Prioriteringar

Det är odiskutabelt triggande (och därmed ganska farligt) för egot att få smickrande förfrågningar om man kan medverka med ett eller annat som alla inte blir tillfrågade om. Det har trillat in ett antal sådana den här veckan. Jag tackade nej (åtminstone inom överskådlig framtid) till samtliga utom en. Den sistnämnda kan jag nämligen lösa på ungefär samma sätt som det här blogginlägget: dvs på kvällen när övriga familjen har somnat.

I vår hyperindividualistiska tid är det oerhört lätt att falla för frestelsen att hoppa på varje tåg som kan ge jaget eller karriären någon slags boost. Några av veckans förfrågningar skulle säkert ha kunnat öka upppmärksamheten eller uppskattningen för min person. Men de skulle samtidigt ha tagit alltför viktig tid från min familj. Därför kändes besluten att avstå ganska enkla.

Jag hörde en gång en bekant säga något i stil med att om man förväntas jobba mycket övertid så gäller att "Familjen finns ju alltid kvar, men jobbet måste man se till att hålla fast i." Dummare prioritering har jag nog nästan aldrig hört.

Jag har hittills aldrig hört talas om någon som sagt på sin dödsbädd: "Jag borde ha varit mer på jobbet." Nu vill jag tro att jag i mina olika arbetsuppgifter ändå har förmånen att få göra meningsfulla saker. Men att välja bort den enda familj man har för att satsa på ett jobb bland tusen andra - det är en prioritering som jag har väldigt svårt att ställa mig bakom. Jag vågar drista mig att tänka att Gud gör detsamma.