Arbetsdagen börjar med att jag överraskar mig själv av att bli fascinerad av den gamle dansbandsgiganten Stefan Borsch. Ja, inte själva musiken då. Hans största hit bjuder på ett av de mer gräsliga nödrimmen ur katalogen: "Vid en liten fiskehamn fanns en liten restaurang." Och det ska alltså vara det bästa han producerat...
Nej, jag läser i tidningen en intervjuartikel i samband med hans 65-årsdag som berättar en annan livsväg än jag kände till. Annars har ju artister en förmåga att liksom helt falla ur det kollektiva medvetandet den dag de försvinner från teve och kolorerad veckopress. Det gjorde lite ont i hjärtat att se den duglige och erfarne artisten Pablo Cepeda krypa ner till auditionnivå och försöka hitta en ny karriäringång i TV4:s talangprogram The Voice. 35 år och redan förbrukad, befarade man att han kände. Men det finns en annan livsväg som kan vara så mycket värdefullare än att stå på scen och synas i teve.
Det visar sig att Stefan Borsch hoppade av artistkarriären för att istället jobba som fritidsledare och kurator och hjälpa människor i vardagen, hellre än att leverera klyschor som smörsångare (ja, han formulerade sig inte riktigt så i intervjun, men ni förstår...).
Han medger att turnévägarna lockar när vårarna börjar spricka upp, men han ångrar ändå inte på något sätt sitt vägval. Saxat ur intervjun:
"Framgång ger förstås pengar och bekräftelse som i sig kan fungera som drivkraft ett tag.
- Men sedan måste man vara realist och fråga sig, vad fanns det mer?"
Tänkvärt.
Vackert.
SvaraRadera