Återigen söker medierna högvilt i en rättegång om för länge sedan begångna brott mot mänskligheten. Det är den nu 89-årige John (f.d. Ivan) Demjanjuk, som åtalas för medhjälp till mord på 27.900 människor i förintelselägret Sobibor.
Rättegången väcker en del funderingar kring rättsprinciper, som exempelvis DN tar upp. Bland annat kan man funrea över att den gamle mannen verkade förhållandevis nära medvetslöshet när han rullades in i rättssalen. Är det rätt att åtala en man som tycks vara i mycket dålig kondition och av allt att döma kommer att avlida tämligen fort efter, eller kanske till och med före en eventuell fällande dom? Rättsläkaren hade dock garanterat att han förmådde genomföra en rättegång.
En annan fråga gäller preskriptionstiden; är det rimligt att åtala en person nästan en normal livslängd efter att brottet begåtts? Då Tyskland strukit preskriptionstiden för mord är det i deta här fallet möjligt.
Ytterligare funderingar kan man ha kring ansvarsfrågan. Ett antal av Demjanjuks överordnade har tidigare åtalats och då friats. Kan det innebära att den åldrade lägervakten inte hade så stort ansvar för sina handlingar som åklagaren vill göra gällande.
För att stämma överens med vår rättskänsla bör svaret på de tre frågorna bli: ja, ja och ja. Den som begått brott av så svår art bör alltid dömas och bestraffas, vårt samvete kräver inget mindre än det. Men vi bör inte heller låta hämndmotiv driva oss i sådana här fall. Rättsprinciper bör aldrig ledas av en strävan att via ett hårt straff försöka reglera en moralisk skuld som är för stor för att någonsin kunna betalas tillbaka.
Det tycks stå utom rimligt tvivel att Demjanjuk har varit med om att utföra horribla gärningar. För detta bör han dömas. Vilken hans personliga skuld är, och vilket straff han förtjänar är upp till rätten att avgöra. Och just så måste det få vara.
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Idag är jag handikappad
Ja, mitt handikapp är förhoppningsvis av högst tillfällig natur. Vi åkte till badhuset med familjen igår (ihop med ett oräkneligt antal Dreamhackande tonårsgrabbar höga på Jolt Cola), och kanske har jag fått vatten örat. Det är iallafall totalt lock för högerörat idag.
Detta tillfälliga lilla handikapp påminner om svårigheten att klara av livet för dem som lever med en konstant syn- eller hörselnedsättning. Jag hör visserligen bra med det andra örat, men det är svårare att uppfatta vad som sägs, och jag kan framförallt inte orientera varifrån ljuden kommer.
Att för en stund leva som ettöring väcker också en annan, existentiell jämförelse. Nämligen hur verkligheten ter sig för den som vill försöka tolka och förstå den utan Gud. Vetenskap och förnuft kan visserligen ge oss en ganska god förståelse av vår tillvaro. Men utan Gud blir vår kunskap fragmenterad och desorienterad. Vi kan se livets olika pusselbitar var för sig, men vi lyckas intefoga ihop dem till en sammanhängande bild som överensstämmer med den inre idé vi har om verkligheten, för att tala med Platons begrepp.
Först när vi tar in Gud som vishetens begynnelse blir det som att det andra örat kopplas på igen. Då får vi den fulla bilden av sammanhanget, vi kan ta till oss information och vi förstår vår egen plats i förhållande till omvärlden, både den synliga och den osynliga. Här kan vi även anknyta till Augustinus välkända analogi: Gud är som solen. Vi kan inte se direkt på honom, men utan hans ljus kan vi inte se någonting alls.
Detta tillfälliga lilla handikapp påminner om svårigheten att klara av livet för dem som lever med en konstant syn- eller hörselnedsättning. Jag hör visserligen bra med det andra örat, men det är svårare att uppfatta vad som sägs, och jag kan framförallt inte orientera varifrån ljuden kommer.
Att för en stund leva som ettöring väcker också en annan, existentiell jämförelse. Nämligen hur verkligheten ter sig för den som vill försöka tolka och förstå den utan Gud. Vetenskap och förnuft kan visserligen ge oss en ganska god förståelse av vår tillvaro. Men utan Gud blir vår kunskap fragmenterad och desorienterad. Vi kan se livets olika pusselbitar var för sig, men vi lyckas intefoga ihop dem till en sammanhängande bild som överensstämmer med den inre idé vi har om verkligheten, för att tala med Platons begrepp.
Först när vi tar in Gud som vishetens begynnelse blir det som att det andra örat kopplas på igen. Då får vi den fulla bilden av sammanhanget, vi kan ta till oss information och vi förstår vår egen plats i förhållande till omvärlden, både den synliga och den osynliga. Här kan vi även anknyta till Augustinus välkända analogi: Gud är som solen. Vi kan inte se direkt på honom, men utan hans ljus kan vi inte se någonting alls.
fredag 27 november 2009
Diskuterar med humanister
Humanistbloggen är en bitvis hätsk, men alltid intressant blogg att följa för att ta tempen på gudsfientligheten i samhället. Jag för i skrivande stund lite diskussioner med några av bloggarna när det gäller Darwin och livets mening. Båda fallen lyfter situationer när gudsförnekaren tvingas in i en självmotsägande härva som han eller hon aldrig kan ta sig ur så länge man befinner sig i den ateistiska bubblan.
Nyckeln till att ta sig ut ur härvan går genom att våga ta steget ut i en kristen världsbild, en sammanhängande syn på livet som kan accepteras av både hjärta och hjärna. Men för vissa är motståndet tyvärr ibland alltför stort. Vi får fortsätta göra som jag skrev härom dagen, arbeta konsekvent för den saliga föreningen av sanning och ödmjukhet.
Nyckeln till att ta sig ut ur härvan går genom att våga ta steget ut i en kristen världsbild, en sammanhängande syn på livet som kan accepteras av både hjärta och hjärna. Men för vissa är motståndet tyvärr ibland alltför stort. Vi får fortsätta göra som jag skrev härom dagen, arbeta konsekvent för den saliga föreningen av sanning och ödmjukhet.
onsdag 25 november 2009
Kristna skolor behövs
Ikväll har vi haft öppet hus på Kungsgymnasiet där jag undervisar tre dagar i veckan. Vi hade flera bra samtal som väcker hoppfulla tankar inför kommande läsår, då vi flyttar över på andra sidan Vättern till traditionstyngd mark. Vi blir då nya hyresgäster på Korteboskolan med sin gedigna historia av utbildning på kristen grund, vilket känns som en hedrande och inspirerande bas att stå på för vår skola som nu är inne på sitt första år med tre årskurser, och i vår släpper vi alltså våra allra första studenter.
Från de hängivna sekularisterna i Humanisterna hörs tyvärr gång efter annan mer eller mindre aggressiva utfall mot kristna skolor, som om vi vore en samhällsomstörtande verksamhet som måste bekämpas med alla medel. Det vi gör är att vi lägger en objektiv grund för de värden som den svenska skolan enligt läroplanen ska värna och sträva mot: människolivets okränkbarhet, rättskänsla, alla människors lika värde och så vidare. Den ”neutrala” kommunala skola som Humanisterna förordar är ju ofta allt annat än neutral, utan utsätter kristna elever för negativ särbehandling. Tråkiga historier som dessa har berättats för mig alltför många gånger av såväl ungdomar som vuxna.
Vår skola har flera detaljer där vi behöver vässa oss ytterligare. Det har alla skolor. Men huvudfrågan är: varför driver sekularisterna detta principiella motstånd mot väl fungerande kristna skolor? Är det väldigt problematiskt att vi betraktar varje elev som en objektivt unik och värdefull varelse, inte bara en evolutionär slutprodukt? Eller är det vår grundsyn där det finns en verklig grund för läroplanens värdemässiga hörnpelare? Eller är det bara helt enkelt en känslomässig aversion mot allt i samhället som vågar hävda att Gud faktiskt existerar?
Från de hängivna sekularisterna i Humanisterna hörs tyvärr gång efter annan mer eller mindre aggressiva utfall mot kristna skolor, som om vi vore en samhällsomstörtande verksamhet som måste bekämpas med alla medel. Det vi gör är att vi lägger en objektiv grund för de värden som den svenska skolan enligt läroplanen ska värna och sträva mot: människolivets okränkbarhet, rättskänsla, alla människors lika värde och så vidare. Den ”neutrala” kommunala skola som Humanisterna förordar är ju ofta allt annat än neutral, utan utsätter kristna elever för negativ särbehandling. Tråkiga historier som dessa har berättats för mig alltför många gånger av såväl ungdomar som vuxna.
Vår skola har flera detaljer där vi behöver vässa oss ytterligare. Det har alla skolor. Men huvudfrågan är: varför driver sekularisterna detta principiella motstånd mot väl fungerande kristna skolor? Är det väldigt problematiskt att vi betraktar varje elev som en objektivt unik och värdefull varelse, inte bara en evolutionär slutprodukt? Eller är det vår grundsyn där det finns en verklig grund för läroplanens värdemässiga hörnpelare? Eller är det bara helt enkelt en känslomässig aversion mot allt i samhället som vågar hävda att Gud faktiskt existerar?
måndag 23 november 2009
Life on Mars?
Kvällsmatning av välling är utmärkta tillfällen att titta på tevedokumentärer. Det blir dock ganska korta klipp i nuvarande skede av livet...
Men jag hann iallafall komma tillbaka en liten stund senare till aftonens dokumentär om Mars i Vetenskapens Värld. Jag hann inte få hela bilden, men en del av fokus var att försöka klarlägga huruvida Mars har kunnat hysa liv eller ej. Programmet pekade på att vatten har funnits på den röda planeten, och att åtminstone vissa områden inte är så ohyggligt salta eller försurade som man tidigare trott. Och hoppet om att finna numera utdöda men likväl primitiva livsformer väcks återigen.
Visst är sökandet efter liv i rymden ett oerhört spännande forskningsfält. Men de existentiella förhoppningarna tycks ibland fösa förnuftet lite för långt åt sidan i hoppet om att finna en modell som skulle kunna avfärda behovet av en aktiv Skapare. För vissa leder sökandet efter nuvarande eller tidigare vattenreserver så långt att varje vattendroppe leder till ett jubelrop om liv. Som en pulversoppa ungefär. Tillsätt bara vatten så ordnar det hela sig av sig själv.
Men vid närmare påseende är det oändligt många andra faktorer som måste överensstämma för att liv ska kunna skapas, och framför allt - kunna fortleva så länge att en eventuell darwinistisk evolution skulle kunna göra sitt jobb. När vi jämför Jorden med Mars ser vi exempelvis att det magnetfältet som är nödvändigt för att planeten ska kunna behålla en livsbevarande atmosfär försvann från Mars för länge sedan. På jorden har alla dessa livsnödvändiga betingelser däremot varit närvarande i fyra miljarder år, om vi accepterar de gängse dateringsmodellerna.
Så mycket kunde ha gått fel. Så mycket har gått precis rätt. "Vilken oerhörd tur vi har haft här på jorden!" som en av forskarna uttryckte det i programmet. Ja, tänk. Vilken tur va? Fast, det är klart - när allt för många vinstlotter ramlar in i oavbruten följd kanske man bör börja fundera över en annan förklaring...
Men jag hann iallafall komma tillbaka en liten stund senare till aftonens dokumentär om Mars i Vetenskapens Värld. Jag hann inte få hela bilden, men en del av fokus var att försöka klarlägga huruvida Mars har kunnat hysa liv eller ej. Programmet pekade på att vatten har funnits på den röda planeten, och att åtminstone vissa områden inte är så ohyggligt salta eller försurade som man tidigare trott. Och hoppet om att finna numera utdöda men likväl primitiva livsformer väcks återigen.
Visst är sökandet efter liv i rymden ett oerhört spännande forskningsfält. Men de existentiella förhoppningarna tycks ibland fösa förnuftet lite för långt åt sidan i hoppet om att finna en modell som skulle kunna avfärda behovet av en aktiv Skapare. För vissa leder sökandet efter nuvarande eller tidigare vattenreserver så långt att varje vattendroppe leder till ett jubelrop om liv. Som en pulversoppa ungefär. Tillsätt bara vatten så ordnar det hela sig av sig själv.
Men vid närmare påseende är det oändligt många andra faktorer som måste överensstämma för att liv ska kunna skapas, och framför allt - kunna fortleva så länge att en eventuell darwinistisk evolution skulle kunna göra sitt jobb. När vi jämför Jorden med Mars ser vi exempelvis att det magnetfältet som är nödvändigt för att planeten ska kunna behålla en livsbevarande atmosfär försvann från Mars för länge sedan. På jorden har alla dessa livsnödvändiga betingelser däremot varit närvarande i fyra miljarder år, om vi accepterar de gängse dateringsmodellerna.
Så mycket kunde ha gått fel. Så mycket har gått precis rätt. "Vilken oerhörd tur vi har haft här på jorden!" som en av forskarna uttryckte det i programmet. Ja, tänk. Vilken tur va? Fast, det är klart - när allt för många vinstlotter ramlar in i oavbruten följd kanske man bör börja fundera över en annan förklaring...
lördag 21 november 2009
Sanning och ödmjukhet
Har haft en verkligt givande dag i Missionskyrkan i Nässjö. Det är fascinerande hur mycket tid som tycks behövas för att man ska kunna dyka riktigt djupt i de stora frågorna. Sex lektionstimmar räckte inte alls till för det jag hade planerat, det kom så många intressanta frågor och synpunkter från deltagarna att det gott och väl fyllde upp den tillgängliga tiden. Roligt!
Gång på gång återkom vi dock på olika sätt till att förkunnelsen av evangeliet inte består enbart i argument och debatt, vilket är en risk när man arbetar med de frågor jag gör. Det är lätt att vinna en debatt men förlora en människa. Och för att budskapet ska nå fram utan att skymmas av förkunnaren är det av avgörande vikt att hjärnan alltid behöver kompletteras med ett gott hjärta. Sanning utan ödmjukhet blir hård, ödmjuhet utan sanning blir meningslös. Men det finns alla möjligheter för den kristne förkunnaren att kombinera båda .
Gång på gång återkom vi dock på olika sätt till att förkunnelsen av evangeliet inte består enbart i argument och debatt, vilket är en risk när man arbetar med de frågor jag gör. Det är lätt att vinna en debatt men förlora en människa. Och för att budskapet ska nå fram utan att skymmas av förkunnaren är det av avgörande vikt att hjärnan alltid behöver kompletteras med ett gott hjärta. Sanning utan ödmjukhet blir hård, ödmjuhet utan sanning blir meningslös. Men det finns alla möjligheter för den kristne förkunnaren att kombinera båda .
fredag 20 november 2009
Undervisar i Nässjö imorgon
Jag sitter och förbereder mig inför morgondagens föreläsningspass. Missionskyrkan i Nässjö har en bibelskola, där de en gång i månaden anordnar en heldag som är öppen för alla med någon inbjuden föreläsare, och imorgon blir det undertecknad som står på programmet.
Känns speciellt roligt att ha förmånen att medverka här i den egna hemkommunen, kul också att ha så gott om tid till vårt förfogande så att vi hinner brottas rejält med de stora frågorna och få tid för frågor och fördjupningar. Den som bor i närheten är välkommen mellan 10 och 16, alternativt en del av dagen.
Känns speciellt roligt att ha förmånen att medverka här i den egna hemkommunen, kul också att ha så gott om tid till vårt förfogande så att vi hinner brottas rejält med de stora frågorna och få tid för frågor och fördjupningar. Den som bor i närheten är välkommen mellan 10 och 16, alternativt en del av dagen.
torsdag 19 november 2009
Gratis eller inte gratis?
När alla barnen somnat bläddrar jag igenom Dagen och ser att min artikel om antologin Gratis var inne idag. Egentligen var tanken att artikeln skulle kompletteras av en intervju med en kristen musikförläggare som var oroad över gratissamhället. Den artikeln fick dock utgå pga en kommunikationsmiss. Men mer material i ämnet kommer senare.
För ämnet är av stor vikt. Inte minst, som jag nämner i texten, på grund av det som gratisätandet gör med oss. Vi befinner oss i ett av kommunikationshistoriens mest genomgripande paradigmskiften, och i ett sådant skede är det alltid komplicerat att försöka analysera vad som händer. Men det är långt ifrån självklart att fildelningen och det nya synsättet på ägande, tillgänglighet och värde enbart nyttigt för oss. Eller ens att fördelarna överväger de andliga nackdelarna.
När hjulen snurrar fort är det desto viktigare med en rejäl dos eftertänksamhet.
För ämnet är av stor vikt. Inte minst, som jag nämner i texten, på grund av det som gratisätandet gör med oss. Vi befinner oss i ett av kommunikationshistoriens mest genomgripande paradigmskiften, och i ett sådant skede är det alltid komplicerat att försöka analysera vad som händer. Men det är långt ifrån självklart att fildelningen och det nya synsättet på ägande, tillgänglighet och värde enbart nyttigt för oss. Eller ens att fördelarna överväger de andliga nackdelarna.
När hjulen snurrar fort är det desto viktigare med en rejäl dos eftertänksamhet.
onsdag 18 november 2009
Jag skäms
Det är bra att göra det ibland. Skämmas. Åtminstone i de fall vi har anledning till det. Och det är betydligt oftare än vi får intrycket av nutidens "lätt och lagom-budskap" som återfinns i så gott som all marknadsföring idag. Och i alldeles för mycket kristen förkunnelse.
Vi började läsa en ny andaktsbok av den kinesiske broder Yun nu ikväll. Hans livsberättelse slår i stort sett alla andra. Det stora med Yun utgörs inte av häftiga händelser. Snarare av förföljelse, fängelse och tortyr, och det resultat hans uthållighet lett till.
Bokens första kapitel handlar om omvändelsen. När vi vågar titta på oss själva från utsidan och konstatera att vi långtifrån alltid lever som vi lär reduceras den självtillräcklighet som så många i västvärlden idag är så bra på. Och vad har jag att säga till mitt försvar när jag speglar mitt eget liv i Yun, om trots sin egen fantastiska liv ändå ser behovet av en ständig personlig omvändelse? Ingenting.
Omvändelsen är ett alltför ovanligt tema i den nutida västerländska förkunnelsen som så ofta fått karaktären av "må-bra-budskap". Francis Schaeffer, som jag gärna inspireras av och citerar menade att han behövde ägna 90% av tiden åt att förkunna synd och omvändelse. Just på grund av de självbekräftande budskapen är i så översvallande dominans i övrigt i samhället.
Detta förkunnade Schaeffer på 70-talet. Och vi kan knappast hävda att självbekräftelsen som livssyn har minskat sedan dess. Omvändelsen är helt nödvändig för verklig frihet. Andra må tycka att det inte gäller dem. Men det gäller i högsta grad för mig.
Vi började läsa en ny andaktsbok av den kinesiske broder Yun nu ikväll. Hans livsberättelse slår i stort sett alla andra. Det stora med Yun utgörs inte av häftiga händelser. Snarare av förföljelse, fängelse och tortyr, och det resultat hans uthållighet lett till.
Bokens första kapitel handlar om omvändelsen. När vi vågar titta på oss själva från utsidan och konstatera att vi långtifrån alltid lever som vi lär reduceras den självtillräcklighet som så många i västvärlden idag är så bra på. Och vad har jag att säga till mitt försvar när jag speglar mitt eget liv i Yun, om trots sin egen fantastiska liv ändå ser behovet av en ständig personlig omvändelse? Ingenting.
Omvändelsen är ett alltför ovanligt tema i den nutida västerländska förkunnelsen som så ofta fått karaktären av "må-bra-budskap". Francis Schaeffer, som jag gärna inspireras av och citerar menade att han behövde ägna 90% av tiden åt att förkunna synd och omvändelse. Just på grund av de självbekräftande budskapen är i så översvallande dominans i övrigt i samhället.
Detta förkunnade Schaeffer på 70-talet. Och vi kan knappast hävda att självbekräftelsen som livssyn har minskat sedan dess. Omvändelsen är helt nödvändig för verklig frihet. Andra må tycka att det inte gäller dem. Men det gäller i högsta grad för mig.
måndag 16 november 2009
Kent - magnifika skildrare av ensamheten
Jag sitter och lyssnar igenom Kents nya platta Röd. Jag vet inte hur många ställen jag besökte för att försöka köpa skivan, men det tycks omöjligt att hitta en fysisk skivaffär nuförtiden, så jag fick till slut beställa den på nätet istället.
Kent är en av nutidens allra främsta skildrare av den postmoderna människan och hennes hemlöshet och ensamhet utan Gud. Och som läsarna av boken sett, så låter jag med förkärlek Jocke Bergs texter illustrera människans frågeställningar och längtan. Jag får återkomma med fler kommentarer kring nya plattan senare (är dock klart positivt överraskad såhär långt). Bjuder på ett liten aptitretare så länge, ett utdrag från en arikel jag skrev i tidskriften NOD härom året:
"... Det är just detta tema, det existentiella, som uppfyller mig mer än något annat när sommarens konsert går mot sin avslutning. Jag har besökt fyra Kentkonserter på olika turnéer, men ingen gång tidigare har detta tema varit så tydligt. Och det är klart, efter en skiva som Du och jag Döden är ribban lagd. Mycket mörkare kan det knappast bli än att, liksom Emil förtröstade på Alfred, famna Liemannen som den ende anförvant som man säkert kan lita på kommer att finnas vid ens sida till slut. På förra skivan försökte Kent visa ett föraktfullt ”långfinger åt döden”, men bandet har nu accepterat det oundvikliga i vårt öde.
Budskapet i avslutningen av konserten erbjuder en närmast bisarr blandning av känslor. Under allsången ”Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö” tänds strålkastarna över publiken, och konfetti sprutar ner över oss. Och när jag tittar mig omkring ser jag en syn jag aldrig tidigare upplevt på en popkonsert: runt omkring mig står en stor mängd vuxna människor och gråter. Normalsvensken idag lyckas normalt skjuta tankarna kring de eviga frågorna på så stort avstånd att hon så gott som aldrig behöver möta dem. Men när budskapet om att döden utan undantag väntar på oss alla sköljer över konsertpubliken som en tsunamivåg, blir det för mycket, för svårt att relatera till. Och som innehåll i livet återstår då bara konfetti och hedonism – ”Ät och drick, ty i morgon ska vi dö”..."
Kent är en av nutidens allra främsta skildrare av den postmoderna människan och hennes hemlöshet och ensamhet utan Gud. Och som läsarna av boken sett, så låter jag med förkärlek Jocke Bergs texter illustrera människans frågeställningar och längtan. Jag får återkomma med fler kommentarer kring nya plattan senare (är dock klart positivt överraskad såhär långt). Bjuder på ett liten aptitretare så länge, ett utdrag från en arikel jag skrev i tidskriften NOD härom året:
"... Det är just detta tema, det existentiella, som uppfyller mig mer än något annat när sommarens konsert går mot sin avslutning. Jag har besökt fyra Kentkonserter på olika turnéer, men ingen gång tidigare har detta tema varit så tydligt. Och det är klart, efter en skiva som Du och jag Döden är ribban lagd. Mycket mörkare kan det knappast bli än att, liksom Emil förtröstade på Alfred, famna Liemannen som den ende anförvant som man säkert kan lita på kommer att finnas vid ens sida till slut. På förra skivan försökte Kent visa ett föraktfullt ”långfinger åt döden”, men bandet har nu accepterat det oundvikliga i vårt öde.
Budskapet i avslutningen av konserten erbjuder en närmast bisarr blandning av känslor. Under allsången ”Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö” tänds strålkastarna över publiken, och konfetti sprutar ner över oss. Och när jag tittar mig omkring ser jag en syn jag aldrig tidigare upplevt på en popkonsert: runt omkring mig står en stor mängd vuxna människor och gråter. Normalsvensken idag lyckas normalt skjuta tankarna kring de eviga frågorna på så stort avstånd att hon så gott som aldrig behöver möta dem. Men när budskapet om att döden utan undantag väntar på oss alla sköljer över konsertpubliken som en tsunamivåg, blir det för mycket, för svårt att relatera till. Och som innehåll i livet återstår då bara konfetti och hedonism – ”Ät och drick, ty i morgon ska vi dö”..."
lördag 14 november 2009
Skyldig! (Del II)
Idag dök det upp ett nytt tillfälle att återigen fundera över begreppet skuld som jag tog upp i förrgårdagens inlägg. Fast den här gången från mer eller mindre motsatt politisk horisont.
De ivrigaste kritikerna mot tal om skuld, dom och straff brukar oftast befinna sig på den politiska vänsterkanten. Detta hänger i flera fall samman med en marxistisk syn på människan som innerst inne god, och där samhällets problem är inbyggda i själva systemet. Själva är vi mer eller mindre oskyldiga varelser i sammanhanget.
Å andra sidan är man från vänsterkanten ofta ganska ivriga att använda just den retorik som man annars skyr, när den kan riktas mot politiska antagonister. En sådan är Silvio Berlusconi, vars stab just nu tycks vara i full färd med att använda politikens samtliga bakvägar och tjuvknep för att skaffa den italienske premiärministern åtalsfrihet.
Proteststormen och de förlöjligande tillmälena om Berlusconi i svensk opinionsbildning kan å ena sidan betraktas som ett politiskt uttryck; det är svårt att tänka sig att samma retorik om samma typ av skandaler skulle gälla en vänsterpolitiker som exvs Hugo Chavez. Men alldeles oavsett detta är det självfallet djupt skamligt att systematiskt utnyttja rättsapparaten, media och sin politiska plattform för att undkomma sitt ansvar på det sätt som Berlusconi gjort och gör.
Den som gjort sig skyldig till brott bör ställas till svars och ges en rättvis rättegång och en rättfärdig dom. Detta oavsett namn, rikedom eller status i samhället. Kanske skulle en opartisk domstol ändå landa i att Berlusconi frikändes från brottsmisstankar. Men det vår rättskänsla kräver är ändå först av allt en obändig strävan efter att den skyldige ska fällas och den oskyldige frikännas. All annan grund för ett samhälle leder väldigt fel.
De ivrigaste kritikerna mot tal om skuld, dom och straff brukar oftast befinna sig på den politiska vänsterkanten. Detta hänger i flera fall samman med en marxistisk syn på människan som innerst inne god, och där samhällets problem är inbyggda i själva systemet. Själva är vi mer eller mindre oskyldiga varelser i sammanhanget.
Å andra sidan är man från vänsterkanten ofta ganska ivriga att använda just den retorik som man annars skyr, när den kan riktas mot politiska antagonister. En sådan är Silvio Berlusconi, vars stab just nu tycks vara i full färd med att använda politikens samtliga bakvägar och tjuvknep för att skaffa den italienske premiärministern åtalsfrihet.
Proteststormen och de förlöjligande tillmälena om Berlusconi i svensk opinionsbildning kan å ena sidan betraktas som ett politiskt uttryck; det är svårt att tänka sig att samma retorik om samma typ av skandaler skulle gälla en vänsterpolitiker som exvs Hugo Chavez. Men alldeles oavsett detta är det självfallet djupt skamligt att systematiskt utnyttja rättsapparaten, media och sin politiska plattform för att undkomma sitt ansvar på det sätt som Berlusconi gjort och gör.
Den som gjort sig skyldig till brott bör ställas till svars och ges en rättvis rättegång och en rättfärdig dom. Detta oavsett namn, rikedom eller status i samhället. Kanske skulle en opartisk domstol ändå landa i att Berlusconi frikändes från brottsmisstankar. Men det vår rättskänsla kräver är ändå först av allt en obändig strävan efter att den skyldige ska fällas och den oskyldige frikännas. All annan grund för ett samhälle leder väldigt fel.
torsdag 12 november 2009
Skyldig!
Medierna tar idag upp fallet med den elvaårige pojke i Stockholmsområdet som dömts att betala skadestånd på den svindlande summan 1,9 miljoner. Domen är självfallet ett dråpslag för pojken och säkert även hans familj. Men fallet är ändå på något sätt en indikation på något gott.
I Sverige idag råder en kompakt motvilja mot skuldbegreppet. Det betraktas som en obehaglig relik från medeltiden och en kyrka som fann behag i att trycka ner folk. Principen att barn inte ska dömas för brott är ganska självklar. Men det ligger något positivt i att barn kan åläggas att betala skadestånd. Det pekar på att skuld är något verkligt, något som bör regleras.
Nu är det fullt möjligt, kanske önskvärt att hovrätten visar nåd (ett ord som i så fall verkligen skulle användas rätt) och sänker skadeståndsbeloppet. Men själva principen går emot den outtalade norm som säger att skulden inte är verklig, att det alltid är "någon annans" fel när något går snett. Men pojken i fråga hade verkligen tänt på i en annan familjs hus. Reparationerna kostade väldigt mycket pengar, och någon måste betala. I sista änden är det då rimligt att den som orsakade skadan faktiskt betalar själv. Det bör gälla för vanlig skadegörelse, och i så fall bör det även gälla i ett sådant här fall.
Historien väcker också en annan, existentiell poäng. Vi människor har en fri vilja. Just denna egenskap hos oss gör också att vi kan ställas till svars, något som myndigförklarar människan. Något som ger henne den unikt höga status hon äger här på jorden. Men vår reaktion inför det väldiga skadeståndet pekar också på en annan tanke. Nämligen den att en människas skuld ibland kan vara så stor att han eller hon inte rimligen kan förväntas klara av att betala tillbaka den. Och det är just då vi behöver nåden. Någon som river det skadeståndskrav som vi aldrig själva kan betala. Och då avser jag inget beslut hos vare sig hovrätten eller Högsta Domstolen. Utan hos en mycket högre instans än så.
I Sverige idag råder en kompakt motvilja mot skuldbegreppet. Det betraktas som en obehaglig relik från medeltiden och en kyrka som fann behag i att trycka ner folk. Principen att barn inte ska dömas för brott är ganska självklar. Men det ligger något positivt i att barn kan åläggas att betala skadestånd. Det pekar på att skuld är något verkligt, något som bör regleras.
Nu är det fullt möjligt, kanske önskvärt att hovrätten visar nåd (ett ord som i så fall verkligen skulle användas rätt) och sänker skadeståndsbeloppet. Men själva principen går emot den outtalade norm som säger att skulden inte är verklig, att det alltid är "någon annans" fel när något går snett. Men pojken i fråga hade verkligen tänt på i en annan familjs hus. Reparationerna kostade väldigt mycket pengar, och någon måste betala. I sista änden är det då rimligt att den som orsakade skadan faktiskt betalar själv. Det bör gälla för vanlig skadegörelse, och i så fall bör det även gälla i ett sådant här fall.
Historien väcker också en annan, existentiell poäng. Vi människor har en fri vilja. Just denna egenskap hos oss gör också att vi kan ställas till svars, något som myndigförklarar människan. Något som ger henne den unikt höga status hon äger här på jorden. Men vår reaktion inför det väldiga skadeståndet pekar också på en annan tanke. Nämligen den att en människas skuld ibland kan vara så stor att han eller hon inte rimligen kan förväntas klara av att betala tillbaka den. Och det är just då vi behöver nåden. Någon som river det skadeståndskrav som vi aldrig själva kan betala. Och då avser jag inget beslut hos vare sig hovrätten eller Högsta Domstolen. Utan hos en mycket högre instans än så.
tisdag 10 november 2009
Religionsfrihet eller religionsfrihet?
Diskussionen om religionsfrihet tar sig ibland ytterligt konstiga proportioner, där religionsfrihet för vissa enbart tycks betyda "frihet från religion". Ungefär som om åsiktsfrihet skulle betyda "frihet från att utsättas för andras åsikter". Men då har man missförstått begreppet ganska grovt.
Ateisten Camilla Grepe och Dagen referererar hur hon har fått ett brev med hotfull mening efter att hon anmält en skola till Skolinspektionen för att en elev läst en bit ur den apostoliska trosbekännelsen i ett drama i skolan.
För det första: Brevet till Camilla Grepe var ett bedrövligt dumt tilltag, jag tar helt och hållet avstånd från sådana sätt att agera.
Och för det andra: Det måste betraktas som alldeles i hästväg överdrivet att anmäla en skola för att en elev läst trosbekännelsen i ett historiskt drama. Kan vi tänka oss parallellen att anmäla en skola för att någon elev skulle ha läst en rad ur Adam Smiths verk i ett drama om 1800-talets ideologier? Eller - ve och fasa - den revolutionära slutklämmen i Det Kommunistiska Manifestet? Självfallet inte. Både för att dessa skrifter(av någon svårbestämbar anledning) tycks vara mer politiskt korrekta än frasen "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig". Och för att jag som historielärare ser det som självklart att eleverna använder sig av relevanta citat i dramer eller historiska simuleringar. Allergin mot religiösa och filosofiska påståenden som är helt grundläggande för det mesta av västerländsk kultur och historia har helt uppenbart gått alldeles överstyr.
Så sammanfattningsvis: Hot är fel. Men Grepes anmälan är självfallet att betrakta som rena dumheter. Problemet är att den inte av alla tycks betraktas som sådan. Det är också noterbart att många väljer att förfasas av det första, men inte av det andra. Och det är ett annat, och kanske mer grundläggande problem i samhället.
Ateisten Camilla Grepe och Dagen referererar hur hon har fått ett brev med hotfull mening efter att hon anmält en skola till Skolinspektionen för att en elev läst en bit ur den apostoliska trosbekännelsen i ett drama i skolan.
För det första: Brevet till Camilla Grepe var ett bedrövligt dumt tilltag, jag tar helt och hållet avstånd från sådana sätt att agera.
Och för det andra: Det måste betraktas som alldeles i hästväg överdrivet att anmäla en skola för att en elev läst trosbekännelsen i ett historiskt drama. Kan vi tänka oss parallellen att anmäla en skola för att någon elev skulle ha läst en rad ur Adam Smiths verk i ett drama om 1800-talets ideologier? Eller - ve och fasa - den revolutionära slutklämmen i Det Kommunistiska Manifestet? Självfallet inte. Både för att dessa skrifter(av någon svårbestämbar anledning) tycks vara mer politiskt korrekta än frasen "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig". Och för att jag som historielärare ser det som självklart att eleverna använder sig av relevanta citat i dramer eller historiska simuleringar. Allergin mot religiösa och filosofiska påståenden som är helt grundläggande för det mesta av västerländsk kultur och historia har helt uppenbart gått alldeles överstyr.
Så sammanfattningsvis: Hot är fel. Men Grepes anmälan är självfallet att betrakta som rena dumheter. Problemet är att den inte av alla tycks betraktas som sådan. Det är också noterbart att många väljer att förfasas av det första, men inte av det andra. Och det är ett annat, och kanske mer grundläggande problem i samhället.
måndag 9 november 2009
Något som inte stämmer i vetenskapsstudie
Jag noterar att Dagen refererar en rapport från Föreningen Vetenskap och allmänhet som skulle ge vid handen att starkt gudstroende skulle värdera vetenskap lägre än andra. Slutsatsen tycks mig märklig, inte minst eftersom föreningen såvitt jag har förstått det inte har någon ateistisk agenda, uan helt enkelt vill verka för ett gott samtal mellan forskning och allmänhet. Vilket också torde peka på att undersökningen inte är riggad, vilket ju var fallet med det så kallade "webbtest" som Humanisterna genomförde för en tid sedan.
Kanske beror tidningens slutsats på att (vilket ganska ofta sker) undersökningen har försökt sätta personers värdering av vetenskap relation till andra företeelser. Och då är det förstås självklart att en gudstroende menar att vetenskapen inte självständigt kan beskriva tillvaron. Det finns fler sfärer som är väl så relevanta som verklighetsbeskrivningar, i synnerhet då den andliga sfären, som ju inte låter sig undersökas med vetenskapliga medel.
Även gudsförnekaren inser nog att vetenskapen inte är sig själv nog. Men behovet av att avvisa Gud kan i vissa fall vara så starkt att man tvingar in sig själv i något slags vetenskapsfundamentalism som få vetenskapsfilosofer skulle acceptera.
Själv skulle jag förstås betrakta mig som väldigt starkt gudstroende. Men samtidigt värderar jag vetenskap väldigt högt som vårt viktigaste verktyg för att förstå hur världen fungerar, och även ganska mycket om hur den har kommit till. Här finns ingen motsättning, något som också berördes i föregående blogginlägg. Och just därför känns studiens slutsatser något underliga.
Det samlade resultatet ska presenteras på torsdag i ett seminarium som i sig verkar intressant - om huruvida vetenskapen är vårt nya credo. Då kanske vi kan se studien i dess rätta - eller kanske (men förhoppningsvis inte) något förvridna sammanhang.
Kanske beror tidningens slutsats på att (vilket ganska ofta sker) undersökningen har försökt sätta personers värdering av vetenskap relation till andra företeelser. Och då är det förstås självklart att en gudstroende menar att vetenskapen inte självständigt kan beskriva tillvaron. Det finns fler sfärer som är väl så relevanta som verklighetsbeskrivningar, i synnerhet då den andliga sfären, som ju inte låter sig undersökas med vetenskapliga medel.
Även gudsförnekaren inser nog att vetenskapen inte är sig själv nog. Men behovet av att avvisa Gud kan i vissa fall vara så starkt att man tvingar in sig själv i något slags vetenskapsfundamentalism som få vetenskapsfilosofer skulle acceptera.
Själv skulle jag förstås betrakta mig som väldigt starkt gudstroende. Men samtidigt värderar jag vetenskap väldigt högt som vårt viktigaste verktyg för att förstå hur världen fungerar, och även ganska mycket om hur den har kommit till. Här finns ingen motsättning, något som också berördes i föregående blogginlägg. Och just därför känns studiens slutsatser något underliga.
Det samlade resultatet ska presenteras på torsdag i ett seminarium som i sig verkar intressant - om huruvida vetenskapen är vårt nya credo. Då kanske vi kan se studien i dess rätta - eller kanske (men förhoppningsvis inte) något förvridna sammanhang.
lördag 7 november 2009
Så gammalt är människosläktet
Här kommer då ett slutgiltigt facit: Universum, livet och människan skapades av Gud. Och det var (trumvirvel)... rätt länge sedan.
Men den som förväntar sig tydliga avhandlingar kring åldersbestämningar får vänta förgäves, åtminstone från min sida. Min erfarenhet är nämligen att dylika diskussioner leder bort från huvudfrågan och skapar en helt onödig polarisering.
Jag var tidigare idag i Vaggeryd och höll en Vem tänder stjärnorna-afton, och flera av frågorna under den efterföljande frågestunden rörde sig kring just dessa tidsbestämningar. Frågorna var säkerligen ärligt ställda, men jag valde, precis som vanligt att fokusera på argumenten för att världen är resultatet av en synnerligen intelligent Designer. För om jag skulle svara att allting är mycket gammalt finns risken att vissa kristna lyssnare skulle sluta lyssna. Medan ett svar som gav allting en mycket ung ålder skulle riskera att flera på den andra kanten skulle stänga av. Och båda responserna vore väldigt olyckliga.
Just därför har jag gjort ett aktivt val både i boken och under föreläsningar att peka på vetenskapligt baserade argument för Guds existens, men att jag undviker att ta ställning i mer sekundära frågor om exakt NÄR och HUR Gud skapade allting. Mitt råd är istället: Låt forskare forska med full frihet. För om Gud existerar och har skapat världen kan varje ärlig forskning bara resultera i att vi lär oss mer om skapelsen, hur den fungerar och hur den troligen har kommit till. Och åtminstone för min del leder sådana nya kunskaper inte till osäkerhet, utan klart hellre till en än större förundran inför Skaparen.
Men den som förväntar sig tydliga avhandlingar kring åldersbestämningar får vänta förgäves, åtminstone från min sida. Min erfarenhet är nämligen att dylika diskussioner leder bort från huvudfrågan och skapar en helt onödig polarisering.
Jag var tidigare idag i Vaggeryd och höll en Vem tänder stjärnorna-afton, och flera av frågorna under den efterföljande frågestunden rörde sig kring just dessa tidsbestämningar. Frågorna var säkerligen ärligt ställda, men jag valde, precis som vanligt att fokusera på argumenten för att världen är resultatet av en synnerligen intelligent Designer. För om jag skulle svara att allting är mycket gammalt finns risken att vissa kristna lyssnare skulle sluta lyssna. Medan ett svar som gav allting en mycket ung ålder skulle riskera att flera på den andra kanten skulle stänga av. Och båda responserna vore väldigt olyckliga.
Just därför har jag gjort ett aktivt val både i boken och under föreläsningar att peka på vetenskapligt baserade argument för Guds existens, men att jag undviker att ta ställning i mer sekundära frågor om exakt NÄR och HUR Gud skapade allting. Mitt råd är istället: Låt forskare forska med full frihet. För om Gud existerar och har skapat världen kan varje ärlig forskning bara resultera i att vi lär oss mer om skapelsen, hur den fungerar och hur den troligen har kommit till. Och åtminstone för min del leder sådana nya kunskaper inte till osäkerhet, utan klart hellre till en än större förundran inför Skaparen.
torsdag 5 november 2009
Vad är oförlåtligt?
Så har hon då tagit bladet från munnen, dagens ofrivilliga superkändis, Caroline Hofberg. Hon har plankat texter från Hagström. Och nu ber hon miljoner gånger om ursäkt och säger att det hon gjort är "oförlåtligt". Men varför ber hon då om ursäkt, frågar man sig. Och är hennes förseelse verkligen så allvarlig att den är oförlåtlig?
Den sekulariserade svensken har väldigt svårt att förhålla sig till begrepp som synd, ånger och förlåtelse. Processen i det här fallet tycks ha följt standardformulär 1A. Steg 1: förneka allt. Steg 2: Inse att du är fast och bevisningen är överväldigande. 3: Gör "en pudel" och be tusen gånger om ursäkt.
Men att be om ursäkt är ju långt ifrån samma sak som att erkänna att man gjort fel. Hofberg var stressad, fick en blackout etc. Men hon gjorde inget egentligt fel. Hon är inte skyldig. Hon behöver inte be om förlåtelse. För det är något helt annat. Det är att bekänna att man medvetet gjort det man vet är fel. Det betyder att man ångrar den skada man har åsamkat andra.
Och här blottläggs den brist som sekulariseringen har skapat. Där syndabekännelse/bikt och den därpå följande förlåtelsen/avlösningen är naturliga delar i livet vet man att det är OK att säga att man faktiskt gjort fel. Det är till och med något mer -en befrielse. Den som bara "gör en pudel" utan att egentligen erkänna sin skuld är ju fortfarande fångad i den, utan möjlighet till verklig frihet.
Och - för den som undrar: jag vill nog minnas att de alster som bär min signatur faktiskt också är mina egna, oavsett om de publicerats i bokform eller artikelform. Men den som är osäker får gärna kontrollera... :-)
Den sekulariserade svensken har väldigt svårt att förhålla sig till begrepp som synd, ånger och förlåtelse. Processen i det här fallet tycks ha följt standardformulär 1A. Steg 1: förneka allt. Steg 2: Inse att du är fast och bevisningen är överväldigande. 3: Gör "en pudel" och be tusen gånger om ursäkt.
Men att be om ursäkt är ju långt ifrån samma sak som att erkänna att man gjort fel. Hofberg var stressad, fick en blackout etc. Men hon gjorde inget egentligt fel. Hon är inte skyldig. Hon behöver inte be om förlåtelse. För det är något helt annat. Det är att bekänna att man medvetet gjort det man vet är fel. Det betyder att man ångrar den skada man har åsamkat andra.
Och här blottläggs den brist som sekulariseringen har skapat. Där syndabekännelse/bikt och den därpå följande förlåtelsen/avlösningen är naturliga delar i livet vet man att det är OK att säga att man faktiskt gjort fel. Det är till och med något mer -en befrielse. Den som bara "gör en pudel" utan att egentligen erkänna sin skuld är ju fortfarande fångad i den, utan möjlighet till verklig frihet.
Och - för den som undrar: jag vill nog minnas att de alster som bär min signatur faktiskt också är mina egna, oavsett om de publicerats i bokform eller artikelform. Men den som är osäker får gärna kontrollera... :-)
tisdag 3 november 2009
Fortsättning följer?
Jag har haft några intressanta konversationer efter söndagens debatt som refererades i föregående blogginlägg. Får se vad de leder till, återkommer med mer information framöver när sådan finns.
M en visst är det roligt att gudstroende och gudsförnekare ändå möts i seriös debatt i nådens år 2009! Vem hade kunnat tro det för något decennium sedan när samtalet beskrevs som avslutat, dess objekt död och begraven. Det är tydligt att sekularismen inte var riktigt den befriare som dess förespråkare hoppades. Man måste ändå ge Christer Sturmark och Humanisterna en eloge för att de väckt debatten på det sätt de har gjort.
Nu ska jag strax gå och försöka få en stunds sömn, vår bebis är lika gnällig som hon är älskad och är inte stilla många minuter i taget på natten. Vem tänder det som gör ont i hennes tänder, undrar jag? :-)
M en visst är det roligt att gudstroende och gudsförnekare ändå möts i seriös debatt i nådens år 2009! Vem hade kunnat tro det för något decennium sedan när samtalet beskrevs som avslutat, dess objekt död och begraven. Det är tydligt att sekularismen inte var riktigt den befriare som dess förespråkare hoppades. Man måste ändå ge Christer Sturmark och Humanisterna en eloge för att de väckt debatten på det sätt de har gjort.
Nu ska jag strax gå och försöka få en stunds sömn, vår bebis är lika gnällig som hon är älskad och är inte stilla många minuter i taget på natten. Vem tänder det som gör ont i hennes tänder, undrar jag? :-)
söndag 1 november 2009
Ingen egentlig segrare i Sturmarkdebatt
Hemma igen efter kvällens debatt i Pingstkyrkan Huskvarna. Det samlade intrycket lyder: pendling mellan ganska glad och ganska bekymrad. Glad över att debatten faktiskt hölls, och under lämplig rubrik, samt för att Christer Sturmark äntligen svarade på en fråga jag ställt upprepade gånger. Bekymrad över den ofta alltför svaga argumentationen. Och då menar jag inte bara från den ateistiska sidan.
Som jag skrev igår var jag alltså något osäker på om predikanten Tommy Dahlman behärskade ämnet tillräckligt väl för att klara en debatt med en så driven retoriker som Sturmark. Visst visade han sig vara en engagerad och på flera sätt skicklig talare. Men, som jag befarade, fanns det svagheter i argumentationen. Dahlmans argument för Guds existens löd, som jag uppfattade dem:
1. Att denna debatt hålls, att vi faktiskt samtalar om Gud idag i ett civiliserat och utbildat samhälle.
2. Huvuddelen av mänskligheten är religiös.
3. Sekularismen misslyckades till och med när den drevs som allra längst, exempelvis i Sovjet.
4. Även i ett sekulärt samhälle finns andligheten kvar.
5. Godhet existerar, vilket tycks minimera ondskans problem.
6. Skapelsen är ett slags axiomatisk sanning som visar att Gud existerar oberoende av våra åsikter. (Här kopplade Dahlman i avslutningen till ett kraftfullt avståndstagande från evolutinsteorin, samt tog upp vetenskapliga fakta som stärker tron på en skapare.)
Såvitt jag ser det missade Dahlman tillfället att lyfta fram flera av de starkaste argumenten för Guds existens. De fyra första argumenten är i sig inga bärande argument för Gudstron, vilket meningsmotståndaren Sturmark också påpekade. I första hand är de goda skäl för ateisten att åtminstone börja fundera över saken, men som argument behöver de stödjas av andra sådana. I det femte argumentet kunde Dahlman tydligare ha lyft fram det moraliska argumentet, och i det sjätte fanns det stora möjligheter redan från början i debatten att lyfta fram exempelvis orsaksargumentet och designargumentet på ett mycket frimodigare sätt.
Låt mig göra klart att jag inte anser att Tommy Dahlman gjorde bort sig i debatten. Han fick fram flera bra poänger som inte direkt hamnade under några av argumentet ovan. Men han hamnade tyvärr på defensiven ett flertal tillfällen, vilket han inte hade behövt göra. Exempelvis valde han att inte lyfta fram erfarenheten som ett bärande argument, vilket exempelvis jag använder som ett av de fem bärande argumenten för gudstron. Denna Dahlmanska taktik skapade dock svårigheter under frågestunden när några i publiken med bistånd av Sturmark pressade Dahlman på om vi kan säga att Gud någonsin har gjort mirakulösa ingripanden över huvud taget och exempelvis helat människor. Nu hör det ju till saken att det finns mängder av sådana fall, men detta kom inte riktigt fram på önskvärt sätt, och Dahlman såg sig nödgad att avsluta diskussionen med en påminnelse om att hans motståndare nog snart behövde åka till tåget...
Låt det också sägas att Christer Sturmark presenterade sammanlagt noll (0) argument för sin tes att Gud inte finns. Istället ägnade han sig åt att försöka omintetgöra sin motståndares argument. Ibland gavs han för enkla smashlägen och kunde få skrattarna på sin sida, men faktum kvarstår: inga argument för ateismen presenterades under kvällen. Och det är naturligtvis ett talande tecken i sig...
Jag kunde dock glädja mig över att Sturmark under frågestunden faktiskt gav svar på frågan jag tagit upp dels i "Vem tänder stjärnorna?", dels i debattartikel och i bloggdiskussion - nämligen hur han ställer sig till Eva Dahlgrens ståndpunkt att hon valde att bli ateist för att hon "vill inte tro på Gud". Och här lyckades Christer Sturmark hålla den intellektuella hedern att han menade att vad vi vill inte har någon egentlig relevans för vårt ställningstagande. Det avgörande är förstås om det är sant eller inte. Ett glädjande ställningstagande som jag hoppas att han också står fast vid i sitt fortsatta sökande efter sanning. För då finns all sannolikhet att han också hittar hem till Gud.
Så sammataget var det en debatt utan egentlig segrare, Sturmark presenterade inga argument för sin sak, och Dahlman lade inte heller fram så starka argument som han skulle ha kunnat göra, och han hamnade också helt i onödan på defensiven vid några tillfällen. Någon annan som var med på debatten får gärna bekräfta eller kritisera min upplevelse av debatten. Jag tror dock att det finns många goda apologeter i Sverige som hade kunnat göra en starkare och mer påläst insats i en debatt av detta slag.
Jag vill ändå hoppas att Tommy Dahlman kunde så några korn i människors hjärtan och hjärnor som förhoppningsvis kan växa och hjälpa människor att sätta sin tro till Gud. För det har vi alla skäl att göra.
Som jag skrev igår var jag alltså något osäker på om predikanten Tommy Dahlman behärskade ämnet tillräckligt väl för att klara en debatt med en så driven retoriker som Sturmark. Visst visade han sig vara en engagerad och på flera sätt skicklig talare. Men, som jag befarade, fanns det svagheter i argumentationen. Dahlmans argument för Guds existens löd, som jag uppfattade dem:
1. Att denna debatt hålls, att vi faktiskt samtalar om Gud idag i ett civiliserat och utbildat samhälle.
2. Huvuddelen av mänskligheten är religiös.
3. Sekularismen misslyckades till och med när den drevs som allra längst, exempelvis i Sovjet.
4. Även i ett sekulärt samhälle finns andligheten kvar.
5. Godhet existerar, vilket tycks minimera ondskans problem.
6. Skapelsen är ett slags axiomatisk sanning som visar att Gud existerar oberoende av våra åsikter. (Här kopplade Dahlman i avslutningen till ett kraftfullt avståndstagande från evolutinsteorin, samt tog upp vetenskapliga fakta som stärker tron på en skapare.)
Såvitt jag ser det missade Dahlman tillfället att lyfta fram flera av de starkaste argumenten för Guds existens. De fyra första argumenten är i sig inga bärande argument för Gudstron, vilket meningsmotståndaren Sturmark också påpekade. I första hand är de goda skäl för ateisten att åtminstone börja fundera över saken, men som argument behöver de stödjas av andra sådana. I det femte argumentet kunde Dahlman tydligare ha lyft fram det moraliska argumentet, och i det sjätte fanns det stora möjligheter redan från början i debatten att lyfta fram exempelvis orsaksargumentet och designargumentet på ett mycket frimodigare sätt.
Låt mig göra klart att jag inte anser att Tommy Dahlman gjorde bort sig i debatten. Han fick fram flera bra poänger som inte direkt hamnade under några av argumentet ovan. Men han hamnade tyvärr på defensiven ett flertal tillfällen, vilket han inte hade behövt göra. Exempelvis valde han att inte lyfta fram erfarenheten som ett bärande argument, vilket exempelvis jag använder som ett av de fem bärande argumenten för gudstron. Denna Dahlmanska taktik skapade dock svårigheter under frågestunden när några i publiken med bistånd av Sturmark pressade Dahlman på om vi kan säga att Gud någonsin har gjort mirakulösa ingripanden över huvud taget och exempelvis helat människor. Nu hör det ju till saken att det finns mängder av sådana fall, men detta kom inte riktigt fram på önskvärt sätt, och Dahlman såg sig nödgad att avsluta diskussionen med en påminnelse om att hans motståndare nog snart behövde åka till tåget...
Låt det också sägas att Christer Sturmark presenterade sammanlagt noll (0) argument för sin tes att Gud inte finns. Istället ägnade han sig åt att försöka omintetgöra sin motståndares argument. Ibland gavs han för enkla smashlägen och kunde få skrattarna på sin sida, men faktum kvarstår: inga argument för ateismen presenterades under kvällen. Och det är naturligtvis ett talande tecken i sig...
Jag kunde dock glädja mig över att Sturmark under frågestunden faktiskt gav svar på frågan jag tagit upp dels i "Vem tänder stjärnorna?", dels i debattartikel och i bloggdiskussion - nämligen hur han ställer sig till Eva Dahlgrens ståndpunkt att hon valde att bli ateist för att hon "vill inte tro på Gud". Och här lyckades Christer Sturmark hålla den intellektuella hedern att han menade att vad vi vill inte har någon egentlig relevans för vårt ställningstagande. Det avgörande är förstås om det är sant eller inte. Ett glädjande ställningstagande som jag hoppas att han också står fast vid i sitt fortsatta sökande efter sanning. För då finns all sannolikhet att han också hittar hem till Gud.
Så sammataget var det en debatt utan egentlig segrare, Sturmark presenterade inga argument för sin sak, och Dahlman lade inte heller fram så starka argument som han skulle ha kunnat göra, och han hamnade också helt i onödan på defensiven vid några tillfällen. Någon annan som var med på debatten får gärna bekräfta eller kritisera min upplevelse av debatten. Jag tror dock att det finns många goda apologeter i Sverige som hade kunnat göra en starkare och mer påläst insats i en debatt av detta slag.
Jag vill ändå hoppas att Tommy Dahlman kunde så några korn i människors hjärtan och hjärnor som förhoppningsvis kan växa och hjälpa människor att sätta sin tro till Gud. För det har vi alla skäl att göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)