Bra om människovärde i Dagen idag

Vill bara kort rekommendera Ola Samnegårds välskrivna debattartikel i Dagen idag, där han ger en saklig argumentation för fosters rätt att inte bli dödade, och hur människovärdet måste ges genomslag i abortlagstiftningen.
En människa är en människa är en människa.

Såhär svarade vi på attackerna på kristna hjälporganisationer

Utan att ha lusläst varje JönköpingsPosten under den gångna veckan verkar det på mer frekventa läsare som att vårt svar på tidningens besynnerliga angrepp på andakter hos kristna hjälporganisationer inte kommit in. Det rapporteras dock ha kommit andra bra svar, vilket förstås inte är att undra på när de nu bestämde sig för att dundra på.

Kanske har JP tagit för vana att inte ta in insändare/debattartiklar som kritiserar tidningens journalistiska val. Jag och min fru skrev en kritisk replik för några år sedan när tidningen hade ett helt förvridet reportage om en prostituerad som menade att hon tyckte att hennes "jobb" var det bästa man kunde ha. "Sexdriften driver mig" vill jag minnas att ett av citaten var. Man behöver inte ha arbetat speciellt nära människor som hamnat i ett sådant livsmönster för att inse att den glättiga bild som lyftes fram bör ligga ganska långt från den verkliga, mer tragiska. Framför allt bör en vettig journalist möta sådana påståenden med kritiska eller problematiserande motfrågor.

Kritiken av JP:s egen journalistik tycks alltså ha en tendens att sorteras bort. Här är texten som jag och två vänner från Svenska Evangeliska Alliansen skrev i det aktuella ämnet:

Jaga verkliga bovar istället för Erikshjälpen

Den som läste sin JP i fredags och lördags kunde tro sig förflyttad till 80-talets öststatskommunism. Likt Pravda "avslöjas" att Erikshjälpen och Frälsningsarmén inleder sina arbetsdagar med en kort andakt, där personalen frivilligt får delta.

För att lyckas med konststycket att förvandla dessa fullständigt normala inslag i varje kristen eller annan religiöst driven verksamhet till skumrask tar tidningen hjälp av Peter Persson i Stockholm och två ateistiska representanter som ogillar andakterna. Allra sist i fredagsartikeln får en mer nykter syn komma till tals. Peter Jutterström, ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden konstaterar där att Erikshjälpens bönestund är frivillig och därmed helt okontroversiell.

Många av oss troende har jobbiga upplevelser från olika arbetsplatser där vi har behövt möta handlingar och ord som har hånat eller kränkt vår djupaste trosövertygelse. Vi har svalt det, sagt ifrån eller gått vidare. Att leva i ett öppet samhälle innebär att ständigt möta andra övertygelser än den egna. Nya möten kan också leda till nya tankar och berikande insikter. Som ateisten på Erikshjälpen: "Men visst, en del kände sig helade och friska efter bönen."

Massmedia har ett större uppdrag än att skandalisera och jaga kristna
välgörenhetsorganisationer. Den som känner Erikshjälpen och Frälsningsarmén vet att bön och övertygelse är själva drivkraften i den välgörande verksamhet som världen är i så stort behov av. Eller är det rentav så att den självutnämnda svenska åsiktseliten i själva verket önskar ett samhälle utan kristna välgörare som Ria, Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Erikshjälpen? Ett sådant samhälle kan självfallet
tvingas fram med hårda nypor. Men det skulle bli ett väldigt mycket kallare samhälle.

Peter Perssons hätska utfall, där han beskriver det som "direkt avskyvärt" med andakter på en kristen arbetsplats, visar att han fullständigt förlorat kontakten med verkligheten. Sådana ord vore lämpligare att använda om de platser där Erikshjälpen och Frälsningsarmén går in och hjälper fattiga, sjuka och sargade människor till ett värdigt liv. Vill Peter Persson titta dessa upprättade människor i ögonen och upprepa sina ord?

Ett gott råd till massmedia: Avslöja verkliga illgärningar hos samhällets verkliga bovar istället för att försöka skrapa fram påhittade brott hos dess välgörare och stöttepelare.

Samvetet kallar till besinning

Jag skriver idag på Samvetsbloggen på temat besinningslöst dödande. Det kan ha mer än en innebörd.

Går över från dödshjälp till dödssynd

Ja, jag försöker väl efter bästa förmåga avhålla mig från utövandet av båda ovanstående...

Men igår lämnade jag in en artikel om en kristen syn på människovärde och dödshjälp som Christer Sturmark beställt till den nya sekulärhumanistiska tidskriften Sans kommande nummer om medicinsk etik. Det var hedrande att bli tillfrågad i ämnet, såvitt jag sett har de bara haft en kristen medverkande tidigare, prästen Annika Borg som lade sig ganska platt för Humanisternas egen agenda.

Själv har jag försökt hitta en tydlig kristen etisk linje, med öppenhet för samsyn med Humanisterna i den praktisk-etiska frågan. Jag har fortfarande svårt att se det som sann humanism att sjukvården aktivt döda människor, vill hoppas på de humana krafter som trots allt finns bland allt religionshäcklande från deras sida. Jag återkommer med pålysning om artikeln när tidskriften kommit i handeln efter semestrarna.

Härnäst vrider jag siktet mot dödssynderna, ska sätta mig och börja jobba med ett antal texter på det temat. Alltid aktuellt, alltid anledning till självrannsakan.

Tacksam

Idag har det varit en fin dag med familjen. Störste pojken och andra tioåringar fick sing första Bibel i kyrkan och vi fick samtala kring vad det kan betyda i ens liv. Andre pojken fyllde nio och firades med flagga, presenter och fotbollsmatch (som de iofs förlorade som de nästan alltid gör, men det var roligt ändå). Tredjepojken fick ha roligt på söndagsskolan och tillsammans med familjen resten av dagen.

Och lillflickan sjöng födelsedagssånger med hjärnans lust och förgyllde, ja verkligen fyllde familjen med gyllene gjädje som hon brukar. Ursinnig som ett retat bi ibland, och sover inte alls så som vi skulle önska och behöva på nätterna. Men hon är en oskattbar gåva. För er som undrat över hur det gått för henne så har vi varit på kompletterande EEG-undersökning för att försöka få en orsak till den obehagligt kraftiga feberkrampen tidigare i vår. De hittade inga tecken på epilepsi i hjärnan, och har ännu inget bra svar på varför den blev så kraftig. Men vi bär med oss kramplösande medicin om något liknande skulle hända igen, och tackar Gud för att hon finns hos oss.

Lägg till detta en fantastisk fru, och en än mer fantastisk Fader i himlen. Det är visserligen en massa saker i livet som inte alls är som jag skulle önska. Men, som en elev nämnde i sin fria filosofiuppgift: Att visa tacksamhet är ett bra första steg till lycka. Det var så sant som det var sagt.

Besinningslös attack på kristna i lokaltidningen

På väg in till jobbet i morse såg jag Jönköpingsposten ligga framme. Jag såg ordet "Gud" med stora bokstäver längst upp på förstasidan. Kan aldrig vara en god nyhet tänkte jag, vis/cynisk av sekularismens makter, och slog upp artikeln.

Mycket riktigt. En riktig Pravda-artikel på det fasansfulla temat "Fas3-arbetare bad till Gud" (Har inte citaten glasklara i huvudet, men det var inte med positiv andemening, det kan jag garantera). Ruskig händelse som förtjänar krigsrubriker, eller hur? (OBS - viss ironi. Lite grann. Bara lite.)

Man trodde sig förflyttad till jag-vet-inte-vilken-diktatur när man läste texten. Röde riksdagsmannen Peter Persson tog till den typen av ord som man annars bara använder vid stora katastrofer om dessa frivilliga andakter hos Erikshjälpen som även arbetare som slussats via Arbetsförmedlingen har möjlighet att delta i. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Eller det vet jag nog. Det är nog tid att gråta. Inte för min skull, eller för kristnas skull. Utan för de människor som är i desperat behov av hjälp, och som också får det från organisationer som Erikshjälpen. Och Frälsningsarmén. Och andra. Hjälp som riskerar att inte komma fram på grund av fullständigt stolliga anklagelser om lika fullständligt självklara inslag i arbetsvardagen.

Någon form av svar kommer förhoppningsvis inom kort.

Allt fler ögon öppnas för aborternas verklighet

Kanske någon tycker att jag slår väl ofta på samma spik nu, men diskussionen om dödande av ofödda människor är just nu väldigt aktiv. Det gäller min boks andra fråga: "Vilka är vi?", och den därpå följande moraliska frågan: "Vad får man i så fall göra med oss?" Det känns som att diskussionen börjar hamna allt närmare kärnpunkten: kan aborter faktiskt vara ett etiskt problem, eller har vi tagit ett kollektivt beslut att slå till alla dövöron så tätt att ingen vågar, vill eller kan öppna ögonen för vad som faktiskt sker? Om vi tittar på debatten verkar det faktiskt så att människors samvete mer och mer börjar öppna upp några öron och ögon.

Situationen med sköterskan som till slut såg sig tvungen att säga ifrån om fullt friska barn som ligger och andras, men enligt lag inte får röras förrän de dött är kanske en ögonöppnare för fler. Följande eufemism i TT:s artikel säger väl allt: "På vissa håll inom sjukvården finns farhågor att patienter och anhöriga ska betrakta dödande av fostret som oetiskt."
Nähä?

Jag tycker att jag har hört liknande ordvändningar tidigare i historien. De inblandade dövade samvetet och intalade sig att det inte var människor man avlivade. Den gången blev de ansvariga inte ställda till svars förrän efter krigets slut. Vem ställs till ansvar idag?

Boktips igen

Jag fick nyligen hem en bok i lådan som jag tidigare fått ta del av i pdf-format. Det är jönköpingsbon Anders Bylander som i boken "Person och politik - en kritik av den världsliga statens människosyn" gör en idéhistorisk genomgång av hur synen på människans liv och värde har förskjutits i såväl politik som - dessvärre - vissa kristna sammanhang.

På det politiska fältet blir man nästan mörkrädd när man inser hur snabbt det som bara några decennier tidigare var helt otänkbart snabbt förändras och blir först accepterat och därefter nära nog påbjudet. På det religiösa fältet å andra sidan måste jag ogenerat medge att i dessa frågor är Katolska kyrkans katekes en bra mycket starkare etisk grund att stå på än det mesta som producerats i protestantiska kretsar. Att frågan ofta är allt annat än enkel i det enskilda fallet är inte detsamma som att den ofödda människans värde och rätt till liv behöver undertrykas igen och igen. Om ingen annan gör det, måste vi kristna göra det så mycket mer.

Professor Svante Nordins beskrivning av nutidens debattklimat i bokens förord är precis på kornet: "Den svenska debatten i fråga om aborter och abortlagstiftning är dogmatisk till och utöver gränsen till ren enfald." Varje försök att problematisera den RFSU-påbjudna offentliga hållningen och ställa de lämpliga etiska frågorna är av godo. Bylanders bok är en bra början.

Christiania - himlen på jorden?

Jo, vi hade en ganska belysande diskussion i samband med en elevredovisning i skolan i fredags. Temat var den danska "fristaden" Christiania, som för 40 år sedan togs över av ockupanter som ville skapa paradiset på jorden. Peace and love (and drugs)! Experimentet gick väl sådär.

Vi fick höra att var och en på papperet var välkommen in i Christiania, men att rådsbeslut såg till att man ändå inte släppte in vem som helst. Poliser sågs inte med blida ögon, de behövdes ju inte. Idag är polisräderna legio, inte minst eftersom försäljningen av droger svällt över alla bräddar, och eftersom polisernas uttåg ledde till Hells Angels intåg.

Nej, inte heller här ledde avskaffandet av ramar till frihet, utan fångenskap. Att försöka skapa ett paradis under den något olika formulerade men ändå ständigt återkommande temat "det finns ingen synd" resulterade inte heller här i en tillvaro så som i himmelen. Snarare blev det så som på ett betydligt otrevligare ställe.

Att vi aldrig lär oss.

Börja om från början!

Det verkar som att Blogger råkade kasta ut bloggbarnen med badvattnet de sista dagarna så att blogginlägg och kommentarer helt enkelt har gått förlorade i cyberrymden - inte bara hos mig utan även hos andra bloggar som använt samma tjänst. Nåväl, vi tar om'et igen!

Nästa post kommer nog att handla om hur vi idag i skolan fann några viktiga bitar av svaret på ondskans problem - i Danmark! Häpp!

Dörren stängs alltmer om samvetsfriheten

Jag skriver på Samvetsbloggen idag om riksdagens djupt beklagliga beslut att gå emot Europarådets beslut om samvetsfrihet i sjukvården. Hemskt trist det där när Sverige å ena sidan försöker agera världssamvete, men samtidigt slår till bromsarna när människor faktiskt försöker hänvisa just till sitt samvete.

Boktips

Jag håller på att läsa memoarer här - Ulf Ekmans sådana. Har ännu inte hunnit igenom hela boken, men den ger en klart givande bild av bakgrunden till en av de viktigare rörelserna i svensk kristenhet.

Framförallt tycker jag att Ulfs skildring av sin omvändelse är väldigt intressant, inte bara den dag när det skedde, utan framförallt vägen dit. Han beskriver väldigt målande hur han var del i det engagemang som trots allt var ett positivt drag i det sena 1960-talet, där man fördjupade sig i politiska och filosofiska ismer för att försöka förändra världen och finna sanningen. Där fanns ett ärligt sökande drag som tyvärr i mycket har gått förlorat i 2000-talets konsumismsamhälle.

Skildringen av den här inre resan känns både personlig och trovärdig. Steg för steg skildrar Ulf Ekman hur han i 19-20-årsåldern kommer till allt större insikt i att han kunde få förlåtelse för sina synder, och att han som vänsterinriktad musik- och filosofiflummare fann detta budskap oerhört attraktivt. Något som kanske är värt att tänka på i dagens det-finns-ingen-synd-teologi. Lösningen ligger inte i att förkunna att det inte är något fel på världen och på oss. Den består i att sätta fingret på var felet ligger, och presentera det glada budskapet att sann frihet är möjlig. Det befriade då, det kan göra samma sak idag.

Prioriteringar

Det är odiskutabelt triggande (och därmed ganska farligt) för egot att få smickrande förfrågningar om man kan medverka med ett eller annat som alla inte blir tillfrågade om. Det har trillat in ett antal sådana den här veckan. Jag tackade nej (åtminstone inom överskådlig framtid) till samtliga utom en. Den sistnämnda kan jag nämligen lösa på ungefär samma sätt som det här blogginlägget: dvs på kvällen när övriga familjen har somnat.

I vår hyperindividualistiska tid är det oerhört lätt att falla för frestelsen att hoppa på varje tåg som kan ge jaget eller karriären någon slags boost. Några av veckans förfrågningar skulle säkert ha kunnat öka upppmärksamheten eller uppskattningen för min person. Men de skulle samtidigt ha tagit alltför viktig tid från min familj. Därför kändes besluten att avstå ganska enkla.

Jag hörde en gång en bekant säga något i stil med att om man förväntas jobba mycket övertid så gäller att "Familjen finns ju alltid kvar, men jobbet måste man se till att hålla fast i." Dummare prioritering har jag nog nästan aldrig hört.

Jag har hittills aldrig hört talas om någon som sagt på sin dödsbädd: "Jag borde ha varit mer på jobbet." Nu vill jag tro att jag i mina olika arbetsuppgifter ändå har förmånen att få göra meningsfulla saker. Men att välja bort den enda familj man har för att satsa på ett jobb bland tusen andra - det är en prioritering som jag har väldigt svårt att ställa mig bakom. Jag vågar drista mig att tänka att Gud gör detsamma.

Vi tassar vidare...

Jag ser att våra kollegor på Andreasgymnasiet nu fått en chans att komplettera Skolverkets kritik. Det ger en lite mer kompletterande bild. Ingen har blivit "kränkt" (i ochför sig ett så hyperbrukat ord att jag tvekar mycket inför att använda det, men nu används det i sammanhanget.)

Några funderingar: Det är alltid bra att ge utrymme för antingen diskussion eller åtminstone att sätta texter i sitt sammanhang, inte minst när det gäller frågan om homosexualitet. En alldeles strålande text i ämnet är skriven av Richard Hays, finns på svenska i antologin "Den hemlösa sexualiteten". Här är det möjligt att rektor som läste texten kanske borde ha gett en djupare bakgrund. men jag har sett väldigt mycket grövre fel än så i svensk skola.

Nu har man förstås ingen praktisk möjlighet att läsa en hel exegetisk genomgång av ett ämne i vanliga skolsamlingar. Så jag tycker nog att den nya rektorn (varför man bytt rektor i april månad framgår inte, det är ovanligt) är överdrivet försiktig i sitt svar i Dagen. Man har självfallet rätt som skola att hävda att a) Bibeln förkunnar att synd existerar, b) att man tror på Bibeln som värdegrund, c) att vissa handlingar därför är synd.

Allt bör sättas i sitt sammanhang, men vi har all rätt att i enlighet med skollagens påbud att utbildning får vara konfessionell och i enlighet med Jesu ord tala om såväl synd som rättfärdighet.

Edit: Stefan Gustavsson gör en klockren genomlysning av frågan på Newsmill.

Bättre eller sämre utan bin Ladin?

Jag har hela dagen gått och klurat på om världen blir en bättre plats utan bin Ladin eller inte. Spontant blir svaret förstås ja. En terrorist färre att förkunna hat och våld mot västvärlden och Mellanösterns fortfarande enda demokrati. För den som vill ta del av bakgrunden till bin Ladins tänkande och praktik rekommenderas varmt Laurence Wrights "Al-Quaida och vägen till 11 september" som jag recenserade härom året.

Men samtidigt är man förstås rädd att ett eventuellt martyrskap vänds i ytterligare hat mot dem som militanta jihadister ser som sina huvudfiender. Inte minst: de kristna. Dagens Anders Gustavsson gör en som vanligt tänkvärd analys.