Samvetsbloggar om obehagliga signaler från KD-riksting

Jag är på semesterresa i barndomens sommartrakter- Många känslor, stora känslor... Kommer nog mer om detta senare skulle jag tro. Men jag kopierar in en text som jag nyss lade på Samvetsbloggen efter några dagars nyttig internetavstängdhet i fjällvärlden.

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Ja, vi kan klara oss utan SAAB!

Så var det då dags för avsnitt 10 518 i evighetsföljetongen "SAAB har inga stålar - nån måste hosta upp lite".

Jag har så förtvivlat svårt att få full kläm på den här mediedramaturgin. Varje dag går företag i konkurs i Sverige. Varje år får stora svenska företag lägga ner verksamheten. Mängder med företag går dåligt av olika anledningar, och konskekvensen blir då normalt att företaget går i graven. Men det finns ett företag som behandlas som att det vore Sveriges konungahus, men inställningen att man visserligen gör bilar som folk inte vill köpa, driver ett företag som ständigt förlorar pengar, men samtidigt ser det som fullständigt självklart att miljardärer och banker ändå ska stå på kö för att slänga in ytterligare någon halvmiljard så att allt blir som det brukar en stnd igen. Jag förstår fortfarande inte varför SAAB ska stå under helt andra förutsättningar än samtliga andra svenska företag.

Med det sagt måste jag ändå medge att mest fascinerande i dagens "precis-samma-story-som-alla-de-andra-gångerna"-reportage i tevenyheterna var den anställdes reaktion inför beskedet att han inte fick någon lön idag. Jag förstår självfallet att det är ett stort problem att inte få sin månadslön. Det skulle det vara för oss också, speciellt om man planerat att åka på semester. Men frågorna och svaren blev ändå lite underliga i TV:s reportage. Problemet var inte svårigheten att klara sommaren och månadsskiftets räkningar, utan att det är midsommar i morgon.

Med ett tonläge som motsvarade ett världskrig fick vi veta att de skulle försöka klara midsommar ändå. Vi tänker oss att familjens återstående inköp är: två liter jordgubbar, ett kilo nypotatis och en burk sill. Det kostar 80 spänn. (Vill familjen dricka sprit också får vi lägga på någon hundring till.) Därefter föll sig orden något i stil med att "Sen får vi väl stanna hemma, så får vi se när pengarna kommer så vi kan ha lite roligt."

Jag vill absolut inte göra mig lustig över familjer med en tajt ekonomi. Vi har själv varit i den situationen långa tider. (Behöver jag nämna att jag just nu jobbar med en artikel om dödssynden girighet?) Men jag tror inte ett ögonblick att välmående svenskars midsommarfirande helt står och faller med om månadslönen kommer några dagar försent. Det är också fullt möjligt att ha roligt på hemmaplan utan tusenlappar, charterresor och sommarland.

Hela inställningen andas på något sätt att det är en mänsklig rättighet att ständigt ha ett jämnt inflöde av pengar som människor i andra delar av världen skulle betrakta som rena fantasisummor som skulle kunna föda deras familjer i flera år. Att säga till dessa att en svensk familj tyvärr inte kan ha roligt tillsammans eftersom pengamängder i den storleken försenas en smula skulle även det kännas som ett hån för den som lever på mindre än en dollar om dagen. Och de människorna är ganska många.

Kärlek, däremot, det behöver inte kosta ett enda öre. Kärlek räcker ganska långt i både midsommar och semester.

Jag är högervriden!

Nu har jag äntligen blivit upplyst om vad det är som är vajsing med undertecknad. Nåja, skallen har de ännu inte undersökt. Men efter för mycket trassel med en hälsena gick jag till sjukgymnasten idag. Och fick efter 38 års okunskap veta att min högra fot är ännu snedare än den vänstra.

Att jag har haft lite Chaplingång har jag förstås vetat länge. Men inte att jag dessutom var högervriden. Funderar på om jag kan få det klassat som arbetsskada. Jag hade ju faktiskt en deltidsanställning hos Kristdemokraterna valåret 2006. Fast när jag tänker efter så klassificerade nog sjukgymnasten defekten som medfödd. Återstår då att se om något av vänsterpartierna skulle kunna skramla fram något bidrag till en stackare som ofrivilligt blivit född högervriden. Åtminstone borde de kunna hosta upp några spänn till skoinlägget jag måste införskaffa. Ska ringa Juhohly och fråga.

Nytt debattämne: skolavslutning i stupa?

För den österländskt icke-initierade kan förklaras att en stupa är en buddhistisk helig byggnad. De kan i och för sig vara kniviga att hålla skolavslutningar i. Min fru och jag tog inom parentes sagt ett studiebesök i stupan utanför Fellingsbro under det år vi bodde och jobbade i Örebro. Det går inte in mer än kanske ett dussin personer i stupan. Det blir dessutom svårt att se varandra, eftersom den stora mantraprydda cylindern i mitten skymmer sikten.

Närkestupan ingivdes för övrigt av ingen mindre än Dalai lama, och minsann, kom inte den buddhistiske ledaren till pass på barnens skolavslutning idag! Rektorn passade på att skicka med eleverna ett visdomsord, och valde då ett ord av Dalai lama om att det är bra att le. Hon undvek klädsamt nog att ge en djupare filosofisk bakgrund om att orsaken till att vi enligt buddhismen bör le är att ingen har tänkt oss, att livet inte har någon objektiv mening, att livet i grunden är ett lidande, och att enda sättet att bli fri från lidandet är att släppa begäret att leva. Först när vi insett detta kan vi le tillfredsställt. Rektor glömde dock den detaljen.

Men det där att skolavslutningar inte ska utsätta elever för "ensidig påverkan", gäller det alltså bara om avslutningar har ett kristet innehåll? Jag har svårt att få det att gå ihop med läroplanens grundläggande tanke: att skolan ska förmedla etiska värden i enlighet med den etik som förvaltats av kristen tradition (och västerländsk, kristet formad humanism). Jag har ännu inte lyckats finna något i läroplanen om att skolan ska förmedla en buddhistisk etik, där vi alla bara är opersonliga delar i karmas kretslopp.

Men visst, vi fick iallafall sjunga Den blomstertid nu kommer. Första versen. Två gånger. Jag har hört ryktas att andra versen innehåller hårresande vederstyggligheter som till varje pris måste undvikas. Kommer inte riktigt ihåg. Men det kan iallafall knappast vara något hinduiskt eller buddhistiskt innehåll. Då hade det nog blivit allsång av.

Sverige är ett väldigt underligt land ibland.

Nästa episod i syndfrihetsföljetongen

Jag funderade härom dagen på om pressen kommer att följa upp fallet med prästen som inte ville höra talas om synd och offer. Det gjorde Dagen idag.

Jodå, vi får fortfarande avvakta domkapitlets eventuella dom (de ska ju ha något fog för att heta domkapitel kantänka...). Prästens chef och kyrkoherde har dock skrivit en klok replik: "Problemet med Ulla Karlssons resonemang är att det både förnekar människans synd och skuld därmed hennes ansvarighet och att Gud av kärlek gripit in för att vi - trots allt - ska kunna leva med höjt huvud och fullt ansvar. Allt annat vore ett "helvete", men det har vi i tron räddats från."

Där träffade han onekligen en relevant punkt. Vår mänskliga höghet utgörs ju till avsevärd del just av att vi betrotts med en moralisk insikt som säger oss att det finns objektivt gällande moraliska bud som vi själva kan välja att följa eller bryta mot. Att våra handlingar sedan också bedöms mot en måttstock som vi själva kan relatera till och acceptera är en del i samma storhet.

Så en präst som försöker sudda ut den skuld som likafullt finns där gör något som är svårt att beskriva som annat än tjänstefel. Om man vill vara petig kan man förstås samtidigt undra vad man i nästa andetag ska säga om den ansvarige kyrkoherde som låtit prästen arbeta och förkunna en sådan lära utan att sätta ner foten i tid. För inställningen är inte bara okristlig. Den är i lika hög grad o-mänsklig.

Vad göra i sommar?

Idag har då sommarlovet börjat för undertecknad. Vi tar nu ett antal veckor ledigt från Kungsgymnasiet, och sätter siktet mot ett läsår av växt och förberedelse för fler nya program till hösten 2012. Det ramlar säkert in några tillfällen även under sommaren där jag behöver ta ett handtag för att förbereda den kommande hösten. Men det känns spännande att vara med i en pionjärfas!

Men nu siktar vi på vila och god gemenskap i familjen. Det har varit en tuff vårtermin på flera sätt, nu behöver vi tid för återhämtning.

Jag kommer att ha några talarengagemang under sommaren också, mest noterbart Oasmötet i Kungsbacka i juli, där jag håller seminarium fredag-lördag på temat Vem tänder stjärnorna - nutidsmänniskans stora frågor som ingång att förkunna den kristna tron. Jag och familjen har blivit så välsignade av Oasrörelsens konferenser, och det känns förstås extra hedrande att få medverka i ett sammanhang som har betytt mycket för ens egen utveckling som kristen. Det vore roligt om någon läsare vill och kan komma med på konferens och seminarium.

Länktips

Det finns bloggare med de mest konstiga namn. Ostmannen är väl ett exempel så gott som något. Vad är en ostman? Men det apologetiskt nischade innehållet är läsvärt.