torsdag 26 maj 2011

Samvetet kallar till besinning

Jag skriver idag på Samvetsbloggen på temat besinningslöst dödande. Det kan ha mer än en innebörd.

onsdag 25 maj 2011

Går över från dödshjälp till dödssynd

Ja, jag försöker väl efter bästa förmåga avhålla mig från utövandet av båda ovanstående...

Men igår lämnade jag in en artikel om en kristen syn på människovärde och dödshjälp som Christer Sturmark beställt till den nya sekulärhumanistiska tidskriften Sans kommande nummer om medicinsk etik. Det var hedrande att bli tillfrågad i ämnet, såvitt jag sett har de bara haft en kristen medverkande tidigare, prästen Annika Borg som lade sig ganska platt för Humanisternas egen agenda.

Själv har jag försökt hitta en tydlig kristen etisk linje, med öppenhet för samsyn med Humanisterna i den praktisk-etiska frågan. Jag har fortfarande svårt att se det som sann humanism att sjukvården aktivt döda människor, vill hoppas på de humana krafter som trots allt finns bland allt religionshäcklande från deras sida. Jag återkommer med pålysning om artikeln när tidskriften kommit i handeln efter semestrarna.

Härnäst vrider jag siktet mot dödssynderna, ska sätta mig och börja jobba med ett antal texter på det temat. Alltid aktuellt, alltid anledning till självrannsakan.

söndag 22 maj 2011

Tacksam

Idag har det varit en fin dag med familjen. Störste pojken och andra tioåringar fick sing första Bibel i kyrkan och vi fick samtala kring vad det kan betyda i ens liv. Andre pojken fyllde nio och firades med flagga, presenter och fotbollsmatch (som de iofs förlorade som de nästan alltid gör, men det var roligt ändå). Tredjepojken fick ha roligt på söndagsskolan och tillsammans med familjen resten av dagen.

Och lillflickan sjöng födelsedagssånger med hjärnans lust och förgyllde, ja verkligen fyllde familjen med gyllene gjädje som hon brukar. Ursinnig som ett retat bi ibland, och sover inte alls så som vi skulle önska och behöva på nätterna. Men hon är en oskattbar gåva. För er som undrat över hur det gått för henne så har vi varit på kompletterande EEG-undersökning för att försöka få en orsak till den obehagligt kraftiga feberkrampen tidigare i vår. De hittade inga tecken på epilepsi i hjärnan, och har ännu inget bra svar på varför den blev så kraftig. Men vi bär med oss kramplösande medicin om något liknande skulle hända igen, och tackar Gud för att hon finns hos oss.

Lägg till detta en fantastisk fru, och en än mer fantastisk Fader i himlen. Det är visserligen en massa saker i livet som inte alls är som jag skulle önska. Men, som en elev nämnde i sin fria filosofiuppgift: Att visa tacksamhet är ett bra första steg till lycka. Det var så sant som det var sagt.

fredag 20 maj 2011

Besinningslös attack på kristna i lokaltidningen

På väg in till jobbet i morse såg jag Jönköpingsposten ligga framme. Jag såg ordet "Gud" med stora bokstäver längst upp på förstasidan. Kan aldrig vara en god nyhet tänkte jag, vis/cynisk av sekularismens makter, och slog upp artikeln.

Mycket riktigt. En riktig Pravda-artikel på det fasansfulla temat "Fas3-arbetare bad till Gud" (Har inte citaten glasklara i huvudet, men det var inte med positiv andemening, det kan jag garantera). Ruskig händelse som förtjänar krigsrubriker, eller hur? (OBS - viss ironi. Lite grann. Bara lite.)

Man trodde sig förflyttad till jag-vet-inte-vilken-diktatur när man läste texten. Röde riksdagsmannen Peter Persson tog till den typen av ord som man annars bara använder vid stora katastrofer om dessa frivilliga andakter hos Erikshjälpen som även arbetare som slussats via Arbetsförmedlingen har möjlighet att delta i. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Eller det vet jag nog. Det är nog tid att gråta. Inte för min skull, eller för kristnas skull. Utan för de människor som är i desperat behov av hjälp, och som också får det från organisationer som Erikshjälpen. Och Frälsningsarmén. Och andra. Hjälp som riskerar att inte komma fram på grund av fullständigt stolliga anklagelser om lika fullständligt självklara inslag i arbetsvardagen.

Någon form av svar kommer förhoppningsvis inom kort.

torsdag 19 maj 2011

Allt fler ögon öppnas för aborternas verklighet

Kanske någon tycker att jag slår väl ofta på samma spik nu, men diskussionen om dödande av ofödda människor är just nu väldigt aktiv. Det gäller min boks andra fråga: "Vilka är vi?", och den därpå följande moraliska frågan: "Vad får man i så fall göra med oss?" Det känns som att diskussionen börjar hamna allt närmare kärnpunkten: kan aborter faktiskt vara ett etiskt problem, eller har vi tagit ett kollektivt beslut att slå till alla dövöron så tätt att ingen vågar, vill eller kan öppna ögonen för vad som faktiskt sker? Om vi tittar på debatten verkar det faktiskt så att människors samvete mer och mer börjar öppna upp några öron och ögon.

Situationen med sköterskan som till slut såg sig tvungen att säga ifrån om fullt friska barn som ligger och andras, men enligt lag inte får röras förrän de dött är kanske en ögonöppnare för fler. Följande eufemism i TT:s artikel säger väl allt: "På vissa håll inom sjukvården finns farhågor att patienter och anhöriga ska betrakta dödande av fostret som oetiskt."
Nähä?

Jag tycker att jag har hört liknande ordvändningar tidigare i historien. De inblandade dövade samvetet och intalade sig att det inte var människor man avlivade. Den gången blev de ansvariga inte ställda till svars förrän efter krigets slut. Vem ställs till ansvar idag?

tisdag 17 maj 2011

Boktips igen

Jag fick nyligen hem en bok i lådan som jag tidigare fått ta del av i pdf-format. Det är jönköpingsbon Anders Bylander som i boken "Person och politik - en kritik av den världsliga statens människosyn" gör en idéhistorisk genomgång av hur synen på människans liv och värde har förskjutits i såväl politik som - dessvärre - vissa kristna sammanhang.

På det politiska fältet blir man nästan mörkrädd när man inser hur snabbt det som bara några decennier tidigare var helt otänkbart snabbt förändras och blir först accepterat och därefter nära nog påbjudet. På det religiösa fältet å andra sidan måste jag ogenerat medge att i dessa frågor är Katolska kyrkans katekes en bra mycket starkare etisk grund att stå på än det mesta som producerats i protestantiska kretsar. Att frågan ofta är allt annat än enkel i det enskilda fallet är inte detsamma som att den ofödda människans värde och rätt till liv behöver undertrykas igen och igen. Om ingen annan gör det, måste vi kristna göra det så mycket mer.

Professor Svante Nordins beskrivning av nutidens debattklimat i bokens förord är precis på kornet: "Den svenska debatten i fråga om aborter och abortlagstiftning är dogmatisk till och utöver gränsen till ren enfald." Varje försök att problematisera den RFSU-påbjudna offentliga hållningen och ställa de lämpliga etiska frågorna är av godo. Bylanders bok är en bra början.

söndag 15 maj 2011

Christiania - himlen på jorden?

Jo, vi hade en ganska belysande diskussion i samband med en elevredovisning i skolan i fredags. Temat var den danska "fristaden" Christiania, som för 40 år sedan togs över av ockupanter som ville skapa paradiset på jorden. Peace and love (and drugs)! Experimentet gick väl sådär.

Vi fick höra att var och en på papperet var välkommen in i Christiania, men att rådsbeslut såg till att man ändå inte släppte in vem som helst. Poliser sågs inte med blida ögon, de behövdes ju inte. Idag är polisräderna legio, inte minst eftersom försäljningen av droger svällt över alla bräddar, och eftersom polisernas uttåg ledde till Hells Angels intåg.

Nej, inte heller här ledde avskaffandet av ramar till frihet, utan fångenskap. Att försöka skapa ett paradis under den något olika formulerade men ändå ständigt återkommande temat "det finns ingen synd" resulterade inte heller här i en tillvaro så som i himmelen. Snarare blev det så som på ett betydligt otrevligare ställe.

Att vi aldrig lär oss.