Vad naturvetare inte vet om de kan veta

Stefan Gustavsson har tidigare bloggat under Credoakademins domän, men har sedan ett tag en blogg under eget namn. Lika läs- och tänkvärt som alltid, kan starkt rekommendera att följa hans blogg. Jag vill speciellt slå ett slag för Stefans senaste inlägg som behandlar det ständigt levande temat om vetenskapens roll i förhållande till tron. Här som respons till ateistiska resonemang som menar att eftersom X procent av vetenskapsmän inom disciplinen Y inte tror på Gud så är detta ett argument för ateismen. Stefan svarar:
"Det är farligt att utifrån auktoritet inom ett område (naturen), få självklar auktoritet inom andra områden (som gudsfrågan). Det är ett väl underbyggt faktum att nazismen fick entusiastiskt stöd från den akademiska världen i Tyskland... Naturvetare har kompetens att uttala sig om naturen; i politiska, ideologiska, filosofiska, religiösa … frågeställningar har de ingen ensamrätt. Historien visar med all önskvärd tydlighet att i sådana frågor följer naturvetarna samma kulturella trender som andra. I det nazistiska Tyskland blev många nazister, i en allt mer sekulär kultur blir många ateister."

Är det i vår tid måhända kulturen som är ur led, inte gudstron?

Väx upp!

Jag har ägnat kvällen åt att titta på fotbollsfilmen Goal! tillsammans med de stora pojkarna, som sparkar boll i den lokala idrottsföreningen. Filmen kretsar kring Newcastle United - har inget emot dem, såg dem för ett antal säsonger spela 1-1 på White Hart Lane. (David Ginola gjorde målet för Toons innan han hamnade hos oss i Spurs.)

Själva manus är väl rätt förutsägbart, men filmen är ändå klart sedelärande ur många aspekter. Framför allt för temat att våga växa upp över omgivningens nedtryckande icke-förväntningar och bli den man är skapad till. Temat är så upprepat att det i princip är uttjatat. Men ändå lika förtvivlat viktigt i vår samtid där tidskrifternas framsidor och nätets framgångsrika ikoner blir hägrande spegelbilder.

Den sekulära ideologi som säger att människan är sig själv nog går gång på gång i stöpet. Människan är och förblir atomer, något större finns inte att växa upp till. Men ingen ska komma och säga att man inte är OK precis som man är. En biblisk människosyn säger något väsenntligt annorlunda: att människan är något så mycket större. Men samtidigt inte fullkomlig precis som vi går och står. Potentialen är enorm. Och kärleken alltid total.

Sedan är det förstås alltid fascinerande att se hur religionen, bönen och övertygelsen och Guds aktiva hand framstår som så självklar i kulturer på ett visst avstånd från Försäkringskassans förlovade land. Fint också att få dela det med barnen. Sveriges offentliga bild av Gud är allt annat än den som Han själv vill förmedla. Vilken tur att vi har möjligheten att växa upp och se något mer. Något större.

I livmodern kan ingen höra dig skrika

Valet närmar sig obevekligen. Och tävlingsyran kommer lika säkert att höjas på landets medieredaktioner och partiorganisationer. Inte utan fog. Demokrati är viktigt. Valet mellan vilka partier, vilka värden som ska styra landet är viktigt. Men debatten tar sig ibland vägar som inte håller sig inom rimlighetens gräns.

Tomas Seidal gör idag en klok reflektion om hur det faktum att 35 000 ofödda berövas livet är en stendöd fråga i den stundande valdebatten. Det politiska priset för att ta upp frågan är uppenbarligen alltför högt. Ofödda röstar som bekant inte.

Bengt Malmgren fördjupar resonemanget till fler områden och visar hur medielogiken regelmässigt väljer att blunda för hårresande övergrepp - så länge de drabbar "fel" grupp. Medan drevet fortsätter ända till den punkt då varje byte nedlagts i de fall saken gäller någon annan av mediesamhället godkänd grupp.

När mediernas röster tystnar, när de politiska spinndoktorerna anbefaller rättning i leden, när till och med kyrkor och samfund avstår från att sticka ut hakan i debatten är det tid för stenarna att ropa. Undrar var de finns.

Kritisk respons på Torbjörn Tännsjö

Torbjörn Tännsjö skickar än en gång kalla kårar genom ryggmärgen. Nu vill han införa chockbehandling så att patienter ska snabbdö om de har något vi andra behöver. Samt införa kommers med organ. Obehagligt är bara förnamnet. Jag kommenterar lite mer ingående på Samvetsbloggen.

Vad tänker ateister med egentligen?

Jag håller på med en lite längre recension av John Lennox "Guds dödgrävare" för tidskriften Theofilos, och sitter här och tittar igenom Apologias debatt mellan honom och Christer Sturmark, med Stefan Gustavsson som Lennox sidekick (det är inte vanhedrande att kalla Stefan så i det här fallet va?) och fascineras såhär en bit in i debatten av två saker.

Först: som engelsklärare blir man lite förfärad över vilket anmärkningsvärt svagt engelskt uttal som vissa världsvana personer har, tänker främst på Sturmarks sidekick, fysikprofessor Ulf Danielsson. Men vi får väl vänja oss om Mona Sahlin skulle råka bli statsminister. Ruskigt uttal där...

Nåväl, jag får väl erkänna att det ändå är en petitess i sammanhanget, även om jag undervisar i engelska på gymnasiet. Mer noterbart är hur svårt ateisterna har att ge en trovärdig respons på Lennox huvudargument, som han trots dess synbara simpelhet trummar in gång på gång i tal och skrift: att en naturalistisk världsbild underminerar själva det förnuft som ateisterna vill luta sig mot. För om hjärnan bara är en samling atomer som uppstått som resultatet av slump och naturligt urval, varför ska vi då lita på någonting som den säger?

Kanske kommer det ett bättre svarsförsök senare i debatten, men precis som i Lennox debatt med Richard Dawkins verkar de ha klara svårigheter att presentera ett hållbart svar på den invändningen mot naturalismen. Säger en hel del, eller hur?

Vården ska rädda liv - inte förgöra

Idag har jag tillsammans med Christina Doctare en debattartikel om vikten av att värna människans värde genom att med emfas ta avstånd från läkarassisterade självmord i SmålandsTidningen - som jag tror just nu är den enda tidningen i världen som ännu inte finns på nätet, förutom eventuellt Frimärkssamlarkuriren i Togo... Artikeln finns däremot utlagd på Claphaminstitutets hemsida.

Artikeln tar sin utgångspunkt i en nyhetsartikel om hur problematiskt vården ser på att tio människor lyckats ta sitt liv i Jönköpings län bara under sommaren. Frågan är tveklöst värd att belysas och arbetas aktivt med, men det uppstår en oundviklig kollision när den ställs sida vid sida med dödens kultur, där förespråkarna vill se läkare göra precis tvärtom och istället "hjälpa" den patient som önskar ta sitt liv. Tiden är ännu inte helt sned. Men vi som vill vrida den rätt igen måste tala högre - och klokare - än den som vill vrida den helt ur led.

Vi börjar vakna till liv igen...

Det märks att det är första måndagen i augusti idag, Sverige och debatten börjar vakna till så sakteliga. Själv tänkte jag åka och jobba några timmar imorgon innan vi kör igång på allvar med Kungsgymnasiet nästa vecka i för oss nya men väl instuderade lokaler i Kortebo. Mycket av tidigare arv vi behöver ta tillvara, mycket nytt som behöver göras.

På debattfronten läser jag ett mycket viktigt och personligt debattinlägg i Expressen idag av den handikappade mannen Andryan Linden, som skriver:
"Ska handikappade få finnas? Eller finnas men inte synas? För det är ju den naturliga utvecklingen. Historien visar tydligt hur duktig den civiliserade världen har varit på att gömma undan oss handikappade på institutioner - lobotomera, sterilisera och i dag selektivt abortera oss." Säg det igen. Säg det igen. Säg det igen. Tills makthavarna lyssnar. Tills de förstår. Studera gärna min skrift Ecce Homo för en djupare analys i frågan.

I boktältet på Europakonferensen såg jag Göran Skytte ta kort på högarna med sina egna böcker (det gjorde inte jag, kanske man borde?). De gick åt i hygglig takt. Fast allra framgångsrikast var nog Yassir Arafats chufför Tass Saada, vars signeringskö var så lång att den stundtals inte fick plats i tältet. När hans kö började tunna ut lite var det min tur. Låt oss säga att min kö var något kortare... Men några var det som köpte, och att hamna i skuggan av någon annan är alltid välgörande för egot. Jo, Skytte skulle jag återkomma till - även han har ett inlägg i SvD om den helt snedvridna tolerans som Pride-folket ropar på, men är så hjärtinnerligen usla på att visa dem som vill resa frågetecken för deras ideologi eller uttryckssätt.

Så det känns som att debatten börjar vakna till liv här. Sju veckor kvar till valet. Det lär inte bli lugnare.