Broderskapsordföranden hoppar i galen tunna

Peter Weiderud, ordförande för Broderskaparna snurrar till det i en debattartikel i Dagen idag. I ett tidigare utspel, som han nu ser sig nödgad att nyansera, anklagar han frikyrkliga väljare för att vara snett ute. (Det är för många som röstar på Kristdemokraterna istället för Socialdemokraterna.)

Idag slungar han sig istället rakt över i det andra diket: "Det skulle aldrig falla mig in att kritisera väljarna. I en demokrati finns det bara ett som är säkert och det är att väljarna alltid har rätt." Hur menar han då? Enligt vilken norm då? Den enda tänkbara normen i det fallet är ju en totalrelativistisk norm som säger att inga objektiva värden finns - människorna måste komma på allt sådant själva. Det vill säga: om 51% röstar på nazisterna har de rätt. Om 51% av folket röstar för utrotning av broderskapare har de rätt. Folket har alltid rätt. Eller?

Demokratin är bra till mycket. Men knappast till att slå fast evigt gällande sanningar om rätt och fel. En sådan inställning kan få allvarligare följder än Peter Weiderud anar.

Ännu ett hål i nyateismens babelstorn

Dagen rapporterar att en jämförelse mellan olika typer av sjukvårdsinrättningar i USA ger vid handen att de som bedrivs i kristen regi har: a) högre kvalitet och b) bättre effektitet än de som bedrivs av sekulära motsvarigheter. BOM - så föll ytterligare några tegelstenar i sekularisternas propagandabygge.

Och så får jag väl återigen betona en viktig detalj: Sådana här jämförelser säger självfallet inget om den grundläggande världsbildens sanningshalt, huruvida Gud existerar eller ej. Men nu verkar ju nyateismen inte i någon överdriven grad ägna sig åt deta, utan snarare åt en kraftfull kritik mot religionens plats i samhället. Varje offentlig verksamhet som bedrivs med kristna eller andra religiösa förtecken är för dem aningen moraliskt, intellektuellt eller resultatmässigt underlägsen.

Och så mycket kan man väl säga, att den aktuella undersökningen sätter ett kraftfullt frågetecken för åtminstone det sista inslaget i nyaateisternas något hybrisansatta credo.

Via Dolorosa i teverutan

Jodå, lidandet kan vara så svårt så svårt att förklara. Men oftare än man kanske vågar tro är den också en väg till Gud. Och samtidigt en väg till att på allvar upptäcka sig själv.

Kvällens avsnitt av Sommarpratarna i SVT gav varmhjärtade prov på det. Gud blev en levande och naturlig del av samtalet (även om man till och med här kunde se hur även varmt troende människor i det sekularistiska Sverige till en början verkar skygga en smula inför att uttala Hans namn helt otvunget). Han var dock mer än bara en from kuliss; Gud verkar för flera inte bara ha varit en hand att hålla i när det gjort ont. I deras berättelser framstår Gud fastmer som Vägen. Den väg som leder den lidande längs smärtornas väg, och ut på andra sidan.

Dit kommer man sällan med en känsla av att vara alltigenom hel. Något av såren finns kvar. Men kärleken har gjort ett verk som består och kan ge ett värdefullt vittnesbörd till andra. Det var ett fint samtal. Titta gärna på programmet du också.

Kan man bli illa berörd av en Världens barn-insamling?

Idag var en intressant dag. Jag kände att eftermiddagens workshop om kristet samhällsengagemang blev riktigt inspirerande - åtminstone för mig själv! Det är lustigt det där, så ofta när jag undervisar om något som på något sätt kan utmana åhörarna känner jag själv att jag blir så upplivad och engagerad i mitt inre. Och det behöver jag. Det behöver vi alla för att undvika att fastna i den där bekvämlighetsfåtöljen som vi har så förtvivlat lätt att sjunka ner i.

Innan dess ägnade jag och delar av familjen förmiddagen åt att hjälpa till lite grann med det arrangemang som Världens Barn anordnade idag på köpcentret A6. De arrangerande hjälporganisationerna gör verkligen ett fantastiskt arbete kring detta, och man blir så glad och inspirerad av att kunna hjälpa andra, om så på ett än så litet hörn. Samtidigt kunde jag inte undgå att känna mig beklämd i åsynen av skarorna som vällde in i Mammons gapande entré, färdiga att uppslukas av butikernas lockande erbjudanden om ytterligare prylar att fylla upp de redan överbelamrade svenska hemmen med. Några stannade och gav en slant. Men andelen givare var sorgligt liten. Och valörerna oftast mer av skramlande än av prasslande natur.

Detta säger jag inte som något slags skrytepisod om att jag minsann är en duktig och frikostig individ som ser ner på övriga lata snåljåpar. Så är det inte. Jag drabbas av precis samma bekvämlighetslockelser, samma dragningskraft från Mammons bord. Men jag gör det ständigt kämpande med en vetskap om faran i dessa krafter, en ständig insikt om att jag så ofta sätter fokus på mig själv än på min nästa, och en lika ständig sorg över att vi människor har så ofantligt lätt för att försvara vår egen rätt att... lyxa till det lite extra/ha lite bättre förmåner än andra/tänka på oss själva just idag.

Men visst blir livet så mycket fattigare när fokus bara hamnar på jag, mig och mitt. Visst når vi en djupare tillfredsställelse när vi ägnar vår tid, energi och pengar åt sådant som verkligen kan hjälpa min medmänniska. Så lätt i tanken - så svårt i praktiken. Och därför: så viktigt att ständigt, ständigt påminna oss om.

På höstturné

Nu när valet med allt det inneburit verkar vara över börjar det bli tid att blicka framåt mot höstens kommande strapatser och glädjeämnen. Den närmaste tiden är uppbokad med några engagemang där jag har glädjen att medverka. Den som skulle vilja höra bloggaren i levande livet får gärna titta på listan nedan om något ligger inom närliggande intresse- eller geografiskt område.

Imorgon lördag deltar jag i panelsamtal samt workshop på konferensen AtHeart hos Livets Ord i Huskvarna,

Fredagen den 8 oktober gästar jag Bibel- och gemenskapsveckan på EFS-gården i Åsljunga för två seminarier.

Helgen därefter, den 16-17/10 besöker jag Korskyrkan i Vimmerby, föreläser på lördagen, predikar på söndagen.

Till allhelgonahelgen blir det en lite längre resa till Falun, där jag håller två föreläsningar på en ungdomskonferens i Elsborgskyrkan.

Jag kan också nämna att vi inom Svenska Evangeliska Alliansen i Jönköping har ett spännande arrangemang på gång tillsammans med Humanisterna i november, mer info om detta kommer när fler detaljer är spikade.

Det är alltid väldigt intressant att besöka nya platser och möta nya människor, men kanske ännu roligare att återkomma till platser där man varit förut. På två av de inbokade platserna har jag blivit inbjuden att återkomma efter att ha varit där förut, och det känns förstås extra hedrande.

Utöver detta ser jag förstås också fram emot den vanliga undervisningen och att få dela tid med familjen, varför jag också har valt bort ett antal spännande saker. Men om Herren dröjer och vi får leva så blir det nog tid till så mycket annat när barnen blivit större.

Livets mening från scenen

Ikväll har jag varit på teater! Ja, utropstecknet är mest ett uttryck för att det var alldeles för länge sedan. Jag har intervjuat diverse teaterfolk, men inte tagit mig möjlighet att själv gå på många år, inte sedan barnen kom, kom jag fram till.

Men ikväll var det genrep på "Tisdagarna med Morrie", baserad på en välkänd bok med samma namn, och filosofi- och svensklärare var inbjudna. Och eftersom både jag och frun passar in på den beskrivningen fick vi gå tillsammans! (Även det värt ett klart utropstecken.)

Berättelsen är fascinerande, med den karriäristiske unge mannen som steg för steg får lära sig mer om livets verkliga mening av sin i ALS döende före detta lärare. Visst kunde den unge mannens utveckling visats bättre, visst kunde den förändrade relationen till Gud fått en tydligare skildring. Men bara det att de stora frågorna ställs och brottas med är förstås av yttersta vikt.

Jag kom inte på hur mycket jag har saknat teater förrän jag väl satt i salongen. Det är en konstform som verkligen fyller sin plats i vår Hollywoodflimrande tid. Mer personlig, mindre effekter, mer eftertanke. Frågan om livets mening bearbetas bättre på det sättet.

Och vad gör vi nu?

Det finns ofantligt mycket att säga om söndagens val och resultat. Det mesta är redan sagt och genomgranskat, och jag gör som statsministern - inväntar onsdagsräkningen innan jag drar några definitiva slutsatser. Men visst finns det en hel del att oroa sig för - här vill jag framförallt lyfta fram Olof Djurfeldts kommentar kring Lars Ohlys - som det tycktes i förbifarten framkastade - kommentar om att tillgripa i stort sett vilka metoder som helst för att motarbeta sin meningsmotståndare. Motarbeta rasism: gott. Men att låta ett sådant mål rättfärdiga att rasismen (och för Ohly tydligen även kapitalism) bekämpas med "alla slags utomparlamentariska metoder": ja, det låter mer än oroande. Läs även Haore Sulaimans talande reportage från Sverigedemokraternas valvaka. Klump i magen. Avslutningen säger det mesta.

Själv var jag fullständigt borta igårkväll efter fullbordat föräldramöte med Kungsgymnasiet, dessförinnan en heldags jobb och dessförinnan en natt med knappt tre timmars sömn efter valvaka, föregången av rösträkning här i Forserum där jag var valförrättare under dagen. Glad att det inte är val mer än vart fjärde år...

Under rösträkningen satt jag bredvid det inte alltför muntra kommunalrådet för det lokala missnöjespartiet SAFE, som efter en mandatperiod av regerande kollapsade från elva mandat till tre. Själva tappade vi Kristdemokrater två mandat från nio till sju, men det betyder troligen mindre i praktiskt inflytande i den eventuellt fortsatt röda kommunen.

Val medför obarmhärtiga förändringar för aktiva politiker vart fjärde år. En del förlorar makten, andra byter position med varandra. Och andra kommer in från kylan till politisk makt. Vishet är en god dygd för alla människor. Men kanske allra viktigast för dem som tillhör den sista gruppen. Låt oss be för all överhet - och samtidigt göra allt vi kan för att motarbeta dårskap, men göra det med lämpliga vapen istället för att överlåta allt till gatans parlament. Sanning. ödmjukhet och rättfärdighet har visat sig vara goda redskap i gångna tider. De lär vara det även under kommande mandatperiod.

En sista valguide innan rösterna avläggs

Imorgon blir det heldags och helnatts sysselsättning i vallokal, kommunhus och valvaka innan man kanske kan få några timmar innan man ska upp och undervisa på måndagsmorgonen. Men med glada resultat och Sverigedemokrater utan för stort inflytande vill jag tro på en morgondag med större inflytande för den kristna rösten i Sverige.

Här presenterar Dagen en sista guide som hjälp till den som ännu inte bestämt sig.

Elisabeth Sandlund får gå - varför??

Jag vill bara skriva av mig ett stort frågetecken inför hur tidningen Dagens styrelse agerar. Det är svårt att tolka nyheterna i dagens tidning som annat än att Elisabeth Sandlund får sparken snett neråt. Detta oroar mig. Mycket.

Sedan Elisabeth tog över som chefredaktör har tidningen lyft sig åtskilliga snäpp i samhällsdebatten och hon har lett tidningen till en klarare och tydligare kristen röst än den varit på länge. Daniel Grahn, som tidigare varit chefredaktör, och nu tycks återkomma på den positionen uppfattar jag som duktig på många sätt. Men det blev ett klart lyft för tidningen när Elisabeth tog över den posten, och jag uppfattar hennes ideologiska klarsyn som klart starkare än Daniel Grahns. Vilket jag också tycker har återspeglats i själva tidningen.

Kanske är det ledaregenskaper eller skicklighet i det rent redaktionella arbetet som ligger till grund för styrelsens beslut? Sådant har undertecknad ingen större inblick i som frilansare, men jag kan bara från min sida understryka att jag enbart har positiva saker att säga om Elisabeth. Om styrelsen har goda skäl till sitt agerande borde de hur som helst kommunicera sitt beslut klart mycket bättre. Det här skapar enbart frågetecken och sår.

Elisabeth Sandlund har varit en inspirerande, brobyggande och mycket uppskattad person i alla kristna sammanhang. Det ska det till mycket starka skäl för att skicka henne ett snäpp neråt. Har såhär lite från utsidan klart svårt att se att sådana skäl skulle finnas. Utan mer information kan jag bara beklaga det hela djupt.

Vem i hela världen kan man rösta på?

Ja, själv bedriver jag en ohyggligt blygsam personvalskampanj i kommun- och landstingsvalet i Nässjö kommun respektive Jönköpings län. I huvudsak för att jag med fyra barn mellan ett och nio inte ser mig ha så mycket tid till lokalpolitik under kommande mandatperiod. Men den som bor i krokarna får självfallet gärna kryssa mig ändå. Om jag blir inkryssad tackar jag förstås ja till förtroendet!

Viktigare är det med årets riksdagskandidater, där det förstås är av stor betydelse vilka ledamöter som kommer in för respektive parti. Jag kan här rekommendera SEA:s mycket ambitiösa valenkät till varje partis fem toppnamn i respektive valkrets. Den kan ge god ledning för den som söker en kandidat som vill arbeta efter centrala kristna principer. Bland de positiva dragen ser vi att antalet kandidater som säger nej till aktivt dödande i sjukvården är uppmuntrande högt. Värre är det förstås när det gäller inställningen till de människor som ännu inte fötts. Här finns det all anledning att fundera både en och två gånger innan man lägger sin röst.

Jag har efter en tids funderande - och inte minst efter att ha tagit del av SEA:s undersökning beslutat att rekommendera andra i Jönköpings län att kryssa unge Andreas Carlson (KD). Jag är också klart mån om att den både sympatiske och ideologiskt medvetne Stefan Attefall (KD) får möjlighet att sitta kvar, men ryktet säger att det skulle kunna bli en välförtjänt ministerpost för hans del. Dessutom är Carlson tydligare när det gäller det ofödda barnets rättigheter.

Så får vi önska varandra, och landet, lycka till på söndag! Må rättrådiga och ödmjuka personer få regera landet!

Dawkins och ännu mera Dawkins

Jag snuddade i förra bloggposten vid Richard Dawkins, lusläser just nu hans Illusionen om Gud än en gång. Orsak därtill får nog fortfarande hållas lite hemligstämplad, hav tålamod så kommer mer info senare i höst!

Jag råkade samtidigt få se en del av den X:te reprisen av hans serie "The root of all evil" på teve i afton om den allting förgiftande religionen. Och slogs än en gång av hur snett grundprincipen för hans korståg mot religionen har hamnat. Det verkar ofta vara just fasan för religionen som sådan, snarare än själva sakfrågan om Guds existens som motiverar Dawkins. Även i detta avsnitt slog han fast den tes som blivit så bärande för honom - att all "moderat" form av religion bara är en inlindad form av militant extremism. Därför bör kampen inte bara stå mot fanatikerna, utan mot varje form av organiserad religion.

Detta förhållningssätt är självfallet klart oroande ur demokratisk aspekt. Kan vi tänka oss motsvarande resonemang i politikens värld. "Vissa partier på X-kanten är militanta. Alla övriga partier på den kanten utgör bara täckmantel för extremism, därför bör de alla avskaffas." Eller: "Vissa konstnärer ägnar sig åt grovt omoralisk och samhällsomstörtande konstnärskap. Vi förbjuder därmed konst." Exemplen kan flerfaldigas, och pekar på faran i att anamma ett budskap som Dawkins. Hans hängivna kamp mot extremismen visar sig i slutänden kunna leda till en än värre extremism och åsiktsförtryck. Vi bör fortsatt vara klart på vår vakt.

Edit: Håkan Arenius gör en klok reflektion på samma program på Dagens Ledarblogg

Hur orkar Gud?

OK, jag är helt med på principen att Gud är allsmäktig, och att allt som verkar komplicerat att skapa inte är något större problem för den som äger allmakt. (Dawkins Ultimate 747-argument faller alltså ganska platt).

Men lidandet... där undrar jag ibland hur Gud orkar. Här är det liksom ingen överjordisk kapacitet eller styrka som ska till. Utan snarare frågan om hur Guds hjärta klarar av att se all smärta. Och ändå säga att "Jo, det är ändå värt det. Det jag har och vill ge är så underbart att det är värt det."

Idag fick jag en lite djupare inblick i en familj i min närhet där någon öppnade lite mer på dörren än de visat tidigare. Och smärtan blev mig nästan ohanterbar. Jag - som ändå står en bit ifrån. Och frågan är då: hur förmår en allgod, allvetande Gud hantera allt det mänskliga lidande som han ständigt ser i utan att hans hjärta krossas? Utan att han säger: "Det är nog nu. Låt oss göra slut på det."

Vilken tur att inte jag är Gud. Jag hade gett upp för väldigt länge sedan. Men Gud gör inte det. Hur djupt djupet än är, ser han alltid en väg till upprättelse. Eller: Hur väldig ondska människan än är beredd att utsätta varandra för, var Gud villig att själv utsätta sig för denna ondska i sitt fulla mått. Så att ingen av oss kan säga: jag är ensam. För längst ner i botten, en liten bit längre ner står korset förankrat. Inget djup finns, som Jesus inte har besökt.

Jag förstår inte lidandet. Gud förstår. Jag förstår inte Guds kärlek fullt ut heller. Men jag kan våga falla i den famn som alltid är öppen. Och jag kan bestämma mig för att orka titta när det egentligen gör för ont. Ständigt försöka återvinna det som gått förlorat. Övervinna det onda med det goda.

Orkar Gud, så måste vi försöka orka. Det finns många därute som behöver oss. Mycket.

Friskolor eller friskolefritt?

Okej, det får bli ett litet politiskt inpass till. Vi hade politikerdebatt idag på Kungsgymnasiet, där jag höll i utfrågningen. Alla riksdagspartier dök något överraskande upp (varav två lite försenade, men ändå), så det blev en riktigt bra möjlighet för eleverna att ta del av partiernas budskap.

Själva debatten följde ganska givna spår, mest intressant blev det väl i den för oss så aktuella friskolefrågan. Inte minst framkom det hur genomskinligt en del politiker försöker smeka aktuell publik medhårs, fast man egentligen tycker något helt annat. Vilket förstås känns rätt oseriöst. Här låtsades S-representanten som att deras parti egentligen var helt och fullt för religiösa friskolor, vilket förstås är en ganska grov förenkling - speciellt i Jönköping där vi bor.

Allra snärjigast blev det förstås för Vänsterns representant, som försökte påskina att de egentligen bara var mot vinstdrivande skolor. "Ni är ju en annan sorts skola", försökte hon. "Så du menar alltså att ni tycker att den här skolan ska få finnas?" replikerade KD:s talesman. Nej, det kunde hon ju inte hålla med om och ljuga åhörarna rakt upp i ansiktet. Men, skyndade hon sig att tillägga, friskolor är ju segregerande, så att bara de rika går där. Och det är klart, det låg ett visst överseende men mest ett "jotack, där har vi en som inte vet ett ringaste dyft vad hon pratar om" i skrattet som följde från elevskaran som nog kommer från så olika bakgrund som det är möjligt. Så där blev det väl ett ganska präktigt självmål...

Men utanför den rent partipolitiska diskussionen är det fortfarande klart viktigt att lyfta människors rätt att välja en kristen skola. Jag är i skrivande stund inbegripen i en diskussion på Humanistbloggen - gå gärna dit och ge stöd i debatten - om föräldrars rätt att fostra sina barn efter den religiösa/filosofiska grundsyn men önskar. Det står inskrivet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men Humanisterna svävar betänkligt på målet vad gäller dessa rättigheter.

Kanske en varningssignal så allvarlig som någon.

Edit. Dagen tar upp ämnet i dagens tidning. Ungefär samma resultat där: förhållandevis brett stöd, men klar anledning till oro från vissa politiska håll.

Blir lite personlig på Samvetsbloggen

Ikväll på fredagsaftonen har jag skrivit ner och lagt ut ett lite mer personligt färgat inlägg på Samvetsbloggen, där jag beskriver hur jag som moraliskt funderande ung man utan större åthävor fick välja vapenfri tjänst i lumpen. Men kommer i nästa andetag fram till att det idag finns andra arenor som defintitivt inte är lika tillåtande mot de "samvetsömma".

Klicka gärna dit och läs. Och fundera. Och kanske även - agera?

Sådan ääär kapitalismen...

Jag har nu på några dagar mer eller mindre sträckläst ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen för en kommande kulturartikel till Världen Idag. Boken är en grymt svidande redogörelse med främst den grupp människor som fått smått obegripligt mycket pengar för att - tja, inte för något speciellt egentligen.

Jag har ingen egentlig minnesbild av Ericson som medarbetare på Veckans Affärer, även om jag har läst tidningen till och från. Men jag måste ändå säga att han behärskar det ironiska greppet till fulländning. Speciellt när det gäller rikingarnas syn på sig själva och sina nöjen, i första hand sådana som särskiljer dem från oss andra vanliga dödliga. Med hans ständigt återkommande ironiska knorr framstår de som just så fisförnäma och småbarnsliga som de ofta kanske faktiskt också är.

Nu gör författaren en skiljelinje mellan dem som varit goda entreprenörer och själva skapat sig en förmögenhet och de som har lyckats tillskansa sig väldiga bonusar och andra ersättningar utan att själva ha byggt upp de värden de kapar åt sig. Och det är just det temat som jag tror att min diskussion i artikeln kommer att röra sig mest kring.

Jag noterar när jag tittar tillbaka på flera andra kulturartiklar från senare år att jag ofta hamnar i ett väldigt tydligt samtidskritiskt spår. För visst är det ändå något konstigt med nutiden och vad den gör med människan, hur lätt hon (ja, självfallet även undertecknad) korrumperas alltför lättförtjänta pengar/framgångar/beundran/annat som ger oss en känsla av utvaldhet, att vara liiite viktigare än alla de andra. Gratis är inte i första hand gott. Det är i första hand farligt. Om inte annat, så för vår självinsikt. Jag tycker att Den nya överklassen skildrar det på ett strålande sätt.

(För den vänsterengagerare läsaren kan jag förresten tillägga att Bengt Ericson inte ger ett ett uns av förståelse för den röda sidans lösningsförslag som han bara ser skulle leda till nya sätt att sko sig för den som så vill och har möjligheten. Förändringar via lagstiftning kan vara nog så viktiga. Men de viktigaste styrmedlen är alltsom oftast inte politiska. Utan moraliska.)