måndag 19 april 2010

Antony Flew - att följa bevisen dit de leder

Antony Flew har avlidit. Efter att ha ägnat i stort sett hela sitt vuxna liv åt att argumentera för ateismen, såg han sig i en ålder av drygt 80 år nödgad att ändra ståndpunkt. Det måste finnas en Gud. "Jag menar att de mest imponerande argumenten för Guds existens är de som stöds av de senaste vetenskapliga upptäckterna." menade han.

Flews förändrade ståndpunkt är oerhört intressant. Men kanske lika intressant är hans tidigare åsiktsfränders reaktioner. Flew var lurad av kristna evangelister, dement och inte vid sina sinnens fulla bruk - eller bara sentimentalt drömmande om en himmel på ålderns höst. Men han kan inte vid på fullt allvar ha menat att han inte längre såg ateismen som den trovärdigaste världsbilden.

Detta trots att Flew gång på gång förklarade att han inte blivit kristen, utan snarare deist, det vill säga, trodde på en Gud som en gång satt igång universum, för att aldrig mer ingripa däri. Han förklarade sin nya position med att han hade valt att vägledas av den princip som han följt i hela sitt liv: ”Följ bevisen, vart de än leder”.

Jag tror att vi alla, både gudstroende och ateister egentligen vill ställa oss bakom ett sådant axiom. Varför har då gudsförnekare generellt så svårt att acceptera att en av deras mest prominenta företrädare menar att vågskålen numera tippat över - att den moderna vetenskapen numera pekar på att Gud faktiskt existerar? Eller är det helt enkelt så att det är andra bevekelsegrunder som gör att man valt en ateistisk livshållning?

söndag 18 april 2010

Ashes to ashes, dust to dust...

Det har varit en väldigt fin helg, utan barn men med fru. Inget jag eftersträvar varje helg, men den här var verkligen synnerligen välbehövlig för oss.

Tristare har det varit för våra ungdomar på Kungsgymnasiet som tvingats stanna hemma under det hovrande och hotande askmolnet i stället för att som planerat ge sig iväg tidigt i går morse. Jag läckte till Dagen som gjorde en liten artikel här. Tråkigt när något så genomplanerat och efterlängtat går i stöpet, eller åtminstone rumphuggs. Men vi kan ändå ha anledning att fundera lite över hur ett sådant här askmoln påverkar oss.

Är det verkligen rimligt för människan att förvänta sig att vi ständigt ska ha möjligheten att transtportera oss långa sträckor fågelvägen i nära nog ljudets hastighet? Återigen ger naturen oss tillfälle till perspektiv och reflektion. Jag tror det blir det vi får göra på morgondagens hastigt återinförda filosofilektion...

fredag 16 april 2010

Bevara äktenskapet!

Ja, frågan har ju självfallet gått in i en ny fas nu när riksdagen fattade sitt beslut att helt förändra det traditionella äktenskapsbegreppet. Nu blir det vikigaste kanske att flytta fokus till att bevara de individuella äktenskapen som står under så starka attacker idag.

För vår del har vi för första gången någonsin ordnat barnvakt till alla fyra barnen, och har möjlighet att åka på en äktenskapsvårdande helg hos Levande Familjer. Känns nästan overkligt med två nätter utan barn. Så det lär knappast bli några blogginlägg från undertecknad på ett par dagar. På återhörande!

torsdag 15 april 2010

Såhär blev Ecce Homo-framsidan!

Då är både inlaga och omslag skickade till tryck, hoppas att skriften ska kunna finnas klar om en vecka. Såhär blev framsidan, försökte hitta ett bildspråk som skildrade den utsatta människan och hennes behov av skydd och omsorg både i sitt mycket unga och sitt gamla stadium. Vad säger ni, himmel eller pannkaka?

onsdag 14 april 2010

Jag kan nästan inte ett dyft

Nåväl, åtminstone på vissa områden.

Det är konstigt, det där med kunskap. Man kan tycka att man är väldigt kunnig på vissa områden, men nära nog helt blåst på andra. Vi bedömer ju ofta kunskap som intellektuell sådan, och visst är jag tacksam över att ha blivit förhållandevis begåvad på det området. (Och ja, det bör jag kunna säga med frimodighet även här i Janteland. För eftersom det är just en begåvning innebär det ju att jag inte har någon som helst egen ära i det. All ära i så fall åt gåvogivaren. Eller hur?)

Men på det praktiska området är det som att nervbanorna i min hjärna helt enkelt inte sitter ihop ordentligt. Jag har idag ägnat aftonen åt att dra hem en lekstuga till barnen. Fast den satt på ett släp. Och andra lyfte upp den åt mig. Och fäste den. Väl hemma hade jag ringt in ett gäng som skulle hjälpa mig att få ner den. Men jag fick ringa till vår lokale grävmaskinist som precis innan åkt förbi med en hjullastare. Och han fick sen rycka in och lyfta ner den lilla stugan åt mig.

I andra fall, som exempelvis intellektuellt djuplodande debattsituationer, känner jag mig fullständigt trygg. Och här skulle andra istället känna sig helt bortgjorda. Ingenstans i aftonens fraktprocess kände jag att jag hade riktig koll på läget, utan var hela tiden utlämnad åt andra som kunde de här bitarna mer. Jag tror att båda sitationerna är väldigt nyttiga för självbilden. Inte minst den senare.

tisdag 13 april 2010

Läs utdrag ur Ecce Homo!

Nu har jag skickat de sista kommentarerna till formgivaren, och "Ecce Homo - Se människan!" ska förhoppningsvis kunna gå i tryck senast torsdag. Det känns något klyschigt att säga att det känns spännande, men det gör det. På flera sätt; dels för att jag känner mig väldigt nöjd med den inriktning som skriften har fått, och dels för att innehållet samtidigt är synnerligen angeläget.

Senast härom dagen var det en lokal moderatpolitiker som hade lyckats få med sig sitt distrikt på en motion om avsiktligt dödande i sjukvården (även om även hon använde den förskönande omskrivningen "dödshjälp"). Ropen skalla - assisterat självmord åt alla!

Opinionsyttringar som dessa dyker idag upp både här och var. De lägger sig som ett mörkt täcke över välfärdslandet Sverige och vår sjukvård. Därför har Svenska Evangeliska Alliansens fokus på frågan om människovärdet och dödshjälpfrågan en tydlig relevans idag. Det känns mycket hedrande att få medverka i detta.

Från och med idag går det också att läsa ett kortare utdrag ur ett av skriftens bakgrundskapitel här.

söndag 11 april 2010

Nya roller i helgen

I helgen har jag iklätt mig den lite ovana rollen som sträng skribenthandledare. Jag fick positivt svar på en förfrågan om att skriva en recension av filmen Änglavakt, men tiden hade runnit iväg lite för mycket så jag fick inte ihop det med biobesök. Frun som redan hade sett filmen erbjöd sig då att skriva en recension själv på prov. Hon är (förutom vacker, vis och huslig och alla andra goda attribut) duktig på att skriva, men har inte publicerat någon recension tidigare.

Så med en lite ovan blandning av kärlek och skoningslöshet skickade jag hennes olika versioner tillbaka till ritbordet. Utmärkt filmananlys, men funkade inte riktigt som recension i de första versionerna. I söndagskvällsversionen kändes den angelägen och läsvärd, hoppas att redaktören vill ta in den.

En annan ny roll var att föreläsa här hemma i Forserum bland människor som jag mestadels känner. Fick en fin afton som jag tror blev en inspiration för flera, fick flera upplyftande kommentarer efteråt och det värmer förstås.

Annars har jag gjort de sista korrändringarna i manuset till Ecce Homo - Se människan, och efter att vi även spikat omslaget ska den kunna gå i tryck i slutet av veckan. Jag planerar även att lägga ut något smakprov ur skriften under veckan, så håll gärna ögon - och samvete - öppna.