antal ytterligare ett antal svenska städer. På bilden stirrar en nästan kusligt porträttlik Freddie Mercury-kopia på mig. Trots att det snart är 20 år sedan sångaren avled ska han nu åter uppträda för oss - än en gång i sin krafts och glans dagar.


När bandet Queen själva spelar nuförtiden har de valt att ersätta Mercury med en sångare som är extremt olik Mercury. Allt annat hade känts fel. Men Killer Queen-showen gör ett annat vägval. Här finns inte döden, inte åldrandet längre.

Kan man tänka sig att de spelar låten "Who wants to live forever?" Med textraden "This world has only one sweet moment set aside for us". Illusionen kan frysa det ögonblicket och låta det repeteras hur länge som helst. The show must go on - go on - go on - go on...

Men Freddie Mercury finns inte bland oss längre. Han blev äldre, insjuknade och dog. Även människorna i Svienstins fotoutställning åldras, förändras och dör. Precis som vi alla gör.
Om det finns en Gud, finns det hopp för oss även i en sådan värld. För det är bättre att leva i en verklig värld med hopp än i en hopplös värld fylld av illusioner.

onsdag 9 september 2009

Hurra och ajaj till dagens Expressenartikel

Ja, det var lite mixade känslor att läsa debattsidan i dagens Expressen måste jag medge. Jätteroligt eftersom det var första gången jag fick in en artikel i den tidningen, som ju dessutom ofta agerar språkrör åt Humanisterna. Tråkigare att redaktören kapade bort mitt namn som undertecknare...

Jag har ju berört livets uppkomst och dess betydelse för frågan om Guds existens i boken, och skrev ett artikelutkast om den ibland rätt överdrivna extasen över nyupptäckta planeter. Vi bollade och bearbetade artikeln inom Claphaminstitutet på sedvanligt sätt, hade tre undertecknare och erbjöd den till Expressen. Deras opinionsredaktör är dock genrellt ovillig att ta med fler undertecknare och ville nöja sig med Tuve Skånberg som är direktor. Självfallet viktigast att budskapet når ut och att Claphaminstitutet får ta plats i Expressen. Lite retligt dock att inte själv få underteckna sitt eget alster...

Nåväl, själva huvudfrågan kretsade kring vad det är som gör att många gudsförnekare nästan slår knut på sig själva för att finna hållbara förklaringar till hur livet skulle kunna uppstå nästan var som helst, hur som helst i universum. Vilket skulle vara ett smidigt sätt att eliminera behovet av en skapare. Nu tycks de nyupptäckta planeterna vara betydligt kargare kosmiska öknar än man hoppades. Livets uppkomst framstår, som ateisten Francis Crick medgav, mer eller mindre som ett mirakel. Och mirakler är kluriga att förhålla sig till. Åtminstone för den som envist förnekar Guds existens. Det finns fog för en större ödmjukhet inför livet, universum och en tänkbar Skapare.

måndag 7 september 2009

Gudsförnekare får ibland tänka om

Det har varit en stimulerande dag i skolan idag! Först tittade vi i religionskursen på en intervju med Richard Dawkins på YouTube (Videon strulade när jag skulle spela upp den intervju med Göran Rosenberg jag vanligtvis brukar visa så jag fick byta lite snabbt.)

Förutom det vanliga pratet om avsaknaden av gudsbevis och om ruskiga religiösa människor kom de in på frågan om Dawkins tankar om framtiden när han började skriva i slutet av 70-talet. "Trodde du då att religionen skulle vara död i början av 2000-talet?" Jo, det trodde ju Dawkins faktiskt. Men han visade sig få helt fel. Precis som alla de vetenskapstillbedjare som trodde exakt samma sak redan för 150 år sedan - att gudstron skulle krympa allteftersom forskningen gick framåt och därmed avskaffade behovet av en Gud.

Men istället visar det sig att många forskare som tangerat de stora frågorna istället börjar sätta sin tro till den Skapare som många ansåg borde varit både död och begraven för mer än ett sekel sedan. Ganska intressant, inte sant?

Sedan på filosofilektionen hade vi ett fruktbart samtal kring ämnet "Varifrån kommer musiken?" Frågan ställdes ju av Ingmar Bergman i sitt sista offentliga framträdande, hans sommarprogram 2004. Med tanke på hur han ägnat hela sitt konstnärskap åt att förkunna en ateistisk världsbild, som ett slags freudiansk frigörelseprocess från barndomens prästhem, gav Bergman själv ett djupt tankeväckande svar på sin egen fråga:
”Musiken har vi fått som en gåva för att ge oss en föreställning om verkligheter och världar utanför den vi lever i.”
En gåva? Verkligheter och världar utanför vår egen? Vad mästerregissören egentligen avsåg med denna förklaring får vi kanske aldrig veta. Djupt tankeväckande är iallfall valet av psalm under Bergmans begravning, självfallet regisserad av honom själv:
Så tag då mina händer, och led du mig
Att saligt hem jag länder, O Gud till Dig

Varför valde den ihärdige gudsförnekaren just denna psalm på sin egen begravning. Kanske finns någon biktfader som vet mer än vi andra. Men visst kan det vara klokt att tänka om ibland. Även för ateisten.

torsdag 3 september 2009

Appendix till min Gud & Darwin-artikel

Vill passa på att göra några kompletterande kommentarer till min artikel i dagens Dagen om kursen ”Varför skapade Gud Darwin?” som startar på Högskolan i Jönköping ikväll. Allt får som bekant inte plats på 4000 tecken tidningstext. Dessutom kapades min slutknorr (som jag iofs inte var helt nöjd med, klockan var halv tolv på kvällen när jag kom dit och det snurrade lite i skallen).

Först vill jag, precis som i boken, slå fast att jag inte tar någon ställning i frågan om hur Gud rent praktiskt gick tillväga när han skapade, men vill öppna dörren för all forskning som ärligt söker sanningen om verkligheten och hur den kommit till. För om Gud har skapat universum, livet och människan, har han också gett henne mandatet att använda sitt förnuft till att undersöka världen.

Med detta sagt ser jag ändå några problematiska inslag i kursen. Inte i den unisona uppbackningen av evolutionsteorin, det är ett vetenskapligt ställningstagande och utgör inget huvudproblem. Men en del av kursens huvudmål är att fördjupa förståelsen av relationen mellan religion och vetenskap, och i kursplanen (som är skriven av den ateistiske av de tre lärarna) kan man spåra en alltför tydlig udd mot dem som tror på en Skapare.

Det går också att resa frågetecken kring valet av litteratur, av fyra kursböckerna är åtminstone två av dem tydligt fientliga till religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Den tredje har jag inte läst och enbart en behandlar ett fruktbart samtal mellan de båda sätten att förklara världen. Och där är det kristna perspektivet representerat av CR Bråkenhielm, som varit tongivande i arbetet att helt byta ut den klassiska kristna antropologin när Svenska Kyrkan gjort helt om i sin syn på äktenskapet. Så inte heller han kan sägas vara någon självklar representant för en bred kristna grundsyn. Det finns gott om bra och mer neutralt hållna böcker i ämnet, synd att inte fler böcker valdes som kunde visa hur de två aspekterna kunde leva tillsammans i harmoni istället för konfrontation.

Många darwinister gör dessvärre just detta misstag, att blanda samman ett stöd för evolutionsteorin med ett totalt förkastande av allt vad gudstro heter. Något som Darwin själv knappast skulle ha ställt upp på. (Se min artikel på Newsmill i ärendet för en närmare analys.) De två kristna lärarna kommer säkerligen att göra en god insats i sina respektive delar av kursen. Men det kan vara svårt att nå fram en sund undervisning i en i övrigt mycket kritisk omgivning. I så fall är samtalet förstört redan innan det har startat. Här har kristna backat alltför mycket på alltför många områden. Det är hög tid för en stringent och frimodig apologetik.

Det positiva i sammanhanget är ändå att kursansvarige Sverker Johansson nu ”kommit ut” som bekännande ateist. Sverker är tveklöst en både skicklig och engegerad pedagog, dock med ett ibland väl tydligt patos mot skapelsetroende. När jag tog en liknande kurs för honom för ett antal år sedan sade han sig vara agnostiker, men som han nu själv sade under intervjun: ”Jag märkte själv att jag inte var neutral i debatten.” Och ja, det märkte studenterna också. Med en så vid definition av begreppet agnostiker skulle alla från påven till Christer Sturmark kunna räknas in i den agnostiska skaran. Och då blir begreppet knappast meningsfullt.

Jag brukar väl sällan hoppa högt över nyheten att människor blivit ateister. Men det är alltid något gott i sig när man vågar ta ställning och stå för sin åsikt, hellre än att gömma sig bakom till intet förpliktigande benämningar. Hoppas att studenterna i kursen vågar och får redskap att göra detsamma. Speciellt när det gäller en så filosofiskt och vetenskapligt trovärdig ståndpunkt som att en Skapare existerar.

tisdag 25 augusti 2009

Bilden av Gud

Gud är naturligtvis inte möjlig att avbilda, men det är fullt möjligt att iaktta hans verkningar. Har ett reportage i Dagen idag om fotoutställningen "Gud i Småland", gjord av Aftonbladet fotografen Kai Rehn. Det var en vacker förmiddag härom veckan som jag hade förmånen att besöka hans utställning på logen utanför Gränna. Bilderna skildrade bland annat människors intima möten med Gud. Och såväl fotograf som besökare berörs av intensiteten och de starka känslorna i människors ansikten. Från artikelns avslutning:
"Kai berättar om en man utan kyrklig bakgrund som hade tagit god tid på sig på logen och noggrant tittat på samtliga bilder.- Efteråt kom han fram till mig och sa något som jag inte hade tänkt på själv. Om du tittar på varje bild så ser du: Alla människor är lyckliga.Kai sveper med handen över den långa raden bilder. - Här ser du lycka. Värme. Lycka. De måste ju stormtrivas, de här människorna. Så den här mannen ville uppsöka någon kyrka för att få veta mer. Han frågade om jag hade något förslag, och jag svarade att det är upp till var och en. Men på något sätt kändes det som att han verkligen mötte Gud i Småland."
Ateister brukar generellt avfärda människors erfarenheter av Gud rakt av. De är galna, hallucinerar eller något ditåt. Men är den förklaringen verkligen tillämpbar i varje enskilt fall? Är det möjligt att avfärda varje människas personliga gudsmöte som tokerier?
Precis som i alla andra fall av fördomar är det lättare att avfärda andra människor, deras kultur, upplevelser och liv när man håller dem på bekvämt avstånd, slipper möta dem ansikte mot ansikte. Det är nog flera som skulle må väl av att våga se och lyssna närmare på människor och deras vittnesbörd om livet och Gud. Deras berättelser skulle kunna förändra våra liv radikalt. Vågar vi det?

Edit: Har nu sett reportaget i papperstidningen och måste bara beklaga bildvalet. Det finns klara fördelar med att arbeta som frilans, det här är väl en av nackdelarna. Huvudillustrationen på det liggande barnet är säkert den bästa ur sensationsperspektiv, men den ger en annan känsla än den jag önskade lyfta fram i texten, varför en del av det tänkta intrycket går förlorat. Jag ville undvika att visa enskilda personer i utsatta situationer, utan snarare den flora av goda föredömen och lyckiga ansikten som Kai Rehn hänvisar till i intervjun.

måndag 17 augusti 2009

Den som söker han finner

Tuve Skånberg har idag en debattartikel i Världen Idag där han tar upp aktuell forskning som undersöker människans obotliga religiositet och försöker sätta den i sitt rätta sammanhang. Forskaren professor Jordan Grafman menar att det är tydligt att ett religiöst beteende är ett tydligt mänskligt drag, utan motsvarighet bland djuren.
Tuve avslutar: "Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke."
Precis den poäng jag lyfter fram i samband med sökandet som argument för Guds existens. Frågan är hela tiden vilken grundläggande världsbild som bäst förklarar den verklighet vi observerar. Och ateismen tycks falla sönder på punkt efter punkt. Hjärta och hjärna pekar på Gud. Ibland mer än vi tidigare har förstått.

torsdag 13 augusti 2009

Det rullar igång igen...

Så börjar då Sverige vakna ur sommardvalan och saker återgå till det (mer eller mindre?) normala. Vi har haft introduktionsdagar på Kungsgymnasiet, fick idag handlingar från kommunförvaltningen inför höstens första nämndsammanträde som jag knappast hinner gå på och jag märker att pastorer och andra har börjat återkomma till datorerna och börjat skicka mejl igen. Ser mycket fram emot en inspirerande höst!
Debatterandet har också kommit igång igen efter julitorkan, har en debattartikel med fellow-fellows (heter det så?) i Claphaminstitutet i Dagen idag. Känt tema, Dan Larhammar har återigen ondgjort sig över förståndsklena religiösa, behövdes ett vederhäftigt svar.
Var förresten på en av de sista turerna genom sommarsverige idag, hittade en vacker men osedd del av landet när jag gjorde ett reportage om den intressanta fotouställningen "Gud i Småland" utanför Gränna idag. Bör komma i Dagen om styvt en vecka.
Och imorgon går ett annat av höstterminens projekt igång, redaktionsmöte för ett uppdrag för en organisation som är rätt annorlunda än dem jag jobbat med tidigare. Tror det är lite sekretess på det hela, men kan väl säga att det skulle kunna betecknas som "ett riktigt skitjobb". Bokstavligt talat. Men kul kan det bli!
Hoppas framförallt att tillsammans med familjen kunna ta tillvara det positiva som sommaren har gett och gå in i en fin höst tillsammans. Arbete är roligt och spännande, men vi får inte glömma bort våra nära relationer när allt nu snurrar igång igen.