Gud är naturligtvis inte möjlig att avbilda, men det är fullt möjligt att iaktta hans verkningar. Har ett reportage i Dagen idag om fotoutställningen "Gud i Småland", gjord av Aftonbladet fotografen Kai Rehn. Det var en vacker förmiddag härom veckan som jag hade förmånen att besöka hans utställning på logen utanför Gränna. Bilderna skildrade bland annat människors intima möten med Gud. Och såväl fotograf som besökare berörs av intensiteten och de starka känslorna i människors ansikten. Från artikelns avslutning:
"Kai berättar om en man utan kyrklig bakgrund som hade tagit god tid på sig på logen och noggrant tittat på samtliga bilder.- Efteråt kom han fram till mig och sa något som jag inte hade tänkt på själv. Om du tittar på varje bild så ser du: Alla människor är lyckliga.Kai sveper med handen över den långa raden bilder. - Här ser du lycka. Värme. Lycka. De måste ju stormtrivas, de här människorna. Så den här mannen ville uppsöka någon kyrka för att få veta mer. Han frågade om jag hade något förslag, och jag svarade att det är upp till var och en. Men på något sätt kändes det som att han verkligen mötte Gud i Småland."
Ateister brukar generellt avfärda människors erfarenheter av Gud rakt av. De är galna, hallucinerar eller något ditåt. Men är den förklaringen verkligen tillämpbar i varje enskilt fall? Är det möjligt att avfärda varje människas personliga gudsmöte som tokerier?
Precis som i alla andra fall av fördomar är det lättare att avfärda andra människor, deras kultur, upplevelser och liv när man håller dem på bekvämt avstånd, slipper möta dem ansikte mot ansikte. Det är nog flera som skulle må väl av att våga se och lyssna närmare på människor och deras vittnesbörd om livet och Gud. Deras berättelser skulle kunna förändra våra liv radikalt. Vågar vi det?
Edit: Har nu sett reportaget i papperstidningen och måste bara beklaga bildvalet. Det finns klara fördelar med att arbeta som frilans, det här är väl en av nackdelarna. Huvudillustrationen på det liggande barnet är säkert den bästa ur sensationsperspektiv, men den ger en annan känsla än den jag önskade lyfta fram i texten, varför en del av det tänkta intrycket går förlorat. Jag ville undvika att visa enskilda personer i utsatta situationer, utan snarare den flora av goda föredömen och lyckiga ansikten som Kai Rehn hänvisar till i intervjun.
tisdag 25 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
Den som söker han finner
Tuve Skånberg har idag en debattartikel i Världen Idag där han tar upp aktuell forskning som undersöker människans obotliga religiositet och försöker sätta den i sitt rätta sammanhang. Forskaren professor Jordan Grafman menar att det är tydligt att ett religiöst beteende är ett tydligt mänskligt drag, utan motsvarighet bland djuren.
Tuve avslutar: "Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke."
Precis den poäng jag lyfter fram i samband med sökandet som argument för Guds existens. Frågan är hela tiden vilken grundläggande världsbild som bäst förklarar den verklighet vi observerar. Och ateismen tycks falla sönder på punkt efter punkt. Hjärta och hjärna pekar på Gud. Ibland mer än vi tidigare har förstått.
Tuve avslutar: "Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke."
Precis den poäng jag lyfter fram i samband med sökandet som argument för Guds existens. Frågan är hela tiden vilken grundläggande världsbild som bäst förklarar den verklighet vi observerar. Och ateismen tycks falla sönder på punkt efter punkt. Hjärta och hjärna pekar på Gud. Ibland mer än vi tidigare har förstått.
torsdag 13 augusti 2009
Det rullar igång igen...
Så börjar då Sverige vakna ur sommardvalan och saker återgå till det (mer eller mindre?) normala. Vi har haft introduktionsdagar på Kungsgymnasiet, fick idag handlingar från kommunförvaltningen inför höstens första nämndsammanträde som jag knappast hinner gå på och jag märker att pastorer och andra har börjat återkomma till datorerna och börjat skicka mejl igen. Ser mycket fram emot en inspirerande höst!
Debatterandet har också kommit igång igen efter julitorkan, har en debattartikel med fellow-fellows (heter det så?) i Claphaminstitutet i Dagen idag. Känt tema, Dan Larhammar har återigen ondgjort sig över förståndsklena religiösa, behövdes ett vederhäftigt svar.
Var förresten på en av de sista turerna genom sommarsverige idag, hittade en vacker men osedd del av landet när jag gjorde ett reportage om den intressanta fotouställningen "Gud i Småland" utanför Gränna idag. Bör komma i Dagen om styvt en vecka.
Och imorgon går ett annat av höstterminens projekt igång, redaktionsmöte för ett uppdrag för en organisation som är rätt annorlunda än dem jag jobbat med tidigare. Tror det är lite sekretess på det hela, men kan väl säga att det skulle kunna betecknas som "ett riktigt skitjobb". Bokstavligt talat. Men kul kan det bli!
Hoppas framförallt att tillsammans med familjen kunna ta tillvara det positiva som sommaren har gett och gå in i en fin höst tillsammans. Arbete är roligt och spännande, men vi får inte glömma bort våra nära relationer när allt nu snurrar igång igen.
Debatterandet har också kommit igång igen efter julitorkan, har en debattartikel med fellow-fellows (heter det så?) i Claphaminstitutet i Dagen idag. Känt tema, Dan Larhammar har återigen ondgjort sig över förståndsklena religiösa, behövdes ett vederhäftigt svar.
Var förresten på en av de sista turerna genom sommarsverige idag, hittade en vacker men osedd del av landet när jag gjorde ett reportage om den intressanta fotouställningen "Gud i Småland" utanför Gränna idag. Bör komma i Dagen om styvt en vecka.
Och imorgon går ett annat av höstterminens projekt igång, redaktionsmöte för ett uppdrag för en organisation som är rätt annorlunda än dem jag jobbat med tidigare. Tror det är lite sekretess på det hela, men kan väl säga att det skulle kunna betecknas som "ett riktigt skitjobb". Bokstavligt talat. Men kul kan det bli!
Hoppas framförallt att tillsammans med familjen kunna ta tillvara det positiva som sommaren har gett och gå in i en fin höst tillsammans. Arbete är roligt och spännande, men vi får inte glömma bort våra nära relationer när allt nu snurrar igång igen.
fredag 31 juli 2009
Nya upplagan här!
Är mycket stolt över att kunna meddela att nya upplagan av "Vem tänder stjärnorna?" nu har släppts! Texten är något reviderad. Något citat som en uppmärksam läsare sett var taget ur sitt sammanhang har bytts ut mot ett bättre, några händelser som inträffat efter releasen i november har lagts in, samt några småjusteringar i texten. Men framförallt har vi ökat storleken till A5, vilket ger ett mycket mer attraktivt intryck och gör boken mer lättläst. Det gör också att vi har ändrat undertiteln från "En liten bok..." till bara "En bok om människans största frågor."
Känner mig närmast generad över de varma reaktionerna som första upplagan har fått från läsare och recensenter, och jag hoppas att den nya upplagan ska kunna bli ännu mer läsvärd. Frågorna ligger i tiden, inget tvivel om den saken, och jag skulle önska att många människor kan betrakta boken som en trovärdig resekamrat på färden genom livets stora frågor. Varmt välkommen att titta närmare på boksajten (även om layouten just där kanske lämnar en del i övrigt att önska)!
tisdag 28 juli 2009
Motsatsernas paradox
... eller är det en tautologi att tala om paradoxala motsägelser...? Nåväl, diskussionen kring sättet att kommunicera på nätet går vidare. DN har en föredömlig artikelserie om Internet igår och idag, med ett talande teveinslag som anknyter till samma tema som min kulturartikel i Dagen i förra veckan (troligen endast åtkomlig för prenumeranter). Vi har uppenbarligen svårt att hantera kombinationen av att slippa bli granskade av överheten, samtidigt som vi gärna viker ut oss själva och våra göranden och låtanden på diverse sociala medier.
Annars var mitt budskap i första hand hur det nya sättet att kortkortkommunicera påverkar oss. Samtidigt finns det hopp. Fick härom dagen nya numnret av tidskriften Filter i brevlådan. För om Twittervärlden försöker dränka världen i 140-teckensnonsens går Filter en annan väg. Vilka nydanande vinklingar, vilken briljans i innehållet, vilka insatta reportage, vilka fiffiga spetsfundigheter. Och framför allt i detta sammanhagn: vilka otroligt lååånga texter. En välkommen motvikt idag 2009, jag blir själv ganska ödmjuk av att läsa så duktiga skribenter. Det enda som saknas i tidskriften är väl ett existentiellt djup. Här hoppas jag en del på den nya kristna kulturtidskriften Theofilos som kommer med sitt första nummer i september. Jag är ombedd att skriva en artikel i premiärnumret och ska ägna närmaste två veckorna åt att försöka få ihop något läsvärt.
Visst är det ändå ganska skönt när en lucka i medievärlden blir fylld. Eller när man hittar något riktigt bra som man tidigare inte visste att man saknade. Mer kvalitetsjournalistik åt folket!
Annars var mitt budskap i första hand hur det nya sättet att kortkortkommunicera påverkar oss. Samtidigt finns det hopp. Fick härom dagen nya numnret av tidskriften Filter i brevlådan. För om Twittervärlden försöker dränka världen i 140-teckensnonsens går Filter en annan väg. Vilka nydanande vinklingar, vilken briljans i innehållet, vilka insatta reportage, vilka fiffiga spetsfundigheter. Och framför allt i detta sammanhagn: vilka otroligt lååånga texter. En välkommen motvikt idag 2009, jag blir själv ganska ödmjuk av att läsa så duktiga skribenter. Det enda som saknas i tidskriften är väl ett existentiellt djup. Här hoppas jag en del på den nya kristna kulturtidskriften Theofilos som kommer med sitt första nummer i september. Jag är ombedd att skriva en artikel i premiärnumret och ska ägna närmaste två veckorna åt att försöka få ihop något läsvärt.
Visst är det ändå ganska skönt när en lucka i medievärlden blir fylld. Eller när man hittar något riktigt bra som man tidigare inte visste att man saknade. Mer kvalitetsjournalistik åt folket!
söndag 19 juli 2009
Dårskapen igång igen
Så var då sommaren igång igen. Och för vissa grupper i samhället syns inget spår av någon lågkonjunktur. DN gör ett riktigt bra reportage om den stora dårskap som äger rum i bland annat Visby och Båstad.
Vi besökte några bekanta i Båstad under tennisveckan ifjol och tog en promenad förbi platserna "där det hände". En mycket underlig uppelvelse. På ett uteställe (eller heter det inneställe?) spelades vid 14-tiden hög discomusik. Verandan var smockfull med ungdomar som tjoade och levde om med full (sic!) kraft. De obligatoriska solglasögonen var på, flaskor hälldes ur, försök till dans gjordes i trängseln, en kille i 20-årsåldern hängde sig ut över staketet och skrek något som torde transkriberas ungefär "Uuuööööuuuhhhh!!!!"
"Lite som ett zoo" som det formuleras i DN:s reportage. Nere på gatan fortgick samtidigt det vanliga livet som vanligt, om än med fler reklaminslag än brukligt. Och vi tittade, förundrade över vad vi såg. Speciellt barnen. Vad var detta? Hade vi tittat in i något parallellt universum med helt andra lagar för mänklig samvaro? De behövde prata om det de sett flera gånger senare.
Av tidpunkten att döma skulle de festande (känns iofs som ett ganska malplacerat ord) hålla på åtminstone tolv timmar till. Vem orkar det? Och vad kostar det - räknat i pengar, skador på kropp och själv och självförnedring?
DN-reportaget från Visby avslutas naket illustrerande:
"Framför mig står tre killar i 25-årsåldern med bakåtkammade frisyrer och redan genomblöta skjortor. En av dem har just återvänt från baren med en flaska champagne i handen. Den kostar 825 kronor. Killen med flaskan öppnar den, smakar inte en skvätt utan häller i stället hela flaskans innehåll över sin kompis huvud. Kompisen skakar bort bubblorna i håret, ler brett och fortsätter sedan att ”dansa” till Ibizatechnon. Det dröjer några minuter till och sedan är halva min skjorta nedsprutad med champagne.Jag köper en öl i plastflaska. Den kostar 62 kronor. Halva häller jag ut på golvet, mest för att se hur det känns, det känns inte alls. Antagligen är det annorlunda med champagne.
När festen senare fortsätter i hamnen står där återigen en stor skara människor på land och följer nyfiket den stinna festen. Visbyborna Eva och Ingemar Fransson säger att de sett fenomenet växa för varje år.Vad tycker ni om det ni nu tittar på?– Det är så bedrövligt att man bara kan le, säger Eva Fransson och fortsätter:– Vi kan inte förstå det här. Jag vill bara gå fram och fråga om någon av dem verkligen är lycklig. Jag stod nyss och tittade på en tjej som dansade på en av båtarna med ett glas vin i handen, hon var så inne i sig själv att hon kan inte få något som helst utbyte av det sociala umgänget.Eva och Ingemar berättar att de på morgonen läst i lokaltidningen om en kille från Stockholm som skulle bränna 13.000 kronor under en vecka här.– Det är ofattbart, tycker Eva Fransson och fortsätter:– Vi är inte icke-festande människor, men är det här fest? Det här är bara vemodigt."
Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Hur ska vi betrakta det som sker? Orsak? Känslor? Framtid? Som så ofta detta år vänder jag mig för svar till Oscar Wilde. Världen behöver Jesus - mer än någonsin.
Vi besökte några bekanta i Båstad under tennisveckan ifjol och tog en promenad förbi platserna "där det hände". En mycket underlig uppelvelse. På ett uteställe (eller heter det inneställe?) spelades vid 14-tiden hög discomusik. Verandan var smockfull med ungdomar som tjoade och levde om med full (sic!) kraft. De obligatoriska solglasögonen var på, flaskor hälldes ur, försök till dans gjordes i trängseln, en kille i 20-årsåldern hängde sig ut över staketet och skrek något som torde transkriberas ungefär "Uuuööööuuuhhhh!!!!"
"Lite som ett zoo" som det formuleras i DN:s reportage. Nere på gatan fortgick samtidigt det vanliga livet som vanligt, om än med fler reklaminslag än brukligt. Och vi tittade, förundrade över vad vi såg. Speciellt barnen. Vad var detta? Hade vi tittat in i något parallellt universum med helt andra lagar för mänklig samvaro? De behövde prata om det de sett flera gånger senare.
Av tidpunkten att döma skulle de festande (känns iofs som ett ganska malplacerat ord) hålla på åtminstone tolv timmar till. Vem orkar det? Och vad kostar det - räknat i pengar, skador på kropp och själv och självförnedring?
DN-reportaget från Visby avslutas naket illustrerande:
"Framför mig står tre killar i 25-årsåldern med bakåtkammade frisyrer och redan genomblöta skjortor. En av dem har just återvänt från baren med en flaska champagne i handen. Den kostar 825 kronor. Killen med flaskan öppnar den, smakar inte en skvätt utan häller i stället hela flaskans innehåll över sin kompis huvud. Kompisen skakar bort bubblorna i håret, ler brett och fortsätter sedan att ”dansa” till Ibizatechnon. Det dröjer några minuter till och sedan är halva min skjorta nedsprutad med champagne.Jag köper en öl i plastflaska. Den kostar 62 kronor. Halva häller jag ut på golvet, mest för att se hur det känns, det känns inte alls. Antagligen är det annorlunda med champagne.
När festen senare fortsätter i hamnen står där återigen en stor skara människor på land och följer nyfiket den stinna festen. Visbyborna Eva och Ingemar Fransson säger att de sett fenomenet växa för varje år.Vad tycker ni om det ni nu tittar på?– Det är så bedrövligt att man bara kan le, säger Eva Fransson och fortsätter:– Vi kan inte förstå det här. Jag vill bara gå fram och fråga om någon av dem verkligen är lycklig. Jag stod nyss och tittade på en tjej som dansade på en av båtarna med ett glas vin i handen, hon var så inne i sig själv att hon kan inte få något som helst utbyte av det sociala umgänget.Eva och Ingemar berättar att de på morgonen läst i lokaltidningen om en kille från Stockholm som skulle bränna 13.000 kronor under en vecka här.– Det är ofattbart, tycker Eva Fransson och fortsätter:– Vi är inte icke-festande människor, men är det här fest? Det här är bara vemodigt."
Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Hur ska vi betrakta det som sker? Orsak? Känslor? Framtid? Som så ofta detta år vänder jag mig för svar till Oscar Wilde. Världen behöver Jesus - mer än någonsin.
söndag 12 juli 2009
Frågan om Guds existens helt avgörande
Diskussionen går vidare, idag på DN Kultur. Inger Edefeldt för en förtjänstfull diskussion kring den nya ateismen, dess militanta angrepp på gudstroende och vilka faktorer som kan ligga till grund för den högljudda polemiken.
Hon vill istället visa på något slags common ground där båda sidor kan bli överens, och det gör hon genom att försöka mjuka upp både begreppet "Gud" och begreppet "existera", för att eventuellt kunna finna någon definition så bred att båda sidor skulle kunna acceptera den.
Ambitionen är lovvärd och har använts gång efter annan, framför allt av personer som står för en panteistisk världsbild. Men likafullt den leder fel. Dels har vi intuitivt ett klart begrepp om vad det innebär att Gud finns, respektive inte finns. Inom religionsfilosofisk diskussion finns dessutom tämligen etablerade definitioner av såväl existens (även om det finns en bredare ontologisk diskussion kring detta begrepp) som Gud. Försök att mjuka upp definitionen av dessa begrepp brukar ofelbart sluta i ett panteistiskt gungfly, där Gud som begrepp blir tänligen meningslöst och i grunden inte tillför något till en ateistisk världsbild. Inger Edefeldt föreslår att Gud skulle kunna vara liktydigt med "'gud som upplevelse' – av helhet, ansvar och förbundenhet mellan varats/existensens alla olika aspekter". En sådan definition är alltför löst definierad, kan knappast falsifieras på något vettigt sätt, och det gagnar egentligen ingen.
Christer Sturmark har en poäng när han beskriver personer med den typen av grundsyn. "Nyandliga är säkert också sökare i någon bemärkelse. Men en sak de inte söker, är sanningen. De söker en tro som gör dem tillfreds, inte en tro som överensstämmer med världen som den verkligen är." Formuleringen är kanske hårdragen i överkant, men poängen är nog riktig. Den som hemfaller till gudsdefinitioner som egentligen inte säger något får på något sätt del av religionens positiva sidor, men undviker en Gud inför vilken vi står personligen ansvariga.
Ett öppet sökande är fortfarande något i grunden gott. Men det bör landa i någon av de två möjliga slutsaterna: Gud finns. Annars finns han inte alls. Eller vad säger ni?
Hon vill istället visa på något slags common ground där båda sidor kan bli överens, och det gör hon genom att försöka mjuka upp både begreppet "Gud" och begreppet "existera", för att eventuellt kunna finna någon definition så bred att båda sidor skulle kunna acceptera den.
Ambitionen är lovvärd och har använts gång efter annan, framför allt av personer som står för en panteistisk världsbild. Men likafullt den leder fel. Dels har vi intuitivt ett klart begrepp om vad det innebär att Gud finns, respektive inte finns. Inom religionsfilosofisk diskussion finns dessutom tämligen etablerade definitioner av såväl existens (även om det finns en bredare ontologisk diskussion kring detta begrepp) som Gud. Försök att mjuka upp definitionen av dessa begrepp brukar ofelbart sluta i ett panteistiskt gungfly, där Gud som begrepp blir tänligen meningslöst och i grunden inte tillför något till en ateistisk världsbild. Inger Edefeldt föreslår att Gud skulle kunna vara liktydigt med "'gud som upplevelse' – av helhet, ansvar och förbundenhet mellan varats/existensens alla olika aspekter". En sådan definition är alltför löst definierad, kan knappast falsifieras på något vettigt sätt, och det gagnar egentligen ingen.
Christer Sturmark har en poäng när han beskriver personer med den typen av grundsyn. "Nyandliga är säkert också sökare i någon bemärkelse. Men en sak de inte söker, är sanningen. De söker en tro som gör dem tillfreds, inte en tro som överensstämmer med världen som den verkligen är." Formuleringen är kanske hårdragen i överkant, men poängen är nog riktig. Den som hemfaller till gudsdefinitioner som egentligen inte säger något får på något sätt del av religionens positiva sidor, men undviker en Gud inför vilken vi står personligen ansvariga.
Ett öppet sökande är fortfarande något i grunden gott. Men det bör landa i någon av de två möjliga slutsaterna: Gud finns. Annars finns han inte alls. Eller vad säger ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)