Gripande tevedokumentär slår sönder ateisternas människosyn

SVT visade ikväll den smått fantastiska dokumentären På egna ben om den gravt... ja, det är svårt att hitta rätt ord för det som hämmat den snart 30-årige Magne Skåden från Norge sedan krumma barnsben.

Magne hade inte kunnat gå eller kommunicera sedan födseln. Men hans föräldrar hade nu bestämt sig att låta sonen gå igenom en amerikansk terapimetod, och tittarna fick följa resan genom terapin och utvecklingen därefter. Jag har ingen aning om vilken filosofi som låg bakom terapin, inte heller om hur stora mentala framsteg Magne egentligen kan bevisas ha gjort.

Men något alldeles fantastiskt har helt uppenbart hänt. Från en totalt fysiskt och psykiskt inlåst individ till en människa som går, och som - åtminstone som det tycks - meddelar sig klart och intelligent i skrift.

Det intressanta är att Magne fram till 27 års ålder inte visade något tecken på självmedvetande och rationalitet, vilket enligt utilitarister som Peter Singer skulle innebära att Magne inte var en person, och därför inte heller hade en självklar rätt till liv. Men det finns mer i en människa än vad vi först ser! Detta är av oerhörd vikt när det gäller vår människosyn i teori och praktik. Där dödens kultur sprids avfärdar man gärna den fysiskt eller mentalt handkappade som onyttig, oförbätterlig och onödig.

Men dolt bakom Magnes alla lager tycks det hela tiden ha funnits en klart intelligent människa. Institutet bakom terapin hade en slogan i stil med "Intelligens är inte detsamma som hjärnkapacitet". Och det är just själva innebörden i den judisk-kristna människosyn som jag presenterar och försvarar i "Ecce Homo - Se människan". En människas inre liv kan inte reduceras till summan av hennes hjärnaktivitet. Det finns mer där, något som inte kan visas i en EEG-graf. Mycket, mycket mer. Det finns en själ, en verklig person. Vi kommer inte alltid åt den. Men den gudaskapade personen finns där. Och den måste vi skydda och försvara med all den kraft som behövs.

Francisco Ayala reder ut begreppen kring tro och vetenskap

Francisco J. Ayala är en kristen forskare, och av världens mer framstående molekylärbiologer (tillika evolutionist, om någon gudsförnekare skulle önska avfärda honom på förhand). En läsare tipsade om en Ayala-artikel i The Guardian, där han presenterar en dräpande kritik av bland andra Richard Dawkins syn på vetenskapens roll, och jag länkar gärna vidare till hans läsvärda artikel här.

Ayalas udd är riktad åt båda håll, dels mot de gudstroende som inte vill veta av vetenskap, men - vilket är det mest relevanta i dagens ultrasekulariserade västerland - framförallt mot de ateister som vill ge vetenskapen sådana metafysiska drag den inte själv gör anspråk på:

"Some scientists deny that there can be valid knowledge about values or about the meaning and purpose of the world and of human life. The biologist Richard Dawkins explicitly denies design, purpose and values. In River out of Eden, he writes:
"The universe that we observe has precisely the properties we should expect if there is, at bottom, no design, no purpose, no evil and no good, nothing but blind, pitiless indifference."
William Provine, a historian of science, asserts that there are no absolute principles of any sort. He believes modern science directly implies that there are no inherent moral or ethical laws, no absolute guiding principles for human society.
There is a monumental contradiction in these assertions. If its commitment to naturalism does not allow science to derive values, meaning or purposes from scientific knowledge, it surely does not allow it, either, to deny their existence."

Det vore positivt om svenska och utländska gudsförnekare kunde göra en klädsam reträtt på detta område.

Jodå, Jesus blev korsfäst!

Så har det då återigen blivit en höna av en fjäder. Dagens artikel om Gunnar Samuelssons avhandling är i och för sig något rörigt skriven, och det framgår inte helt vad hans forskning egentligen kommit fram till vad beträffar korsfästelser och avrättningar i antiken, eller i Nya Testamentet.

Så det är inte helt lätt att veta var hans forskning, eller möjligen den - som så ofta - lite väl frimodige rubriksättaren gått fel. För självfallet finns det synnerligen god historisk bevisning för att Jesus faktiskt blev korsfäst. Nu framgår det alltså inte i vilken mån som Samuelsson endast utgått från evangelierna som nytestamentliga källor; Paulus är i flera stycken en minst lika god källa. Men sammantaget har vi fler starka historiska belägg för att Jesus avrättades genom korsfästelse. Jag skulle kunna göra en lång redogörelse kring detta, men avstår just för att saken är såpass tydligt historiskt belagd att det helt enkelt inte finns utrymme för något seriöst tvivel kring korsfästelsen.

Det är uppenbarligen alltid lika frestande att klämma till med en kontroversiell eller kontrafaktisk rubrik och få många läsare. Men, som sagt, i det här fallet är det lite oklart om det draget ligger främst hos forskaren eller hos Dagens rubriksättare. Men självfallet är det klokare att hålla sig till det som är historiskt mest trovärdigt än det hypotetiskt spektakulära.

Bekänner fotbollsfärg

OK, då är nog tiden mogen att säga något om mina åtminstone tidvis väldigt starka fotbollsfaiblesser. Med risk att hamna i det jag kommer ihåg att Magnus Uggla svarat på frågan: "Vadårå, varför skulle jag säga vilket lag jag håller på? Så skulle ju dom som håller på andra lag inte köpa mina plattor ju!" Men den risken tar jag... :-)

Om någon råkade se nån som var lik mig tjoandes på läktaren på den tevesända matchen JSödra-Hammarby så var det nog jag. Passade på att ta med de två stora pojkarna på match. Jag håller alltså sedan början av 90-talet på de stolta söderbröderna i Hammarby. Det finns något väldigt speciellt i Bajens syn på sig själva som förening, jag skrev faktiskt en B-uppsats i historia i ämnet en gång i tiden. En del av texten ligger förresten utlagd här på Hammarby Fotbolls hemsida utan underskrift, får nog betraktas som ett av mina mest okända alster på nätet (ser nu att texten behöver uppdateras).

Hammarby har en stolthet över att vara losers som jag gillar skarpt. Som bajare lever man i något slags svårgripbar verklighet sedan 2001 när laget faktiskt vann SM-guld. Och verkligheten blev ännu mer svårhanterlig nu i våras när bandyn till slut tog guld efter sju raka finalförluster. Den där längtan till det ouppnåeliga är på något sätt formande för människan, och den delen är nu förlorad. Men nu ligger Bajen iallafall än en gång i superettan, och gjorde i afton dessutom ett försvarsmässigt fiasko med förlust borta mot Jönköping Södra. Så nu känner man sig ganska hemma igen!

Och i engelska ligan tillhör jag för första gången på rätt länge de stora vinnarnas skara, eftersom Tottenham Hotspur nu till slut lyckades lägga beslag på fjärdeplatsen och kvala in till Champions League. Detta lag ligger iochförsig på längre geografiskt avstånd, och antalet matcher blir av förklarliga skäl ytterst få. Men Spurs har varit ett självklart "vi" längre än med mer närliggande Hammarby. Här var det Gary "The Queen Mother of football" Lineker som blev dragningskraften som fick mig att välja lag, vilket kom väldigt lägligt då jag 1991 råkade vinna en resa till FA-cupfinalen i den första teve-lek jag deltog i som osnyten yngling. En final som Spurs för övrigt vann, efter en än mer magnifik triumf över de rödtröjade kollegorna i norra London vars namn en sann Spurssupporter mycket ogärna säger högt.

OK, jag är fortfarande precis lika medveten som tidigare att fotboll är fotboll, inte allt. Inte livets mening, men den är ett klart fascinerande sätt för människor att mötas i envig och att tillsammans med likasinnade mana fram sina egna. Men visst finns det drag där fotbollen framstår som ett tydligt religionssubstitut, där känslor kommer fram som egentligen har sin rimliga plats i gudstjänsten. Jag tycker fortfarande att det var djupt beklagligt att djurgårdarna som samlats i Humlegården gjorde klart mera väsen av sig än de mångfaldigt större skarorna som formerades i tåget till Jesusmanifestationen. På den ena arenan är frimodigheten stor, det finns nog anledning att höja denna även i den kyrkliga sfären.

Men för många fyller fotbollen och klackkulturen helt klart en andlig funktion. I Bajenklacken används för ibland en ramsa "Jag tror inte på Jesus, jag tror inte på Gud, jag tror bara på Hammarby, vårt kära Hammarby". Tydligare blir det väl knappast. Själv tror jag på Gud. Och på Jesus. Samtidigt tycker jag att fotboll kan vara väl så engagerande som mycket annan mänsklig verksamhet.

Ecce Homo-föreläsning utlagd på nätet

Jag har svårt att lyckas ladda upp en hörbar version av förra måndagens föreläsning från Jönköpings Stadsbibiliotek när vi släppte Ecce Homo. Men om ni går till SEA:s hemsida finns filen där att lyssna på eller ladda ner, klicka här.

Jesusmanifestationen! Stor tumme upp, liten tumme ner

Trött och hemma igen efter en fantastiskt givande men också lite slitsam dag på Jesusmanifestationen med familjen. Roligt också att hälsa på gamla och nya läsare som jag inte träffat förut och som kom fram och hälsade.

Några kommentarer kring själva manifestationen:
Tumme upp: 25 000 (TJUGOFEMTUSEN!!) deltagare i Kungsträdgården!! Här vill jag - och det vet jag inte om andra har gjort - anknyta till Stanley Sjöbergs vision som han delade för nu nära tre år sedan om hur han såg just 25 000 kristna i Kungsan framför sig. Trevlig vision, men i praktiken otänkbart. Nu var vi där. Fantastiskt, Stanley! Fantastiskt, alla ni andra som var med och drog mindre eller väldiga strån till denna gemensamma stack! Och framför allt - ett outsägligt stort tack till den Jesus som vi alla samlades kring.

Bjuder också på en liten tumme ner. Engagemanget bland flera deltagare. Kanske är det priset man får betala för en stor uppslutning. Första året när jag hade förmånen att vara Dagens huvudbevakare var det nästan ofattbart och rörande, den glädje och glöd som kännetecknade tåget som kom från Söder in mot centrum. I huvudsak invandrarkyrkor, men ändå. Engagemanget var alldeles fantastiskt. I år råkade vi i vårt tåg från Humlegården hamna bakom Svenska Stumfilmsföreningen på utflykt. De som var bakom sjöng och tjoade på rätt hyggligt, men de framför oss i tåget var helt omöjliga att få med i sång och glam för folket som stod och såg på tåget och behövde se att den Jesus vi samlats kring verkligen vill och kan ge nutidsmänniskan verklig glädje. Svenskar är inte alltid det mest fartfyllda folket.

25 000 samlades. Visionen är fullbordad. Nu är det dags att ta den till nästa steg runtom i Sverige. Må vi vara många som bär visionen vidare.

Ecce Homo i Dagen idag, Jesusmanifestationen imorgon!

Idag har Dagen en intervjuartikel från Ecce Homo-releasen. Ger en saklig bild av skriften och föreläsningen tycker jag. Länk till Jönköpingspostens artikel får vi däremot vänta på, det är en av väldigt få tidningar som fortfarande vägrar finnas på nätet. (Därför vet inte heller jag om artikeln varit inne där än, vi har SmålandsTidningen hemma hos oss). Här finns däremot artikel hos JNytt.

Imorgon: Himlatåget till Jesusmanifestationen med familjen, på mellanpojkens födelsedag dessutom! Ska bli väldigt roligt att följa med tåget, båda föregående åren har jag varit i tjänst under helgen och skrivit för Dagen. Nu när jag börjar agera lite mer i samhällsdebatten känner jag det lite olämpligt att skriva nyhetsartiklar, annat än i undantagsfall. Håller mig nog i huvudsak till kulturfronten framöver. Men i år blir första gången jag tar tåget till manifestationen och kan delta helt civilt. Ser mycket fram emot morgondagen!

Edit: Oj, det var ett häftigt format på papperstidningen som kom i lådan nu! Kolla in den!