torsdag 28 april 2011

Wilkerson och Braw - sorgliga men ärliga besked

Det var en mycket tråkig överraskning att titta in på Dagen.se idag. En av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest tongivande kristna förkunnare, David Wilkerson, omkom inatt i en bilolycka.

Wilkerson smekte aldrig sina lyssnare medhårs. Han var tydlig som få, ibland talade han kanske utan att ha reflekterat färdigt först. Men det är oändligt mycket bättre att tala när man känner en helig frustration än att tiga stilla och aldrig släppa in den frustrationen i sitt hjärta. Wilkerson var dock ärlig i sin ständiga längtan efter Guds rikes fulla genombrott i människors liv. Igår skrev han sin sista text på sin blogg:

"...To those going through the valley and shadow of death, hear this word: Weeping will last through some dark, awful nights—and in that darkness you will soon hear the Father whisper, “I am with you. I cannot tell you why right now, but one day it will all make sense. You will see it was all part of my plan. It was no accident. It was no failure on your part. Hold fast. Let me embrace you in your hour of pain."

Beloved, God has never failed to act but in goodness and love. When all means fail—his love prevails. Hold fast to your faith. Stand fast in his Word. There is no other hope in this world."

Det var de sista orden från David Wilkersons penna. Nästan som om han såg slutet närma sig. Ärligt, tydligt, hängivet. Hatten av för en hängiven gudsman. Vem tar upp manteln?

Samtidigt har Christian Braw en mycket välskriven artikel i dagens tidning om ärlig ateism (Nietzsche och Russell, som erkänner att ateism=hopplöshet) respektive oärlig ateism (Humanisterna, som talar om värden som inte finns på ett objektivt sett i en gudlös värld). Även här ser vi behovet av ärlighet. Den kan vara smärtsam. Men sanning är ändå alltid sanning.

onsdag 27 april 2011

Läser tokbra bok och analyserar folkhögskolebesök

Ibland stöter man på sådana där riktigt riktigt bra böcker att man undrar varför man själv försöker sig på att skriva något klokt ibland. Håller just nu på att läsa ett recensionsex av en ny bok på välbekant tema. Återkommer när jag läst klart och skickat in min recension.

Besöket i Mariannelund härom dagen var väldigt uppfriskande. En folkhögskola som åtminstone på ytan verkr precis så folkhögskolemysig som man föreställer sig att en sådan kan vara: unga människor samlade och internatboende med möjlighet att dela nära gemenskap och dryfta djupsinniga och alldeles triviala saker in på småtimmarna.

Vid min föreläsning testade jag den här gången experimentet att göra en liten konstpaus efter genomgången av de tre alternativen till alltings uppkomst (evigt, uppstått utan orsak ur ingenting, skapat av någon som själv är evig och oskapad). Och säkert som amen i kyrkan kom frågan igen: "Men om man tänker att någon har skapat Gud....?"

Jag är alldeles fascinerad över att samma fråga nästan alltid återkommer. Frågan är alls inte dum, men den visar på hur viktigt det är att klargöra och tydligt definiera de alternativ som står till buds i en diskussion. Jag tror att vi kristna ibland är lite ovana vid det. Om man tänker sig att någon skulle ha skapat Gud skickar man bara frågan vidare ett eller flera steg: "Vem skapade då den som skapade den som skapade den som..." Allting kräver en första orsak, den må ha en början i tiden eller vara evig. Men om vi kommer fram till att de två första alternativen är felaktiga står vi inför en Skapare, oavsett om vi gillar det eller inte.

måndag 25 april 2011

Sai Baba är död - länge (för evigt) leve den Uppståndne!

Jag ser såhär när påskhelgen går mot sitt segerrika slut att "levande gud" avlidit. Humanistbloggen har satt fingret på några viktiga poänger - men missat andra relevanta. Nu är det förstås rätt många avgörande skillnader mellan Jesus från Nasaret och indiern Sai Baba.

För det första: Sai Baba är inte Gud med stort G. Han sade sig vara inkarnationen av det opersonliga gudomliga (men lånade alla positiva begrepp från den personlige Guden som han kunde komma på). Han har - till skillnad från Jesus - marknadsfört sig själv genom ganska billiga trollertricks (enkla avslöjanden finns att beskåda på YouTube). En ganska radikal skillnad mot mannen från Nasaret som aldrig tycks ha använt sina krafter till förbluffande trollerier som kunde satt ljuset på honom själv i stil med Sai Baba.

Istället sträckte Jesus sig ut till samhällets lägsta, mest utstötta och gav dem all den uppmärksamhet som en publicitetstörstande profet skulle ha gjort. Det vill säga samma människor som Sai Baba anklagats för att ha utnyttjat.

Men framför allt: Jag skulle bli synnerligen överraskad om Sai Baba om hundra år skulle ha miljontals anhängare som följer honom med livet som insats. Sai Baba kommer inte att bli uppväckt från de döda. Eftersom Jesus blev just det, och eftersom han var allt det där som självförhärligande profeter inte är men önskar att de vore - kan hans anhängare idag räknas i mångmiljonantal.

Imorgon kör vi igång vardagen igen, jag ska till Mariannelunds folkhögskola och gästföreläsa. Jag kommer att försöka tillämpa samma vänstervridna inställning som jag behövde göra när jag besökte Kanal 10 i torsdags kväll. Rent fysiskt alltså, inte politiskt. Jag har en svåravlägsnad vaxpropp i vänster öra och måste därför hålla högersidan mot den jag pratar med. Tur att det var just så vi skulle sitta i tevesoffan... Men ett riktigt intressant samtal om den kristna trons plats i samhällsdebatten blev det!

fredag 22 april 2011

När det inte finns några tårar kvar

Jag har nyligen läst den allegoriska Häxan och lejonet ytterligare en gång; vi har det som familjetradition att jag läser den för barnen när de fyllt sex år. Ikväll kommer jag att tänka på CS Lewis formulering när de båda systrarna sörjt hela natten över Aslans död.

"Jag hoppas att ingen som läser den här boken någonsin har varit så sorgsen som Susan och Lucy den natten, men om du har det - om du har varit uppe hela natten och gråtit tills du inte hade fler tårar kvar - då vet du att efter en sådan sorg kommer ett slags lugn. Det känns som ingenting ngåonsin skulle kunna hända mer."

I natt är den natten. Allt var slut för lärjungarna, Maria och de övriga kvinnorna i Jesu närhet. Allt hopp var ute. Nederlaget på korset syntes totalt. Kvar var nu bara tomhet.

Men det var inte slut. Gryningen skulle komma igen. Den stora gryningen för hela mänskligheten. På söndag kommer den.

onsdag 20 april 2011

Moraliskt irrelevant försvar för aborter

Politisk korrekthetsminister Nyamko Sabuni, och sexualitetsindividualismgeneralsekreterare Åsa Regnér följer upp den gångna helgens eftertänksamma debattinlägg där två filosofer tillmäter fostret ett egenvärde i abortsituationer.
Repliken görs på klassiskt felslutsmaner. Aborter är aldrig moraliskt problematiska, de som vill poängtera den etiska problematiken är onda, etc, etc. De tar dessutom upp ett ofta använt men likafullt helt orimligt argument:
"Det är aldrig acceptabelt att begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att garantera denna rätt betyder bland annat att samhället ska bistå kvinnor som vill göra abort."

Jag lånar en passage från min skrift Ecce Homo - se människan som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang.
1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.
2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.
3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.

tisdag 19 april 2011

Medverkar i teve på torsdag

En liten pålysning såhär i stilla veckan: jag är inbjuden som gäst i Kanal 10 på skärtorsdagskvällen. De har direktsända kvällsprogram nu inför påsken med olika intervjupersoner och teman, men med ett självklart fokus på den som veckan och helgens klimax kretsar kring - Jesus från Nasaret. Jag vet inte exakt upplägg, men jag ser att samtalet med undertecknad är planerat någonstans efter åtta på kvällen. För den som inte får in kanalen via parabol finns webbsändningar på kanalens hemsida.

söndag 17 april 2011

Mot botten

Nyss var jag ute och genomförde min lilla årliga palmsöndagsritual. Jag halade vimpeln som suttit uppe på flaggstången några veckor.

Vi går in i Stilla veckan, och får följa Jesu väg ner mot botten av sitt liv, som ändas när mänskligheten hånar, förnekar och avrättar honom. Min flaggstång får stå naken under veckan som en enkel symbol på Jesu utsatthet och nakenhet. Men berättelsen tar inte slut där. Längst ner på botten vänds själva döden till liv, och på påskdagen kommer fanorna med det lysande, men tomma korset att åter synas över Sveriges land, som ett triumfens vittnesbörd om att segern är vunnen.

Jag önskar alla en välsignad påskvecka. Kanske ses vi via något massmedium i veckan. Pålyser mer om detta om någon dag.