Det har blivit en rejäl snurr kring förkunnaren Holger Nilsson som bor här i bygden, och hans uppmaning till offentlig bränning av Jonas Gardells böcker "Om Gud" och "Om Jesus". Och som vanligt när det ropas på offentlig bränning av böcker, eller för den delen av budbäraren, finns det anledning att stanna upp en liten stund och fundera över vad det hela egentligen handlar om.
Ett: Gardell presenterar en teologi som ligger en bra bit ifrån klassisk kristen tro och bekännelse. Därför finns det all anledning att ta avstånd från hans böcker, inte minst eftersom de har fått ett sådant enormt insteg i det offentliga samtalet om Gud och Jesus.
Två: Sådana avståndstaganden har redan gjorts på ett klokt resonerande sätt. Den första skriften i SEA:s skriftserie Brytpunkt (där min "Ecce Homo - Se människan" alltså nu kommer som nummer 2) är Stefan Gustavssons klockrena genomgång "Om Jesus och Jonas". Det finns också fler skrifter och debattartiklar som har sagt samma sak, i stort sett alltid med en ödmjuk men samtidigt tydlig ton i samtalet. Detta är, såvitt jag ser det det absolut bästa sättet att bemöta Gardells teologi.
Tre: Och här sticker jag ut hakan lite. Det inte helt självklart att avfärda bokbål som moraliskt onda i sig. I vissa fall kan de snarare betraktas som ett synnerligen starkt avståndstagande från ett budskap man uppfattar som destruktivt. Jag kommer väl ihåg ett klipp från filmen "Transformations" som visar hur den kristna tron har förvandlat områden som präglats av kriminalitet, drogmissbruk, korruption och självmord. I en sådan stad på Grönland bestämde sig invånarna för att gemensamt bränna upp de kulturella uttryck som de tidigare hade tagit in, och som personerna upplevde hade lett dem in i djup andlig och kroppslig misär. Och åtminstone i filmen verkade det tydligt att "ritualen" kännetecknades av en verklig, befriande glädje istället för en aggressiv våldsmentalitet.
Så den som vill hävda att offentlig bränning av böcker, filmer eller annat är moraliskt fel i sig bör presentera argument för detta. Det finns en skiljelinje mellan att på detta sätt visa sitt avstånd från en viss ideologi och att offentligt försöka vanhedra en person, ett folk eller ett land. Därför är exvs flaggbränning förbjudet, eftersom det vanhedrar ett land och dess folk. Därför vore det vanhedrande att offentligt bränna en persons självbiografi, eftersom det skulle vara liktydigt med att offentligt brännmärka personen, snarare än dennes åsikter. Därför var även nazisternas bokbål ett moraliskt övergrepp, eftersom de valde ut en viss folkgrupp (judarna) och deras kulturella uttryck och gjorde det utifrån en ideologi där inte bara ideologier graderades, utan även människor. Inför sådant har vi all anledning att visa vårt djupaste avståndstagande.
Så om någon önskar anordna en offentlig bränning av "Vem tänder stjärnorna?" skulle jag inte se att detta med nödvändighet vore moraliskt förkastligt. Allt beror på i vilken kontext och i vilket syfte något sker. Om det vore för att såra eller skada mig som person vore det fel, om det å andra sidan bara vore ett uttryck för att min övertygelse att Gud existerar skulle det vara svårare att hitta ett tvingande moraliskt krav att ta avstånd från detta. Jag skulle säkert bli djupt sårad, men jag skulle också hoppas kunna finna ett sätt att samtala med dem som tagit så extremt starkt avstånd från mitt alster. Just den viljan till kommunikation tycker jag dock i huvudsak har saknats hos doktor Gardell. Och det gynnar honom inte i det här samtalet.
Fyra: Själv för jag diskussionen på ett helt annat sätt än Holger Nilsson, och jag skulle säga att det var en ovis uppmaning. Bokbål är självfallet oftast uttryck för en obehaglig pöbelmentalitet, och ett sätt att undfly debatten. Men i ett väl genomtänkt och moraliskt riktigt sammanhang kan det ha sin plats. Om det är så att Gardells böcker om Gud och Jesus är heretiska och har lett människor bort från en verklig gemenskap med Gud (vilket till min och andras stora sorg faktiskt är fallet), och att de som läst dem upplever att böckerna har lett dem fel, och därför efter moget övervägande vill samlas och offentligt visa att de nu lämnar detta budskap bakom sig och vill gå vidare i livet - om så är fallet och de i samband med detta vill elda upp sina böcker, då känner iallafall jag att jag inte har tillräckligt mycket på fötterna för att säkert slå fast att de gör fel. Det går alldeles utmärkt att säga emot, men det bör då göras med goda argument.
Det kan mycket väl vara så att Holgers uppmaning är rent kontraproduktiv, att han ger Gardell vatten på sin kvarn och samtidigt ger medelsvensson bilden av att kristna är våldsamma mörkermän. Detta kan mycket väl bli de tråkiga konsekvenserna. Men det betyder likväl inte att uppmaningen med säkerhet är moraliskt förkastlig i sig. Just när alla ropar som högst kan det därför finnas anledning att stanna upp och tänka efter en smula innan man beslutar sig för att tända luntan.
Holger har ett stort patos för evangeliet, och lider med många av oss andra när den verklige Jesus vanhelgas. Och då ropar han. Ofta högt, ibland kanske mindre genomtänkt. Men Jesus sade å andra sidan att om inte vi ropar, kommer stenarna att börja ropa. För någon måste göra det. Och ibland kan det kanske vara bättre att ropa för högt än att inte ropa alls. Eller vad säger ni?
lördag 8 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Officiell Ecce Homo-release spikad
Då har vi till slut hittat ett fungerande datum för offentlig föreläsning och officiellt släpp av "Ecce Homo - Se människan!". Att försöka boka en föreläsning med en kristen organisation på Jönköpings bibliotek har visat sig vara nästan lika svårt som på stadsbiblioteket i Pyongiyang. Nå, det kanske inte var enbart för att det var SEA som bokade som det var struligt. Men byråkratin och inte-mitt-ansvar-mentaliteten var ganska framträdande...
Nu har vi iallafall ett spikat datum, och de som bor i närområdet får gärna boka in måndagen den 17 maj och föreläsning om det hotade människovärdet och den dödens kultur som hotar att tränga sig på alltmer, samt om hur vi istället kan bygga en livets kultur i dagens Sverige. Närmare info kommer senare.
Nu har vi iallafall ett spikat datum, och de som bor i närområdet får gärna boka in måndagen den 17 maj och föreläsning om det hotade människovärdet och den dödens kultur som hotar att tränga sig på alltmer, samt om hur vi istället kan bygga en livets kultur i dagens Sverige. Närmare info kommer senare.
onsdag 5 maj 2010
Livets förlorade mening identifierad i tunnelbanan
Jo, jag lovade ju igår att ge en liten inblick i hur frågan om livets mening ramlade rakt över mig från tunnelbanefönstret på väg till föreläsningen på Kungsholmen. (Dagen skriver om Credos kreativa initiativ och gårdagens föreläsning idag.)
Jag har nämligen suttit och haft Telias marknadsföring på span ända sen i december. Kommer ni ihåg deras julkampanj? Kollade just nu och den ligger faktiskt kvar här. Temat var "Underhållning som aldrig tar slut" Var inte det en ganska frimodig ambition så säg!
Jag kunde förstås inte låta bli att göra en liten reflektion vid åsynen av en sådan reklamslogan. Vi kan hoppa över det uppenbara problemet att finna en evigt verkande underhållning. Men en sådan slogan sätter samtidigt Telias reklamfolk i en lite knivig sits. För vad ska de göra i framtiden? Om deras erbjudande faktiskt skulle vara sant, varför skulle någon kund i så fall få för sig att någonsin köpa ytterligare tjänster? Om underhållningsbehovet skulle vara mättat skulle de ju därmed ha grävt sin egen grav.
Nej, det var nog bara att vänta på nästa reklamkampanj och undersöka i vilken mån den skulle strida mot det vidlyftiga löftet. Och visst har jag sett reklam där de fortsätter att sälja tjänster, men jag har inte sett någon så tydlig som affischen på tunnelbanan. Nu kommer jag inte ihåg själva formuleringen, men det handlade om att alla måste pallra sig hem det fortaste de kan, för Telia har nu något slags nätabonnemang där man kan spela spel med sina kompisar med superbra pingtid.
Har ingen aning om vad pingtid är, men reklambudskapet var tydligt. Även om man i julas hade köpt "underhållning som aldrig tar slut" verkar Telia nu känna att vi behöver ytterligare en dos underhållning. Sen är vi nog tillfredsställda. Ja, ända tills upplevelseindustrin lyckas hitta eller skapa ytterligare ett invärtes tomrum som måste fyllas. Och så fortsätter det. Underhållning tycks vara ett ganska svagt redskap för att besvara människans sökande efter livets mening. Men det är ett av de ytterst få alternativ som står till buds för människan utan Gud.
Jag har nämligen suttit och haft Telias marknadsföring på span ända sen i december. Kommer ni ihåg deras julkampanj? Kollade just nu och den ligger faktiskt kvar här. Temat var "Underhållning som aldrig tar slut" Var inte det en ganska frimodig ambition så säg!
Jag kunde förstås inte låta bli att göra en liten reflektion vid åsynen av en sådan reklamslogan. Vi kan hoppa över det uppenbara problemet att finna en evigt verkande underhållning. Men en sådan slogan sätter samtidigt Telias reklamfolk i en lite knivig sits. För vad ska de göra i framtiden? Om deras erbjudande faktiskt skulle vara sant, varför skulle någon kund i så fall få för sig att någonsin köpa ytterligare tjänster? Om underhållningsbehovet skulle vara mättat skulle de ju därmed ha grävt sin egen grav.
Nej, det var nog bara att vänta på nästa reklamkampanj och undersöka i vilken mån den skulle strida mot det vidlyftiga löftet. Och visst har jag sett reklam där de fortsätter att sälja tjänster, men jag har inte sett någon så tydlig som affischen på tunnelbanan. Nu kommer jag inte ihåg själva formuleringen, men det handlade om att alla måste pallra sig hem det fortaste de kan, för Telia har nu något slags nätabonnemang där man kan spela spel med sina kompisar med superbra pingtid.
Har ingen aning om vad pingtid är, men reklambudskapet var tydligt. Även om man i julas hade köpt "underhållning som aldrig tar slut" verkar Telia nu känna att vi behöver ytterligare en dos underhållning. Sen är vi nog tillfredsställda. Ja, ända tills upplevelseindustrin lyckas hitta eller skapa ytterligare ett invärtes tomrum som måste fyllas. Och så fortsätter det. Underhållning tycks vara ett ganska svagt redskap för att besvara människans sökande efter livets mening. Men det är ett av de ytterst få alternativ som står till buds för människan utan Gud.
tisdag 4 maj 2010
Det gick hett till i Stockholm!

Allra hetast var det i elledningarna på järnvägen som gjorde att mitt tåg blev stående så nära, men ändå så långt ifrån. Två timmar tog det att ta sig den kvarstående biten som annars skulle körts på tre minuter. Så det första skolbesöket fick tyvärr utgå. Men jag förstod att det lokala Credofolket istället fick riktigt bra personliga samtal med de besökande. Ibland blir det bättre när talaren inte kommer. Så oumbärlig är man inte.
Apropå det råkade jag träffa en av Sveriges mer kända pastorer på vägen och vi kom att prata lite om just den detaljen, och han delade en del personligt just om den här konflikten mellan bekräftelsebehovet, att själv synas och höras på en stor scen, och det verkliga uppdraget att älska och ge något till dem man är satt att betjäna. Hälsosamt resonemang - för honom, för mig och egentligen alla andra. Inte för att jag är van att åhöras av några stora massor. Men den där självfixeringen har en ful ovana att dyka upp i alla upptänkliga sammanhang. Om alla pastorer och förkunnare skulle både fundera över detta och leva efter det skulle vi nog få en mognare kyrka. Framförallt skulle medelsvenssons bild av kyrkan förbättras drastiskt.
Nåväl, jag kan däremot glädja mig åt en väldigt god föreläsningsstund på Kungsholmens gymnasium på eftermiddagen när jag väl tagit mig in i stan. Fina engagerade kristna ungdomar, och intresserade åhörare. Det kom upp en intressant tanke under den följande frågestunden - vad säger man till dem som säger att jag har allt jag behöver utan Jesus, behöver inget mer. Och jag tog då tillfället i akt att koppla till en på samma gång väldigt förvånande men samtidigt fullständigt förutsägbar annons jag såg i tunnelbanan på väg in till stan. Och den sade väldigt mycket om just den frågan.
Men den analysen får ni om någon dag. På återseende!
söndag 2 maj 2010
Förbereder mig för 10000-kronorsfrågan
Nej, nu ska ni inte dra några massmediala växlar på den här rubriken. Jag håller mig nog undan tevefrågesporter ett tag efter Vem vet mest i vintras. Däremot ska jag till Stockholm på tisdag, där jag är inbjuden att föreläsa på två gymnasieskolor där de lokala Credogrupperna har genomfört ett slags opinionsundersökning med namn från den kända frågetävlingen med stort allvar och väldiga kunskaper.
De kristna skolgrupperna har helt enkelt låtit sina skolkamrater få skriva ner vilken fråga de skulle vilja ställa till Gud om de fick chansen. Jag har fått resultaten och håller nu på att sammanställa två ganska lika men ändå delvis skilda föreläsningar där jag på 45 minuter plus frågestund ska försöka hinna ge trovärdiga svar på de vanligaste av de frågor som eleverna ställt.
Om det var intressanta frågor? Tveklöst. Blir det en spännande dag? Tror jag definitivt. Hur går det? Det får du läsa här på bloggen på tisdag eller onsdag.
De kristna skolgrupperna har helt enkelt låtit sina skolkamrater få skriva ner vilken fråga de skulle vilja ställa till Gud om de fick chansen. Jag har fått resultaten och håller nu på att sammanställa två ganska lika men ändå delvis skilda föreläsningar där jag på 45 minuter plus frågestund ska försöka hinna ge trovärdiga svar på de vanligaste av de frågor som eleverna ställt.
Om det var intressanta frågor? Tveklöst. Blir det en spännande dag? Tror jag definitivt. Hur går det? Det får du läsa här på bloggen på tisdag eller onsdag.
fredag 30 april 2010
Artikel om Ecce Homo i Världen Idag
Tidningen Världen Idag har idag en intervjuartikel med mig om människovärdet och utgivningen av Ecce Homo. Egentligen var det meningen att vi skulle ha haft spikat datum för föreläsning och offentlig release på Jönköpings bibliotek, men den ansvarige har varit på semester så den informationen kom inte med i artikeln. Men jag hoppas att artikeln kan vara informativ för de läsare som ännu inte hört om Ecce Homo eller SEA:s satsning på dödshjälpfrågan.
torsdag 29 april 2010
Sjukhuspräst svävar på målet om dödshjälp
Dagen inleder idag en artikelserie på temat "Leva till varje pris". Idag intervjuas sjukhusprästen Daniel Brattgård, som tar upp flera i sig relevanta poänger om att döendet idag har institutionaliserats i alltför hög grad, och att vi därför har svårt att acceptera döendet. Han berör också något han kallar en "god bråd död", att liv som tidigare avslutades i mogen ålder av exempelvis en hjärtattack idag med medicinsk hjälp kan fortsättas in i ett långsamt döende på sjukhus istället för i en trygg hemmamiljö. Kanske bör vi inte alltid göra allt som är möjligt att göra. Och här har han självfallet en poäng.
Men sedan tar artikeln upp några saker som känns mer problematiska. Framför allt tar han inte avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården. Brattgård ingår i Statens Medicinsk-etiska råd, och det refereras till rådets förslag om "självvalt livsslut". I den här typen av frågor förekommer dessvärre ofta den här typen av förskönande omskrivningar. Vad det handlar om är självfallet samma sak som att läkare assisterar när någon vill begå självmord. Men då använder man gärna en annan term, eftersom självmord liksom låter lite obehagligt. För det är det. Och det är något som man idag arbetar på att förhindra på alla områden i samhället. Det finns ingen anledning av sjukvården av alla instanser skulle göra tvärtom.
Brattgård refererar sedan, precis som jag gör i den nu smygsläppta Ecce Homo - Se människan!, till den Hippokratiska eden och sjukvårdens uppdrag att "ibland bota, ofta lindra, alltid trösta", men fortsätter: "På 2000-talet har den inställningen förändrats. Med viss överdrift skulle man kunna uttrycka förändringen på följande sätt: helst förebygga, alltid bota, ofta lindra, ibland trösta." Tragiskt nog ligger det en del i detta. Av hans resonemang verkar han dock mena att detta är något oundvikligt. Men detta är inte en rimlig slutsats. Självfallet borde det i ett utvecklat servicesamhälle finnas möjlighet att utveckla den lindrande och tröstande funktionen som vi alltför ofta saknar i vårt automatiserade och ofta känslokalla samhälle.
Och - än mer problematiskt - om sjukvården skulle få rätt att avsiktligt döda patienter skulle vi hamna i den än värre tågordningen: Ofta bota - annars avliva. Ett sådant samhälle vore monstruöst. Och det är ett av skälen till att rösten för livet behöver fortsätta höras ljudlig och klar.
Men sedan tar artikeln upp några saker som känns mer problematiska. Framför allt tar han inte avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården. Brattgård ingår i Statens Medicinsk-etiska råd, och det refereras till rådets förslag om "självvalt livsslut". I den här typen av frågor förekommer dessvärre ofta den här typen av förskönande omskrivningar. Vad det handlar om är självfallet samma sak som att läkare assisterar när någon vill begå självmord. Men då använder man gärna en annan term, eftersom självmord liksom låter lite obehagligt. För det är det. Och det är något som man idag arbetar på att förhindra på alla områden i samhället. Det finns ingen anledning av sjukvården av alla instanser skulle göra tvärtom.
Brattgård refererar sedan, precis som jag gör i den nu smygsläppta Ecce Homo - Se människan!, till den Hippokratiska eden och sjukvårdens uppdrag att "ibland bota, ofta lindra, alltid trösta", men fortsätter: "På 2000-talet har den inställningen förändrats. Med viss överdrift skulle man kunna uttrycka förändringen på följande sätt: helst förebygga, alltid bota, ofta lindra, ibland trösta." Tragiskt nog ligger det en del i detta. Av hans resonemang verkar han dock mena att detta är något oundvikligt. Men detta är inte en rimlig slutsats. Självfallet borde det i ett utvecklat servicesamhälle finnas möjlighet att utveckla den lindrande och tröstande funktionen som vi alltför ofta saknar i vårt automatiserade och ofta känslokalla samhälle.
Och - än mer problematiskt - om sjukvården skulle få rätt att avsiktligt döda patienter skulle vi hamna i den än värre tågordningen: Ofta bota - annars avliva. Ett sådant samhälle vore monstruöst. Och det är ett av skälen till att rösten för livet behöver fortsätta höras ljudlig och klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)