Laborerar lite med bloggen

I högerspalten har jag lagt in möjligheten att se de senaste kommentarerna på bloggen, tror det kan underlätta för er läsare att följa diskussionen. Och inte minst kan det göra det enklare för mig själv, har märkt att det ibland kommer kommentarer på bloggposter rätt långt ner i listan, som jag då ofta missar. Har dock inte - som Humanistbloggen - lyckats fixa så det syns vilken bloggpost den aktuella kommentaren gäller. Nån som vill tipsa om hur man gör detta?

I nästa inlägg tänkte jag sätta lite ljus på den ohämmade kapitalismens avigsidor. Vilket kanske kan glädja det s-märkta kommunalrådet som lite oväntat stövlat in i diskussionen i de senaste inläggen. Om inte annat satte han fingret på begreppet ödmjukhet - i både tanke och ord...

Vem är jag?

Ja, det är just frågan. Jag ger ju ett försök till presentation här till höger, i något slags prioriteringsordning som jag kan stå för. Det var dock länge sedan som någon ställde frågan rakt ut till mig. Men i går hände det.

Jag påbörjade filosofikursen för årets treor på Kungsgymnasiet, och som jag brukar lät jag dem börja att fundera över frågan "Vem är du?" i cirka en kvart och sedan ge möjlighet till fullständigt valfri form av redovisning. Som vanligt vitt skilda typer av svar, några mer, några mindre genomtänkta. Nästan alla dock på något sätt tänkvärda.

Men sen gav de osnytna slynglarna sig till att bolla tillbaka frågan till magistern! "Och vem är du själv då?" Generellt brukar jag i en sådan här kurs undvika att direkt uttrycka mina personliga/privata ståndpunkter. Men visst, eftersom ungdomarna nu inte behagade ge sig...

Så det blev på stående fot något i stil med: Jag är en människa, skapad till Guds avbild, älskad och värdefull, med syftet att älska och göra gott mot mina medmänniskor och förvalta det pund, de förmågor som Gud gett mig ansvaret för.

Jodå, det finns miljoner sätt att ge en mer genomtänkt presentation av mig/sig själv, både ur kristen och ur allmänmänsklig synvinkel. Men något sådant här blev det. Framstår kanske vid första anblicken som något katigt. "Jag är värdefull jag , hej och hå..." Men jag tycker att vi i Jantelagens rike behöver våga lyfta fram oss själva som värdefulla, begåvade. Det vill säga: acceptera att Gud verkligen velat och givit något gott med just mig. "Älska din nästa som dig själv." Ett av Bibelns allra högst ställda moraliska mål. Som självfallet blir väldigt fattigt så länge vi inte vågar älska och acceptera oss själva.

Kanske skulle någon vilja ändra något, lägga till något som framstår omistligt i en kort presentation. Alla tankar är välkomna. Privat tänkta eller delade på blogg. För du som läser här - vem är du själv?

Fick till ett toppenutspel i valrörelsen idag

Jo, eftersom jag har krupit ut ur fotbollsgarderoben så får jag väl passa på att bekänna politisk färg också för er som inte känner till den. Jag är sedan valet 2002 aktiv inom Kristdemokraterna (vilket kanske inte bör komma som någon större överraskning för den som följt mina ståndpunkter i grundläggande ideologiska frågor.) I kommande val står jag inte på riksdagsvalsedeln utan enbart på landsting- och kommunlistan, och eftersom jag har en stor familj att ta hand om försöker jag i första hand att engagera mig där det känns ideologiskt nödvändigt, exempelvis när det gäller människovärdet.

Ibland får jag dock ett ryck och gör en extra ryck där jag ser att det finns en god möjlighet till massmedialt genomslag i någon fråga. I förra valet bjöd jag in till en familjepolitisk debatt mellan KD:s Stefan Attefall och lämplig socialdemokrat. Eftersom jag visste att de röda brukar avstå från sådana bestämde jag mig för att hålla debatten iallafall. Så Attefall fick därför debattera med en skyltdocka som jag lånade i klädbutiken på hörnet. Huvudlös råkade dockan bli också... Men aktiviteten var klart talande och gav bra mediegenomslag.

Idag har jag gjort en liknande liten kupp, har ju jobbat en hel del med miljö- och avfallsfrågor i mitt civila skrivande under våren, och har där insett hur oerhört slöa den röda majoriteten i Nässjö har varit på att införa utsortering av matavfall (som sedan kan omvandlas till miljöriktig biogas). Vi bjöd därför in kommunstyrelsens S-märkte ordförande till vår valstuga idag, där jag lämnade över en osorterad soppåse som en symbol på vårt missnöje. Såväl press, radio och teve nappade och kom dit och speglade upptåget. Klart lyckat må jag säga! Det finns ett kortare separat klipp på SVT Play, men där har den tjusiga överlämningen inte kommit med, så den som är nyfiken kan klicka på länken ovan och spola fram till 3.45. Fotot på radiolänken tycker jag inte ser ut att direkt vara till min fördel. Men motpartens stammande försök till svar ser nog värre ut i sammanhanget, skulle jag tro...

Och nej, jag kommer inte att skruva om den här bloggen till valpropaganda nu, utan inom kort återgå till ordinarie teman. Men visst är det kul när man lyckas nå ut med ett budskap!

Exakt så lyder livets mening

Jag lyssnade sådär i bakgrunden på (det kanske sista?) sommarprogrammet i söndags samtidigt som vi hade en sista dag ute på landet med familjen. Kommer inte ihåg vem som pratade, och hörde inte heller hela sammanhanget, men jag förstod att programmets tema var "meningen med livet". Och det är ju förstås ingen pjåkig ambition.

Nu vet jag som sagt var inte om talaren gav bra eller dåliga svar på frågan om livets mening. Av det lilla jag hörde snappade jag dock upp att han berörde Douglas Adams nutidsklassiska skildring från Liftarens Guide till Galaxen av hur man byggt en gigantisk datamaskin med uppgift att ge det yttersta svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Efter 7,5 miljoner år kommer den fram till svaret som lyder: 42. (Haken var förstås att man då inte hade koll på hur själva frågan löd.)

Jodå, exemplet är lite kul, även om det oftast används för att slippa undan frågan om livets mening (märk väl att svaret inte gäller just den frågan, men det må vara hänt). "Jodå, jag håller med Douglas Adams - livets mening är 42, hö-hö..." Men jag måste påstå att det ändå är lite tankeväckande. Människans tal i bibliskt symbolspråk är 6, vilket får representera något av människans ofullkomlighet och behov av något mer för att livet, universum och allting ska få något sammanhang, någon mening. Gud representeras i samma symbolspråk av talet 7.

När den ofullkomliga människan så söker sin fulla potential och mening kan hon inte annat än söka kontakt med den Gud som skapat henne och kan ge det hon söker. Människans tal: 6, kan så multipliceras med Guds tal: 7. Vilket blir...?

Ganska vackert, eller hur?

Till nästa generation

Imorgon börjar vi med själva kurserna på Kungsgymnasiet där jag undervisar tre dagar i veckan. De första arbetsveckorna i höst har varit ovanligt turbulenta med lokaler som ska fyllas och iordningställas, vi har ju flyttat in i Korteboskolans lokaler, där Svenska Alliansmissionen tidigare utbildat teologer och själavårdare.

När en kristen organisation eller sällskap har drivit en versamhet under längre tid finns det normalt ett andligt arv över den platsen, kanske i form av ett levande böneliv, kanske i form av profetiska tilltal, kanske i form av personliga upplevelser som vårdats i personers minnen. I sådana fall finns det alltid ett värde i att ta tillvara detta arv och föra det vidare till nästa generation - i det här fallet vi som organisation och våra elever.

Jag har ägnat en del tid åt att studera platsens bakgrund, och framförallt budskapet i Eva Spångbergs altartavla (har dessvärre ingen bild på den) som finns i skolans kapell, en lokal som kommer att förbli i det skicket även i vår regi. Men just den här tavlan som har varit skolans geografiska och även andliga centralpunkt känner jag är viktig att överföra till de våra imorgon. Vill dock passa på att här på bloggen skicka med den bön hon skrev ner för skolan i samband med att altartavlan invigdes:

O Gud, Du som skapat världen ur intet,
håll Din hand över denna skola.
Må det glada budskapet om Din frälsning
här förkunnas, och Din Ande utgjutas i allas hjärtan.

En bön som jag önskar ska få ljuda vidare och få sitt svar i hjärtan, lokaler och himlarymder.

Nästa blogginlägg: Om livets mening.

Vad naturvetare inte vet om de kan veta

Stefan Gustavsson har tidigare bloggat under Credoakademins domän, men har sedan ett tag en blogg under eget namn. Lika läs- och tänkvärt som alltid, kan starkt rekommendera att följa hans blogg. Jag vill speciellt slå ett slag för Stefans senaste inlägg som behandlar det ständigt levande temat om vetenskapens roll i förhållande till tron. Här som respons till ateistiska resonemang som menar att eftersom X procent av vetenskapsmän inom disciplinen Y inte tror på Gud så är detta ett argument för ateismen. Stefan svarar:
"Det är farligt att utifrån auktoritet inom ett område (naturen), få självklar auktoritet inom andra områden (som gudsfrågan). Det är ett väl underbyggt faktum att nazismen fick entusiastiskt stöd från den akademiska världen i Tyskland... Naturvetare har kompetens att uttala sig om naturen; i politiska, ideologiska, filosofiska, religiösa … frågeställningar har de ingen ensamrätt. Historien visar med all önskvärd tydlighet att i sådana frågor följer naturvetarna samma kulturella trender som andra. I det nazistiska Tyskland blev många nazister, i en allt mer sekulär kultur blir många ateister."

Är det i vår tid måhända kulturen som är ur led, inte gudstron?

Väx upp!

Jag har ägnat kvällen åt att titta på fotbollsfilmen Goal! tillsammans med de stora pojkarna, som sparkar boll i den lokala idrottsföreningen. Filmen kretsar kring Newcastle United - har inget emot dem, såg dem för ett antal säsonger spela 1-1 på White Hart Lane. (David Ginola gjorde målet för Toons innan han hamnade hos oss i Spurs.)

Själva manus är väl rätt förutsägbart, men filmen är ändå klart sedelärande ur många aspekter. Framför allt för temat att våga växa upp över omgivningens nedtryckande icke-förväntningar och bli den man är skapad till. Temat är så upprepat att det i princip är uttjatat. Men ändå lika förtvivlat viktigt i vår samtid där tidskrifternas framsidor och nätets framgångsrika ikoner blir hägrande spegelbilder.

Den sekulära ideologi som säger att människan är sig själv nog går gång på gång i stöpet. Människan är och förblir atomer, något större finns inte att växa upp till. Men ingen ska komma och säga att man inte är OK precis som man är. En biblisk människosyn säger något väsenntligt annorlunda: att människan är något så mycket större. Men samtidigt inte fullkomlig precis som vi går och står. Potentialen är enorm. Och kärleken alltid total.

Sedan är det förstås alltid fascinerande att se hur religionen, bönen och övertygelsen och Guds aktiva hand framstår som så självklar i kulturer på ett visst avstånd från Försäkringskassans förlovade land. Fint också att få dela det med barnen. Sveriges offentliga bild av Gud är allt annat än den som Han själv vill förmedla. Vilken tur att vi har möjligheten att växa upp och se något mer. Något större.

I livmodern kan ingen höra dig skrika

Valet närmar sig obevekligen. Och tävlingsyran kommer lika säkert att höjas på landets medieredaktioner och partiorganisationer. Inte utan fog. Demokrati är viktigt. Valet mellan vilka partier, vilka värden som ska styra landet är viktigt. Men debatten tar sig ibland vägar som inte håller sig inom rimlighetens gräns.

Tomas Seidal gör idag en klok reflektion om hur det faktum att 35 000 ofödda berövas livet är en stendöd fråga i den stundande valdebatten. Det politiska priset för att ta upp frågan är uppenbarligen alltför högt. Ofödda röstar som bekant inte.

Bengt Malmgren fördjupar resonemanget till fler områden och visar hur medielogiken regelmässigt väljer att blunda för hårresande övergrepp - så länge de drabbar "fel" grupp. Medan drevet fortsätter ända till den punkt då varje byte nedlagts i de fall saken gäller någon annan av mediesamhället godkänd grupp.

När mediernas röster tystnar, när de politiska spinndoktorerna anbefaller rättning i leden, när till och med kyrkor och samfund avstår från att sticka ut hakan i debatten är det tid för stenarna att ropa. Undrar var de finns.

Kritisk respons på Torbjörn Tännsjö

Torbjörn Tännsjö skickar än en gång kalla kårar genom ryggmärgen. Nu vill han införa chockbehandling så att patienter ska snabbdö om de har något vi andra behöver. Samt införa kommers med organ. Obehagligt är bara förnamnet. Jag kommenterar lite mer ingående på Samvetsbloggen.

Vad tänker ateister med egentligen?

Jag håller på med en lite längre recension av John Lennox "Guds dödgrävare" för tidskriften Theofilos, och sitter här och tittar igenom Apologias debatt mellan honom och Christer Sturmark, med Stefan Gustavsson som Lennox sidekick (det är inte vanhedrande att kalla Stefan så i det här fallet va?) och fascineras såhär en bit in i debatten av två saker.

Först: som engelsklärare blir man lite förfärad över vilket anmärkningsvärt svagt engelskt uttal som vissa världsvana personer har, tänker främst på Sturmarks sidekick, fysikprofessor Ulf Danielsson. Men vi får väl vänja oss om Mona Sahlin skulle råka bli statsminister. Ruskigt uttal där...

Nåväl, jag får väl erkänna att det ändå är en petitess i sammanhanget, även om jag undervisar i engelska på gymnasiet. Mer noterbart är hur svårt ateisterna har att ge en trovärdig respons på Lennox huvudargument, som han trots dess synbara simpelhet trummar in gång på gång i tal och skrift: att en naturalistisk världsbild underminerar själva det förnuft som ateisterna vill luta sig mot. För om hjärnan bara är en samling atomer som uppstått som resultatet av slump och naturligt urval, varför ska vi då lita på någonting som den säger?

Kanske kommer det ett bättre svarsförsök senare i debatten, men precis som i Lennox debatt med Richard Dawkins verkar de ha klara svårigheter att presentera ett hållbart svar på den invändningen mot naturalismen. Säger en hel del, eller hur?

Vården ska rädda liv - inte förgöra

Idag har jag tillsammans med Christina Doctare en debattartikel om vikten av att värna människans värde genom att med emfas ta avstånd från läkarassisterade självmord i SmålandsTidningen - som jag tror just nu är den enda tidningen i världen som ännu inte finns på nätet, förutom eventuellt Frimärkssamlarkuriren i Togo... Artikeln finns däremot utlagd på Claphaminstitutets hemsida.

Artikeln tar sin utgångspunkt i en nyhetsartikel om hur problematiskt vården ser på att tio människor lyckats ta sitt liv i Jönköpings län bara under sommaren. Frågan är tveklöst värd att belysas och arbetas aktivt med, men det uppstår en oundviklig kollision när den ställs sida vid sida med dödens kultur, där förespråkarna vill se läkare göra precis tvärtom och istället "hjälpa" den patient som önskar ta sitt liv. Tiden är ännu inte helt sned. Men vi som vill vrida den rätt igen måste tala högre - och klokare - än den som vill vrida den helt ur led.

Vi börjar vakna till liv igen...

Det märks att det är första måndagen i augusti idag, Sverige och debatten börjar vakna till så sakteliga. Själv tänkte jag åka och jobba några timmar imorgon innan vi kör igång på allvar med Kungsgymnasiet nästa vecka i för oss nya men väl instuderade lokaler i Kortebo. Mycket av tidigare arv vi behöver ta tillvara, mycket nytt som behöver göras.

På debattfronten läser jag ett mycket viktigt och personligt debattinlägg i Expressen idag av den handikappade mannen Andryan Linden, som skriver:
"Ska handikappade få finnas? Eller finnas men inte synas? För det är ju den naturliga utvecklingen. Historien visar tydligt hur duktig den civiliserade världen har varit på att gömma undan oss handikappade på institutioner - lobotomera, sterilisera och i dag selektivt abortera oss." Säg det igen. Säg det igen. Säg det igen. Tills makthavarna lyssnar. Tills de förstår. Studera gärna min skrift Ecce Homo för en djupare analys i frågan.

I boktältet på Europakonferensen såg jag Göran Skytte ta kort på högarna med sina egna böcker (det gjorde inte jag, kanske man borde?). De gick åt i hygglig takt. Fast allra framgångsrikast var nog Yassir Arafats chufför Tass Saada, vars signeringskö var så lång att den stundtals inte fick plats i tältet. När hans kö började tunna ut lite var det min tur. Låt oss säga att min kö var något kortare... Men några var det som köpte, och att hamna i skuggan av någon annan är alltid välgörande för egot. Jo, Skytte skulle jag återkomma till - även han har ett inlägg i SvD om den helt snedvridna tolerans som Pride-folket ropar på, men är så hjärtinnerligen usla på att visa dem som vill resa frågetecken för deras ideologi eller uttryckssätt.

Så det känns som att debatten börjar vakna till liv här. Sju veckor kvar till valet. Det lär inte bli lugnare.