Nyhet på gång!

Jag kommer imorgon att presentera en nyhet här på bloggen, ett nytt spännande initiativ i samtiden där jag går in som medarbetare. Den som lever och läser får se!

Väntat men sorgligt av Eva Dahlgren

Jovisst blev Eva Dahlgrens sommarprogram just så som man kunde förvänta sig mot bakgrund av hennes ställningstagande de sista två åren. Än en gång gick hon igenom sina vandringar runt Riddarfjärden, sina utmaningar till Gud att göra sig känd, och till slut telefonsamtalet till kyrkomannen som erbjudit henne att skriva texten till ett requiem men förutsatte att hon på något sätt trodde på Gud. Och än en gång reciterade hon i programmets klimax sig själv med hög röst - att hon "INTE VILLE TRO PÅ GUD!"

Eva Dahlgren blev självfallet en återkommande referens när jag skrev "Vem tänder stjärnorna?" Hennes val att besvara sin egen fråga med att hon inte vill tro är lika anmärkningsvärt som det är sorgligt. Men samtidigt är det kanske ett av de ärligare svaren bland gudsförnekare.

Hon tog dock upp vad jag uppfattade som två argument mot gudstron, men som ändå inte var några huvudsakliga skäl till hennes val: 1) Naturen är oerhört komplicerad. 2) Det skulle kräva en oerhörd insats att skapa något sådant. 3) Alltså är det troligt att det inte finns någon skapare.
Argumentet är svagt, både mot bakgrund av designargumentet som säger att en komplicerad värld istället pekar just på att det bör finnas en designer, och mot att en av Guds nödvändiga egenskaper är just allmakt.

Det andra argumentet, att Gud har osympatiska efterföljare är självfallet inget argument mot teismen som sådan, utan kan användas om i princip vilken ism som helst. Och Eva Dahlgren stödjer sig inte heller på den argumentationen, utan verkade mest använda den sedvanliga - och i många stycken relevanta - kritiken som sekulärhumanistiskt lämplig utfyllnad.

Efter orden om att hon inte ville tro lät sommarprataren Aretha Franklin sjunga ut en sång om frihet. Valet att släppa skyddsnätet och leva utan Gud kan visserligen kännas befriande. Det kan det också göra att under ett drogrus hoppa ut från Eiffeltornet i tron att de obefintliga vingarna kan bära. Jodå, frihetskänslan kan vara kortvarigt berusande. Men fallet kan bli hårt.

Edit: Även Dagen noterar valet av gudlöshet.

Totalförlamad väljer livet, oroad inför dödshjälp

Svenska Dagbladet har idag en mycket angelägen intervjuartikel med Nina Muhonen, totalförlamad från nacken och neråt efter en dykolycka. Hon arbetar idag som beteendevetare och föreläsare, trots att hon behöver konstant hjälp dygnet runt för att klara livet. Hon är oroad över den pågående diskussionen om hur vi i samhället ser på dem med svåra funktionshinder, och känner en rädsla för att människor i hennes situation kan känna sig som en börda för samhället: "I det läget kan möjligheten att få avsluta sitt liv upplevas som ett tvång eller en lättare väg ut. Jag är glad att den utvägen inte fanns när jag själv sökte efter den. Med rätt hjälp går det att leva ett rikt liv även i min situation."

Som hon säger: "Inställningen till livet ändras när man själv drabbas." Låt oss lyssna noga till sådana personer röster. Låt dem inte tystas - vare sig i det offentliga samtalet eller med en dödande injektion.

Att följa Mästaren

Jag sitter här på midsommarkvällen och samlar några tankar inför en predikan jag ska hålla om två söndagar, då temat i kyrkoåret är Efterföljelse. Oräkneliga mängder fascinerande bibelord och poänger att lyfta fram på det temat, men ännu för oordnade för att dela med sig av per blogg.

I samma andetag kan jag passa på att slå för vännen Henrik Steen som i dagarna släpper sin första bok Lärjungaboken (intervju i Dagen här). Med boken följer dessutom en bonusskiva med lovsång och undervisning - bara en sån sak!

Får vi veta på söndag vem som tänder stjärnorna?

Ja, inte vet jag vilka svar som Eva Dahlgren kommer att ge på söndag när hon sommarpratar. Eller, jo... jag befarar att hon nog planerar att hålla kvar sin nyväckta ateism. Påannonseringen säger att hon ska prata om "dagen som förändrade mitt liv, om mitt hittills svåraste beslut".

Kanske kommer det att handla om hennes val av världsbild, kanske om något helt annat. Men det kan hursomhelst vara intressant att höra om hon kommer att berätta om sitt nyfunna svar på den största frågan av alla. Och dessutom: om hon vidhåller sin motivering att välja ateismen, det vill säga att hon inte ville tro på Gud. P1 på söndag klockan 13 för alla nyfikna. För det är vi väl?

Fotboll och religionsfobi

Ordet "fobi" i rubriken används här - för ovanlighetens skull - i sin korrekta betydelse. Dagens utrikesreporter Anders Gustafsson, åter från tjänstledighet, har skrivit ett tänkvärt/underhållande blogginlägg om den där underliga reflexen som verkar slå till inom snart sagt alla områden i samhället där religion tas upp.

I det här fallet när presschefen avbröt när en journalist ställde en religionskopplad fråga till Wayne Rooney - vars religiositet nu senast mot Algeriet för övrigt verkade bestå i att försöka efterlikna Lots hustru och imitera en saltstod. Mycket underligt beteende, framförallt just inom fotbollen där anknytningspunkterna till religion är så många att jag kan icke räkna dem alla.

Med Gud - för Sverige - i tiden!

Att få bevittna dagens vigsel samt påföljande kortege och bröllopsfest kändes stort. Inte i första hand för alla kungligheter och allehanda prål. Det skänker säkert en viss ytterligare högtidlighet åt det hela.

Nej, framför allt bestod det stora i att högtiden så uttryckligen firades under Guds hand. Där Sveriges tronföljare får ingå äktenskap - även om det i rimlighetens namn egentligen borde ha skett långt tidigare - i en verklig gudstjänst, med bön, välsignelse och läsning av Bibelns ord om kärleken och äktenskapet. (Även här ligger det förstås en inkonsekvens i hur ärkebiskopen underströk hur Gud skapade människan till man och kvinna, men hur samme man för bara ett halvår sedan tog sig rätten att införa ett äktenskap för helt andra konstellationer.)

Att i sekularistfanatikernas Sverige år 2010 få höra och stämma in i vigselgudstjänstens bön om att Guds sanning må leda kronprinsessparet, och få höra hur kungen i sitt tal ber att den gode Guden må vara det kommande statschefparet nådig. Det sätter oss människor i ett sunt sammanhang. Livet är större än bara festligheter som snart klingar av. Vi lever det under Hans vingar som skapat oss och under vilken vi alla står ansvariga. Att anbefalla Victoria och Daniel under den välsignelsen och den nåden ger hopp för Sverige - i tiden.