Debatt på gång

Jag har fått förfrågan om två väldigt skilda uppdrag de sista dagarna, ett läromedelsprojekt och en debatt i september som bör kunna bli riktigt intressant. Tufft motstånd, men intressant. Jag återkommer inom kort när detaljerna kring debatten blivit spikade.

Lägger ut predikan om världens mest omaka arbetskamrater

Jag skruvar lite svenskt generat på mig, för nu har jag fått så ovanligt mycket positiv respons på min predikan hemma i Kungsporten härom veckan om de ack så olika men ack så nödvändiga parhästarna Paulus och Barnabas, och vad Gud kan lära oss genom deras livsöden. Det finns mycket att ta till sig där, som man ofta inte tänker på när man läser igenom texten lite ytligt. Jag skickar med en länk till predikan här, scrolla ner till 24/7. Själva rubriken blev lite mysko, antingen pratade jag otydligt eller så hörde teknikern lite illa när han frågade om vad vi skulle sätta för rubrik. Det har nog rättats till när det här läses...

Nu har det gått helt snett i Clapham

Ibland ryggar man till när platser eller begrepp som man annars förknippar med något mycket positivt dras i smutsen. När jag såg de första rubrikerna om oroligheter i Tottenham bekymrade jag mig först ett ögonblick över vad som nu kunde vara på tok hos laget i mitt hjärta. Oroligheterna visade sig dock vara av klart allvarligare natur än vad som är brukligt i fotbollssammanhang.

Det enda som tycks drabba Tottenham Hotspur är att lördagens ligapremiär ställs in efter vandalisering av biljettkontor etc. Det obehagliga är dels att våldet fått en så anmärkningsvärd spridning, dels den till synes totala bristen på politiska motiv ("nihilistiska" upplopp tyckte jag mig uppfatta med ett halvt öra att Andres Lokko sade i Aktuellt).

Debattörer - framför allt på vänsterkanten - brukar annars vara snabba med att förkunna upplopp av olika slag är moraliskt berättigade protester mot något slags orättfärdig överhet. Så inte här. I Clapham och andra förorter och städer i England tycks det istället vara ett fullskaligt uttryck för den råa egoismen. Ungdomar förstör och stjäl för att de ser en möjlighet att göra det. Inga plakat, inga ideologiska krav. Enbart aggression och snöd vinning. Åtminstone två dödssynder som kommer till okontrollerat uttryck.

Nej, argumenten för att människan är innerst inne god och bara behöver göra sig fri från förtryckande auktoriteter fortsätter att eka tomt. Precis som för 200 år sedan när William Wilberforce och hans medarbetare verkade i samma stadsdel, Clapham, är vårt kall att motarbeta girighet och annan egocentrering, och istället riskera vår egen personliga trygghet i syfte att övervinna det onda med det goda. Det är alldeles uppenbart att kristna sammanslutningar med ett fokus bortom oss själva - både vi som verkar inom Claphaminstitutet och många andra - fyller en väldigt angelägen funktion i vår värld idag.

Köp inte den här boken!

Jag noterar idag en intressant parallell i var det betecknas som comme il faut att använda bilder för att chockera och bilda opinion. Läs mera på Samvetsbloggen.

Nåväl, jag hade utlovat en liten sågning av känd bok. 600 000 böcker tror jag han har sålt, Jonas (artistnamn!) Jonasson. Men jag tycker nog ändå inte du behöver gå åstad och skaffa "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". Jag tjuvläste fruns ex som de läser i sin dambokklubb av pålysningarna om Forrest Gump-vibbar och intressanta kopplingar till 1900-talshistorien. Men blev klart besviken.

Visst, Jonasson är en synnerligen flyhänt författare med en fantastisk fantasi att knyta ihop en kul/spännande berättelse. Men det fanns ju inget som helst djup i berättelsen! Så kopplingarna till Forrest Gump var väldigt överdrivna. I den filmen fanns det en värme och en medmänsklighet som jag tyckte mycket om. Medan hundraåringen Allan och hans kumpaner genom livet i huvudsak verkar drivas av ett enda intresse: att få en skvätt brännvin.

Och det är klart, det är ju mer inspirerande att läsa en bok där inte samtliga inblandande har i stort sett samma burdusa, distanserade och genombanala inställning till livet. Det där kan vara kul en stund. Men inte en hel resa genom nutid och dåtid. Baksidetextens citat där Lasse Berghagen gav omdömet "Den roligaste bok jag någonsin läst" borde ha varit varning nog. Nej, skaffa ni andra böcker som sommar- eller höstunderhållning. Så kul var det inte, herr Jonasson.

Skriver i Världen Idag om dödssynden vrede på Utöya

TIllsammans med två medförfattare har jag idag en obehagligt aktuell artikel om vrede i Världen Idag i Claphaminstitutets artikelserie om de sju dödssynderna. Vi hade egentligen planerat in en redan färdig artikel om avund, men tragedin i Norge kom emellan. Det var en tuff artikel att jobba fram med den hemska aktuella kopplingen. Jag ser att redaktören plockat bort inledningen som skildrade hur vreden till slut exploderade hos mördaren Breivik. Kanske blev det för känslostarkt på opinionsplats.

Med avund som väntar om två veckor funderar jag nu på vilken av de njutningsfixerade synderna lusta eller frosseri som bör komma därnäst. Kanske kommer någon aktuell koppling på endera av dem. Det brukar ofta göra det.

Avslutningsvis funderar jag på att skriva några rader om en bok igen, jag brukar ju plocka fram någon bok jag vill rekommendera lite då och då. Men nu lutar jag åt att såga en känd bok i nästa inlägg. Jo, så får det nog bli.

Åter till normaliteten, lite i taget

Livet börjar så smått återvända till det normala efter ondskans utbrott i vårt västra grannland. Men det onda tycks inte vinna den seger som mördaren Breivik hoppades. Känt bibliskt språkbruk återfinns i en av ungdomarnas öppna brev till mördaren. Det är vackert, ljuset när mörkret är stort runtomkring.

Igår lyckades jag för första gången i sommar lägga mig en stund i hängmattan. Tio lååånga lediga minuter. Iochförsig uppblandade med avklädning av lillflicka, hjälp med kissande i gräset, påklädning, samt ordningsskripande i storpojkarnas kurragömma. Men ändå. Tio minuter i ryggläge. Det är inte var sommar minsann.

Jag har också i efterhand satt mig lite djupare in i forskningsrapporten om att ett ökat bibelläsande ger ett starkare fokus på exempelvis ekonomisk och social rättvisa och andra politiskt korrekta dygder som trons kritiker gärna hävdar att religionen motverkar. Trons kritiker tycks dock ha fullt upp med att häckla kristna, så nyheten är inte speciellt intressant där. Tråkigt det, efter den självrannsakan över sitt religionshäcklande som Humanisterna och till och med Tännsjö gav uttryck för efter händelserna i Norge. Fascinerande det där att forskning som inte överensstämmer med egna fördomar inte är speciellt intressant. Men vissa ögonbryn tycker jag ändå att rapporten skulle höja. Det tycks den vara värd.

Kan framtida terrorister mötas med en annan extremism?

Nej, det här går inte. Det har nu gått en vecka sedan de fasansfulla dåden i Norge, och jag är ännu inte i närheten av att kunna smälta det som skett. Planeringen, aktionen och efteragerandet av mördaren är av så djävulskt slag att det är så svårt, så svårt att komma över även för mig, som inte har några bindningar över huvud taget till de mördade.

Jag har ikväll skrivit klart ett första utkast till text i Claphaminstitutets artikelserie i Världen Idag om dödssynderna. Tema: vrede. Aktuell koppling: alltför uppenbar. Förhoppningsvis lyckas vi arbeta igenom texten för publicering i nästa vecka.

Jag har samtidigt funderat en del över de förslag till åtgärder för att förebygga den här typen av extrem brottslighet som presenteras i den mediediskussion som generellt har förts på ett sakligt och värdigt sätt. Ja, det blir alltför endimensionellt att säga att hotet mot samhället främst ligger i olika ideologier eller religioner. Och ja, det ligger mycket i det flera säger om att hotet ligger i extremismen, den väpnade fanatismen. Men samtidigt drar jag mig till minnes en passage i Martin Luther Kings fängelsebrev, ett av de absolut mest välformulerade stycken som skrivits om ett bibliskt förhållningssätt till samhället.

Från sin fängelsecell adresserar King andra pastorer som bekymrar sig över att han i medierna pekas ut som just "extremist". Han drar paralleller till andra historiska förebilder som agerat på ett frimodigt och för samtiden extremt sätt, och skriver:

Frågan är alltså inte om vi skall vara extremister, utan vad för slags extremister vi skall vara. Kommer vi att vara kärlekens eller hatets extremister? Kommer vi att vara extremister för att bevara orättfärdigheten eller för att utbreda rätten? I den dramatiska scenen på Golgota kulle korsfästes tre män. Vi får aldrig glömma att alla tre korsfästes för samma brott: extremism. Två var omoralens extremister och sänkte sig alltså djupare än sin omgivning. Den tredje, Jesus Kristus, var en kärlekens, sanningens och godhetens extremist och höjde sig alltså över sin omgivning. Kanhända Södern, nationen och världen står i stort behov av kreativa extremister.

Gud give att så kunde bli fallet även hos oss.