Melodifestivalen igen - frigjordhet och förnedring, men i vilken ordning?

Jag vill passa på att hänvisa till Claphaminstitutets kritiska artikel i Expressen idag undertecknad Siewert Öholm, som kraftfullt ifrågasätter Melodifestivalens berättigande i Public service-tv. Jag har hjälpt till en del i förarbetet till artikeln, och blir kanske inte speciellt förvånad över bloggreaktioner på "moralpanik" och "otuktsskräck".

Det vore kanske önskvärt om fler istället ville fundera över och i så fall beskriva om de själva skulle bli glada om de utsattes för otrohet à la Bengtzing, eller "My body wants you, girl, I'll get you when I'm popular"-sexism à la Saade. Men så är det ju inte i det verkliga livet. Att bli övergiven, förkastad, utnyttjad är inte frigjort, bara förnedrande. Nej, ta er istället en noggrann titt på texten till Nicke Borgs låt. Här är det tvärtom. Från förnedring till frihet. The real stuff.

Nicke Borg - Leaving home

You can’t stand beside me
And think you know me
I am wasting my time
I pray to God you free me
And come to see me
I have mountains to climb
And I’m leaving home

I am looking, not losing what I found
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home

Some say that he changed me
Or that he made me
See things falling behind
How many can face me
And still amaze me
I’m disarming my mind
And I’m leaving home

I am looking, not losing what I found
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home

Certain things I found inside
Making a rebel is a long and stormy ride
And I’m leaving home

I am looking, not losing what I found (leaving home)
No matter what you think I’ll always be around
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
To be near you, I can hear you, I’m not on my own
So I’m leaving home
But I’m coming home for good


Ryser du? Räkna med att jag gör det.

Skriver om evolution på Newmill

Jag har en artikel via Claphaminstitutet på Newsmill idag om ett gäng ämnen som tangerat varandra på sistone: Stavros Louca i Klass 9A, evolutionsteorin och lite annat. Jag tar inte på något sätt ställning i frågan om teorins riktighet i artikeln, ändå är ateister arga som bin både här och där. Min huvudpoäng är dock att det måste vara "fullt rimligt att också få framföra sin tro på en Skapare utan att automatiskt behöva häcklas."

Låter inte det ganska rimligt?

Föreningen Arga Ateister rider igen

Dagen har idag en kortare artikel på det kända temat "arga ateister". Jag har studerat nyateisternas retorik lite mer djupgående, och kan bara konstatera att analysen är korrekt. det finns en häpnadsväckande aggressivitet och vulgaritet i flera av de mest kända nyateisternas angrepp. De slår också undan benen på varje seriös diskussion i ämnet.

Christopher Hitchens ger ett talande exempel när han i "Du store Gud?" jämför de ”godtrogna idioter som sagt sig tro på gud” med ”de intelligenta och vetgiriga ateisterna”. Jotack. Med ett så tydligt vi och dom-tänkande är det svårt att se någon möjlighet till verkligt samtal i frågan. Eller Richard Dawkins i "Illusionen om Gud": ”När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många leder av en vanföreställning kallas det religion". Ja, det konstruktiva samtalet har väl ganska svårt att ta sig vidare efter ett sådant frontalangrepp.

Eller kanske, allra obehaligast - Sam Harris i "The end of faith": "Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.”

Om det här är exempel på den frigörande och toleranta världen som kan byggas utan religion tror jag inte att jag har lust att vara med där.

Tatueringsrekord!

Ja, nu gäller det inte nedan nämnde Nicke Borg, utan min ständigt pågående spaning på Stockholms central.

När jag var där i veckan sökte jag som vanligt upp hyllan med tidskrifter om tatueringar. Tycker det är alldeles fascinerande att det kan finnas hela tidningar ägnade åt märken som bränts in i huden. Och därtill ett flertal olika sådana!

Resultatet i veckan uppgick nu till sammanlagt... 22 (tjugotvå!) stycken unika tidskrifter i ämnet! Det känns som ett talande samtidstecken. jag är bara inte hundraprocentigt säker på vad... Förslag, någon?

Verkligheten slår tillbaka

Idag blev det minsann som det nästan alltid blir när ytligheten dragits till sin maxpunkt. Jag är dock rädd att kvällstidningshetsen kommer att driva fram ytligheten till seger igen inför nästa lördag... Jag tror dock att jag vågar utlova ett kritiskt angrepp på debattplats i Expressen någon gång under veckan. Håll ögonen öppna!

I kvällens uppsamlingsheat till Melodifestivalen blev det dock så att glitter- och glamourinslagen åkte ut. Till final gick istället Sara Vargas sång om kvinna som blir slagen av sin man. Här blir det på riktigt. Svenska folket längtar efter på riktigt. Och så Daniel Karlsson med sitt lustiga nya artistnamn med en låt som man bara blir hjärtinnerligen glad av!

Och i lokaltidningen kunde man läsa en öppenhjärtig intervju med finalisten Nicke Borg, som berättar om sitt livs verkliga "andra chans". Fri från droger och alkohol, och med en ny stor tatuering av Jesus på bröstet. "Jag vill visa vördnad, tacksamhet och respekt mot det goda som har hjälpt mig", säger han.

För Nicke Borg är festivalen, men framför allt livet numera på riktigt. Verkligheten slår tillbaka. Sug på den, Saade.

Livet med döden runt hörnet

Ikväll lånade jag Stig Dagermans novell Att döda ett barn ur hustruns arbetsmaterial. Har läst den förut, men ujujuj, vad den är stark. Jag lipar oavbrutet under läsningen. Andas tungt. Leta fram novellen och läs den; jag tolkar en viktig del i sensmoralen som att ge så mycket kärlek man kan medan tid finns. För vi vet aldrig när en olycka eller annat kan ända den där tiden mycket abrupt.

Jag hade lite liknande tankegångar i eftermiddags, då jag fick bud att Sven Lidman jr gått ur tiden för någon dag sedan (Edit: Dagen har snappat upp dödsfallet med lite fördröjning). Jag tänkte tillbaka på intervjun jag gjorde med honom för ett knappt halvår sedan och hur han då, vid 90 års ålder var vid god själslig vigör. Jag fick också uppfattningen att han blev genuint glad och tacksam över att ha fått ut sitt budskap om försoning med historien och att jag kunnat hjälpa honom att göra det på ett sätt som gav honom ett slags tillfredsställelse på ålderns höst när kroppen började vissna alltmer. Det kändes också som att den gamle redaktören liksom levde upp i sitt arbetsjag när vi kom att diskutera några formuleringar i texten och hans målsättning att försöka hitta ett bra sätt att sprida den bok som intervjun kretsade kring.

Varje gång vi kan hjälpa en ung, medelålders eller gammal människa att känna sig behövd och värdefull går vi Guds ärenden. Alla människor behöver få uppleva den känslan, både att få ta emot den och ge den. För vi vet aldrig när möjligheten inte längre finns. Som Dagerman avslutar sin novell: "Men så obarmhärtigt är livet (...) att allting efteråt är för sent." Så låt oss göra det vi kan medan tid är.

Förlagsmöte med tacksamma tillbakablickar

Åter i hemmets vrå efter en effektiv dag i huvudstaden med redaktionsmöte på läromedelsförlaget där jag tog mina första stapplande steg på skrivandets område för - ja hjälp vad tiden går - nio år sedan nu. Vi skulle träffas för att revidera våra läroböcker till de nya kursplanerna som börjar gälla i höst. Den nyfikne kan försöka luska reda på några av de stora förlagens samhällskunskapsläromedel för högstadiet och kolla vilket av dem som inleder med ett citat av Jesus på första sidan med faktatext. Då hittar ni nog rätt! :-)

Besöket gav också ett välkommet tillfälle till reflektion och tillbakablick, passade på att sätta mig i den väldigt livfulla stillheten i S:ta Clara kyrka vid Centralen och be och fundera över gångna och kommande tider. Läroböckerna var mitt allra första skrivuppdrag - ett ovanligt stort och ansvarsfullt sådant, och jag kan inte säga att det var fullt ut framgångsrikt för mig. Förlaget refuserade några kapitel och såg sig nödgade att plocka in en mer erfaren författare och stötta upp projektet, och jag fick inte så stort uttymme i slutprodukten som jag hoppats på. Så det var på flera sätt en rätt tuff start.

Men när jag nu tittar tillbaka kan jag se att jag har fått fantastiskt många möjligheter att skriva om företeelser som verkligen legat på mitt hjärta. Bloggandet är ju förstås ett ganska unikt inslag i så måtto att inga inlägg blir refuserade. Men jag ser såhär i efterhand att jag har haft förmånen att kunna ge ut både böcker och artiklar i ämnen som jag upplevt angelägna i princip varje gång jag velat få ut ett budskap. Det är få författare och skribenter förunnat att ha den möjligheten, och jag känner mig väldigt tacksam när jag ser tillbaka på de här åren, och vill tro och hoppas att jag har kunnat få beröra många läsare med mina texter. På hemvägen passade jag också på att ha lite mejlkonversation om några andra skrivprojekt i pipeline. Så jag hoppas att även framtiden har mycket givande i sin hand.

På Centralen passade jag också på att göra min sedvanliga personliga samtidsspaning. Resultat: rekord! Hoppas hinna publicera och utveckla spaningen imorgon!