På toppen

Och så svängde husfadern benet över taknocken för att gripa sig an rengöring av stormlisten på husets motsatta sida, när det nu ändå stod skyddande byggnadsställningar för kommande takomläggning uppsatta och underlättade arbetet. Han såg sig snabbt om och kunde blicka ut över sin tomt och en bra bit längre bort. Och han tänkte:

Jag är rädd jag är rädd jag är rädd!

Var är det där hjältemodet när man tycker att det skulle komma så väl till pass?

Dick Harrison talar ur skägget om Jesus

Det är klart svårt att inte bli imponerad av Dick Harrison. Mannen som ibland går och stänger in sig i ett litet rum och sen kommer ut sex månader senare och har skrivit en 800-sidig bok om folkvandringstiden eller något annat undanskymt historiskt ämne. Ständigt läsvärt, ständigt med hög grad av tillförlitlighet.

Inom parentes kan jag yppa ett lite kul personligt minne av Dick Harrison. När jag tog min magisterexamen i historia 1997 (tror jag det var) satt han som examinator. Min opponent hade skrivit en uppsats om Kennedymordet som väl inte höll allra högsta magisterkvalitet och fick diverse kompletteringspunkter. Själv hade jag gjort en historiografisk studie av idrottshistorieskrivningen i Sverige. Rätt tråkig, men även rätt välgjord, kan man väl sammanfatta den. Harrison gick ut hårt i sin bedömning av mig: "Jaha, varför har du inte gått djupare i det här temat? Varför har du inte använt den här engelska databasen?" Et cetera.

När han såg att jag sjönk lite för djupt ner i min stol gjorde han en konstpaus och sade: "Ja, du behöver inte bekymra dig för betyget, du är väl godkänd." Vilket ju var liktydigt med högsta betyg. När jag frågade lite försiktigt efteråt om hans kritikpunkter så sade han något överslätande: "Ja, de där kommentarerna var ju mer på avhandlingsnivå. Jag ville mest skrämma lite fart på folket här. En del uppsatser är ju av så bedrövlig kvalitet." Jag försökte förgäves hitta sambandet mellan ideal och verklighet i den Harrisonska världen: "Jaha, jag trodde det var du som handledde min opponents uppsats?" Svaret dröjde nog inte en hundradels sekund: "Är du inte klok?? Sån skit? Det skulle jag aldrig ha släppt upp."

Summa summarum: För Dick Harrison gäller ord och inga visor. Därför är det extra intressant när en så respekterad historiker talar ut om källäget om historiens mest betydelsefulla politiskt helt oviktige person: Jesus från Nasaret. Trons anti-apologeter slänger ofta fram hypotesen att Jesus nog egentligen aldrig funnits. Harrison sammanfattar enkelt och sakligt:

"Källorna om Jesus är ovanligt många, sett ur forntids- och antikhistoriskt perspektiv, och de ligger de omtalade händelser närmare i tiden än många andra antika och medeltida källor befinner sig i förhållande till sina händelser. Äldre svensk historia är ett bra jämförelseexempel. Våra historieböcker dignar under uppgifter om vikingatiden och medeltiden, för vilka källäget är sämre än i Jesusfallet"

"det har funnits olika traditioner i omlopp, förmedlade av konkurrerande berättarkulturer. Detta stärker uppfattningen att Jesus har existerat. Att källor är oense i viktiga detaljer talar starkt för att det skulle finnas en historisk kärna som man söker förhålla sig till, i det här fallet Jesu verksamhet, eftersom oenigheten avslöjar en mångfald av tidiga traditionsbevarare. Om samtliga evangelier istället hade gått tillbaka på en enda berättelse, förmedlad av en enda källa, hade bevisvärdet sjunkit."

Harrisons slutsats: Källäget både inom och utanför Nya Testamentet är mycket gott. Det skulle krävas enormt mycket för att förklara bort Jesu existens. Den som eventuellt ändå vill lägga fram tvivel på detta har rätt mycket att bevisa. Åtminstone om man vill ha sund vetenskap som ledstjärna.

Följetongen avskaffa-synd-prästen går vidare

Som sagt var, det blir spännande att följa den här kyrksåpan till mål. Nu har prästen som vill avskaffa synd, blod och försoning (hon vill hellre att man ska vara snäll och prata om kärlek) pratat med biskopen. Svaret låter kanske vänta på sig. Men det blir en intressant vägvisare över vilken inställning som Svenska Kyrkan väljer när det gäller begrepp som trosbekännelse och sanning.

Själv brukar jag låta mina religionselever läsa en intervju med KG Hammar och sen försöka avgöra hur mycket av den apostoliska trosbekännelsen som han egentligen tror på. Svaren brukar bli ungefär "en allmännelig kyrka".

Man kan förstås skoja lite kring det här. Men att saken överhuvud taget diskuteras är ju klart oroande. Inte att saker får diskuteras och brottas med. Det har kristna alltid gjort, och bör så göra. Men när kyrkans företrädare förkastar helt grundläggande sanningar och inte möter ett tydligt avståndstagande är det allvarliga orostecken. (Att säga att det gäller speciellt om man råkar vara ärkebiskop är väl att vara något övertydlig.)

Jag funderar på hur motsvarande agerande i skolan skulle bemötas. Om en representant för skolan och lärarkåren skulle säga: "Jag gillar inte det där snacket i läroplanen om ansvar hit och ansvar dit och att skolan ska fostra och fostra och fostra till mogna individer. Kidsen behöver väl kärlek istället." Det skulle självklart inte fungera, och jag hoppas att vederbörande i så fall skulle åka ut på öronen. Kärlek och ansvarstagande, fostran och mognad går självfallet hand i hand. I skolan såväl som i kyrkan. Att förkasta detta är att svika sitt grundläggande uppdrag, både som lärare och som präst.

Enighet eller inte om religionsfrihet?

Här rullar vardagsbestyren på något alldeles ruskigt fort för närvarande. Tankarna för dagen: tak, fönster och dörrar (i alldeles privat samt civiljobbande avseende). Jag har inte hunnit kolla igenom en enda av de i skrivande stund nästan 500 kommentarerna på SvD Brännpunkt, där jag och två andra Fellows vid Claphaminstitutet igår hade inne en debattartikel: Hädeleselagar måste avskaffas, där vi fäster uppmärksamheten på de fruktansvärda morden på pakistanska politiker som vågat utmana landets lagstiftning där den som säger något som kan tolkas negativt om Muhammed eller islam kan dömas till döden.

Bakgrunden till artikeln är lite intressant, vi kom nästan i mål med en namnkunnig ateist. Vi borde ha viktiga gemensamma intressen att värna i denna fråga där mlitant extremism hotar att helt döda det konstruktiva samtalet (och döda konstruktiva människor). Ateisten ville dock även ha med en muslimsk representant för extra tyngd. När det visade sig omöjilgt att få med den senare backade även den förre ur. Så kvar fick vi kristna stå ensamma. Det fick minoritetsminister Shahbaz Bhatti också göra. Tills de sköt honom.

Jag kan tycka att det är lite tråkigt i sammanhanget att Humanisterna istället för att att hurra över en fråga där vi borde stå helt enade istället väljer att skjuta budbäraren, eller budbärarens kompis. Då kan det kännas som att skyttegravskrig är viktigare än sakfrågan. Det känns lite trist. För religionsfrihet förtjänar en bred, och enad uppslutning.

Villolärare eller inte?

Inomr parentes sagt: rubriken är ett skamlöst sätt att locka hit nyfikna läsare. Det tycks alltid snurra till något alldeles väldigt i bloggvärlden så snart det ska diskuteras om en viss person är teologiskt rätt ute eller inte. Säg bara Rob Bell, så förstår ni. Jag brukar ju avhålla mig från den här typen av diskussioner, men kan inte låta bli att finna följande lite intressant.

Det här blir en intressant vattendelare. En präst har i skriven form förkunnat ett budskap som helt uppenbart inte är kristen tro, och därefter ytterligare förtydligat sin ståndpunkt som svar på kritisk replik:

"Tanken att Jesus dog på korset för "våra synders skull", att "han har betalat skulden med sitt eget blod", är motbjudande och bortom allt sunt förnuft och rimlighet i en modern tillvaro." menar hon. Budskapet kan säkert betraktas som mycket, men kristendom är det definitivt inte.

Den finlandssvenske teologen Henrik Perret påpekade mycket vist för några år sedan: "Det finns dock en stor skillnad i dag, en unik situation, som aldrig har funnits tidigare i kyrkohistorien: Vi har inga villolärare." Hand upp, den som tror att prästen blir fälld i domkapitlet?

Hur mörk kan världen bli?

Uj, nu överväldigades jag av en sådan våldsam moralisk upprördhet igen. Det är alltid lika jobbigt, men jag tror det ändå är lika nödvändigt om vi ska agera som medmänniskor med ett hjärta för den som är i nöd. Hur är det möjligt att människor kan visa en sådan fullständig hänsynslöshet mot andra medmänniskor? Kort, men känslomättat på Samvetsbloggen.

Om böcker och människor

När den mentalt efterblivne Lennie Small av ovarsamhet klämmer en mus till döds i John Steinbecks fantastiska kortroman Om möss och människor är det illa. Det är också ett förebud inför bokens klimax när tragedin plötsligt blir ett faktum, när Lennie inte kan kontrollera sina väldiga krafter och i panik råkar bryta nacken på Curleys fru (vars betydelse i denna värld är så liten att hon inte ens får framträda med eget namn). Att dräpa en mus är ett förebud, men bokens egentliga budskap handlar om dräpande av människor. Det finns en absolut moralisk skillnad mellan att ta en mus liv, och att ta en människas liv.

Den där boken slog mig när jag sett brottstycken från nyhetshändelserna kring eldning av Koran och överlagt mord på oskyldiga. Det första: olämpligt, helt onödigt provocerande, dumt. Det andra: en moralisk skändlighet. Men har inte reaktionerna här ändå hamnat helt snett? Helig skrift-brännaren utmålas både på hemma- och bortaplan som den store brottslingen. Och även om mördarna kanske inte ursäktas, så överslätas deras agerande ändå ofta som ett förståeligt svar på en otolererbar provokation. Hans agerande var världspolitiskt ohyggligt dumt. Men det var inte ett absolut moraliskt ont. Det verkliga brottet är talibanernas mord på oskyldiga på andra sidan jordklotet.
Bokbål som protest är generellt en dålig idé. Men det är likafullt en demokratisk rättighet. Att i det läget ta till ond bråd död som motmedel är en primitiv och fullständigt oacceptabel respons.

Jag funderar lite på vad reaktionen hade blivit om någon sur ateist hade ställt sig på torget eldat upp en Bibel. Jag hade tveklöst känt mig sårad. Men jag hade inte slängt bomber i huvudet på pyromanen. En sådan tanke hade inte föresvävat någon hängiven Jesu lärjunge.

Kristendomen är ingen hedersreligion. Vår uppgift som Jesu lärjungar är inte att skydda vår mästare från att skändas. Vår kallelse är att följa Honom som själv valde att offentligt låta sig hånas, bespottas och torteras till döds. Att se sin Mästare dragen i smutsen, och att om det är tvunget låta oss själva dras med där bakom är ett helt naturligt inslag i den kristna tron.

Vår tro har ingen heder att försvara. Den verkliga äran ligger i att frivilligt och i kärlek lägga ner sina vapen och ge sitt liv för andra. Där ligger en avgörande skiljelinje mellan kristet och muslimskt tänkande.

Snart är det påsk.