Breaking up with God?

Så har då pusselbitarna till slut fallit på plats. Samtliga bidrag i årets melodifestival har framförts, och avrundats med ett filosofiskt förklarande slutnummer. Men bilden är allt annat än vacker när man ser den på riktigt nära håll.

Jag har ett lika starkt som obehagligt minne av Eurovision Song Contest för fem år sedan. I det stora finalfältet var det två bidrag som stack ut markant - men på radikalt olika sätt. I ena ringhörnan den himmelsvackra Carola i sitt bibliskt gigantiska klänningssläp, med allt sitt fokus pekande på himlen. I andra hörnan de monstruöst utklädda Lordi med sitt budskap om synd och uppror mot samma himmel. Slaget avgjort på förhand, tänkte jag. Enklare val har man väl aldrig sett i en tävling.

Men så kom då det chockerande resultatet. Rösterna vällde in - och hela Europa valde helvetet framför himlen. Jag hade svårt att bemästra min förtvivlan, och kastade mig på min Bibel för att finna en förklaring till detta fullständigt bisarra skeende. Hur kunde människor med vett och vilja säga nej till himlen och ja till underjordens mörker? Jag fann svaret i Johannes 3.

Just efter Bibelns mest kända vers går Jesus vidare med att förklara varför alla då inte med självklarhet tar emot hans kärlek och liv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas."

Mörkret har sin nästan oemotståndliga lockelse. Där kan vi dölja oss och göra precis det vi själva önskar utan risk för avslöjande.

Och någonstans här summeras även årets melodifestival, vars centrala budskap jag tidigare varit tydligt kritisk till. När samtliga bidrag framförts, trädde The Ark in på scenen. Som alltid lika musikaliskt storslagna som filosofiskt klarspråkiga. Numret som hämtats från deras avslutningsturné tycks utgöra kontentan både i deras eget konstnärskap som i Melodifestivalen anno 2011. Vi tar det även den här gången på svenska:

Jag hörde kallelsen, men jag tänker inte följa,
för nu gör jag slut med Gud.

Jag har fått nog av skam, nog av sorg.

Nu gör jag slut med Gud

och djävulen med.
Nu ska jag dansa tills natten tar slut,

nå min himmel här i livet.

Budskapet är så förbluffande rättframt, så skrämmande tydligt i vår så frigjort sekulariserade kultur. Men det finns ett problem. Den som gör slut med Gud tvingas snart inse att det inte alls är lika lätt att göra slut med hans motpart. Ola Salo må dansa så mycket han förmår, men natten tar aldrig slut när han väl har låtit det existentiella mörkret lägra sig. Himlen kommer aldrig närmare än strax bakom nästa hägrande krök. Och konsekvenserna kommer inte heller att låta vänta på sig.

Med i dansen följer samma budskap som jag tog upp efter näst sista deltävlingen. Och plötsligt blir bilden klar och tydlig. Sverige har gjort slut med Gud. Melodifestivalen som kulturyttring har ikväll tagit ett aktivt beslut att göra detsamma. Men Christer Björkman och andra ansvariga insåg kanske inte den fulla innebörden av vad de gjort. Banden som klipptes visade sig nämligen också vara samma band som knöt samman oss människor.

Med Gud utvisad från vårt land och vår kultur dansas livet frenetiskt och entonigt fram På klubben. När människan gjort slut med Gud återstår bara att själv försöka bli Populär - att i tomrummet efter honom själv försöka ta Guds plats som målet för allas beundran. Så söker de alla sin egen himmel. Miljoner självcentrerade själar på ett gigantiskt dansgolv där var och en så innerligt längtar efter att på djupet bli sedd och älskad.

Har de inte märkt att musiken tystnat för länge sedan?

Kan de inte stanna upp, spetsa öronen och lyssna till tonerna som kommer från våningen ovanför? Därifrån kommer knappt hörbara toner från den ljuvaste musik man kan tänka sig. Men de finns. Och när vi lämnar klubbens dansgolv blir musiken stegvis allt klarare, harmonierna allt vackrare. Vi kommer närmare. Vi kommer högre upp. Vi kommer hem.

Är allt bra bara man ber om ursäkt?

Det finns ett grundläggande problem i det svenska samtalet kring frågor om skuld och försoning. Ännu en gång har en offentlig person bett om ursäkt för sitt agerande i en viss fråga, den här gången VD:n för The Phonehouse efter tevedokumentären Säljsekten.

Jag har bara sett brottstycken av programmet, men av det jag sett och av debatten som följt tycks det stå utom allt rimligt tvivel att organisationen, dess chefer och då i slutänden dess VD Daniel Lindholm har agerat grovt moraliskt orätt i sin överstyr gångna iver att sälja produkter.

Men hur gör han då för att reparera skadan? Jo, han gör som man ska i mediedramaturgins manual 1A. Han ber om ursäkt.

Här ligger det ett litet men ack så viktigt missförstånd. Att be att någon ska ursäkta ett fel innebär att man själv egentligen inte gjort något fel. Något kan ha gått snett, men:
det var inte med avsikt, något annat kom emellan, någon satte käppar i hjulet, det blev feltolkat, et cetera. Att be om ursäkt innebär att man inte tar på sig ansvaret för sitt handlande, utan att man - just det - vill ursäkta sig själv.

Att be om förlåtelse är något helt annat. Det är att själv ta på sig det fulla ansvaret för det man gjort, erkänna det och be om att skulden ska förlåtas. Den som förlåter säger då: Ja, du är skyldig. Du bär själv ansvaret för det du gjort fel. Men jag låter dig här och nu lägga av dig din skuld. Du är fri.

Detta är vad den kristna bikten, den bibliska synen på skuld, förlåtelse och försoning innebär. Bara via föråtelsen kan full försoning ske. Bara då accepterar man den moraliska orätten för vad den är. Bara då kan syndaren bli verkligt fri.

Den som vill att ens handling enbart ska ursäktas har inte nått något av det. Kanske är det här ursäktandet till höger och vänster ett syndrom på den svenska oviljan att vilja se sin synd. Men den finns där likafullt. Ända tills någon lyfter den av oss.

Pratat med en klurig gubbe på vinden

Idag har jag kört hårt med civila skrivjobb. Och än en gång har jag fascinerats av hur fantastiskt många idérika människor det finns runtom i vårt avlånga land.

Själv har jag alltid klurat på om man inte kunde hitta nåt sätt att stoppa in all överskottsvärme från heta sommardagar i nåt slags batteri och spara till kallare dagar. Har idag intervjuat en klurig gubbe utanför Katrineholm som håller på att lösa problemet - i en tunna på hembygdsföreningens vind! (Nej, jag skojar inte, kolla klipp här ).

Också en resa till Oskarshamn med kommuntjänstemän som formligen sprutade ur sig både idéer och action om energieffektivisering. Fantastiskt inspirerande att ta del av - hur jag ska få ihop allt på en halvsida blir en utmaning som heter duga.

Själv bor jag i Nässjö kommun där den röda politiska ledningen tvinnar mustascherna och blir arg här på min blogg. Nåväl, nåväl...

Nej, jag överdriver inte, så här torftig är Melodifestivalen

Jo, (med anledning av föregående bloggpost) det finns åtminstone en aktuell hajpad tilldragelse som vi följer i vår familj. Inte minst tycker jag själv den är ganska intressant som årets kanske viktigaste uttryck för populär samtidsfilosofi: Melodifestivalen.

Årets tema verkar hamna under den i sammanhanget iochförsig inte helt ovanliga rubriken "mycket koreografi och yta, men väldigt lite substans". Jag tänkte förtydliga med att skriva ut texten till de som verkar bli årets två största favoriter, de två väldansande och fotomodellkaxiga ynglingarna Danny Saucedo och Eric Saade. Det ser snyggt ut, men innehållet - ja, hjälp...

Här följer refrängerna till de båda favoritlåtarna. För tydlighetens skull har jag översatt dem till svenska. Det kan ju vara lite svårt att hänga med på anglosaxiskan.

Här kommer han, alltså Danny - På klubben (In the club)

På klubben, klubben
På klubben, klubben
På klubben, klubben
På klubben, klubben

På klubben, klubben, oh-oh
På klubben, klubben, oh-oh
På klubben, klubben, oh-oh
På klubben, klubben, oh-oh
På klubben

Själv tycker jag att det stora textmässiga lyftet kommer med det avslutande lilla extra "På klubben".

OK, för att vara riktigt ärlig så körar Danny med sig själv på sista refrängen. Variationen i ordval ökar då visserligen markant. Själva substansen gör det inte.

Låt oss då gå vidare till kvällens vinnare. Här har jag dock ännu inte lyckats hitta texten nedskriven, men tar den från minnet, med viss risk för felhörning.

Eric Saade - Populär (Popular)
Jag ska bli populär
Jag ska bli populär
Jag ska bli så populär

Min kropp vill ha dig, tjejen
Min kropp vill ha dig, tjejen
Jag får dig när jag blir populär

Det här är väl precis det budskap som dagens ungdomar verkligen behöver höra, eller hur?

Ni bloggläsare blir knappast överraskade över att vår familj röstade på Simon Forsberg, som sjöng en fin text om kärlek. Jag tror dessutom han var den ende som undvek playbackträsket hela låten igenom. Man blir knappast heller överraskad av att han kom - sist.

Årets tema tycks därmed summerat. Är botten nådd nu?

Hurra för mina obildade barn!

Jag fick igår ett recensionsex av Ron Luces bok "Utmaningen" om hur vi som föräldrar bäst kan hjälpa våra barn att hantera den formliga explosion av massmedial påverkan som de utsätts för. Jag har börjat läsa den, och hans brinnande engagemang är mycket välkommet (även om jag inte tar till mig 100% av hans konkreta tips) i en kommersiellt styrd värld som i sista änden är ute efte en sak: kidsens pengar. Och det är en målsättning som åtminstone inte jag är beredd att gå genom eld och vatten för att hjälpa mediemogulerna att uppnå.

I det sammanhanget känner jag mig faktiskt lite stolt över att våra största pojkar, 10 och nästan 9, misslyckades kapitalt i frågelekarna som de fick vara med i på Finlandsbåten härom dagen. Normalt brukar jag bli lite hybrisfarligt irriterad varje gång jag (och det kanske riskerar att spilla över lite på barnen också) inte vinner i frågesport. Men den här gången kändes det rätt befriande, eftersom merparten av frågorna kretsade kring personer och låtar från nutida tonårskultur. Mina pojkar var befriande obildade i detta.

Inte för att jag rakt ut har förbjudit dem att ta del av sådant. Vi har bara försökt bygga en familjekultur där vi har prioriterat annat. Framförallt att låta dem få vara barn så länge de vill, utan att puffa dem framåt den hets där alldeles alldeles för många barn tvingas bli stora innan de har bett om det. Och så har vi genomgående försökt hjälpa dem till en livsinställning där en ung människas värde inte bestäms av hur andra uppfattar en, hur väl man hänger med i det mediehysteriska innetugget. Det finns saker i livet som är betydligt viktigare än så. Inte sant?

Frossa!

Jag har just återvänt till hemmets trygga vrå efter en sportlovssväng med familjen till Finland. Kan konstatera att Stockholm har blivit kallt - men Helsingfors var allt strået värre. Klädda i alla kläder vi kunde hitta var vi ändå tvungna att ta oss inomhus var tionde minut och värma oss lite. Brrr....!

Den lite tristare sidan av frossa (som verb alltså) får man diverse exempel på under en vanlig tur med Finlandsbåt. Det här var ändå en rätt städad tur. Men de är onekligen duktiga på att lägga vantarna på folks pengar.

Riktigt glädjande att se i Helsingfors var den magnifika vita lutherska katedralen som lyste som en sol på toppen av den finska huvudstadens skyline. Gav en fin känsla av vad man vill peka på som stadens och nationens centrum (och då menar jag alltså Gud - inte Luther & Melanchton). Alla barnen roade sig med att åka på rumpan i snön nerför den rätt branta backen från domkyrkan på väg ner mot stan. Nytta och nöje - helighet och skoj, precis som jag tänker mig att Gud önskar!

Vem är den främste apologeten?

Det är några bloggläsare som i kommentarer har vurmat lite extra för William Lane Craig nyligen. Han är i sanning svåröverträffad som nutida apologet, även om - som det står i skriften - en del av det han skriver är svårt att förstå. Vissa akademiska artiklar är på en nivå som övergår huvudena på de allra flesta filsofiskt intresserade (jodå, även jag har stora svårigheter att klara mig igenom hans formaliserade logiska resonemang).

Jag sitter samtidigt och klurar på om han är den främste apologeten vi har att tillgå idag. I debatt man mot man (jodå, ni ateister är välkomna att kasta fram förslag på en kvinna som kan så honom pall) är han oöverträffad i sitt stringenta resonemang som ständigt lyckas sätta fingret på svagheterna i motståndarens argument.

Utan att ha läst den samlade produktionen från någon av dem (har kommit klart längre med Craig) tycks han mig stå jämbördig med den andre av de senaste decenniernas giganter på området: Alvin Plantinga. Craig har dessutom styrkan som förkunnare att han samtidigt har med ett stort hjärta i det han säger, vilket ger en större mänsklig trovärdighet åt hans väldiga intellekt.

Men jag skulle gärna lyfta fram en annan författare, som jag ibland nästan tycker lite synd om eftersom det är just Craig som nästan alltid lyfts fram som den store försvararen av den kristna tron idag. Det är Ravi Zacharias, som visserligen inte rör sig på fullt lika djupa vatten rent akademiskt, men som kommunikatör och förkunnare nästan gör en ännu starkare presentation av nutidens frågeställningar och hur väl den kristna världsbilden och evangeliet förklarar världen och ger svar på människans frågor. Och inte minst - hur nakna alla konkurrerande världsbilder står i en jämförelse.

Det är samtidigt det grepp som jag själv (utan några som helst jämförelser i övrigt) velat anamma i mitt arbete kring Vem tänder stjärnorna? Men det är en sak att försöka göra ett gott försvar av den kristna tron, en annan att lägga ut ett pussel där bitarna så tydligt faller in på de platser som ger sammanhang åt hela tillvaron på det sätt som Zacharias gör. Det är sant imponerande.

Just nu läser jag Zacharias bok Can man live without God (svaret på den retoriska frågan lyder: Nej. Åtminstone inte utan att agera som att Gud faktiskt finns till.) Den är alldeles strålande pedagogisk och tydlig. Kan rekommenderas.

Så summa summarum blir att vem som egentligen är den främste beror på ur vilken vinkel vi betraktar frågan. Här har jag också bara kunnat svepa försiktigt på ytan, det finns många flera fantastiskt goda exempel i både Sverige och världen. Men min poäng blir också att vi behöver flera goda apologeter med både hjärna och hjärta, både i världen och i Sverige. På så sätt kan vi med våra respektive gåvor och uttryckssätt medverka till att nå den akademiska världen, medievärlden, den politiska världen, den finkulturella världen, "verklighetens folk" - och så alla andra.

För Gud "vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen." (1 Tm 2:4) Återigen: I'm in! Upp, upp med många flera på tåget!

Läsvärt om sex och annat

På en sen fredagskväll kan man hitta både ett och annat läsvärt. Jag noterar att frågetecknen kring RFSU:s och Utbildningsradions huvudsakligen helt oreflekterade basunerande av sexualiteten och hedonismen som människans Frigörare med stort F växer i omfattning. Nu senast från Johan Hakelius i Affärsvärlden. Kommenteras vidare av SEA:s Jacob Rudolfsson på Samvetsbloggen.

Det är bra att fler röster börjar höras för att räta upp det offentliga samtalet i Sverige. För det har helt tappat fotfästet på sexualitetens område. Alla rodnar av rädsla för att rodna. Förfäras av oron för att förfäras. Tvingar sig in i känslan att allt sexuellt njutningssökande är av godo. De gjorde kanske väl i att studera lite Oscar Wilde.

Studera gärna även det nyöppnade virtuella Teologicafét. Verkar kunna bjuda på smakliga godbitar för den öppne sökaren.

Allt eller inget!

Idag blev en konstig dag. Det ramlade helt plötsligt och samtidigt in flera olika projekt eller förfrågningar för våren via mejl eller telefon, alla intressanta på olika sätt. Hur vi ska finna tid till allt blir nog spännande att se.

Samtidigt sitter hela världen och kikar på al-Jazeera och ska vara med i direktsändning när Mubarak stiger av tåget. Och det utmynnar i... inte ett dyft. Det känns underligt ibland, livet.

Mediemänniskor - grip er mantel!

Jag ser att Dagens Carl-Henric Jaktlund funderar på sin blogg på direkta, träffsäkra och välproducerade sätt att kommunicera evangeliet via dagens internetbaserade medievärld. En ständigt lika angelägen fråga på vår sida om millennieskiftet. Han ger några exempel, och visst har jänkarna ofta klart större resurser till sitt förfogande. Men visst borde det finnas en hel rad drivna och kristna med stor kompetens inom medieproduktion som kan ta upp kallelsen att producera den här typen av filmer. Talenterna finns utdelade därute, vi har alla så olika valörer eller valutor. Men de måste sättas i omlopp där de verkligen kan göra nytta för människor och för Guds rike, istället för att grävas ner eller förslösas på ingenting.

Jag hade själv kontakt med en person på ett kristet mediebolag i samband med att Vem tänder stjärnorna släpptes för att diskutera möjligheten att göra kortare eller längre filmatiserade inslag utifrån bokens grepp att förkunna evangeliet med basen i nutudsmänniskans största existentiella frågor. Jag tyckte väl inte att jag fick sådär värst stark respons, så jag lät det hela mer eller mindre rinna ut i sanden. Kanske skulle jag ha legat på mer, dragit i fler trådar. För visst borde vi vara många, många kristna som kan ta våra respektive gåvor och tillsammans skapa verktyg där vi välproducerat och tydligt, med ödmjukhet och rakhet kan kommunicera kristen tro som kan nå igenom bakgrundsbruset och in till nutidsmänniskans djupaste behov.

I'm in. Jag tror att det finns flera som behöver ta upp sin mantel och börja gå.

Är Trazan Apansson idag

Ja, eller egentligen är det hela familjen Ewert som är som urkramade disktrasor idag. Det här med vinterkräksjukan var inget festligt...

Världen ber, vad gör Sverige?

Det känns som om världen står och väger på en knivsudd just i denna stund. Är den arabiska världen på väg att kasta av sig diktaturens band och på väg in i en era av demokratiska rättigheter? Eller kommer makten att slå tillbaka motståndet som på Himmelska Fridens Torg?

Världen står nu tillsammans i bön för ett torg i Kairo, för människorna där, och för alla de vågor som nu och den närmaste tiden kommer att slå över resten av arabvärlden. Barack Obama sade tidigare idag: "We pray that the violence in Egypt will end and the rights and aspirations of the Egyptian people will be realized." Världen står med.

Utom det gravt religionsförkastande Sverige då kanske. Jag såg i Aktuellt nyss att man spelade upp ovan nämnda del av Obamas tal. Men då självklart med någon klåfingrig översättare som inte kunde med att använda ordet bön i sammanhanget. Det fick istället bli "Vi hoppas att våldet i Egypten..." Det kunde vara lämpligt om sekularistkören kunde kliva upp ur skyttegraven och ställa sig tillsammans i tyst medverkan i vår gemensamma bön för sann frihet, och sant broderskap. Då ska vi nog få sann jämlikhet också.

På Samvetsbloggen idag

Jag har idag lagt ett kortare inlägg på Samvetsbloggen om det faktum att Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna nu får sparken. Väl, eller illa förtjänt kanske man ska säga i det här fallet. Den religionsfobi (och ja, termen känns för ovanlighetens skull relevant) hon har representerat under myndighetens korta och klart tveksamma insats har inte varit värdig ett demokratiskt samhälle.

Läs gärna även Jacob Rudolfssons inlägg senare idag om huruvida vi bör betrakta alla religioner som likadana. (Spoiler: Det bör vi inte...)