Inspektion!

Idag är det allvar här på Kungsgymnasiet. Skolinspektionen är på anmält besök hela dagen för att kontrollera hur skolan fungerar, som man alltid gör tredje året vi har skolan. Eller allvar förresten... Känns faktiskt bra att ha människor här som har som uppdrag att kontrollera när vi gör ett bra jobb och när vi inte gör det. Så vi kommer att få kritik för vissa saker, medan jag hoppas och tror att det mesta fungerar riktigt bra, åtminstone för att vara en såpass ny skola.

Jag tycker vi har en hederlig inställning att visa upp det vi har utan att försöka förställa verkligheten. Jobbade för ett antal år sedan på en annan friskola, privat driven. Där fick vi order att ta alla fackböcker i våra bokhyllor och ställa ner i elevbiblioteket medan inspektionen varade. Och så funkade skolan som den gjorde också... Sanningen ska göra er fria, sade Jesus. Så är det nog.

Vi är en konfessionell skola, vissa tycker det är hemskt. Jag tycker det är fantastiskt fint att kunna inleda dagen med ett bibelord, lite utläggning och en morgonbön. Så jag såg till att vara minst lika tydlig som vanligt med detta i morse med eleverna. Skulle ändå bli överraskad om vi får kritik för detta inslag, ska bli intressant att se när deras rapport kommer. Riktigt så långt har sekulariseringen ännu inte gått. Hoppas jag.

Ökad takt på bloggen?

Min förläggare uppmuntrade mig på bokmässan att skriva lite mer frekvent på bloggen, även när jag inte har långa analyser att dela med mig av. Det skulle skapa en bättre kontinuitet och större engagemang för bloggen. Och han har säkert rätt.

Själv känner jag mig lite ambivalent, i vilken mån är det klokt att dela med sig av mer eller mindre banala vardagsföreteelser? Är det något bra för mig och för er som bloggläsare att släppa ut tankar som kanske är något mer oreflekterade än vanligt?

Jag kan direkt utlova att jag inte kommer att prioritera att skriva inlägg varenda dag. Det skulle skapa för stor stress både hos mig och familjen. Men kanske kan jag sikta på att skicka ut ett kortare eller något längre inlägg i snitt varannan dag.

Men eftersom detta medium är uppbyggt som det är kan jag förstår rådfråga även er läsare. Vad tycker ni - vad är bra på bloggen idag och vad skulle ni vilja läsa mer om på Vem tänder stjärnorna-bloggen?

Darwinismens nattsvarta människosyn

Nu när vardagen är igång igen noterar jag att två medfellows i Claphaminstitutet hade en läsvärd debattartikel i fredagens Världen Idag om Darwin och den människosyn som både ingick och följde på hans grundsyn och dess implikationer. Vissa kommentatorer och andra tyckare tycks dock göra allt de kan för att välja sig mot socialdarwinistiska och rasistiska anklagelser. Men det Darwin har skrivit, det har han ju skrivit. Och då talar vi alltså inte i första hand om Origin of species, utan om uppföljaren "Descent of man" Darwin avslöjade i ett privat brev att bokens moraliska innebörd beredde honom stora bekymmer. En problematik som varje modern läsare omedelbart inser. Boken är fylld av så grova rasistiska utfall att det är något av en gåta att Natur och Kultur härom året valde att åter ge ut denna bok, nyöversatt av den välkände ateisten Nils Uddenberg.

Darwin för i boken en lång diskussion kring frågan om jordens olika folkslag bara skiljer sig åt rasmässigt, eller om de faktiskt utgör helt olika arter, och han lutar starkt åt det senare. Han jämställer på flera sätt ”vildarna”, det vill säga avlägsna folkslag i Afrika, Sydamerika eller Oceanien, med apor. Även Darwins kvinnosyn får oss att rysa; han är helt övertygad om att ”mannen i allt han företar sig når längre än kvinnan”. Speciellt överlägsen är han tydligen i fråga om intelligens. Knappast en ståndpunkt som applåderas av ateistiska feminister!

Moderna biologer har idag förkastat dessa teorier. Exempelvis står det klart att rasläran är död - DNA-studier visar att alla nu levande människor härstammar från en enda man och en enda kvinna. Men vissa konsekvenser av Darwins grundsyn kvarstår ändå. De värsta moraliska implikationerna av ”Människans härkomst” torde komma från Darwins oförblommerade rashygieniska ideal. Han ser exempelvis med förfäran på hur kelterna – denna ”lägre och minst välutrustade ras” förökar sig snabbare och snart kan få övertaget över de intelligenta anglosaxarna – vilket av en ren slump råkar vara det folk som Darwin själv tillhörde… Han gläder sig dock över att ”mindervärdiga samhällsmedlemmar” förökar sig mindre och begår självmord i högre utsträckning än andra, vilket ändå torde kunna lösa problemet på sikt. Darwin riktar också skarp kritik mot metoden att hindra denna naturliga utgallring med hjälp av läkare och vacciner, något som skulle vara helt otänkbart inom djuraveln. Det bästa vore förstås att dessa varelser förhindrades att fortplanta sig och därmed dog ut.

Det finns egentligen ingen logisk motsättning i Darwins rashygiensiska tänkande. Om människan bara är ett djur bland andra, existerar inget absolut människovärde. En rimlig följd blir då att de starkaste försöker besegra de svagare, får att på så vis bevara den egna artens styrka. Med denna inställning trädde människan in på en enkelriktad väg som inte slutade förrän den nått brännugnarna i Auschwitz-Birkenau.

Så om ateistiska debattörer ondgör sig över rasistiska budskap, vore det då inte bättre att angripa själva grundsynen istället för att begå det klassiska men alltid lika felaktiga motdraget - att skjuta budbäraren?

Denna dagen - ett liv

I skuggan av bokmässan tog jag med familjen på en dag på Liseberg idag. Andelen kändisar per kvadratmeter något lägre, (dagens facit: en halvtrumpen Janne Josefsson i kön till Sagoslottet) men fint att ta en dag med familjen.
Ett streck i protokollet dock för fru och minste pojken som lämnade oss andra och tog en tur i Slänggungan. Men det blev mer en mardrömstur, för alla förblev snurrande i Slänggungan tre-fyra gånger längre tid än den skulle snurra. Till slut fick frun skrika och vifta för att få stopp på ekipaget. (Vad gjorde övriga? En kräktes, och övriga mådde inget vidare. Svenskar är svenskar...)
Karusellen hade fått något fel så den glömde stänga av sig själv. Samtidigt som maskinskötarna glömt bort tid och rum. Pojken var okontaktbar i en knapp timme. Obehagligt. Nåväl, Liseberg gav bra plåster på såren för dem som mådde sämst av incidenten. Kvällstidningsrubriker med arga gäster är klart dyrare.
Men dagen blev iallafall lite rumphuggen.

Sitter och reflekterar över Dagens iakttagelse om förlagets tämligen försiktiga exponering av sitt eget förlagsnamn och udnertecknads resonemang kring det hela. Ja, jag gör ju samma sak även här, skriver "förlaget" istället för Livets Ord. Men det är ett dilemma, både för mig som uppskattar församlingens arbete och ser vilken positiv roll de spelar och har spelat i svensk kristenhet. Samma sak gör många andra, och självfallet även församlingen själv. Men det finns en svårighet med kommunikationen av exempelvis förlagets produkter, i det att de som inte känner församlingens verksamhet idag lätt associerar till något som varit som man ogillar. Och därför väljer bort produkter som i sig är väldigt bra. Och där kvarstår kommunikationsproblemet. Församlingen och dess anknutna organisationer kommer säkerligen att behöva ha en fortsatt levande diskussion kring paketeringen, så att deras produkter inte behöver avfärdas av mer eller mindre osakliga anledningar.
Därför tycker jag vi har hittat en väldigt klok väg sedan förlaget erbjöd sig att ta över Vem tänder stjärnorna efter CorVitas konkurs. Med labeln Areopagos (som jag faktiskt själv kom på) signalerar jag och förlaget att vi vill ställa oss på torget, lyssna på människors frågeställningar, anknyta till de filosofiska och religiösa tankar som är i svang, och försöka ge vederhäftiga svar. På den platsen gör kanske varje kristet förlag väl i att ställa sig.

Rolig men surrealistisk dag på bokmässan

Så har man då begått debut på författarsidan på den tokigt stora bokmässan. (Gick vilse ett oräkneligt antal gånger.) Svårt att vänja sig vid den här miljön. I bilen på vägen till Götet lyssnade jag på Peter Englunds "Tystnadens historia." Och det är inte utan att man tänker på behovet av lite tystnad i all jakt på att synas i vimlet. En kvinna stod i en monter och läste hörvärd poesi. Och alla vimlade förbi. Jag med.

Passerade på morgonen SVT:s monter som spelade in program från mässan. Så nära rampljuset men ändå så långt ifrån... Alla strävar efter att synas för att finnas. Inte alldeles lätt att undvika att dras med.

Men i förlagets monter stod jag förstås ändå och signerade böcker till alla som ville. I likhet med andra författare tycker jag förstås att "Vem tänder stjärnorna?" förtjänar att läsas av så många som möjligt. Men visst är det nyttigt att se sig själv - och andra - i ett sunt perspektiv.
Iallfall väldigt roligt att möta diverse typer av läsare, både meningsfränder och -motståndare. Speciellt de av senare slag som ändå vågade köpa boken. Roligt med människor som vågar vara öppna för nya idéer! Bra samtal också med andra då- och nuvarande och kanske framtida samarbetspartners.


Så till de mer surrealistiska inslagen. Tokiga montrar här och var. Konstigast - Lenins barnhörna? Men riktigt underlig var montern mittemot där ett ganska tungt teologiskt förlag samsades med små andra förlag, bland annat en vikingaglad herre som sålde en bok om en öl-religion (?!?). Mer förbluffad blev jag när KG Hammar slog sig ner hos det teologiska förlaget och ville underteckna en bok som de tydligen gett ut. (Noterbart var att flera från montern mitt emot valde att diskret glida över till oss när ärkebiskopen emeritus gled in...) Ännu intressantare var att Hammar inte sålde en bok under hela tiden han satt där. Ändå tills Jonatan Ekman, Ulfs son och VD för Livets Ord kom promenerande. Och köpte en bok! Surrealistiskt? Jodå.


Sen slut på dagen och färd mot vänner, gemenskap och sömn på Hisingen. Ja, med den lilla detaljen då att jag fick stanna strax före järnvägsstationen och byta ett däck som plötsligt behagade bli tomt... Nåväl, bara att byta till lek-och-plask-sviden som var tänkt till morgondagens Liseberg, plocka fram verktygen, försöka få loss reservhjulet från underredet och byta. Knegade länge. Stannade några av alla förbipasserande goa gubbar? Ingalunda.
Göteborg är en myt.

En surrrealistisk avslutning på en intensiv, rolig och något konstig dag. Nu ska jag njuta av lite tystnad.

Till Bokmässan!

Händelserika dagar just nu. Hade förmånen att hålla en kursdag för regionens EFK-pastorer igår på temat hur de stora frågorna kan vara en kontaktpunkt för att kommunicera det kristna budskapet. Givande dag för undertecknad, förhoppningsvis även för pastorskåren. Därefter lektioner idag och imorgon och sen resa till Bokmässan fredag. Ska inte göra några egna intervjuer och andra jobb, ska istället prata med besökare och signera böcker i förlagets monter den här gången. Lite ovant att vara på andra sidan, så att säga, men jag hoppas det blir en givande dag med många goda möten.
Väl mött i monter B01:35 på fredag! Ska försöka hinna blogga lite om intrycken därifrån sedan också.

Ecce homo - se människan

Händelserik dag idag. Först besök på Universitetssjukhuset i Linköping och lättande medicinskt besked för en i familjen. Tog sedan en promenad genom den vackra stadskärnan som alltid fyller en med sådan harmoni och tänkte mig upp till biblioteket en stund för att sedan avsluta med en stund i domkyrkan.

Men halv två fick kyrkklockorna och de tillströmmande prästskjortorna mig att tänka om. Vad var nu på gång? Jag tog mig in i kyrkan och fick bevista invigningen av fotografen Ivar Sviestins utställning om sitt Global Photo Project. Naturliga, osminkade bilder på ansikten från hela världen. Från små, oförstörda barn till vuxna, mogna, sårade och fårade människor. Från födelse till livets slut. Hur långa serierna blir avgörs av hur lång medellivslängden är i det aktuella landet. Ett fascinerande projekt.

Skribenten i mig vaknade snabbt till liv när jag insåg vad det handlade om, reportage kommer i Dagen om några veckor.

Vi åkte sedan vidare till Mammons tempel utanför stadskärnan. Mina ögon fastnade där speciellt på en reklambild med ett budskap som motsade det som visades i domkyrkan. Affischen bjöd in till covershowen Killer Queen som snart anländer till Linköping och ett antal ytterligare ett antal svenska städer. På bilden stirrar en nästan kusligt porträttlik Freddie Mercury-kopia på mig. Trots att det snart är 20 år sedan sångaren avled ska han nu åter uppträda för oss - än en gång i sin krafts och glans dagar.

När bandet Queen själva spelar nuförtiden har de valt att ersätta Mercury med en sångare som är extremt olik Mercury. Allt annat hade känts fel. Men Killer Queen-showen gör ett annat vägval. Här finns inte döden, inte åldrandet längre.

Kan man tänka sig att de spelar låten "Who wants to live forever?" Med textraden "This world has only one sweet moment set aside for us". Illusionen kan frysa det ögonblicket och låta det repeteras hur länge som helst. The show must go on - go on - go on - go on...

Men Freddie Mercury finns inte bland oss längre. Han blev äldre, insjuknade och dog. Även människorna i Svienstins fotoutställning åldras, förändras och dör. Precis som vi alla gör.

Om det finns en Gud, finns det hopp för oss även i en sådan värld. För det är bättre att leva i en verklig värld med hopp än i en hopplös värld fylld av illusioner.